Råkade snubbla över en tweet av @malinaronsson08 som länkade till en krönika av henne om det där med att lära barn att säga tack för skjutsen (och i förlängningen att visa uppskattning öht) till föräldrar som agerar träningstaxi.
Det fick mig att tänka på när vi var nyinflyttade där vi bor nu (för ca 15 år sen, give or take nåt år...huva vad tiden går...), och några insikter vi gjorde då. Som nog inte alls går att tillämpa på träningstaxiverksamheten, tyvärr, ber om ursäkt för det på förhand...
(De som bodde i vår trappuppgång då var med något undantag andra än de som bor här nu, så detta handlar inte om våra nuvarande grannar, ska jag också snabbt skjuta in för säkerhets skull...).
Det var då väldigt ovanligt att gannar hälsade på varandra i trappen. Och i början var det många som inte ens svarade när vi hälsade på dem, utan vi fick bara en misstänksam eller förskrämd blick ("De hälsar! Måste vara psykopater!" Eller nåt sånt...).
Det fanns dessutom några barn i huset som var lite av problembarn. Truliga bråkstakar som definitivt varken sa hej, eller tack, eller varsågod eller något annat sånt där småord (anledningen därtill var tyvärr ganska uppenbar, det var inte så mycket en fråga om att de var ouppfostrade - även om man kanske skulle kunna beskriva dem så också - utan framförallt ett utslag av att de behandlade världen och människorna de mötte ungefär som de själva alltid blivit behandlade).
Vår envisa sida tog överhanden och vi bestämde oss för två saker:
1) Att fortsätta säga hej till alla vi mötte i trappen, oavsett om någon någonsin skulle svara.
och
2) Att inte skälla på problembarnen när de uppförde sig illa (det fick de tillräckligt av ändå, fanns ingen anledning för oss att stämma in i den kören) men att däremot vinnlägga oss om att visa dem vänligt bemötande (t.ex. hålla upp dörren för dem när vi kom eller gick samtidigt, berömma sånt de gjorde bra och tacka för vänligheter från dem - även om det sista på det stadiet var något helt hypotetiskt, för sånt hade dittills inte förekommit... - såna småsaker bara).
På kort sikt var det verkligen nån slags övning i meningslöshet. Eller i varje fall en övning i tjurskallig envishet... Något vi gjorde för vår egen skull, för att vi hade bestämt oss för det. Det hade ingen yttre effekt alls.
Men på längre sikt var effekten faktiskt ganska mirakulös.
Trappuppgången där ingen hälsade blev trappuppgången där alla hälsar.
Problembarnen lärde sig att säga både "tack" och "varsågod".
Det senare fick de tillfälle att praktisera ofta, för de började komma springande för att öppna dörrar när vi kom eller gick (och tävla med varandra om att hinna först).
Det gick upp för mig att de inte höll upp dörrar för oss bara (eller ens mest) för att de lärt sig av oss att man kan göra så, utan mer för att få höra någon säga "tack" till dem - och få svara "varsågod". Det hade de inte varit med om alltför ofta. Och det var uppenbarligen något eftersträvansvärt.
Man kan säga att det inte bara var vi som lärde dem värdet av vardaglig vänlighet - utan genom sin (på längre sikt) respons på den lärde de oss något om det också.
(Och jag insåg dessutom att den där dikten "Ett barn" - ni vet den där "ett barn som kritiseras lär sig att fördöma" o.s.v. - som satt på affischer från BRIS lite överallt på skolor, bilbliotek etc när jag var liten, inte är en idealistsk och vacker tanke, utan handfast bokstavlig verklighet).
............
PS Varför vi gjorde något så osvenskt som att hälsa på folk i trappen vet jag inte riktigt... Men kanske hade det att göra med att vår senaste bostad då var en lägenhet som var en av de endast två bebodda lägenheterna i huset (japp, jag menar faktiskt att merparten av huset bestod av tomma och obebodda lägenheter, samma sak i flertalet hus på området), där det där med att möta människor i trappen inte hände alltför ofta... Och att våra bostäder före den senaste varit studentbostäder (korridorer och lägenhet på studentområde), och samvaron i dylika blir ju lite mer informell.
Eller så är vi bara konstiga. Det är också en möjlighet...
