Hösten kan vara färgsprakande som i förra bildbloggen. Den kan också, som här, vara skir och skimrande som regndroppar fångade i ett spindelnät. Som sagt. Hösten har allt.
fredag 27 september 2013
torsdag 26 september 2013
onsdag 25 september 2013
Å ena sidan. Å andra sidan. Gränser, centrum och ideal.
//Den här bloggposten är möjligen delvis utlöst av en just nu pågående debatt i tidningen Dagen, men innehåller tankar som är mer konstanta och återkommande än så. Lägger bl.a. därför inte in några länkar till någon debattartikel. Detta är inte ett 'svar' i den meningen.//
Att förändring* är på gång i frikyrkoleden när det gäller (just nu) homosexualitet (och i någon mån även andra delar av HBTQ-spektrat) kan knappast någon som på allvar följer debatten där ha missat. Och att den förändringen har varit på gång ett tag är lika uppenbart för den som följt med. Det finns enorma skillnader mellan samfunden förstås. Från att ha vigslar för samkönade par till att så smått börja fundera på om det kan vara ok att tacka ja till inbjudan till sin egen dotters bröllop även om hon (o, hemska tanke!) gifter sig med en kvinna, och kanske rent av våga föreslå att även den som inte lever hetero ska kunna vara medlem i en församling. Men att förändring pågår är i alla fall ett faktum.
Det är fascinerande att betrakta detta, såhär lite från utsidan**.
Dels av rent akademiska skäl. Förändring av normer och praktiker är något som man inte alltför ofta har möjlighet att få se ske inför sina ögon från första parkett, på detta sätt. Och är man lite i största allmänhet akademiskt intresserad av samhällsfrågor så är det lite som för en botaniknörd att hitta en ny växtfamilj eller för en så kallad foliehatt att träffa en alien, så att säga.
Dels, givetvis, för att allt som innebär förskjutning mot öppenhet, mångfald och fredlig samexistens, bort från instängdhet, likriktning och skyttegravskrig är gott, vackert och hoppingivande.
Det sista blir förstås inte mindre kännbart om man, som jag, är en av de människor vars liv och existens som själva debatten handlar om.
Men. För sen finns det ändå ett men. Den positiva känslan är inte odelad. När de som ändå tillhör de positiva rösterna i denna (mer eller mindre kroniskt pågående) diskussion använder ord som "ideal" och "centrum", och vill kontrastera detta mot "gränser", eller talar om acceptans av HBTQ-personer med ordval som handlar om att "alla har fel och brister", så är det svårt att inte bli frustrerad och provocerad. Trots allt.
För hur kan det vara möjligt för vettiga människor att inte se att de gör sig skyldiga till grov homofobi (och, i förekommande fall, bifobi och transfobi), när de talar om homosexuella (och andra HBTQ-personer) på detta vis?
Vad de säger är ju att den kristna församlingen bör ha ett ideal och ett centrum som (föga förvånande) är identiskt med deras egen identitet och liv, men att människor som inte är exakt som dem måste omfattas av den stora nåden att få finnas med i periferin. Så länge de är införstådda med att de utgör periferin, förstås. Och att de kanske kan arbeta mot en förändring som för dem närmare det mer fullkomnade ideal som innebär den identitet som de som tillhör centrum är bärare av.
Vi gör en utbytesövning för att göra det här lite klarare. Föreställ er en församling där inte bara alla är vita, utan där man gjort det till en central del av sina dogmer att den vita hudfärgen är överlägsen alla andra (mer "ideal"). Föreställ er sedan att det börjar röra på sig lite i den frågan, och att somliga menar att även icke-vita måste kunna bli medlemmar i församlingen, men att man givetvis inte kan, ska eller bör rucka en milimeter på åsikten att vithet är den ideala, fullkomnade och av Gud avsedda hudfärgen. Den som Gud menade när hen såg på sin skapelse och såg att den var god.
Och att hetsig debatt utbryter.
Visst ser ni också att bägge sidor i ovanstående hypotetiska debatt och församling är rasistiska? Ganska kraftigt rasistiska dessutom? Även om det givetvis kan finnas skäl att föredra den ena sidan i det avseendet.
För någon vecka sedan skrev jag på Twitter ungefär så här "Vissa dagar blir jag överväldigad av att se hur det rör på sig, och andra dagar blir jag bara SÅ trött på att förväntas berömma vuxna människor för fullständiga självklarheter"
Det är ungefär så det är.
Och inte för att HBTQ-personer är mer moraliskt perfekta än heterosexuella cispersoner. Den som hävdar att den genomsnittliga HBTQ-personen har precis lika låg moral, och lika stora moraliska brister, som den genomsnittliga heterosexuellt gifta cisidentifierade familjefadern har givetvis alldeles rätt i det. Poängen är bara att det inte är homo- bi- eller heterosexualiteten, eller trans- eller cisidentiteten, eller könet på partnern, som utgör den moraliska bristen. Inte för någon av dem.
------
* Man kan, om man vill, se det som delar av en större förändring av frikyrkans självbild och kommunikationsstrategier s.a.s. Men i denna bloggpost väljer jag att fokusera på förändringen som rör HBTQ. Liite måste man begränsa sig i en enda bloggtext trots allt.
** OM jag nu betraktar det från utsidan. Det där med att vara medveten om sin egen position som forskare är oerhört centralt inom genusvetenskapen (och börjar komma inom annan samhällsvetenskap också). Med anledning av detta, och med anledning av att frikyrkan har varit ett återkommande studieobjekt för mig i en rad uppsatser och papers (somliga, men inte alla, finns här på bloggen), så valde jag i en av de förberedande metodkurserna inför masteruppsatsen i genusvetenskap att fokusera på att reflektera över min egen position i de studierna (ergo: "När jag studerar frikyrkan gör jag det då ur ett inifrånperspektiv eller ett utifrånperspektiv, och vilka effekter har min position på min forskning?"). Och jag lyckades inte komma fram till något mer enhetligt svar på den första delfrågan än vad som kan sammanfattas med "både och", eller "delvis det ena, och delvis det andra". Såatteh.... IBLAND och i vissa avseenden betraktar jag i alla fall detta från utsidan. Och annars från insidan....
Att förändring* är på gång i frikyrkoleden när det gäller (just nu) homosexualitet (och i någon mån även andra delar av HBTQ-spektrat) kan knappast någon som på allvar följer debatten där ha missat. Och att den förändringen har varit på gång ett tag är lika uppenbart för den som följt med. Det finns enorma skillnader mellan samfunden förstås. Från att ha vigslar för samkönade par till att så smått börja fundera på om det kan vara ok att tacka ja till inbjudan till sin egen dotters bröllop även om hon (o, hemska tanke!) gifter sig med en kvinna, och kanske rent av våga föreslå att även den som inte lever hetero ska kunna vara medlem i en församling. Men att förändring pågår är i alla fall ett faktum.
Det är fascinerande att betrakta detta, såhär lite från utsidan**.
Dels av rent akademiska skäl. Förändring av normer och praktiker är något som man inte alltför ofta har möjlighet att få se ske inför sina ögon från första parkett, på detta sätt. Och är man lite i största allmänhet akademiskt intresserad av samhällsfrågor så är det lite som för en botaniknörd att hitta en ny växtfamilj eller för en så kallad foliehatt att träffa en alien, så att säga.
Dels, givetvis, för att allt som innebär förskjutning mot öppenhet, mångfald och fredlig samexistens, bort från instängdhet, likriktning och skyttegravskrig är gott, vackert och hoppingivande.
Det sista blir förstås inte mindre kännbart om man, som jag, är en av de människor vars liv och existens som själva debatten handlar om.
Men. För sen finns det ändå ett men. Den positiva känslan är inte odelad. När de som ändå tillhör de positiva rösterna i denna (mer eller mindre kroniskt pågående) diskussion använder ord som "ideal" och "centrum", och vill kontrastera detta mot "gränser", eller talar om acceptans av HBTQ-personer med ordval som handlar om att "alla har fel och brister", så är det svårt att inte bli frustrerad och provocerad. Trots allt.
För hur kan det vara möjligt för vettiga människor att inte se att de gör sig skyldiga till grov homofobi (och, i förekommande fall, bifobi och transfobi), när de talar om homosexuella (och andra HBTQ-personer) på detta vis?
Vad de säger är ju att den kristna församlingen bör ha ett ideal och ett centrum som (föga förvånande) är identiskt med deras egen identitet och liv, men att människor som inte är exakt som dem måste omfattas av den stora nåden att få finnas med i periferin. Så länge de är införstådda med att de utgör periferin, förstås. Och att de kanske kan arbeta mot en förändring som för dem närmare det mer fullkomnade ideal som innebär den identitet som de som tillhör centrum är bärare av.
Vi gör en utbytesövning för att göra det här lite klarare. Föreställ er en församling där inte bara alla är vita, utan där man gjort det till en central del av sina dogmer att den vita hudfärgen är överlägsen alla andra (mer "ideal"). Föreställ er sedan att det börjar röra på sig lite i den frågan, och att somliga menar att även icke-vita måste kunna bli medlemmar i församlingen, men att man givetvis inte kan, ska eller bör rucka en milimeter på åsikten att vithet är den ideala, fullkomnade och av Gud avsedda hudfärgen. Den som Gud menade när hen såg på sin skapelse och såg att den var god.
Och att hetsig debatt utbryter.
Visst ser ni också att bägge sidor i ovanstående hypotetiska debatt och församling är rasistiska? Ganska kraftigt rasistiska dessutom? Även om det givetvis kan finnas skäl att föredra den ena sidan i det avseendet.
För någon vecka sedan skrev jag på Twitter ungefär så här "Vissa dagar blir jag överväldigad av att se hur det rör på sig, och andra dagar blir jag bara SÅ trött på att förväntas berömma vuxna människor för fullständiga självklarheter"
Det är ungefär så det är.
Och inte för att HBTQ-personer är mer moraliskt perfekta än heterosexuella cispersoner. Den som hävdar att den genomsnittliga HBTQ-personen har precis lika låg moral, och lika stora moraliska brister, som den genomsnittliga heterosexuellt gifta cisidentifierade familjefadern har givetvis alldeles rätt i det. Poängen är bara att det inte är homo- bi- eller heterosexualiteten, eller trans- eller cisidentiteten, eller könet på partnern, som utgör den moraliska bristen. Inte för någon av dem.
------
* Man kan, om man vill, se det som delar av en större förändring av frikyrkans självbild och kommunikationsstrategier s.a.s. Men i denna bloggpost väljer jag att fokusera på förändringen som rör HBTQ. Liite måste man begränsa sig i en enda bloggtext trots allt.
** OM jag nu betraktar det från utsidan. Det där med att vara medveten om sin egen position som forskare är oerhört centralt inom genusvetenskapen (och börjar komma inom annan samhällsvetenskap också). Med anledning av detta, och med anledning av att frikyrkan har varit ett återkommande studieobjekt för mig i en rad uppsatser och papers (somliga, men inte alla, finns här på bloggen), så valde jag i en av de förberedande metodkurserna inför masteruppsatsen i genusvetenskap att fokusera på att reflektera över min egen position i de studierna (ergo: "När jag studerar frikyrkan gör jag det då ur ett inifrånperspektiv eller ett utifrånperspektiv, och vilka effekter har min position på min forskning?"). Och jag lyckades inte komma fram till något mer enhetligt svar på den första delfrågan än vad som kan sammanfattas med "både och", eller "delvis det ena, och delvis det andra". Såatteh.... IBLAND och i vissa avseenden betraktar jag i alla fall detta från utsidan. Och annars från insidan....
onsdag 18 september 2013
Sången som #kyrka och #frikyrka måste lära sig sjunga
I introduktionen till denna sång säger Derek Webb:
"[...] growing up I heard there were three things you had to learn to say to keep any relationship going: 'I was wrong', 'I'm sorry' and 'I love you'. And now more than ever if we, and by we I mean the church, if we are gonna do this thing together, and have any kind of impact on the people around us, we are gonna have to learn how to say these things to each other. And once we can do that, considering our reputation around town so to speak, then we need to start saying it to everyone else."
Jag delade den på Twitter, med orden som jag nu har gjort till titel på bloggposten här, och det slog mig att jag borde lägga den här på bloggen också.
Den behöver väl inte så mycket närmare presentation. Men den som vill fundera mer över saker som kyrkan/frikykan behöver lära sig säga rekommenderas en läsning av denna utmärkta text. Det är lite överkurs, dock, "Jag hade fel", "Förlåt" och "Jag älskar dig" räcker bra som första steg på vägen...
Dock liten varning angående det där med "Jag älskar dig". Bloggen jag länkar till ovan rekommenderar det som alternativ till "Gud/Jesus älskar dig". Och det kan jag väl skriva under på. Vill bara utfärda en liten varning för att säga de tre orden innan de stämmer i alla fall någorlunda med hur man agerar. De kan få motsatt effekt om de klingar falskt.
Detsamma gäller kanske "Förlåt!" och "Jag hade fel", förstås.
Tricket är kanske att lära sig hur man menar det (och visar det) lika mycket som att lära sig säga det?...
"[...] growing up I heard there were three things you had to learn to say to keep any relationship going: 'I was wrong', 'I'm sorry' and 'I love you'. And now more than ever if we, and by we I mean the church, if we are gonna do this thing together, and have any kind of impact on the people around us, we are gonna have to learn how to say these things to each other. And once we can do that, considering our reputation around town so to speak, then we need to start saying it to everyone else."
Jag delade den på Twitter, med orden som jag nu har gjort till titel på bloggposten här, och det slog mig att jag borde lägga den här på bloggen också.
Den behöver väl inte så mycket närmare presentation. Men den som vill fundera mer över saker som kyrkan/frikykan behöver lära sig säga rekommenderas en läsning av denna utmärkta text. Det är lite överkurs, dock, "Jag hade fel", "Förlåt" och "Jag älskar dig" räcker bra som första steg på vägen...
Dock liten varning angående det där med "Jag älskar dig". Bloggen jag länkar till ovan rekommenderar det som alternativ till "Gud/Jesus älskar dig". Och det kan jag väl skriva under på. Vill bara utfärda en liten varning för att säga de tre orden innan de stämmer i alla fall någorlunda med hur man agerar. De kan få motsatt effekt om de klingar falskt.
Detsamma gäller kanske "Förlåt!" och "Jag hade fel", förstås.
Tricket är kanske att lära sig hur man menar det (och visar det) lika mycket som att lära sig säga det?...
-samt
-sam(t). Denna ändelse är lite speciell, såtillvida att den kan fogas till såväl verb och adjektiv som substantiv. Exempel på det förstnämnda är kostsam (av kosta+sam) och gynnsam (av gynna+sam). Adjektivet blyg kan få samma ändelse och bli till blygsam. Substantiven, för de kan alltså också förses med ett-sam ibland, är exempelvis möda (blir mödosam) och frid (blir fridsam).
Oavsett vilken ordklass grundordet var blir det alltså även här ett ord som beskriver antingen någon/något (alltså ett adjektiv), eller något som beskriver hur något görs (det vill säga ett adverb).
Oavsett vilken ordklass grundordet var blir det alltså även här ett ord som beskriver antingen någon/något (alltså ett adjektiv), eller något som beskriver hur något görs (det vill säga ett adverb).
Plågsamt rörigt?
fredag 13 september 2013
Så att jag kan komma in...
... Klingar titeln bekant? Skulle tro det, om du hört sången om Pärleporten. Men här handlar det mer om kyrkportarna (och särskilt de i Frälsningsarmén). Ni vet... de där som ställer mycket högre krav på den som vill träda in genom dem än självaste himmelrikets pärleport i sången....
Projektet med livsberättelser från HBTQ-personer inom Frälsningsarmen i Sverige (som jag bloggade om i vintras) har nu resulterat i en bok med samma titel som bloggposten här. Läs den nedan eller via denna länk.
Projektet med livsberättelser från HBTQ-personer inom Frälsningsarmen i Sverige (som jag bloggade om i vintras) har nu resulterat i en bok med samma titel som bloggposten här. Läs den nedan eller via denna länk.
Bildblogg: Törstig!
En törstig råka dricker ur en vattenpöl. Och passar samtidigt på att beundra sin spegelbild.
torsdag 12 september 2013
Språkpolisiär insats: Att vara sympatisk eller att sympatisera
Såg någon uttrycka sitt medhåll med, eller uppskattning av, något med orden "jag är sympatisk". Kanske är det ännu ett sånt där område där många har svårt med distinktioner mellan näraliggande och besläktade begrepp (jag har ju tidigare här på bloggen tagit upp bland annat misstänksamt/misstänkt och förhoppningsfullt/förhoppningsvis), så jag kör en språkpolisiär insats på det helt enkelt. Och helt kort.
Kortversion: Att vara sympatisk innebär att locka till sympati, alltså att locka andra att sympatisera med en själv, *inte* att själv känna eller uttrycka sympati för någon annan (även om det att uttrycka sympati på ett trovärdigt sätt förvisso kan hjälpa till att GÖRA en sympatisk, men det är en annan fråga...).
Så om du säger "jag är sympatisk" säger du alltså inte "jag sympatiserar med dig", utan istället "du sympatiserar (eller borde sympatisera) med mig", vilket är ungefär rakt motsatt betydelse jämfört med den avsedda. Något som man ju kan vilja undvika.
Kortversion: Att vara sympatisk innebär att locka till sympati, alltså att locka andra att sympatisera med en själv, *inte* att själv känna eller uttrycka sympati för någon annan (även om det att uttrycka sympati på ett trovärdigt sätt förvisso kan hjälpa till att GÖRA en sympatisk, men det är en annan fråga...).
Så om du säger "jag är sympatisk" säger du alltså inte "jag sympatiserar med dig", utan istället "du sympatiserar (eller borde sympatisera) med mig", vilket är ungefär rakt motsatt betydelse jämfört med den avsedda. Något som man ju kan vilja undvika.
lördag 7 september 2013
Bildblogg: Äntligen morgonpromenadssäsong igen!
Det är ju fortfarande sommartemperaturer (=över 20 plusgrader) på dagarna, men kvällar, nätter och, framförallt morgnar, är ju i alla fall äntligen mer uthärdliga. Vilket betyder att man kan få ta uppfriskande morgonpromenader igen. Och till exempel beundra daggen i gräset.
söndag 1 september 2013
Bildblogg: En mycket vacker alien...
...Den är visserligen inte grön. Men de där ögonen känner man ju igen från vilken rymdfilm med marsianer i som helst.
Skämt åsido: Tänkte fortsätta insektstemat i bildbloggandet här ett litet tag till. Det är ju s.a.s. säsong.
Skämt åsido: Tänkte fortsätta insektstemat i bildbloggandet här ett litet tag till. Det är ju s.a.s. säsong.
PS. Men appropå insekter och rymdmonster, i ett avsnitt av Doctor Who är faktiskt varelsen från en annan värld en jättegeting. Nämligen i The Unicorn and the Wasp. Ett av mina (många!) favoritavsnitt av Doktorn. Jag har bloggat om det tidigare (med video), här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)