Om försoning

#frikyrka #konflikthantering

Läser i tidningen Dagen (länkar via Twitter här) om att Ängelholms pingstförsamling på 1990-talet splittrades i två, på grund av någon konflikt, och att dessa två nu ska ha en försoningsgudstjänst. Inte ett samgående. Bara en gemensam gudstjänst, där de båda församlingarnas pastorer delar på gudstjänstens liturgiska funktioner (båda ska predika och båda ska leda nattvarden), och gudstjänsten ska också ha en del där de officiellt markerar och uttalar att de förlåter varandra.

Vackert så. För all del. Och med tanke på att det nu gått ett par decennier sedan splittringen kanske också hög tid att förebygga (eller motverka) att avståndstagande till varandra byggs in i respektive församlingskultur.

Däremot blir jag beklämd och bekymrad när jag läser:

"Intentionen är heller inte att reda ut vad som inträffade.
– Nej, jag tror varken att det är möjligt eller viktigt att reda ut vilka som hade rätt eller så. Helt klart är att det var uppslitande för väldigt många och skapade sår."

Att bestämma vilken sida som hade "rätt" är nog varken möjligt eller ens önskvärt. Men att reda ut vad som inträffat, vad som var uppslitande och vad som skapade sår, är inte med nödvändighet liktydigt med att bestämma vem som hade rätt. Jag skulle nästan säga att det står i motsatsförhållande till vartannat (eftersom en utgång som innebär att man bestämt att den ena sidan har/hade rätt, per definition innebär att enbart den sidan får reda ut vad som, enligt dem, hände, medan den andra sidan bara har att underkasta sig deras verklighetsbeskrivning).

Däremot tror jag att det är omöjligt att på djupet och i verkligheten försonas utan att få både lyssna till varandra och få berätta sina berättelser. I en process där utgångspunkten är ömsesidig respekt, och en önskan att alla ska få höras, inte att få "rätt" (vad nu det är).

Detta var något som insågs i Sydafrika när Sannings- och försoningskommissionen (TRC) bildades.
Där alla fick berätta.
Där berättelserna i sig värderades så högt att amnesti gavs för "bara" berättandet.
Där, vilket visar sig i själva namnet, sanningen, allas sanningar, var själva grunden för försoning. Det som möjliggjorde försoningen.

Om man tror att försoning uppnås genom att man uttalar att man är försonad, men i samma andetag tar avstånd från att lyssna till varandra så lurar man sig själv. Då tar man sår (i detta fall gamla sår, förvisso) och bygger in dem, skapar inkapslade och inflammerade sårigheter, som på inget vis är försvunna även om de inte längre syns på ytan.

Att tro sig ha åstadkommit en försoning, men i verkligheten ha byggt startsträckan för nästa stora och uppslitande konflikt.

Tyvärr något frikyrkan i Sverige genom historien varit alltför bra på. Något som har varit en delförklaring till många av de konflikter som ägt rum.

Sorgligt.

------

PS. Läs gärna även min bloggpost om förlåtelse i relation till frikyrkan