Å ena sidan. Å andra sidan. Gränser, centrum och ideal.

//Den här bloggposten är möjligen delvis utlöst av en just nu pågående debatt i tidningen Dagen, men innehåller tankar som är mer konstanta och återkommande än så. Lägger bl.a. därför inte in några länkar till någon debattartikel. Detta är inte ett 'svar' i den meningen.//

Att förändring* är på gång i frikyrkoleden när det gäller (just nu) homosexualitet (och i någon mån även andra delar av HBTQ-spektrat) kan knappast någon som på allvar följer debatten där ha missat. Och att den förändringen har varit på gång ett tag är lika uppenbart för den som följt med. Det finns enorma skillnader mellan samfunden förstås. Från att ha vigslar för samkönade par till att så smått börja fundera på om det kan vara ok att tacka ja till inbjudan till sin egen dotters bröllop även om hon (o, hemska tanke!) gifter sig med en kvinna, och kanske rent av våga föreslå att även den som inte lever hetero ska kunna vara medlem i en församling. Men att förändring pågår är i alla fall ett faktum.

Det är fascinerande att betrakta detta, såhär lite från utsidan**.

Dels av rent akademiska skäl. Förändring av normer och praktiker är något som man inte alltför ofta har möjlighet att få se ske inför sina ögon från första parkett, på detta sätt. Och är man lite i största allmänhet akademiskt intresserad av samhällsfrågor så är det lite som för en botaniknörd att hitta en ny växtfamilj eller för en så kallad foliehatt att träffa en alien, så att säga.

Dels, givetvis, för att allt som innebär förskjutning mot öppenhet, mångfald och fredlig samexistens, bort från instängdhet, likriktning och skyttegravskrig är gott, vackert och hoppingivande.

Det sista blir förstås inte mindre kännbart om man, som jag, är en av de människor vars liv och existens som själva debatten handlar om.

Men. För sen finns det ändå ett men. Den positiva känslan är inte odelad. När de som ändå tillhör de positiva rösterna i denna (mer eller mindre kroniskt pågående) diskussion använder ord som "ideal" och "centrum", och vill kontrastera detta mot "gränser", eller talar om acceptans av HBTQ-personer med ordval som handlar om att "alla har fel och brister", så är det svårt att inte bli frustrerad och provocerad. Trots allt.

För hur kan det vara möjligt för vettiga människor att inte se att de gör sig skyldiga till grov homofobi (och, i förekommande fall, bifobi och transfobi), när de talar om homosexuella (och andra HBTQ-personer) på detta vis?

Vad de säger är ju att den kristna församlingen bör ha ett ideal och ett centrum som (föga förvånande) är identiskt med deras egen identitet och liv, men att människor som inte är exakt som dem måste omfattas av den stora nåden att få finnas med i periferin. Så länge de är införstådda med att de utgör periferin, förstås. Och att de kanske kan arbeta mot en förändring som för dem närmare det mer fullkomnade ideal som innebär den identitet som de som tillhör centrum är bärare av.

Vi gör en utbytesövning för att göra det här lite klarare. Föreställ er en församling där inte bara alla är vita, utan där man gjort det till en central del av sina dogmer att den vita hudfärgen är överlägsen alla andra (mer "ideal"). Föreställ er sedan att det börjar röra på sig lite i den frågan, och att somliga menar att även icke-vita måste kunna bli medlemmar i församlingen, men att man givetvis inte kan, ska eller bör rucka en milimeter på åsikten att vithet är den ideala, fullkomnade och av Gud avsedda hudfärgen. Den som Gud menade när hen såg på sin skapelse och såg att den var god.

Och att hetsig debatt utbryter.

Visst ser ni också att bägge sidor i ovanstående hypotetiska debatt och församling är rasistiska? Ganska kraftigt rasistiska dessutom? Även om det givetvis kan finnas skäl att föredra den ena sidan i det avseendet.

För någon vecka sedan skrev jag på Twitter ungefär så här "Vissa dagar blir jag överväldigad av att se hur det rör på sig, och andra dagar blir jag bara SÅ trött på att förväntas berömma vuxna människor för fullständiga självklarheter"

Det är ungefär så det är.

Och inte för att HBTQ-personer är mer moraliskt perfekta än heterosexuella cispersoner. Den som hävdar att den genomsnittliga HBTQ-personen har precis lika låg moral, och lika stora moraliska brister, som den genomsnittliga heterosexuellt gifta cisidentifierade familjefadern har givetvis alldeles rätt i det. Poängen är bara att det inte är homo- bi- eller heterosexualiteten, eller trans- eller cisidentiteten, eller könet på partnern, som utgör den moraliska bristen. Inte för någon av dem.

------
* Man kan, om man vill, se det som delar av en större förändring av frikyrkans självbild och kommunikationsstrategier s.a.s. Men i denna bloggpost väljer jag att fokusera på förändringen som rör HBTQ. Liite måste man begränsa sig i en enda bloggtext trots allt.

** OM jag nu betraktar det från utsidan. Det där med att vara medveten om sin egen position som forskare är oerhört centralt inom genusvetenskapen (och börjar komma inom annan samhällsvetenskap också). Med anledning av detta, och med anledning av att frikyrkan har varit ett återkommande studieobjekt för mig i en rad uppsatser och papers (somliga, men inte alla, finns här på bloggen), så valde jag i en av de förberedande metodkurserna inför masteruppsatsen i genusvetenskap att fokusera på att reflektera över min egen position i de studierna (ergo: "När jag studerar frikyrkan gör jag det då ur ett inifrånperspektiv eller ett utifrånperspektiv, och vilka effekter har min position på min forskning?"). Och jag lyckades inte komma fram till något mer enhetligt svar på den första delfrågan än vad som kan sammanfattas med "både och", eller "delvis det ena, och delvis det andra". Såatteh.... IBLAND och i vissa avseenden betraktar jag i alla fall detta från utsidan. Och annars från insidan....