VARNING FÖR SKÅNETRAFIKENS NÄTLADDNING!

[Till nytillkomna läsare: Vänligen observera att inlägget är fyra år gammalt. Nätladdningen kan ha börjar fungera sen dess. Man vet ju aldrig, under kan ju ske osv...]

I går morse vid sjutiden, när jag ändå betalade räkningar på nätet, så passade jag på att ladda vårt resekort (jojo) med 1200 kronor på Mina Sidor på Skånetrafiken. Det står visserligen där att det tar 24 timmar innan laddningen "finns" (i bekräftelsemailet, som jag fick kl. 07:39, står det däremot UPP TILL tjugofyra timmar, vilket på de flesta varianter av svenska som jag känner till, inklusive skånska faktiskt, betyder att det tar MAXIMALT 24 timmar). Men jag tänkte att:

"Det är lugnt. Jag behöver inte använda kortet förrän i morgon, och då inte före klockan 07."

Idag på morgonen, klockan 8:53 (det vill säga gott och väl 25, that is: TJUGOFEM, timmar efter att Skånetrafiken själva noterat och meddelat att de tagit emot de pengar som det skulle ta dem upp till 24 timmar att faktiskt registrera i systemet), fanns inte tillräckligt för biljett (det fanns, för att vara exakt, 9.50, det vill säga de pengar som fanns där redan innan jag laddade igår...).

Ej heller klockan 9:30 fanns pengarna, då fick jag dock ge mig och ladda kontant med 200 kronor, vilket, som de som är bekanta med Skånetrafiken redan vet, är minimibeloppet (för att belöna ett företag med extra hundralappar för uppvisad fullständig inkompetens känns ju alltid lika bra...).

Fortfarande klockan 9:43, när jag använde kortet på en av Skånetrafikens bussar, saknades de 1200 kronorna (och nu snackar vi ju alltså drygt 26, that is: TJUGOSEX, timmar).

Idag klockan 10:52 (nu har vi med råge passerat 27, that is: TJUGOSJU, timmar) loggade jag in på Mina Sidor för att dels kolla om laddningen registrerats, och dels försöka få kontakt med kundtjänst (jo, jag vet, varför inte skriva brev till tomten också när jag ändå är igång...).

Ironin i att det saldo mitt jojokort då fortfarande har på nätet är 9.50 är fullständigt obetalbar...(alltså de, efter biljettköp något minimerade 200 kronorna som laddades på, som jag har papperskvitto på och som bevisligen fanns där när jag sedan använde kortet på bussen, och nog fortfarande faktiskt finns på själva kortet, finns inte –heller – registrerade i Skånetrafikens nätversion av sitt system).

Kort och gott: Skånetrafikens ute i verkligheten, afk, faktiskt existerande system, och deras nätbunda dito, är två helt skilda världar som för närvarande inte har minsta lilla mätbara kontakt med varandra. Det där med att de har en viss, långsam, kontakt som innebär att meddelande om saldoförändringar öveförs med 24 timmars fördröjning är ren och skär bullshit. Kommunikationen mellan dem är inte långsam, den är död.

Med andra ord:
Om du känner att ekonomisk hjälp till Skånetrafiken är ett behjärtansvärt ändamål som du gärna skänker pengar till, så, by all means, använd laddningstjänsten på nätet. Men om du känner att dina resepengar är pengar som du hellre använder till att resa för, så använd automater och fysiskt existerande kundcenter.

Om man, som jag, bor på 25-30* minuters gångväg (det får ju bli gångväg, eftersom laddning på bussen numera är omöjlig/otillåten...) från närmsta laddningsautomat så hade det ju underlättat om nättjänsten för laddning hade fungerat. Till och med om den hade haft en fördröjning på (faktiska!) 24 timmar. Men när verkligheten är att Skånetrafiken sitter på pengarna i obestämd tid så är det alltså öht inte ett alternativ.

VARNING HÄRMED UTFÄRDAD!
---------

* Ang. tidsuppgiften 25-30 minuter: Jag har halvsprungit sträckan på 20 minuter, men med rask gångtakt tar det iaf 25, och en dag med mycket knäont blir tiden snarare minst 30 minuter.

Grönsaker?

Det här brukade vara grönsaksdisken i affären här. Känns som den har bytt inriktning litegrann... Eller?

When you put it like that...

Jag var på Naturhistoriska Riksmuseet med 4-åriga systerdottern Pixie i fredags.

Eller, 4-årig och 4-årig, när jag sa i biljettkassan att vi var en vuxen och en 4-åring så rättade hon mig eftertryckligt.

"Hallå! Vad säger du nu? Jag är faktiskt fyra och ett halvt"

Så, OK. 4,5-åriga systerdottern.

Hursomhelst så kom vi till kvastfeningen, och jag översatte informationen på lappen bredvid, om att den väckt viss sensation när det hittades ett levande exemplar för sådär 75-80 år sen (minns inte exakt årtal), till nån slags fyraåringska (eller fyraochetthalvtåringska):

"När de hittade den här för 75 år sen så blev de jätteglada! För de trodde att den dog ut samtidigt som dinosaurierna. Åh vad häftigt! En LEVANDE, sa de då."

Pixie: "Ja. Och sen dödade de den."

Eh. Well. When you put it like that.... ;-)

PS. Uppdaterat 121018. Jag VET att jag inte särskrev biljettkassan. Det finns det ingen som helst anledning till att jag skulle ha gjort (det var inte så att jag först, exempelvis, skrev "köpa biljett" och sedan ändrade till "i biljettkassan", en sån ändring under skrivandet som kan leda till ofrivillig särskrivning om man är för snabb). Med andra ord: Blogger! I am looking at YOU!! Sluta tramsa genast eller jag byter till Wordpress!

Nu är det i varje fall rättat. Förhoppningsvis. Om inte den allsmäktiga bloggerrättstavningen (eller bloggerfelstavningen, som det oftare är) får för sig att gripa in igen. Om det finns en sak jag ogillar mer än rättstavningsprogram, så är det rättstavningsprogram som ändrar i min text på eget bevåg. Det finns en anledning till att jag vägrar att skriva i Word, om vi säger så....

Palme

1969 intervjuades Olof Palme av den brittiske talkshowstjärnan David Frost, ett klipp från den intervjun visas i inledningen till filmen Palme. Ett högst välvalt klipp som inledning på en film som ska handla om vem människan Palme var.

David Frost frågar: "Hur skulle du vilja bli ihågkommen? Vad ska det stå i din dödsruna?"

Som tittare får vi också se och höra Palmes svar:

"Det har jag faktiskt aldrig tänkt på. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det heller. För i det ögonblick en människa börjar fundera på sitt eftermäle blir hon rädd, vågar inte göra saker och förlorar sin vitalitet. När vi lever här på jorden, är dömda att leva på denna jord, så ska vi försöka göra livet så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten i min politiska ideologi. Det är vad politiken handlar om."

Därefter rullar alltså det som skulle kunna kallas en filmversion av dödsruna över Olof Palme igång.

Har jag någon invändning så är det att den dödsrunan står och stampar i scener kring mordet på Olof Palme alldeles för länge i början. Där slutar berättelsen om människan Olof Palme förvisso, men den börjar inte där. Och dödsrunan, eller filmen, borde inte heller göra det. Det hade varit fullt tillräckligt med klippet ur David Frosts intervju som inledning.

Jag vet heller inte om jag håller med de som påstår att filmen visar en Palme som vi aldrig sett förut. Med undantag för några privata familjebilder så är ju filmmaterialet där Palme förekommer inte nytt (nyfilmade är däremot klippen där människor som kände Olof Palme berättar om honom).

Vad filmen däremot lyckas med, nästan spöklikt väl, är att göra Olof Palme levande igen. Nästan bokstavligen. Jag såg hela filmen med samma känsla som när man läser om en bok med ett hemskt slut, och mot allt förnuft nånstans ändå hoppas att den ska sluta annorlunda andra gången. Och, faktiskt, med en känsla av att Palme efter filmens slut skulle kliva fram framför filmduken och berätta att han faktiskt överlevde skotten på Sveavägen. Eller att det var som med mordet på Bobby i Dallas, bara en väldigt långdragen dröm. En vi alla drömde. Jag misstänker dessutom att jag inte hade blivit förvånad.

Men nu slutade det alltså inte så. Utan denna berättelse om Palmes liv slutade precis där den alltid slutat.  På samma sätt som varje gång vi läst boken. Eller sett filmen...

... Men vem vet. Om vi ser om filmen en gång till så kanske den slutar annorlunda.

PS. Intervjun med Palme som David Frost gjorde kan man se i sin helhet på SVTs hemsida