... fast låt oss hoppas att även denna dag blir bra... ;-)
Önskar en trevlig Valborg, 1a Maj och framtid i största allmänhet med låten "Tomorrow's gonna be a better day", av och med Billy Bragg. Från alldeles nya skivan Tooth & Nail, men här i liveframförande.
En låt som jag för övrigt har goda förhoppningar om att få höra live i verkligheten i höst, eftersom jag har fått biljetter till hans konsert i Malmö i November i (för tidig) födelsedagspresent...
PS. Måste tyvärr felnamna skivan i taggarna för det här inlägget, eftersom blogger inte tolererar "&" i inläggsetiketter. Sånt stör en perfektionist som mig, men inget att göra åt. Och i morgon är det helt säkert en bättre dag även i det avseendet...
tisdag 30 april 2013
fredag 26 april 2013
måndag 22 april 2013
Att inte dansa som en viktighet
Pratade i telefon med 5-åriga syskonbarnet härförleden. Samtalsämnet var "Let's Dance". Inte alldeles lätt att konversera om när man, som jag, aldrig sett programmet (t.ex. fick jag gå mer på tonen än på orden när jag tolkade upplysningen om att favoriten fått tre nior som att det var nånting bra).
Men ett ord har jag grunnat på sen dess: viktighet. Och närmare bestämt att göra något som en viktighet. Det bästa med favoriten var nämligen att "han inte dansar som en viktighet"
Jag tänker att det betyder att han inte tar sig själv, och leken/tävlingen, på alltför stort allvar. Och kanske borde vi alla fundera över vad vi gör som en viktighet. Och vad av det som vi kanske inte borde göra med den attityden. Och dessutom kanske över vad vi borde göra som en viktighet.
Men ett ord har jag grunnat på sen dess: viktighet. Och närmare bestämt att göra något som en viktighet. Det bästa med favoriten var nämligen att "han inte dansar som en viktighet"
Jag tänker att det betyder att han inte tar sig själv, och leken/tävlingen, på alltför stort allvar. Och kanske borde vi alla fundera över vad vi gör som en viktighet. Och vad av det som vi kanske inte borde göra med den attityden. Och dessutom kanske över vad vi borde göra som en viktighet.
fredag 19 april 2013
Bildblogg: Solig dag och solig bild
Dagens väder till ära blir det ett foto på små minisolar, tussilago som jag lyckades fånga på bild häromhelgen (ett par stycken hade redan hunnit vissna, men det behöver vi ju inte bry oss om, huvudsaken är att inte alla var helt överblommade när jag hann dit med kameran...).
måndag 15 april 2013
Laurie R. King: Folly
Det ska erkännas med en gång, jag har börjat läsa Folly ett otal gånger, och aldrig kommit längre än till första kapitlet.
En gammal kvinna som bosätter sig, i tält, på en ö (som hon ärvt), för att bygga upp ett hus som hennes förfader (hennes farfars bror för att vara exakt) byggt där, men som brann ner till grunden nästan omedelbart när det stod färdigt 1927. Hon är eventuellt mentalsjuk, med återkommande hallucinationer, men lider åtminstone av svår PTSD och depression, efter att ha förlorat sin man och sin dotter i en bilolycka hon själv överlevde, och sedan, nyss hemkommen från sjukhuset, ha överfallits av två män utanför sitt hus.
Hon är träkonstnär, men har också gedigen erfarenhet av byggarbete. Och just byggarbetet är, förutom hennes minnen och panikattacker, vad mycket av berättelsens fokus ligger på.
Visst kan det låta fängslande. Men om man tror att man ska läsa en deckare, så är det inte riktigt vad man förväntar sig. Därför den många gånger avbrutna läsningen.
Men den här gången tänkte jag att jag verkligen skulle ta mig igenom boken. Och det gjorde jag. Vilket jag definitivt inte ångrar.
Boken är indelad i delar som följer, och är namngivna efter, faserna i byggandet av huset: röjande (Clearing the Ground), grunden (Laying the Foundations), väggarna (Building Walls), taket (Raising the Roof Beam), och inflyttningsfesten (Housewarming).
Men inte bara huset byggs. Den ganska nedgångna kvinnan byggs också upp igen, psykiskt och fysiskt, i arbetet med bygget och i kontakten med de nya grannarna.
Och efterhand har man känslan av att berättelsen byggs, som ett hus. Ett narrativbygge som följer husbygget.
Deckargåtan, då? Jodå. Det finns en sån också. Eller två, beroende på hur man väljer att se det. Och allt är inte heller som det inledningsvis tycks...
Läs!
Finns på Bokus (även som e-bok), hos Adlibris, och förstås på Amazon (som har upplagan med det snyggaste omslaget, och där du förresten kan få den riktigt billigt, i princip för fraktkostnaden enbart, om du köper den begagnad).
En gammal kvinna som bosätter sig, i tält, på en ö (som hon ärvt), för att bygga upp ett hus som hennes förfader (hennes farfars bror för att vara exakt) byggt där, men som brann ner till grunden nästan omedelbart när det stod färdigt 1927. Hon är eventuellt mentalsjuk, med återkommande hallucinationer, men lider åtminstone av svår PTSD och depression, efter att ha förlorat sin man och sin dotter i en bilolycka hon själv överlevde, och sedan, nyss hemkommen från sjukhuset, ha överfallits av två män utanför sitt hus.
Hon är träkonstnär, men har också gedigen erfarenhet av byggarbete. Och just byggarbetet är, förutom hennes minnen och panikattacker, vad mycket av berättelsens fokus ligger på.
Visst kan det låta fängslande. Men om man tror att man ska läsa en deckare, så är det inte riktigt vad man förväntar sig. Därför den många gånger avbrutna läsningen.
Men den här gången tänkte jag att jag verkligen skulle ta mig igenom boken. Och det gjorde jag. Vilket jag definitivt inte ångrar.
Boken är indelad i delar som följer, och är namngivna efter, faserna i byggandet av huset: röjande (Clearing the Ground), grunden (Laying the Foundations), väggarna (Building Walls), taket (Raising the Roof Beam), och inflyttningsfesten (Housewarming).
Men inte bara huset byggs. Den ganska nedgångna kvinnan byggs också upp igen, psykiskt och fysiskt, i arbetet med bygget och i kontakten med de nya grannarna.
Och efterhand har man känslan av att berättelsen byggs, som ett hus. Ett narrativbygge som följer husbygget.
Deckargåtan, då? Jodå. Det finns en sån också. Eller två, beroende på hur man väljer att se det. Och allt är inte heller som det inledningsvis tycks...
Läs!
Finns på Bokus (även som e-bok), hos Adlibris, och förstås på Amazon (som har upplagan med det snyggaste omslaget, och där du förresten kan få den riktigt billigt, i princip för fraktkostnaden enbart, om du köper den begagnad).
fredag 12 april 2013
bildblogg: Regn
En regnbild är veckans bildblogg. Inte alldeles nytagen bild, ett par månader gammal faktiskt, men på något vis aktuell ändå. Idag är en regndag. Men efter rätt många dar med strålande sol känns regnet och molnen faktiskt ganska efterlängtade.
En dag när man kan vara inomhus med gott samvete.
En dag när lägenheten inte blir olidligt varm.
måndag 8 april 2013
Och det var därför Gud skapade tankspridda småbarnsföräldrar...
...sa jag igår. Orsaken är nämligen helt klart användbarheten, för oss andra, i de extra små bebisstrumpor de sprider omkring sig.
Vi har här hemma en hel liten samling av pyttestrumpor, vars rättmätiga ägare vi inte lyckats koppla dem till, och vars ursprungliga bärare nog vuxit ur dem för länge sedan.
Det är väldigt praktiskt när man t.ex. har bråttom ut och inte hittar sitt mobilfodral, då sticker man bara in handen i lådan med det kvarglömda och tar en liten socka. Lika bra som ett riktigt fodral kanske den inte fungerar, men skyddar något är jag helt säker på att den gör.
Och igår hittade jag alltså ett användningsområde till, när jag lyckades slänga mitt nyckelfodral (utan nycklar i) i en av sopcontainrarna, och inte ville dyka i efter det (egentligen är det konstigt att det inte hänt tidigare, med alla saker man balanserar och jonglerar med när man är i vårt soprum, varav somligt ska slängas, fast på rätt ställe, och annat – som nycklarna som man har uppe för att man måste låsa upp dörren för att komma in, och nyckelfodralet som nycklarna _inte_ ligger i av samma anledning – inte ska slängas alls).
Bebisstrumpa to the rescue. Igen. Som sagt, det var därför Gud skapade tankspridda småbarnsföräldrar. För att det skulle finnas någon räddning när vi andra är tankspridda.
Vi har här hemma en hel liten samling av pyttestrumpor, vars rättmätiga ägare vi inte lyckats koppla dem till, och vars ursprungliga bärare nog vuxit ur dem för länge sedan.
Det är väldigt praktiskt när man t.ex. har bråttom ut och inte hittar sitt mobilfodral, då sticker man bara in handen i lådan med det kvarglömda och tar en liten socka. Lika bra som ett riktigt fodral kanske den inte fungerar, men skyddar något är jag helt säker på att den gör.
Och igår hittade jag alltså ett användningsområde till, när jag lyckades slänga mitt nyckelfodral (utan nycklar i) i en av sopcontainrarna, och inte ville dyka i efter det (egentligen är det konstigt att det inte hänt tidigare, med alla saker man balanserar och jonglerar med när man är i vårt soprum, varav somligt ska slängas, fast på rätt ställe, och annat – som nycklarna som man har uppe för att man måste låsa upp dörren för att komma in, och nyckelfodralet som nycklarna _inte_ ligger i av samma anledning – inte ska slängas alls).
Bebisstrumpa to the rescue. Igen. Som sagt, det var därför Gud skapade tankspridda småbarnsföräldrar. För att det skulle finnas någon räddning när vi andra är tankspridda.
fredag 5 april 2013
tisdag 2 april 2013
Left Behind. Fast på annat sätt.
#frikyrka
En sak jag mer och mer har kommit att grunna på är: Vilket ansvar har kyrkan för de människor som den lämnar kvar. Och nu tänker jag faktiskt inte alls på uteslutna eller på annat sätt förskjutna av kyrkan. Jag tänker på de som hyser de allra mest fundamentalistiska och konservativa åsikterna inom sina respektive kyrkosammanhang.
För att det är vad som en gång i tiden getts till dem som undervisning och rättesnöre. Och (det är i alla fall mitt antagande) för att de på något sätt och av någon anledning saknat förutsättningarna att ifrågasätta och gå vidare ifrån det tankesystemet. Kanske av känslomässiga skäl, en tendens till ängslan, förändringsrädsla eller auktoritetstro. Kanske för att det kritiska tänkandet har brister (vilket, i så fall, kan ha att göra med medfödd bevåvning, men, särskilt för de som finns i och formats av ett fundamentalistiskt sammanhang, lika mycket med att man under så pass många år tryckt ner sitt kritiska tänkande, eller fått det nedtryckt av andra, att det helt enkelt slutat fungera).
Dessa människor är de som blir lämnade kvar, Left behind*, när alltmer av kyrkan faktiskt rör på sig i olika frågor. De hörde en gång till mittfåran (i sina respektive kyrkosammanhang), men är nu alltmer bara arkaiska rester från förr.
Vilket ansvar har kyrkan för dessa? Dessa människor som formats, och låtit sig formas, av kyrkan, för att sedan slängas på sopbacken.
De som, för att nu ta en förändring som ligger en tid tillbaka, INTE blev uteslutna för att de klippte håret, eftersom de trodde fast och fullt på att det var fel att göra det och därför inte gjorde det, oavsett om de ville eller ej. Bara för att ett antal år senare få det som de fått inskärpt i sig, och underkastat sig, förklarat för "barnsjukdomar" och förlegat tankegods.
Jag tänker i detta sammanhang på den sorgligaste artikelkommentar (eller om det var kommentar på "Dagens fråga") jag någonsin läst. Sammanhanget handlade om inställning till homosexuella, och kommentaren gick ut på att dogmen om att homosexuella måste leva i celibat MÅSTE behållas, för (och här kommer det sorgliga) "annars har jag kastat bort mitt liv, och förgäves levt ensam i 40 år".
Det var så sorglig läsning att jag inte ens skrev ut artikeln, eller frågesidan eller vad det nu var, till min artikelsamling, utan bara stängde ner sidan. Med sorg.
Jag tror inte att lösningen är att hålla fast vid det gamla, för dessa människors skull.
Om inte annat för att det bara innebär att fler människor far illa. Men också för att jag fullt och fast tror på att kyrkan måste förändras eller dö.
Men jag undrar över kyrkans ansvar för de människor som den därmed lämnar efter sig (och som kanske, till på köpet, i samma process får förklarat för sig att det där som de offrat och försakat under alla år varit värt noll och intet).
Jag undrar också över hur det ansvaret bäst tas, och utövas.
Jag har inget svar där. Bara en undring.
För framtida generationer, och för att undvika att framöver stå med samma dilemma (fast i andra sakfrågor), tror jag på att vara öppen för mångfald.
Att inte slå fast en enda tolkning som den enda rätta. Att inse att allt – precis ALLT – i den tradition vi formar och är en del av är föränderligt, och att det därför gagnar till intet att försöka hävda att den är evig.
Det är framtiden det. Men räcker det till att ta hand om de människor som här och nu känner sig förvirrade och svikna när "den ENDA och EVIGA sanningen" plötsligt krackelerar och överges?
Jesus gick vidare och kyrkan står kvar kallade Carl-Henric Jaktlund sin första bok om det han ser som kyrkans utmaningar. Frågan är alltså hur kyrkan bäst tar hand om dessa som står kvar när även kyrkan går vidare.
---
* Left behind, för den som inte känner till det, är alltså en bokserie och en film, sprungen ur den amerikanska evangelikala traditionen, som behandlar ödet för alla som inte var/är tillräckligt rätttroende för att få följa med när Jesus hämtar de sina. Jag har varken läst böckerna eller sett filmen, men teologin den bygger på lämnar en del övrigt att önska. Det är dock en helt annan diskussion.
En sak jag mer och mer har kommit att grunna på är: Vilket ansvar har kyrkan för de människor som den lämnar kvar. Och nu tänker jag faktiskt inte alls på uteslutna eller på annat sätt förskjutna av kyrkan. Jag tänker på de som hyser de allra mest fundamentalistiska och konservativa åsikterna inom sina respektive kyrkosammanhang.
För att det är vad som en gång i tiden getts till dem som undervisning och rättesnöre. Och (det är i alla fall mitt antagande) för att de på något sätt och av någon anledning saknat förutsättningarna att ifrågasätta och gå vidare ifrån det tankesystemet. Kanske av känslomässiga skäl, en tendens till ängslan, förändringsrädsla eller auktoritetstro. Kanske för att det kritiska tänkandet har brister (vilket, i så fall, kan ha att göra med medfödd bevåvning, men, särskilt för de som finns i och formats av ett fundamentalistiskt sammanhang, lika mycket med att man under så pass många år tryckt ner sitt kritiska tänkande, eller fått det nedtryckt av andra, att det helt enkelt slutat fungera).
Dessa människor är de som blir lämnade kvar, Left behind*, när alltmer av kyrkan faktiskt rör på sig i olika frågor. De hörde en gång till mittfåran (i sina respektive kyrkosammanhang), men är nu alltmer bara arkaiska rester från förr.
Vilket ansvar har kyrkan för dessa? Dessa människor som formats, och låtit sig formas, av kyrkan, för att sedan slängas på sopbacken.
De som, för att nu ta en förändring som ligger en tid tillbaka, INTE blev uteslutna för att de klippte håret, eftersom de trodde fast och fullt på att det var fel att göra det och därför inte gjorde det, oavsett om de ville eller ej. Bara för att ett antal år senare få det som de fått inskärpt i sig, och underkastat sig, förklarat för "barnsjukdomar" och förlegat tankegods.
Jag tänker i detta sammanhang på den sorgligaste artikelkommentar (eller om det var kommentar på "Dagens fråga") jag någonsin läst. Sammanhanget handlade om inställning till homosexuella, och kommentaren gick ut på att dogmen om att homosexuella måste leva i celibat MÅSTE behållas, för (och här kommer det sorgliga) "annars har jag kastat bort mitt liv, och förgäves levt ensam i 40 år".
Det var så sorglig läsning att jag inte ens skrev ut artikeln, eller frågesidan eller vad det nu var, till min artikelsamling, utan bara stängde ner sidan. Med sorg.
Jag tror inte att lösningen är att hålla fast vid det gamla, för dessa människors skull.
Om inte annat för att det bara innebär att fler människor far illa. Men också för att jag fullt och fast tror på att kyrkan måste förändras eller dö.
Men jag undrar över kyrkans ansvar för de människor som den därmed lämnar efter sig (och som kanske, till på köpet, i samma process får förklarat för sig att det där som de offrat och försakat under alla år varit värt noll och intet).
Jag undrar också över hur det ansvaret bäst tas, och utövas.
Jag har inget svar där. Bara en undring.
För framtida generationer, och för att undvika att framöver stå med samma dilemma (fast i andra sakfrågor), tror jag på att vara öppen för mångfald.
Att inte slå fast en enda tolkning som den enda rätta. Att inse att allt – precis ALLT – i den tradition vi formar och är en del av är föränderligt, och att det därför gagnar till intet att försöka hävda att den är evig.
Det är framtiden det. Men räcker det till att ta hand om de människor som här och nu känner sig förvirrade och svikna när "den ENDA och EVIGA sanningen" plötsligt krackelerar och överges?
Jesus gick vidare och kyrkan står kvar kallade Carl-Henric Jaktlund sin första bok om det han ser som kyrkans utmaningar. Frågan är alltså hur kyrkan bäst tar hand om dessa som står kvar när även kyrkan går vidare.
---
* Left behind, för den som inte känner till det, är alltså en bokserie och en film, sprungen ur den amerikanska evangelikala traditionen, som behandlar ödet för alla som inte var/är tillräckligt rätttroende för att få följa med när Jesus hämtar de sina. Jag har varken läst böckerna eller sett filmen, men teologin den bygger på lämnar en del övrigt att önska. Det är dock en helt annan diskussion.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)