Det finns två grupper som med självklarhet berättar för andra om hur de bör utforma sina liv (gärna med hänvisning till "hur människor faktiskt fungerar", "naturen", "det bästa för Människan", eller något annat lika evigt och omöjligt att ifrågasätta).
Båda grupperna har också en tendens till att tro sig besitta en självklar rätt att slippa höra eller se att andra lever på andra sätt än de själva – fast den tendensen är inte lika stark i bägge grupperna, i den ena finns en växande i insikt om både att det finns andra sätt att leva, och det oriktiga i att kräva tystnad av de som representerar de andra sätten.
Den senare gruppen representerar en norm som fortfarande lever i bästa välmåga, men som ändå börjar se slutet av sina glansdagar. Den andra en norm som är så ny att de som förkroppsligar den ännu inte börjat problematisera sin dominans.
Båda normerna är f.ö. logiska produkter av de typer av kapitalism som rådde vid deras respektive födelsetider.*
Vet ni vilka jag talar om? Nehe. Då ska jag berätta. Det handlar om, å ena sidan, kärnfamiljerna och å andra sidan singlarna.
Börjar tröttna på...
Don't ask don't tell
Kan inte räkna alla gånger jag, eller vi båda, fått tillsägelser från singlar om att inte referera till varandra när vi besvarar en fråga, och att inte ge input till det den andra svarar på. Med andra ord, att vi bör tänka och uttrycka oss som att vi *inte* levt tillsammans i snart 20 år, som att vi *inte* lever tillsammans med varandra just nu och som om vi *inte* känner varandra på det sätt man gör när man lever tillsammans.
Kort och gott. Så länge vi utåt inte ger sken av något annat än att vara två singlar, så är det förstås HELT OK att vi är ett par.
Don't ask, don't tell. Especially, don't tell. In any way.
Tvåstegsraketen.
Steg ett: Först gratulationer till det långa förhållandet. Gratulationer som jag f.ö. börjar bli alltmer allergisk emot, eftersom de framförs som att våra många år tillsammans vore en prestation. Visst, alla relationer (av vilket slag de vara månde) kräver att man investerar något i dem (tid, tillit, intresse, ni vet), men det är inte detsamma som att en relation är en prestation.
Relationer är något levande. Som allt som lever har de olika livslängd. Somliga är kortlivade andra är långlivade. I inget av fallen är livslängden, vilken den än är, en prestation eller ett val. Den är resultatet av en mängd faktorer, genetiska sådana och omständigheter.
En fungerande relation är därutöver ren bondtur. En gåva. Eller, för att tala i religiösa termer, en nåd.
(Så inom parantes sagt, om ni MÅSTE gratulera till ett långt förhållande, gör det som om ni gratulerar någon på födelsedagen – att ha hållit sig vid liv ett år till är knappast en prestation, och vi gratulerar heller inte som om det vore det – eller som om ni gratulerar till en lottovinst.)
Efter gratulationen i det här som jag har kallat tvåstegsraketen, följer sedan Steg två: Många och långa förmaningar om nödvändiga ingredienser i ett förhållande. De kan vara av många slag, men kan i regel sammanfattas med nödvändigheten av att så långt som möjligt, trots sitt förhållande, ändå leva (och mot omvärlden uppföra sig) som om man vore singel.
Ergo. Så länge de som lever tillsammans i en relation inåt, och gentemot varandra, aldrig uppför sig som om de vore något annat än två singlar som tillfälligtvis befinner sig i samma bostad så är det förstås HELT OK om de i verkligheten (på något sätt, oklart hur) ändå är ett par.
Jag har inga som helst problem med att en person som lever singel trivs med att leva singel. Varför skulle jag ha det? Om jag inte hade träffat och blivit tillsammans med just Anna hade kanske jag också levt så (jag trivs ganska bra med att vara för mig själv, och har rätt stort behov av egentid, så om jag ska föreställa mig ett liv utan Anna så har jag betydligt lättare att se mig som singel och nöjd med att vara det, än som dejtande och i jakt på ett förhållande).
Vi umgås dessutom lika mycket med singlar som med par. Jag har aldrig förstått det där med att dela upp sitt umgänge efter relation/relationsform.
Men jag har rätt stora problem med att människor förväxlar sin egen livsstil med Det Som Är Rätt För Alla Människor, och därmed tror sig ha rätten att försöka omforma sin omgivning, eller människor de möter, i enlighet med den.
Ni vet det där man brukar säga om heterosexualitet, va? Att det inte är normalt, utan bara vanligt? Det är faktiskt sant om singelskapet också.
-----------------
* Kärnfamiljen var den för kapitalismen ideala samlevnadsformen när den kom, i och med att den innebar att en stor del av den så kallade reproduktionen (och då syftar jag inte på fortplantningen, utan på omvårdnad, mat osv, det vill säga allt sådant som är nödvändigt för att de som arbetar i produktionen ska fortsätta att vara kapabla att göra det, och att nya arbetare ska komma till) kunde förläggas till hemmet, och utföras (obetalt) av kvinnor.
I det vi lever i idag, av somliga kallat senkapitalismen, är vi konsumenter mer än producenter. Dessutom är, inte bara produktionen utan arbetslivet i stort, ombytligt och flexibelt (man får inte längre guldklocka för lång och trogen tjänst, istället gör man karriär genom att byta arbete och arbetsgivare, och även om någon skulle vilja "förbli vid sin läst" så är företagen också ombytliga och flexibla, det vill säga har kort livsspann, och flyttar dessutom inte sällan produktionen under den tid som förlöper mellan uppstart och antingen nedläggning eller uppköp/fusion med annat företag). Detta sammantaget gör singellivet till det för kapitalismen mest ändamålsenliga idag: Ju större andel ensamhushåll, desto fler dammsugare, bilar, elvispar etc kan vi som befolkning konsumera. Och en ensamstående anställd är mer flexibel än en som inte är ensamstående.
Det här är alls inget konstigt. På samma vis var storfamiljen den mest rationella samlevnadsformen under det tidigare bondsamhället.
