Att syfta på något, vad ska det syfta till?

#SpråkpolisiärInsats --

Har sett det några gånger. Användningen av "syfta till" när det är uppenbart att det som åsyftas är att något syftar "på" något.

En enkel regel: Att syfta till handlar om meningen, i djupare bemärkelse, om syftet och målet med något, och att syfta på handlar om betydelse, om vad ett ord pekar på.

Exempel: Etiketten "Språkpolisiära insatser" syftar på bloggposter av den här typen, och de ska syfta till att hjälpa dig att undvika onödiga språkfel.

Ännu enklare regel, för den som är bekant med ordet åsyfta, "å" i ordet "åsyfta" är en äldre, eller enligt Bonniers svenska ordbok skriftspråklig, form av "på", så i sammanhang där uttrycket hade kunnat ersättas med "åsyfta" så är det alltså att "syfta på" som ska användas, inte att "syfta till".

Bildblogg: Efter regn kommer solsken

... Funderade på att kalla den här bildbloggen för Sommaren är kort, det mesta regnar bort, men... ja...just detta foto säger kanske mer motsatsen. Att ibland jagar solen bort regnmolnen riktigt fort.

Fotot föreställer hursomhelst regndroppar på rutan hos oss.

PS. Lägger upp bildbloggen redan idag eftersom det är midsommar i morgon. Och passar samtidigt på att önska er alla en riktigt trevlig midsommar och/eller långhelg!

Repris: Glad #pride kära pingstvänner!

#nyhem   Med anledning av att den årliga nyhemsveckan har inletts så kör jag en repris av min nyhemspost från 2010 (reprisen är det som pågår innanför de streckade linjerna – har lagt till en styckebrytning, samt hoppat över ett par PS/tillägg som blivit inaktuella, samt rensat ut brutna länkar, men har inte ändrat i själva texten – originalet finns här, annars).

-----------------------------------------------------------------------------------------

Tittar lite på webbsändningar från Nyhemsveckan. För de som undrar vad det är kan jag förklara att det är lite som pingstvännernas pridefestival, fast utan parad (såvitt jag vet). Alltså en vecka då pingstvänner från hela landet träffas, har möten/seminarier och går på konserter. Enligt vad jag hört från andra är det särskilt då man tar på sig sina djärva kristna t-shirtar och så också.

Jag var aldrig så "konferensfrälst" under min tid som pingstmedlem, jag var på någon musiktillställning i Scandinavium och på en ungdomskonferens i Jönköping 1988, men det är nog det hela. Varken Hönö eller Lappis, eller alltså Nyhem, var för mig något att prata om och längta till nästan hela året. Men jag tror jag kan förstå mekanismen. Om inte annat utifrån parallellen till just Pride, som ju också handlar om att träffas och diskutera aktuella frågor, utbyta erfarenheter, spegla sig i andra som har liknande liv, träffa folk, och, ja, ha kul. Och jag känner många idag som har ett förhållande till Pride som påminner mig om forna pingstbekantas förhållande till Nyhem.

Och det tar mig, osökt..., till vad som slog mig när jag tittade på lite olika möten och seminarier där på webbsidan. Det är väldigt, väldigt "pingstigt". Det första, rent konkreta, som jag tänkte på i den vägen var att det verkade vara nästan regel* att ha förbön med handpåläggning för predikanten/bibelstudieledaren innan han/hon skulle tala. Sympatiskt, i och för sig. Men inget jag någonsin sett praktiserat i en församling.** Jag fick liksom lite känslan att det var ett sätt att verkligen passa på att ha "härliga bönemöten" så ofta som möjligt när det nu var Nyhem. Det verkade också, av det jag tittade på, vara påfallande vanligt med eftermöten (även om jag inte tror att jag hörde någon använda det ordet just). Kanske av lite samma skäl kan jag tänka. Därutöver var det kanske saker som var lite svårare att sätta fingret på, i alla fall utan att göra någon djuplodande socialantropologisk analys, som sätt att prata, kroppsspråk etc.

Är det så – ni som vet – att man på Nyhem liksom tar i från tårna och lever ut sin pingstighet, mer än man, av olika skäl, gör i sin hemförsamling? Är det på grund av en "en-gång-om-året"-känsla (alltså: detta händer bara en gång om året, så det gäller att passa på)? Eller beror det på att det är ett så mycket större sammanhang? De flesta pingstförsamlingarna ute i landet är ju trots allt inte storstadsförsamlingar med flera tusen medlemmar. Lite som skillnaden mellan den lilla RFSL-avdelningen i den medelstora svenska staden och Pride Park/Pride House?

Det mesta av inom-frikyrklig diskussion om frikyrklig subkultur som jag har sett handlar om att man måste försöka göra sig av med subkulturen för att nå nya människor. Jag tror faktiskt tvärtom. Subkulturen kommer alltid att finnas där. Den kommer inte alltid att se likadan ut, men den kommer att finnas. Och så länge de som ingår i den har svårt med den, skäms lite för den rent av, så kommer de också att ha svårt att på riktigt möta nya människor. Vi måste stå stadigt i oss själva för att kunna möta andra.

Därför, kära pingstvänner: Skäms inte! Var stolta! Lev ut! Var samtidigt medvetna om att kristen tro inte är synonym med det svenska frikyrkliga kulturarvet, utan kan se ut, och ser ut, på många olika sätt. Så kommer ni att kunna möta nya människor, utan att känna er hotade.

Jesus sa att vi skulle älska vår nästa som oss själva. Det förutsätter faktiskt att vi älskar oss själva, med allt vad vi är. Därför vill jag önska er en riktigt glad Pride, svenska pingströrelse! Pingstpride är kanske slut för i år, men det kommer ju fler år (och dessutom pågår Hönö och Lappis fortfarande).

* Disclaimer: Jag har inte systematiskt tittat igenom alla webbsändningarna så jag vet inte om det faktiskt var en regel rakt igenom, på alla möten, eller om det var bara på de jag råkade titta på.

** Jo, visst brukar man väl be även för predikanten/talaren i inledningsbönen, i kontexten av att be för mötet, men det är ju lite på ett annat sätt. Inte konkret förbön på det viset.

-----------------------------------------------------------------------------------------

PS. Om du tyckte den här posten var intressant, kanske även posten HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 1: We're here, we're queer, get used to it, kan vara något.

Repris: Glad #pride kära pingstvänner!

**** Posten raderad p.g.a. formatproblem. Finns, med rättat format, här.****

Bildblogg: Regndiamanter

#regn  Till det vackraste med regn hör alla gnistrande diamanter som efteråt ligger strödda, frikostigt och nästan obetänksamt, överallt.

Till exempel dessa.

Till de sämre sakerna med regn hör förstås, en vecka som just denna, de problem det ställer till med för alla som tänkt ha studentfirande förlagt i trädgården. Men om inte annat lär det ju innebära att den nybakade studenten för resten av livet förknippar skyfall med festminnen.

Den mytomsprungna språkpolisen...

...såg ett osedvanligt fantasieggande och underhållande exempel på fel av den typ som beror på att någon helt enkelt hört (och fortsatt höra) ett ord eller uttryck fel. Och sedan reproducerar det feluppfattade i tal och skrift. Ett mycket vanligt exempel på detta är när uttrycket "döm om min förvåning" blir till "dröm om min förvåning"

Men det som denna språkpolisiära insats ska behandla är

mytomsprungen

Jag har faktiskt sett det några gånger vid det här laget.

Visst ser väl ni också att det ord som åsyftas är mytomspunnen (=kringvävd av myter, det stoff legender  byggs av), men samtidigt blir den felaktiga varianten, om man väljer att uppfatta den bokstavligt, väldigt rolig. Jag får tankebilder av springande myter. Och inte nog med att myterna springer, de springer väldigt fort också. Åtminstone fortare än vad det nu är som är "mytomsprunget".

Antingen det, eller så är det, vad det nu är, som är omtalat som "mytomsprunget" så otroligt mycket på efterkälken att det helt enkelt är "omsprunget" av mytiska proportioner. Episkt. Rent av.

Jag kan bygga en hel berättelse, eller flera, runt detta enda felaktigt använda ord.

Och det är ju vackert så. Men om du faktiskt vill säga att något är mytiskt, eller kringvävt av myter, så är det ord du hellre bör använda alltså

mytomspunnen

Bildblogg: En ärta med attityd

Vi odlar (i MYCKET liten skala) sockerärtor på balkongen i år. Dokumenteras i bildbloggen denna vecka.

Detta är en av de första ärtblommorna.

Visst ser den lite ut som en alien. Med attityd.

Och här har vi en ärtblomma i vardande

It's obvious. At least it is to a lesbian.

*******SPOILERVARNING***************

*****************************************

Vill du inte veta vad som är twisten i slutet på Believing the lie så ska du sluta läsa här

Inläggstiteln är en replik från deckaren Fever of the Bone (jag har både bloggat om den, och återgett just det citatet här tidigare), av Val McDermid. Den dök upp i huvudet på mig när jag läste Believing the lie av Elizabeth George.

Lite senare dök även Sherlock Holmes replik  (från BBC-serien Sherlock, det första avsnittet) upp:

Dear God! What is it like in your funny little brains? It must be so boring!

Jag ska förklara varför.

Nästan obligatoriskt i deckare är ju någon form av twist mot slutet till. En händelseutveckling, eller en förklaring på tidigare händelser, som inte alls gick att förutspå. Något oväntat. Väldigt oväntat. Det kan vara så enkelt som att mördaren är någon helt annan än vi som läsare har förletts att tro. Ett plötsligt genombrott i utredningen (eller något som händer i relationerna mellan de inblandade) sätter plötsligt saker och ting i ett helt nytt ljus. Om twisten är bra gjord så är det något som vi inte förutsåg, men som vi i retrospektiv ser är den enda, eller i alla fall bästa, förklaringen på en hel massa saker som redan framkommit.

Påfallande, och i mitt tycke smått tröttsamt, ofta är "twisten" något som har att göra med kön eller sexualitet. Någon visar sig vara homosexuell (Wallanders kollega Svedberg i Steget efter), den som antagits vara en kvinna visar sig vara en crossdresser/transvestit (också Steget efter, bland annat). Etcetera.

I regel är detta, vad det är och hur det hänger ihop, dessutom uppenbart från typ ruta ett. För alla som inte är heterosexuella cispersoner* i alla fall. Härav rubriken till den här bloggposten.

Så när Believing the lie av Elizabeth George också lider av detta är det alltså på inget sätt unikt för den boken. Det får ju absolut sägas till dess försvar. Det handlar mer om variant på (ett tämligen uttjatat) tema.

Möjligen tycker jag att karaktärerna (de heterosexuella cispersonerna åtminstone) i just denna deckare är helt ojämförligt tjockskallade på detta område. När Barbara Havers söker sig fram till hemort (en liten stad i Argentina) och ursprungsfamilj för en av kvinnorna i dramat, och upptäcker att det där bara finns söner (i familjen alltså, inte i staden givetvis), och att en av dessa dessutom försvunnit från staden i tonåren, så drar hon GIVETVIS (?) den enda möjliga (?) slutsatsen att kvinnan i fråga är en förlupen hustru till någon av de återstående sönerna. Det skulle förklara att hon varit så hemlighetsfull om sin bakgrund. Tydligen.

När poletten så äntligen trillar ner, och Havers inser att det inte finns någon ännu onämnd förrymd fru, men att den försvunna tonårssonen i den Argentinska staden, och den vuxna kvinna i Cumbria, UK, vars bakgrund hon utreder, är samma person, så tolkar hon det som att kvinnan, Alatea, inte är kvinna alls (ens fysiskt, alltså), utan "egentligen" (och även till kroppen) man, och att hon (eller "han") fört alla bakom ljuset om detta. Även DI Lynley tolkar först uppgifterna så.

Könskorrigerande behandling är tydligen inget New Scotland Yard känner till.

När sedan änklingen (eller den efterlämnade sambon, de var inte juridiskt gifta) till den man vars dödsfall utredningen handlar om planerar att gifta om sig med en kvinna (inte med Alatea alltså, det är två olika handlingslinjer, som hålls samman av att Alateas man är släkt med den döde mannen), så ska det tydligen också vara både omöjligt och obegripligt, om man får tro omgivningens reaktioner.

Visst, läsarna har här fördelen att känna till att den här mannen är i garderoben inför sin iranska ursprungsfamilj, och att hans föräldrar länge velat gifta bort honom med någon lämplig kvinna.

Men även med den kunskapen helt borträknad: Är det verkligen så omöjligt att den som levt med en man kan gifta sig med en kvinna, eller tvärtom? Hört talas om bisexualitet?

Det jag funderade på medan jag läste mig fram emot de CHOCKERANDE** avslöjandena på slutet denna gång var: Om i princip alla karaktärer i dessa berättelser är så trögfattade på dessa områden, så måste det väl spegla hur snabbt den tänkta läsaren ska fatta. Möjligen får läsaren vara tänkt att fatta lite snabbare än huvudpersonerna (för att få känna sig lite smart), men inte direkt och från början, för då faller ju hela twisten.

Och då undrar jag: ÄR det verkligen så (för heterosexuella cispersoner)? Är den värld som (för er) är möjlig att tänka verkligen så snäv och innehållsfattig?

I så fall:

Dear God! What is it like in your funny little brains? It must be so boring!

----------------

* Cisperson är en person vars juridiska, sociala och biologiska kön är i linje med könsidentiteten, alltså inte är en transperson. Ordet kommer av latinets "cis", som betyder "på samma sida", alltså en antenym till latinets "trans".

** Kan innehålla spår av sarkasm.

Om försoning

#frikyrka #konflikthantering

Läser i tidningen Dagen (länkar via Twitter här) om att Ängelholms pingstförsamling på 1990-talet splittrades i två, på grund av någon konflikt, och att dessa två nu ska ha en försoningsgudstjänst. Inte ett samgående. Bara en gemensam gudstjänst, där de båda församlingarnas pastorer delar på gudstjänstens liturgiska funktioner (båda ska predika och båda ska leda nattvarden), och gudstjänsten ska också ha en del där de officiellt markerar och uttalar att de förlåter varandra.

Vackert så. För all del. Och med tanke på att det nu gått ett par decennier sedan splittringen kanske också hög tid att förebygga (eller motverka) att avståndstagande till varandra byggs in i respektive församlingskultur.

Däremot blir jag beklämd och bekymrad när jag läser:

"Intentionen är heller inte att reda ut vad som inträffade.
– Nej, jag tror varken att det är möjligt eller viktigt att reda ut vilka som hade rätt eller så. Helt klart är att det var uppslitande för väldigt många och skapade sår."

Att bestämma vilken sida som hade "rätt" är nog varken möjligt eller ens önskvärt. Men att reda ut vad som inträffat, vad som var uppslitande och vad som skapade sår, är inte med nödvändighet liktydigt med att bestämma vem som hade rätt. Jag skulle nästan säga att det står i motsatsförhållande till vartannat (eftersom en utgång som innebär att man bestämt att den ena sidan har/hade rätt, per definition innebär att enbart den sidan får reda ut vad som, enligt dem, hände, medan den andra sidan bara har att underkasta sig deras verklighetsbeskrivning).

Däremot tror jag att det är omöjligt att på djupet och i verkligheten försonas utan att få både lyssna till varandra och få berätta sina berättelser. I en process där utgångspunkten är ömsesidig respekt, och en önskan att alla ska få höras, inte att få "rätt" (vad nu det är).

Detta var något som insågs i Sydafrika när Sannings- och försoningskommissionen (TRC) bildades.
Där alla fick berätta.
Där berättelserna i sig värderades så högt att amnesti gavs för "bara" berättandet.
Där, vilket visar sig i själva namnet, sanningen, allas sanningar, var själva grunden för försoning. Det som möjliggjorde försoningen.

Om man tror att försoning uppnås genom att man uttalar att man är försonad, men i samma andetag tar avstånd från att lyssna till varandra så lurar man sig själv. Då tar man sår (i detta fall gamla sår, förvisso) och bygger in dem, skapar inkapslade och inflammerade sårigheter, som på inget vis är försvunna även om de inte längre syns på ytan.

Att tro sig ha åstadkommit en försoning, men i verkligheten ha byggt startsträckan för nästa stora och uppslitande konflikt.

Tyvärr något frikyrkan i Sverige genom historien varit alltför bra på. Något som har varit en delförklaring till många av de konflikter som ägt rum.

Sorgligt.

------

PS. Läs gärna även min bloggpost om förlåtelse i relation till frikyrkan