*******SPOILERVARNING***************
*****************************************
Vill du inte veta vad som är twisten i slutet på Believing the lie så ska du sluta läsa här
Inläggstiteln är en replik från deckaren Fever of the Bone (jag har både bloggat om den, och återgett just det citatet här tidigare), av Val McDermid. Den dök upp i huvudet på mig när jag läste Believing the lie av Elizabeth George.
Lite senare dök även Sherlock Holmes replik (från BBC-serien Sherlock, det första avsnittet) upp:
Dear God! What is it like in your funny little brains? It must be so boring!
Jag ska förklara varför.
Nästan obligatoriskt i deckare är ju någon form av twist mot slutet till. En händelseutveckling, eller en förklaring på tidigare händelser, som inte alls gick att förutspå. Något oväntat. Väldigt oväntat. Det kan vara så enkelt som att mördaren är någon helt annan än vi som läsare har förletts att tro. Ett plötsligt genombrott i utredningen (eller något som händer i relationerna mellan de inblandade) sätter plötsligt saker och ting i ett helt nytt ljus. Om twisten är bra gjord så är det något som vi inte förutsåg, men som vi i retrospektiv ser är den enda, eller i alla fall bästa, förklaringen på en hel massa saker som redan framkommit.
Påfallande, och i mitt tycke smått tröttsamt, ofta är "twisten" något som har att göra med kön eller sexualitet. Någon visar sig vara homosexuell (Wallanders kollega Svedberg i Steget efter), den som antagits vara en kvinna visar sig vara en crossdresser/transvestit (också Steget efter, bland annat). Etcetera.
I regel är detta, vad det är och hur det hänger ihop, dessutom uppenbart från typ ruta ett. För alla som inte är heterosexuella cispersoner* i alla fall. Härav rubriken till den här bloggposten.
Så när Believing the lie av Elizabeth George också lider av detta är det alltså på inget sätt unikt för den boken. Det får ju absolut sägas till dess försvar. Det handlar mer om variant på (ett tämligen uttjatat) tema.
Möjligen tycker jag att karaktärerna (de heterosexuella cispersonerna åtminstone) i just denna deckare är helt ojämförligt tjockskallade på detta område. När Barbara Havers söker sig fram till hemort (en liten stad i Argentina) och ursprungsfamilj för en av kvinnorna i dramat, och upptäcker att det där bara finns söner (i familjen alltså, inte i staden givetvis), och att en av dessa dessutom försvunnit från staden i tonåren, så drar hon GIVETVIS (?) den enda möjliga (?) slutsatsen att kvinnan i fråga är en förlupen hustru till någon av de återstående sönerna. Det skulle förklara att hon varit så hemlighetsfull om sin bakgrund. Tydligen.
När poletten så äntligen trillar ner, och Havers inser att det inte finns någon ännu onämnd förrymd fru, men att den försvunna tonårssonen i den Argentinska staden, och den vuxna kvinna i Cumbria, UK, vars bakgrund hon utreder, är samma person, så tolkar hon det som att kvinnan, Alatea, inte är kvinna alls (ens fysiskt, alltså), utan "egentligen" (och även till kroppen) man, och att hon (eller "han") fört alla bakom ljuset om detta. Även DI Lynley tolkar först uppgifterna så.
Könskorrigerande behandling är tydligen inget New Scotland Yard känner till.
När sedan änklingen (eller den efterlämnade sambon, de var inte juridiskt gifta) till den man vars dödsfall utredningen handlar om planerar att gifta om sig med en kvinna (inte med Alatea alltså, det är två olika handlingslinjer, som hålls samman av att Alateas man är släkt med den döde mannen), så ska det tydligen också vara både omöjligt och obegripligt, om man får tro omgivningens reaktioner.
Visst, läsarna har här fördelen att känna till att den här mannen är i garderoben inför sin iranska ursprungsfamilj, och att hans föräldrar länge velat gifta bort honom med någon lämplig kvinna.
Men även med den kunskapen helt borträknad: Är det verkligen så omöjligt att den som levt med en man kan gifta sig med en kvinna, eller tvärtom? Hört talas om bisexualitet?
Det jag funderade på medan jag läste mig fram emot de CHOCKERANDE** avslöjandena på slutet denna gång var: Om i princip alla karaktärer i dessa berättelser är så trögfattade på dessa områden, så måste det väl spegla hur snabbt den tänkta läsaren ska fatta. Möjligen får läsaren vara tänkt att fatta lite snabbare än huvudpersonerna (för att få känna sig lite smart), men inte direkt och från början, för då faller ju hela twisten.
Och då undrar jag: ÄR det verkligen så (för heterosexuella cispersoner)? Är den värld som (för er) är möjlig att tänka verkligen så snäv och innehållsfattig?
I så fall:
Dear God! What is it like in your funny little brains? It must be so boring!
----------------
* Cisperson är en person vars juridiska, sociala och biologiska kön är i linje med könsidentiteten, alltså inte är en transperson. Ordet kommer av latinets "cis", som betyder "på samma sida", alltså en antenym till latinets "trans".
** Kan innehålla spår av sarkasm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar