...
Betongvägg där någon klottrat i vitt: Ett hjärta följt av texten
"Sigge är bäst"
tisdag 30 juni 2015
måndag 29 juni 2015
Från Instagram: Göteborgskollage 2
... Och här är alltså det andra kollaget med bilder från Göteborg, tagna under påsken i år.
Det första kollaget finns här (eller här om du föredrar att se det på Instagram).
Det första kollaget finns här (eller här om du föredrar att se det på Instagram).
6 bilder. Föreställer: Rödmålad gångtunnel, bok på bord, gula ballonger mot bakgrund av blå himmel, rutmönstrad lampskärm i glas, orangea fjädrar på påskris som ligger på gatsten (kullersten), lila och gula ballonger mot bakgrund av blå himmel.
söndag 28 juni 2015
Från Instagram: Dagg i spindelnät. Eller springande gubbe.
....
Daggdroppar i spindelnät, mot bakgrund av blå himmel. Med lite fantasi kan
man se det som en figur med huvud, armar, kropp och ben.
lördag 27 juni 2015
Från Instagram: Champagneglas
....Togs i samband med bröllopsdag i år.
Närbild av champagneglas, där bokhyllor speglas i glas och fot.
fredag 26 juni 2015
Fotoblogg: Kvällsutsikt över Hägersten
.... Systerdottern Pixie ville att jag skulle ta med kameran för att dokumentera kvällsutsikten från deras tillfälliga lägenhet. Så här blev det.
Solnedgång över Stockholm. Röd himmel, och nedgående sol i horisonten.
torsdag 25 juni 2015
Från Instagram: Kväll i skärgården
En mås på ett räcke vid vatten i solnedgång. Bredvid en lykta som
konkurrerar med solen i orangerött sken.
I vattnet framför måsen anar man en svan.
Det här fotot är från förra sommaren. Taget i Stockholms skärgård i samband med firande av mammas 70-årsdag.
onsdag 24 juni 2015
Från Instagram: Göteborgskollage
...
Kollage av bilder (6 st) tagna i Göteborg under påsken 2015.
Föreställer: En pir, interiören på en pub (som jag glömt namnet på) med bokhyllor på väggarna och träpaneler i mörkt trä, en man som står i vattnet och fiskar (och speglas på vattenytan), vatten med speglingar i, Älvsborgsbron by night.
tisdag 23 juni 2015
måndag 22 juni 2015
Från Instagram: Home sweet home!
... Eftersom jag inte lyckas med att få Instagrambilderna att visas automatiskt här (det fungerade ett tag, men sen slutade den widgeten att fungera) så tänkte jag börja att lägga upp åtminstone somliga inlägg därifrån manuellt. Den här är från igår kväll.
Text: "Home sweet home! Nåt inställt tåg och nån ersättningsbuss senare kunde vi iaf äntligen skåda Eslövs ljus..."
Föreställer: Siluett av kyrktorn och träd mot bakgrund av flerfärgad solnedgångshimmel.
Text: "Home sweet home! Nåt inställt tåg och nån ersättningsbuss senare kunde vi iaf äntligen skåda Eslövs ljus..."
Föreställer: Siluett av kyrktorn och träd mot bakgrund av flerfärgad solnedgångshimmel.
onsdag 17 juni 2015
Hur man vet att man är i hipster-ville...
...
Nu och då lämnar vi ju landsbygden/småstaden där vi bor och uppsöker någon större stad/storstad. Rätt ofta, faktiskt, om sanningen ska fram, och av ganska många skäl.
Nu och då händer det då att vi hamnar i vad vi kan kalla hipster-ville. Ni vet, de där stadsdelarna där de som känner att de verkligen är progressiva och med i sin tid bor.
Om vi ska vara riktigt ärliga är det nog ofta så att det är de stadsdelarna vi gärna söker oss till om vi inte har något skäl (jobb, sjukvårdsbesök, annat ärende) att vara någon annanstans i staden i fråga. De har ju onekligen en stor dos charm.
Skulle man råka vara osäker på om det är i hipster-ville man är så finns det ett ganska säkert tecken när man är vi (=uppenbart ett samkönat par, där det dock kan råda undringar eller osäkerhet kring vilket samma kön vi har, tydligt hbtq kan vi ju kalla det).
Det är det där att en hel massa människor bara *måste* komma fram och berätta hur helt ok de är med det (med att vi finns, med att vi är ett par, eller någon mer eller mindre osäker kombination). Ibland rent av uttrycka någon slags beundran för vårt mod (vilket, antar vi, består i att vi vågar finnas).
Det är naturligtvis välmenande. Och jämfört med att komma fram och hoppa på oss för att vi finns är det helt klart ett bättre alternativ.
Vilket gör att man kan känna sig lite småsint när det ändå irriterar en. För det gör det. Särskilt när det blir lite mycket av den varan. Vilket det alltså gärna blir i hipster-ville.
I synnerhet om man är på lokal. Där folk inte är alldeles nyktra.
Men det finns ju några problem med det. Trots allt.
Det första är att det förutsätter att den som är utanför normen på något vis är beroende av ett uttryckligt tillstånd för sin existens från de som är inom normen.
Ett andra problem, möjligen mindre och möjligen relaterat, är att det förutsätter att den som är utanför normen är väldigt intresserad av att veta exakt vad alla – inklusive totala främlingar – som tillhör normen tycker om det. Mer intresserad av det än av samtalet med sin partner och middagssällskap rent av.
Sanningen är att det faktiskt KAN hända att ett par som äter middag, eller tar en drink, tillsammans, faktiskt INTE sitter och väntar på att just du ska komma fram och liksom ge din tillåtelse till det. Eller uttrycka din beundran för det. Det kan till och med hända att du inte är den i lokalen som intresserar dem allra mest...
Senast vi hade en sån där storstadshelg, och tillbringade tid i hipster-ville, kände jag till slut ett starkt behov av att gå fram till första bästa handhållande heteropar och berätta för dem att jag var helt ok med dem. Och att jag beundrade deras mod i att visa sig öppet på det där viset.
Fast jag gjorde inte det. Jag är väldigt belevad, vänlig och väluppfostrad.
Däremot var det rätt skönt att komma hem till småstaden igen. Där den som börjar prata på krogen har helt andra ärenden. Typ vädret, senaste MFF-matchen, fråga vilken bok man läser eller om man hört att hotellets trappa ska rivas (och fråga vad man tycker om det).
Lite som om man vore en människa bland alla andra, liksom.
Nu och då lämnar vi ju landsbygden/småstaden där vi bor och uppsöker någon större stad/storstad. Rätt ofta, faktiskt, om sanningen ska fram, och av ganska många skäl.
Nu och då händer det då att vi hamnar i vad vi kan kalla hipster-ville. Ni vet, de där stadsdelarna där de som känner att de verkligen är progressiva och med i sin tid bor.
Om vi ska vara riktigt ärliga är det nog ofta så att det är de stadsdelarna vi gärna söker oss till om vi inte har något skäl (jobb, sjukvårdsbesök, annat ärende) att vara någon annanstans i staden i fråga. De har ju onekligen en stor dos charm.
Skulle man råka vara osäker på om det är i hipster-ville man är så finns det ett ganska säkert tecken när man är vi (=uppenbart ett samkönat par, där det dock kan råda undringar eller osäkerhet kring vilket samma kön vi har, tydligt hbtq kan vi ju kalla det).
Det är det där att en hel massa människor bara *måste* komma fram och berätta hur helt ok de är med det (med att vi finns, med att vi är ett par, eller någon mer eller mindre osäker kombination). Ibland rent av uttrycka någon slags beundran för vårt mod (vilket, antar vi, består i att vi vågar finnas).
Det är naturligtvis välmenande. Och jämfört med att komma fram och hoppa på oss för att vi finns är det helt klart ett bättre alternativ.
Vilket gör att man kan känna sig lite småsint när det ändå irriterar en. För det gör det. Särskilt när det blir lite mycket av den varan. Vilket det alltså gärna blir i hipster-ville.
I synnerhet om man är på lokal. Där folk inte är alldeles nyktra.
Men det finns ju några problem med det. Trots allt.
Det första är att det förutsätter att den som är utanför normen på något vis är beroende av ett uttryckligt tillstånd för sin existens från de som är inom normen.
Ett andra problem, möjligen mindre och möjligen relaterat, är att det förutsätter att den som är utanför normen är väldigt intresserad av att veta exakt vad alla – inklusive totala främlingar – som tillhör normen tycker om det. Mer intresserad av det än av samtalet med sin partner och middagssällskap rent av.
Sanningen är att det faktiskt KAN hända att ett par som äter middag, eller tar en drink, tillsammans, faktiskt INTE sitter och väntar på att just du ska komma fram och liksom ge din tillåtelse till det. Eller uttrycka din beundran för det. Det kan till och med hända att du inte är den i lokalen som intresserar dem allra mest...
Senast vi hade en sån där storstadshelg, och tillbringade tid i hipster-ville, kände jag till slut ett starkt behov av att gå fram till första bästa handhållande heteropar och berätta för dem att jag var helt ok med dem. Och att jag beundrade deras mod i att visa sig öppet på det där viset.
Fast jag gjorde inte det. Jag är väldigt belevad, vänlig och väluppfostrad.
Däremot var det rätt skönt att komma hem till småstaden igen. Där den som börjar prata på krogen har helt andra ärenden. Typ vädret, senaste MFF-matchen, fråga vilken bok man läser eller om man hört att hotellets trappa ska rivas (och fråga vad man tycker om det).
Lite som om man vore en människa bland alla andra, liksom.
måndag 8 juni 2015
Klart grabben ska ha en mutter!...
.... Vår gudson, den nybakade studenten, fick en mutter av oss i studentpresent (se bild). Den överlämnades tillsammans med ett tal (se nedan).
Gabriel,
En gång för mycket länge sedan, var du en alldeles ny liten bebis som fick en alldeles ny spjälsäng från IKEA. Den skruvades ihop av de tre musketörerna.
Också kända som din mor och dina två gudföräldrar.
När sängen stod monterad och klar fanns tre muttrar över. En var till oss tre. Din mor deklarerade att denna mutter skulle bli tecknet som Gabriels beskyddare bar, och svor att uppfostra dig med vetskapen om att närhelst du behöver hjälp ska du söka efter någon som bär detta tecken.
Och vi har alltså burit varsin spjälsängsmutter med oss i nitton år, som tecken på att vi haft äran att vara dina beskyddare.
En pojke med tre teckenbärande beskyddare är en särskilt magisk liten pojke, det förstår ju vem som helst. Och ett av dina första ord var just "maggish", vilket lät som ett mer poetiskt sätt att säga "magi". Men i din vokabulär syftade det på musik. Du tultade bort till CD-spelaren och beordrade fram maggish! när du ville höra musik.
Så att du senare valde att ägna dig åt, och utbilda dig inom, just det magiska maggish, kom inte som någon överraskning för oss.
Att det sedan har blivit matkonsten som står i fokus för dig ändrar egentligen ingenting. Vi är övertygade om att du kommer att skapa maggish vad du än gör!
Och idag, Gabriel, överlämnar vi ett av våra beskyddartecken till dig, som ett bevis på att du nu blivit stor nog att ta hand om dig själv.
Men notera! Du får bara en mutter. Den andra finns kvar hos oss, som ett tecken på att vi, även när du blivit stor, finns kvar för dig om du behöver oss!
Gratulerar till studentexamen!
PS. Om du följer mig på Instagram känns det här inlägget säkert bekant... Men eftersom ganska många i bekantskapskretsen INTE hänger där så lägger jag det här också.
Gabriel,
En gång för mycket länge sedan, var du en alldeles ny liten bebis som fick en alldeles ny spjälsäng från IKEA. Den skruvades ihop av de tre musketörerna.
Också kända som din mor och dina två gudföräldrar.
När sängen stod monterad och klar fanns tre muttrar över. En var till oss tre. Din mor deklarerade att denna mutter skulle bli tecknet som Gabriels beskyddare bar, och svor att uppfostra dig med vetskapen om att närhelst du behöver hjälp ska du söka efter någon som bär detta tecken.
Och vi har alltså burit varsin spjälsängsmutter med oss i nitton år, som tecken på att vi haft äran att vara dina beskyddare.
En pojke med tre teckenbärande beskyddare är en särskilt magisk liten pojke, det förstår ju vem som helst. Och ett av dina första ord var just "maggish", vilket lät som ett mer poetiskt sätt att säga "magi". Men i din vokabulär syftade det på musik. Du tultade bort till CD-spelaren och beordrade fram maggish! när du ville höra musik.
Så att du senare valde att ägna dig åt, och utbilda dig inom, just det magiska maggish, kom inte som någon överraskning för oss.
Att det sedan har blivit matkonsten som står i fokus för dig ändrar egentligen ingenting. Vi är övertygade om att du kommer att skapa maggish vad du än gör!
Och idag, Gabriel, överlämnar vi ett av våra beskyddartecken till dig, som ett bevis på att du nu blivit stor nog att ta hand om dig själv.
Men notera! Du får bara en mutter. Den andra finns kvar hos oss, som ett tecken på att vi, även när du blivit stor, finns kvar för dig om du behöver oss!
Gratulerar till studentexamen!
PS. Om du följer mig på Instagram känns det här inlägget säkert bekant... Men eftersom ganska många i bekantskapskretsen INTE hänger där så lägger jag det här också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)