Favoritpuben B2 stängde för gott förra helgen. Vi var förstås där och tog farväl. Dock inte sista kvällen, med andra ord missade vi när bandet spelade sista sången i B2s historia, nämligen Får man ta B2 med sig in i himlen? (en lätt modifierad version av Hasse Anderssons änglahund).
Tur då att youtube finns.
Som ett sista farväl till B2 spelas här på bloggen idag sista sången på B2. Det får vara veckans fredagssång.
fredag 21 september 2012
måndag 17 september 2012
Sommarimpressionism
Pixie (då tre år) lånade kameran förra sommaren, och fick till riktigt häftiga effekter genom att röra kameran snabbt när hon tog kort. Det blir liksom impressionism i fotovariant. Jag hittade ännu en sån impressionistisk bild på ett gammalt minneskort häromdagen. Jag tycker det ser ut som ett foto av sommaren helt enkelt, så titeln får bli :
Sommarimpressionism
onsdag 12 september 2012
En liknelse...
..ang kyrkan och hbt.
I diskussionen om en präst som kommit ut som transvestit, såg jag nyligen någon lyfta "problemet" att somliga människor känner sig så starkt obehagligt berörda av blotta vetskapen att prästen ibland bär kvinnokläder, även om han i predikstolen inte gör det*, att de inte kan förmå sig att gå till kyrkan. Och även enstaka egentligen vettiga människor tyckte att det inte kunde bortses ifrån i bedömningen av om det var rätt eller fel av honom att komma ut.
Med anledning av det tänkte jag följande:
Anta att jag kände ett starkt obehag inför rödhåriga människor. Anta vidare att det råkade jobba en rödhårig präst i "min" kyrka, som dock av hänsyn färgat håret för att dölja så mycket som möjligt av det. I början av sin prästkarriär färgade han även ögonbrynen, för att inte genom dem avslöja sin rödhårighet. Men så småningom har han kommit att inse att de röda ögonbrynen faktiskt ändå är osynliga för den som sitter i bänkarna när han står i predikstolen, på grund av skuggor och avstånd. Han avstår därför från att färga ögonbrynen, även om det innebär att den som möter honom på stan inser att han är rödhårig. Han tänker att huvudsaken är att han inte "skyltar" med sitt röda hår i predikstolen.
Anta vidare att jag därigenom har fått reda på hans rödhårighet, och att bara vetskapen om den gör att jag inte går till kyrkan om han predikar, eftersom blotta vetskapen om att han egentligen är rödhårig, även om jag inte kan se det just då, är mer än jag klarar av.
Skulle ni anse att det vore kärlekslöst av den rödhåriga prästen att gå upp i predikstolen (om än med färgat hår), eller skulle ni anse att det var jag som hade ett problem jag behövde jobba med?
När man byter ut homo, bi eller trans mot "rödhårig" så syns det väldigt tydligt hur orimligt kravet på att de ska gömma sig för att inte uppröra de som är "känsliga" blir. Men utan det utbytet av ord så kan även fullt vettiga människor bli lite osäkra och börja tänka att man ju ändå måste ta hänsyn, och de här människorna mår ju faktiskt så dåligt av att veta att prästen inte är en 100% heterosexuell cisperson** att de inte ens klarar att gå till kyrkan.
Problemet är, oavsett om vi pratar om rödhårsfobi eller om hbt-fobi, så är den hänsyn som innebär att lämna den som är rädd och känner obehag kvar i rädslan, till och med uppmuntra deras rädsla, det enda sant kärlekslösa sättet att behandla dessa människor. Budskapet till rödhårsfobikern, om man säger att rödhåriga för dennes skull måste hållas gömda, blir ju
"Du har alldeles rätt! Rödhåriga är jätte-jätte-farliga, och jätte-jätte-äckliga! Så klamra dig för all del kvar i de känslorna för allt vad du är värd! Fortsätt vara rädd! Fortsätt bli illamående vid tanken på rött hår!"
Kärleksfullt?
----
* Det kan ju iofs diskuteras om en präst i svenska kyrkan, som är klädd i korrekt liturgisk dräkt, bär manskläder eller kvinnokläder eller ingetdera. Jag vet iaf att när min lillebror, då 2-3 år, första gången såg en präst klädd så (på vår storasysters konfirmation), så tolkade han den manliga prästen som "en tant i nattlinne". Just sayin...
**cisperson= icke-transperson. Av latinets "cis" som betyder ung. på samma sida (jmf. med latinets "trans", som ungefär att gå över till andra sidan [av ngt]).
I diskussionen om en präst som kommit ut som transvestit, såg jag nyligen någon lyfta "problemet" att somliga människor känner sig så starkt obehagligt berörda av blotta vetskapen att prästen ibland bär kvinnokläder, även om han i predikstolen inte gör det*, att de inte kan förmå sig att gå till kyrkan. Och även enstaka egentligen vettiga människor tyckte att det inte kunde bortses ifrån i bedömningen av om det var rätt eller fel av honom att komma ut.
Med anledning av det tänkte jag följande:
Anta att jag kände ett starkt obehag inför rödhåriga människor. Anta vidare att det råkade jobba en rödhårig präst i "min" kyrka, som dock av hänsyn färgat håret för att dölja så mycket som möjligt av det. I början av sin prästkarriär färgade han även ögonbrynen, för att inte genom dem avslöja sin rödhårighet. Men så småningom har han kommit att inse att de röda ögonbrynen faktiskt ändå är osynliga för den som sitter i bänkarna när han står i predikstolen, på grund av skuggor och avstånd. Han avstår därför från att färga ögonbrynen, även om det innebär att den som möter honom på stan inser att han är rödhårig. Han tänker att huvudsaken är att han inte "skyltar" med sitt röda hår i predikstolen.
Anta vidare att jag därigenom har fått reda på hans rödhårighet, och att bara vetskapen om den gör att jag inte går till kyrkan om han predikar, eftersom blotta vetskapen om att han egentligen är rödhårig, även om jag inte kan se det just då, är mer än jag klarar av.
Skulle ni anse att det vore kärlekslöst av den rödhåriga prästen att gå upp i predikstolen (om än med färgat hår), eller skulle ni anse att det var jag som hade ett problem jag behövde jobba med?
När man byter ut homo, bi eller trans mot "rödhårig" så syns det väldigt tydligt hur orimligt kravet på att de ska gömma sig för att inte uppröra de som är "känsliga" blir. Men utan det utbytet av ord så kan även fullt vettiga människor bli lite osäkra och börja tänka att man ju ändå måste ta hänsyn, och de här människorna mår ju faktiskt så dåligt av att veta att prästen inte är en 100% heterosexuell cisperson** att de inte ens klarar att gå till kyrkan.
Problemet är, oavsett om vi pratar om rödhårsfobi eller om hbt-fobi, så är den hänsyn som innebär att lämna den som är rädd och känner obehag kvar i rädslan, till och med uppmuntra deras rädsla, det enda sant kärlekslösa sättet att behandla dessa människor. Budskapet till rödhårsfobikern, om man säger att rödhåriga för dennes skull måste hållas gömda, blir ju
"Du har alldeles rätt! Rödhåriga är jätte-jätte-farliga, och jätte-jätte-äckliga! Så klamra dig för all del kvar i de känslorna för allt vad du är värd! Fortsätt vara rädd! Fortsätt bli illamående vid tanken på rött hår!"
Kärleksfullt?
----
* Det kan ju iofs diskuteras om en präst i svenska kyrkan, som är klädd i korrekt liturgisk dräkt, bär manskläder eller kvinnokläder eller ingetdera. Jag vet iaf att när min lillebror, då 2-3 år, första gången såg en präst klädd så (på vår storasysters konfirmation), så tolkade han den manliga prästen som "en tant i nattlinne". Just sayin...
**cisperson= icke-transperson. Av latinets "cis" som betyder ung. på samma sida (jmf. med latinets "trans", som ungefär att gå över till andra sidan [av ngt]).
måndag 10 september 2012
Dagens bild: Spårvagnsfobi
Den här bilden tog jag i höstas, i Göteborg. Tyckte att det måste vara den ultimata skräckskylten för någon med den spårvagnsfobi som min Anna har ;-)
Hennes kommentar var iofs att det är alltid spårvagnar från alla j-a håll samtidigt, skyltat eller inte, det är det som är problemet...
lördag 8 september 2012
Show me your gameshow...
...and I will show you who you are.
Låg häromkvällen och tänkte på TV-program, och fick en obehaglig insikt.
Att äldre tiders tävlingsprogram (tänk 10.000-kronorsfrågan) handlade om kunskap, medan moderna tävlingsprogram (tänk Robinson och alla dokusåpor som följt i dess spår) handlar om att vara bäst på att intrigera och rösta ut varandra, är inte bara en fråga om smak när det gäller underhållning. Det säger något om vårt samhälle och om vad som värderas högst i samhället vid olika tider.
I just det här fallet säger det något tämligen obehagligt. Vi har gått från att vara ett samhälle som värderar kunskap (förvisso viss kunskap högre än annan osv, men ändå) till att bli ett samhälle som värderar förmågan att sparka neråt och slicka uppåt högst av allt.
Visa mig era tävlingsprogram, och jag ska säga er vilka ni är, helt enkelt.
Låg häromkvällen och tänkte på TV-program, och fick en obehaglig insikt.
Att äldre tiders tävlingsprogram (tänk 10.000-kronorsfrågan) handlade om kunskap, medan moderna tävlingsprogram (tänk Robinson och alla dokusåpor som följt i dess spår) handlar om att vara bäst på att intrigera och rösta ut varandra, är inte bara en fråga om smak när det gäller underhållning. Det säger något om vårt samhälle och om vad som värderas högst i samhället vid olika tider.
I just det här fallet säger det något tämligen obehagligt. Vi har gått från att vara ett samhälle som värderar kunskap (förvisso viss kunskap högre än annan osv, men ändå) till att bli ett samhälle som värderar förmågan att sparka neråt och slicka uppåt högst av allt.
Visa mig era tävlingsprogram, och jag ska säga er vilka ni är, helt enkelt.
onsdag 5 september 2012
Dagens bild
Jag har äntligen (duh!) kommit på att jag kan lägga copyrightinformationen för mina foton på själva bilden när jag lägger upp dem på webben. Utan att det ens behöver förfula. Så det kommer jag hädanefter att göra... Som jag gjort på dagens bild alltså:
...som för övrigt är tagen på ljusfesten Eslöv lyser i november 2011.
måndag 3 september 2012
Vad jag läser just nu (och ni också borde)
Följande citat får ge ett litet (förhoppningsvis intresseväckande) smakprov på boken jag läser nu:
"Fundamentalists never can just disagree. The person they fall out with is not only on the wrong side of an issue, they are on the wrong side of God"(s. 30)
Boken heter alltså Crazy for God; how I grew up as one of the elect, helped found the religious right, and lived to take all (or almost all) of it back. Och titeln säger det mesta om vad det är. En självbiografi av Frank Schaeffer, sonen till en av (eller två av) de mest inflytelserika ledarna i amerikansk kristen höger, som växte upp och blev författare och screenwriter i Hollywood. Den bjuder på många insikter i såväl fundamentalism, som det speciella i att vara missionärsbarn (Franks barndom tillbringades i Schweiz): Det där att vara medborgare i (och anses ha ett självklart band till) ett annat land än det där man faktiskt växt upp.
Och om det inledande citatet inte räckte som intresseväckare kommer här ett till, från de allra första raderna av prologen:
"You can be the world's biggest hypocrite and still feel good about yourself. You can believe and wish you didn't. You can lose your faith and still pretend, because there are bills to be paid, because you are booked up for a year, because this is what you do" (s. 1)
"Fundamentalists never can just disagree. The person they fall out with is not only on the wrong side of an issue, they are on the wrong side of God"(s. 30)
Boken heter alltså Crazy for God; how I grew up as one of the elect, helped found the religious right, and lived to take all (or almost all) of it back. Och titeln säger det mesta om vad det är. En självbiografi av Frank Schaeffer, sonen till en av (eller två av) de mest inflytelserika ledarna i amerikansk kristen höger, som växte upp och blev författare och screenwriter i Hollywood. Den bjuder på många insikter i såväl fundamentalism, som det speciella i att vara missionärsbarn (Franks barndom tillbringades i Schweiz): Det där att vara medborgare i (och anses ha ett självklart band till) ett annat land än det där man faktiskt växt upp.
Och om det inledande citatet inte räckte som intresseväckare kommer här ett till, från de allra första raderna av prologen:
"You can be the world's biggest hypocrite and still feel good about yourself. You can believe and wish you didn't. You can lose your faith and still pretend, because there are bills to be paid, because you are booked up for a year, because this is what you do" (s. 1)
Läs mer om boken på Schaeffers egen hemsida
lördag 1 september 2012
Språkpolisens öde: Att förklara destination
Hörde nyligen någon prata om att han ville köpa biljett "från en destination till en annan", och insåg förstås genast att en språkpolisiär insats här på bloggen var av nöden, för att förhindra förvirringen att sprida sig.
Kortfattat uttryckt: Du kan aldrig vara på väg från en destination, du är alltid och enbart på väg till en destination.
Och varför det nu då? Jo, helt enkelt för att destination betyder slutmål, eller på äldre svenska "bestämmelse" (jmf. bestämmelseort). Det kommer av latinets destinatio med just precis den betydelsen. Är, kan man säga, bara helt enkelt en försvenskning av stavning och uttal av latinets destinatio.
Svårare än så är det alltså inte.
Men, för den som inte vill tänka på latin för att förstå betydelsen av detta ord erbjuder jag ett alternativ: Tänk "destiny" (engelska för öde). Vad destiny är vet de flesta, likaså att det är något man rör sig i riktning mot, och kanske når fram till, men aldrig rör sig från (ty OM du rör dig bort från det som tidigare var ditt "destiny", eller öde, innebär det bara att det inte längre är ditt öde, eller "destiny"). Och engelskans destiny har alltså samma latinska rot som svenskans destination.
Och därmed har jag nått fram till det som var språkpolisens öde, eller destination, för dagen: Att förklara destination.
Kortfattat uttryckt: Du kan aldrig vara på väg från en destination, du är alltid och enbart på väg till en destination.
Och varför det nu då? Jo, helt enkelt för att destination betyder slutmål, eller på äldre svenska "bestämmelse" (jmf. bestämmelseort). Det kommer av latinets destinatio med just precis den betydelsen. Är, kan man säga, bara helt enkelt en försvenskning av stavning och uttal av latinets destinatio.
Svårare än så är det alltså inte.
Men, för den som inte vill tänka på latin för att förstå betydelsen av detta ord erbjuder jag ett alternativ: Tänk "destiny" (engelska för öde). Vad destiny är vet de flesta, likaså att det är något man rör sig i riktning mot, och kanske når fram till, men aldrig rör sig från (ty OM du rör dig bort från det som tidigare var ditt "destiny", eller öde, innebär det bara att det inte längre är ditt öde, eller "destiny"). Och engelskans destiny har alltså samma latinska rot som svenskans destination.
Och därmed har jag nått fram till det som var språkpolisens öde, eller destination, för dagen: Att förklara destination.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)