Om Tomas Sjödin och #homosexualitet...

taggar: #hbt #frikyrka #TomasSjödin

...funderingar kring bloggstatistik.

Varje gång Tomas Sjödin medverkar i riksmedia i någon form med bredare genomslag än morgonandakter eller dylikt – som Sommar/Vinter i P1 eller "När livet vänder" häromåret – så är det ett par sökfraser som alltid dyker upp i statistiken i den här bloggen.

"Tomas Sjödin homosexualitet"

och

"Tomas Sjödin homosexuell"

Den första är den vanligare, men båda förekommer.

Orsaken att den som googlar på någon av de fraserna hamnar på den här bloggen är förstås att här förekommer såväl de orden som hans namn – även om jag tror att det bara är i en bloggpost de förekommer tillsammans, och även där är sambandet aningen indirekt skulle jag hävda.

Tidigare har jag tyckt att det där var lite av ett mysterium. Jag anser mig ha hyfsat bra gaydar, men han får ingen lampa på den att blinka det allra minsta. Om man så säger.

Men nu, när de sökfraserna dyker upp igen (med anledning av hans senaste Vinterprat, antar jag) så har jag tagit mig en funderare igen. Och kommit fram till att det kan finnas två skäl att göra den webbsökningen.

Den första är den skvaller/skandal-potential som homosexualitet nog trots allt har fortfarande. Förekommer man i offentligheten – oavsett vem man är – så kommer någon fundera på om man inte är lite gay ändå.

Till de som googlar av den anledningen kan jag bara säga: Move along, här finns inget att se.

Den andra anledningen kan däremot kännas lite viktigare. Det är en sökning som den gör som hört/sett honom i något sammanhang och i honom sett någon som kanske går att luta sig mot i andliga frågor. En medtänkare. Men som behöver veta om han går att lita på även för den som är hbtq-person.  Kan en homosexuell sökare, eller trevande troende, känna sig trygg med honom, med att öppna sitt sinne för hans tankar i andliga frågor? Eller kommer det innebära samma slags kränkningar och sårande upplevelser som man kanske varit med om tidigare? Är det en slags andligt och själsligt självskadebeteende att lyssna på honom öht, eller finns det något där?

Det är, ska jag skjuta in för den läsare som kanske själv aldrig behövt fundera kring sådant, INTE en fråga om huruvida han är någon man är helt enig med i alla teologiska frågor. Såna människor finns för övrigt inte, man kommer alltid att vara oenig på någon punkt. Det handlar om trygghet. Om att inte utsätta sig för risken att få sin tro, och/eller sitt sökande, förklarad ogiltig av någon som man har byggt upp ett förtroende för.

Och för dessa som googlar av den senare anledningen skulle jag vilja försöka formulera ett svar:

Inte oväntat för den som läst den post som de flesta som gör dylika sökningar hamnar på är det ett svar med positiv grundton.

Kortfattat: Du kan lugnt läsa och lyssna till honom utan risk för andlig och verbal misshandel. 

Han har stor respekt för tron även hos den som det tittas lite snett på i många kyrkliga sammanhang, och jag tror att det inte är alltför mycket av en övertolkning att läsa det manifest som huvudpersonen i hans roman kommer fram till som ett han själv kan skriva under på:

"Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barmhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människa mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet."

Sen när det gäller det kyrkliga sammanhang* han tillhör (i bredare betydelse) så... ja, det är väl en lite annan historia. Där skulle jag säga att det beror helt på vem du är (som hbt-person). Hur stark och trygg är du i dig själv? Hur sårbar? För jag har mött lite för många hbt-personer som sårats lite för mycket i liknande sammanhang för att oreserverat rekommendera att söka sig dit. Jag tror i och för sig att de kyrkorna behöver oss hbt-personer (kanske rent av mer än vi behöver dem), men ingen ska känna sig manad att offra sitt mentala välbefinnande för den sakens skull.

Men om du vill, och tror att du orkar, sök dig dit! För all del! För det här med att de måste förses med lite av en varningsetikett för somliga av oss, det är övergående. Det är jag helt övertygad om. Och kanske kan du få vara med och snabba på nedmonteringen av de rädslomurarna.


PS. Om du tycker att han får din gaydar att ringa trots allt, så kan det bero på detta och detta. Han är ju frikyrkopastor.


* Syftar då på Pingströrelsen i stort.

Minnen och sanningssökande...

...om "Mysteriet mamma" av Trude Lorentzen.

Att driva boktipskontot @bokprata på Twitter har sina (inte alltför) dolda fördelar... Har hittat många lästips till mig själv när jag sysslat med det ;) Bland annat denna.

När Trude Lorentzen – som för övrigt är jämngammal med mig – var i den tidiga tonåren blev hennes mamma akut sjuk i själen. Hon drabbades av någon form av djup depression. Var flera gånger inlagd på psykiatrisk klinik. Brottades med svåra otillräcklighetskänslor ("betydande insufficienskänsla" är det uttryck som används i hennes journaler).

Efter 472 dagar och två misslyckade självmordsförsök kommer dagen när hon osedd tar sig ut från den psykiatriska kliniken och så småningom upp på sjukhusets tak, och vidare ut över kanten och ner mot den gräsbeklädda bit mark som avslutade hennes liv.

Hon blev 46 år gammal. Trude var 15 år.

Huset där Trude och hennes mamma bott lades ut till försäljning, mammans saker packades i pappkartonger som ställdes på pappans vind, och den temporära lösningen – att Trude bodde hos sin pappa – blev permanent.

Hela hennes liv ställdes på huvudet. Men hon var samtidigt tonåring. En alldeles vanlig tonåring som ville vara just en alldeles vanlig tonåring. Inte den där tjejen som hade en mamma som tagit livet av sig.

Hon skrev dagbok, på uppmaning av sin pappa. Men lådorna förblev orörda på vinden.

Tills den dag när mer än 20 år har gått, och hon själv har blivit mamma, och vill lösa "Mysteriet mamma".

Hon går igenom lådorna, hittar mammans favoritkläder och smycken. Gamla hårborstar och böcker. Journaler.

Sakerna väcker minnen. Journalerna väcker frågor.

Båda delarna ryms i boken, som jag verkligen tycker ni ska läsa!

Hon söker sin mammas historia, och sin egen. Och hon kontaktar alla möjliga experter för att få svar på frågor om det psykiatriska tillstånd som drabbade hennes mamma. Vad det var, varför det drabbade så plötsligt och om hon hade kunnat räddas.

I sista kapitlet skriver Trude ett brev till sina egna barn, som hon formulerar som ett brev från deras mormor. Där hon förklarar varför hon inte finns hos dem på det sätt mormödrar brukar finnas hos sina barnbarn, men också att hon ändå finns där. I kläderna som barnen fått till utklädningslådan, i sättet deras mamma stoppar om dem på kvällarna, i favoritmusiken Summertime och i dikten om den gamla bagaren som deras mamma älskar att citera för dem.

Boken slutar med insikten att mamman finns även hos henne själv:

"Senare på kvällen, när jag själv har somnat, händer det att hon kommer till mig också. Det är länge sedan jag började drömma om henne igen. Fina drömmar, underliga drömmar, ibland stressande. Men sällan hemska. När mamma dyker upp på det sättet handlar det aldrig om att hon blev sjuk och tog sitt liv. Hon bara finns hos mig, nära, som en självklarhet, och uppför sig som om självmordet aldrig ägt rum.
     Jag tycker mig känna doften av hennes nattlinne i min huvudkudde. Sötaktig, varm mammakropp.
     Först blir jag lättad. Mamma! Där är du ju! Men sedan irriterad. Finns det fortfarande en del av mig som inte vill inse att hon lämnade mig?
     Mamma då... Du kan inte bara gå omkring här och låtsas som ingenting, tänker jag i drömmen.
     Du är ju död.
  
Men jag har inte hjärta att säga det till henne."