Lite Göteborgsbilder

Jag hade kameran med mig under förra veckans besök i Göteborg.
Såklart ;-)

Älvsborgsbron i mörker (och i regn; pricken på bilden är en regndroppe på linsen)

Morgonsol i närheten av Stigbergstorget 

Himmel, träd och hus reflekteras i det stilla vattnet.

Anna påstår att Göteborg väderfjäskar för mig, och att soltimmarna blir många fler så fort jag är där. Kan ju hända, men det regnade faktiskt ibland också (se översta bilden t.ex.)... 

Sjukanmälan

Har varit lite tunnsått med aktivitet (från min sida) här på bloggen de senaste dagarna (och kanske särskilt igår). Ville bara tala om att det beror på en helt oplanerad maginfluensa av något slag. Jag är dock på benen igen nu (de där sakerna brukar vara intensiva men hyfsat kortlivade, tack och lov), så det ska nog rätta till sig här också vad det lider...

För att avsluta som i Fablernas värld:

Simma lugnt!

Ur "Ode till okänd konstellation"

Veckans fredagsdikt blir en bit ur Ode till okänd konstellation (1952) av Paul Andersson (poeten som figurerar i Birgitta Stenbergs romaner, bland annat den filmatiserade Apelsinmannen).

" 5. Nyss såg jag dig i gränsen mellan ljus och mörker
försvinna in i parkens svala sommarhydda
som svepts i doft av söderns tunga rosor.
När du nått ditt mål
skall jag förgäves söka dina spår
bland böjda tusenskönor,
då har du redan glömt
att gräset bar din fot
med samma mjuka ömhet
som skymningstimmen dagens böner"

Eslövsrummet - undangömd skatt!

Jag har nu vid ett par tillfällen haft anledning att botanisera lite i Eslövsrummet på Eslövs stadsbibliotek. Ett sant nöje varje gång. Men det finns ett litet aber – man verkar inte riktigt vilja att någon hittar dit...

För all del, den som varit på andra våningen i biblioteket, eller i alla fall i just den ganska lilla del där Eslövsrummet ligger, har nog sett det. Fast jag skulle inte vilja svära på att alla har uppfattat vad det är för ett rum. Det är möjligt att det står "Eslövsrummet" på eller vid dörren, det minns jag faktiskt inte på rak arm, men det är inte nödvändigtvis ett helt uttömmande begrepp för alla besökare...

Och dessutom tror jag alltså att det också är möjligt att ha haft ärenden till andra våningen utan att ha sett/uppmärksammat rummet (man kan ju komma till det mesta på andra våningen, såväl större delen av boksamlingen som studieplatser och jazzsamling kan nås utan att man behövt passera precis där).

Det är också, definitivt, möjligt att ha varit på biblioteket ganska många gånger utan att ha haft ärenden på andra våningen överhuvudtaget (det tog ganska många gånger innan jag själv hade anledning att gå upp där). Och rummet marknadsförs, eller presenteras om man föredrar det uttrycket, inte alls någon annanstans i byggnaden (det nämns på den där planritningen som visar var olika avdelningar finns, men återigen, 'Eslövsrummet' är inte nödvändigtvis ett uttömmande begrepp).

Den stiliga inredningen (och ett stort plus för den, alltså!), med gamla ekmöbler och målningar på väggarna, fina gamla stolar etc., kan nog också riskera att skrämma bort användare som uppfattar det som en signal om att de inte har där att göra (det ser ut lite som ett tjusigt och traditionstyngt sammanträdesrum).

Inte därmed sagt att inredningen ska tas bort, ändras eller "tråkifieras" på något sätt. Inte alls. Förutom att det är rent estetiskt tilltalande finns också många pedagogiska poänger med att visa i inredningen att det rummet är en särskild del av biblioteket.

Däremot gör det behovet av att tydligt förklara vad det är för ett rum ännu större. Om så bara med en liten, kort, text på skylten vid dörren.

På hemsidan finns faktiskt en presentation av rummet. Bara i en mening, men det räcker ganska bra. Inget så bra att det inte kan bli bättre, dock; En bild, gärna ett foto, som komplement till den texten hade höjt informationsvärdet ordentligt.

Eslövsrummet är en informationstillgång! Och en vacker pärla i biblioteksbyggnaden dessutom! Våga skryta med den! 

Konkret:
- Presentera rummet i anslutning till det (på skylt vid eller på dörren förslagsvis)
- Marknadsför det i andra delar av biblioteket. Informationsskylt? Folder?
- Illustrera presentationen på hemsidan med bild (gärna foto).

Mord i pingst!

Det är alltså titeln på en deckare från 1953 där Filadelfiaförsamlingen i Stockholm intar en central roll. Liket hittas i dopgraven i just Filadelfiakyrkan och de flesta inblandade hör dit på ett eller annat sätt. Författare är Loulou Forsell. För en frikyrkonörd som jag själv var den förstås ett måste.

Som deckare betraktad inte alls oäven, lite som Maria Lang, om Lang skrivit om storstad och inte om småstaden Skoga. Som källa till 1950-talets bild av pingströrelsen i allmänhet och Filadelfia Stockholm i synnerhet har den också mycket att ge. Som bild av nämnda rörelse och kyrka har den å andra sidan stora luckor (somligt som beskrivs som ett problem för kyrkan hade knappast varit det i verkligheten, medan andra saker som beskrivs som oproblematiska och helt öppna delar av vissa församlingsmedlemmars och -ledares liv däremot hade varit ett enormt problem, med största sannolikhet inneburit uteslutning).

Kortfattat: 

Samtidsbild: Ja
Fungerar som deckare: Ja
Idéhistoriskt intressant (särskilt för frikyrkonördar): Ja
(Fri)kyrkohistoriskt intressant: Nja (som skildring av utomståendes bild i så fall).

Finns på antikvariat och på bokbörsen, och helt säkert också på bibliotek.

Lite fotonostalgi

När jag letade efter det där fotot på min sovande lillebror som jag använde till att illustrera ett inlägg här i bloggen häromdagen, så hittade jag förstås en hel massa andra barndomsbilder.

Bland andra några foton jag tog en dag på ett jullov (eller var det ett sportlov?) i högstadiet, under ett besök i min barndoms Sollentuna (bodde där tills jag var omkring 4 år). Jag minns att jag bad pappa om att skriva en lapp med adresser och vägbeskrivningar (var vi bodde, var min storasysters skola låg osv), och att jag sen stoppade på mig den lappen oläst. Tanken var nämligen att försöka se hur mycket jag faktiskt mindes och kände igen från det jag var fyra, men använda lappen dels som facit och dels som backup om minnet svek (och om yngre, och modernare, läsare nu undrar varför jag inte bara kunde ringa eller sms:a vid behov, så kan jag alltså påpeka att den här utflykten ägde rum under den yngre järnåldern, strax före människans upptäckt av mobiltelefoni...).

Faktum var att jag hittade och kände igen alldeles utan fusklapp (det visade den då till facit uppgraderade fusklappen vid kontroll). Den enda förvirrande skillnaden var väl det där att allting var så väldigt mycket mindre än det borde ha varit... Att den oändliga gräsmattan, som när jag var 4 var nästan lika stor som hela världen och som man inte kunde se slutet på, 10 år senare såg ut mera som en ovanligt stor gräsplan t.ex.... Och så att de där jättestora "gårdarna" som vi gick förbi när vi gick och lämnade min storasyster på hennes lågstadieskola på morgnarna på något mystiskt sätt hade krympt till rätt normalstora uteplatser...

Att titta på de fotona nu blir liksom lite av dubbelnostalgi. Nostalgi både över den lilla 2 till 4-åringen och över 13-14-åringen som tog bilderna...

En sån där jättegård...

skola (och, förresten, när jag tittar 

närmare på skolans fönster ser 

jag förstås att det var ett jullov

det var).

Guldkorn ur hyllorna: Natur under påverkan

I serien "Guldkorn ur hyllorna" (ni trodde väl aldrig att jag hade glömt den...) har vi nu kommit fram till avdelningen biologi. Här väljer jag en bok som jag vann i frågetävling av något slag som anordnades av den lokala bokhandeln i staden där jag bodde när jag var i lågstadieåldern någon gång. Jag minns faktiskt inte vad tävlingen gick ut på, mer än att jag minns att jag med stort allvar fyllde i papperet med svaren. Och jag minns inte heller om man kunde välja vinst eller om det fanns bara en, eller om det var slumpvis valt.

Det jag minns starkare är själva ögonblicket när jag lämnade in svarslappen, hur jag fick sträcka lite på mig för att nå över disken. Och så minns jag stoltheten när jag bar hem bokvinsten. Och med vilket allvar jag började bläddra i den. Kanske förstod jag inte riktigt allt, visserligen är det en populärvetenskaplig framställning men jag var ju bara en sådär 8 år... Men jag förstod att det var allvarligt det där med människans förstörande av naturen.

Stolthet och allvar, alltså.

Boken ifråga är "Natur under påverkan; om ekologi" från 1979.

En lindansares reflektioner

Uppmärksamma bloggläsare kanske lade märke till att det igår var en fredagslåt, trots att det "borde" ha varit en fredagsdikt, här på bloggen. Orsaken till det var, främst, att jag ville få tillfälle att kommentera texten till just Lindansaren. Eller rättare sagt, få tillfälle att utlägga det där jag nämnt här tidigare, om att den sången för mig alltid handlat främst om kyrkan (trots att den för textförfattaren, Wiehe, handlar i första hand om vänstern, eller delar av vänstern).

Tanken var ursprungligen att göra utläggningen genom att helt enkelt skriva om texten. Men det är inte alldeles lätt att skriva om något som är skrivet metaforiskt, till att bli konkret och direkt, utan att det blir alldeles för platt. Även om innehållet i sången för Wiehe är politiskt, eller i alla fall uttrycker en besvikelse över vissa delar av en politisk rörelse, så handlar ju sången på ytplanet om lindansare på cirkus, och ett barns (krossade) fascination för dem. En metafor som för mig fungerar lika bra för att uttrycka känslor för kyrkan, alltså. Det är ju det som är metaforens styrka, att den kan vara både så väldigt exakt och konkret och så väldigt allmängiltig och anpasslig samtidigt, en styrka som man riskerar att fullständigt ta udden av när man börjar utlägga alltför mycket.

Ett alternativ skulle förstås ha kunnat vara att ersätta lindansarmetaforen med en annan metafor. Men, som de så vist säger over there, "if it ain't broke, don't fix it".

Så, efter att ha brottats med omskrivningen i ett dygn har jag helt enkelt bestämt mig för att ge er Wiehes egen text istället. If it ain't broke, don't fix it, som sagt. Och nöjer mig med att påpeka att texten fungerar som metafor kring många upplevelser av att något visat sig vara något annat i verkligheten än ytan gav sken av.

"Jag minns min barndoms längtan
Jag minns den starkt och klart:
att kunna gå på lina
under en cirkus välvda tak
Tänk, att få sväva högt där uppe
som en stjärna i det blå
Långt ovan pajasar och clowner
ville jag dansa fram på tå


Och våren kom och värmen
och det var årets stora dag
Med vimplar och fanfarer
kom cirkusen till stan
Och jag satt först och främst av alla
när orkestern spela' opp
Och längtan var som svindel
eller feber i min kropp


Jag njöt av alla konster
av mänskor och av djur
Men lycklig blev jag inte
förr'n det var lindansarens tur
när virveltrumman skrällde
och ljuset släcktes ner
Bara en ensam strimma lyste
när han tog sitt första steg


Han svävade som tyngdlös
Han dansa' som i trance
Det var så obeskrivligt vackert
att vi förstod att det är sant
att man kan trotsa alla lagar
att man kan bryta alla band
och att det inget finns i världen
som en mänska inte kan


Och vad vet jag väl vad som hände
om det var nåt som inte höll
om det var nåt som sprack
eller nåt som brast
men han snubblade och föll
Och medan skriken blev till tystnad
och mitt hjärta slog och slog
så låg en stjärna där i sågspånet
och slocknade och dog


Men livet måste levas
också när man inte längre vill
Men jag gick aldrig mer på cirkus
Jag hörde inte längre till
Det är som miste man förmågan
att ge sej drömmarna i våld
när man har sett en stjärna falla
på alltför nära håll"

-----------

PS. Titeln på inlägget? Jag var tvungen att välja något snabbt för att inte blogger skulle skapa en permalänk av första raden istället (det GÖR kanske inte så mycket när det blir så, men det irriterar mig något otroligt...).

Lindansaren

Sist jag ville sätta in Lindansaren här på bloggen hittade jag den som bekant inte med Wiehe själv. Här är den nu, i originalversion, och bildsatt på ett väldigt kreativt och vackert sätt med en slags cirkusvideo.

Detta blir alltså veckans fredagsmusik. Håll till godo!

Nu är det jul igen...

Ja, kanske inte riktigt (även om julhandeln, med julmust etc, bisarrt nog kommit igång redan innan de sista efterdyningarna av den sista sommarvärmeböljan lagt sig ordentligt).

Däremot börjar det nog bli dags att fundera på julklappar, i alla fall för de mottagare som man inte träffar på själva julafton (och vars julklappar ska hinna skickas, alternativt forslas av mig/oss personligen, över landet innan dess). Fast min plan är faktiskt att bli klar med alla julklappsinköp senast i november, även de som skulle kunna vänta till veckan innan jul, för att sedan lugnt luta mig tillbaka och softa på hemmaplan när hetsen och stressen i affärerna når riktiga hjärtinfarktsnivåer (läste en undersökning som visade att män får farligt höga blodtrycksnivåer i julhandeln, i det avseendet är jag klockrent man).

Faktum är att ingen av oss är så värst road av julshoppandet. Vi försöker ständigt minimera tidsåtgången för det. Vårt stående, ytterst svårslagna, rekord är 20 minuter för alla julklappar, men det krävde sannerligen teamwork, samt snabba beslut kombinerat med noggrann planering, och en stor dos tur därtill. Och innebar dessutom att vi, när vi sammanstrålade igen och gick igenom skörden, hade fått med oss ett par klappar för mycket (för många till samma person). Ingen större skada skedd dock, överskottsklapparna var sådant vi faktiskt ändå hade funderat på att köpa till oss själva.

Ska kanske sägas att den där 20-minutersshoppingen inföll på den tid då endast ett par syskonbarn samt en gudson ingick i den barnkrets som det skulle handlas till. På några korta år gick sedan antalet sykonbarn från två till åtta (eller elva, med bonussyskonbarn inräknade).

Tror inte att 20-minutersrekordet slås, eller ens tangeras, detta år. Heller. Däremot tror jag att en större del av julklapparna kan inhandlas via nätet i år, vilket kanske inte innebär mindre tidsåtgång, men i alla fall klart lägre stressnivåer (och det är kanske det viktigaste, trots allt).

Ser fram emot verklig julefrid i advent ;-)

Julklappsutdelning pågår, med liten tomteassistent... Bilden är tagen med mobilen, i dämpad belysning, därav kornigheten.

Kylväst - uppdatering

Eftersom ganska många googlar sig hit med sökfraser som har att göra med MS och kylväst, eller att köpa kylväst, eller kylväst som hjälpmedel, etc., så tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en uppdatering av den där posten om att Anna lånat hem en kylväst på prov.

Tråkigt nog tyckte Anna att den var ganska begränsat behjälplig. Dels tyckte hon att den tappade kyleffekten ganska fort (men då ska man förstås komma ihåg att den provades under årets första värmebölja här, då särskilt innetemperaturerna var mellan 25 och 30, det kan ju tänkas att den orkar hålla kylan längre under mer normala temperaturer), och dels (och kanske framförallt) tyckte hon att den minskning av tröttheten som svalkan gav åts upp av den ökade tröttheten som kom av att bära en ganska tung väst...

Så, dessvärre, var det inte ett hjälpmedel som gjorde så väldigt stor skillnad för Anna, men just därför är det ju bra att man åtminstone får låna en från landstinget innan man investerar i den. Hade ju varit ganska trista tusenlappar att lägga ut om vi köpt den i onödan.

För andra MS-patienter och i andra omständigheter kan den ju däremot vara en riktigt bra hjälp. Men försök få låna en innan ni köper, för säkerhets skull (de är sponsrade av tillverkare av bromsmediciner mot MS, så de bör finnas som lånevästar i alla landsting, eftersom de ju inte innebär någon kostnad för landstinget).

Läs allt jag bloggat om kylvästar här

Oväntad storstadsbonus

Vi bor ju så gott som på landet. Det vill säga att vi bor precis i utkanten av ett ganska litet samhälle (bortom oss åkrarna, ganska bokstavligen faktiskt). Då kan man ju tycka att det måste vara skönt att bo nånstans där det är så lugnt och tyst och stilla...  Eller att det säkert kan vara trevligt med lite hektiskt och högljutt storstadsbrus som avkoppling emellanåt...

Fel, fel, fel, fel, fel ... som Brasse skulle sagt om det här vore latjolajbanlådan i Fem myror är fler än fyra elefanter...

Mopeder (gärna på tomgång, gärna flera stycken samtidigt, gärna under vårt sovrumsfönster sent på kvällen, gärna ackompanjerat av målbrottsröster på hög volym), hög musik av allehanda slag (främst techno, och oftast på den volym som får möblerna även i vår lägenhet att vibrera) och skrik, gräl och bråk (det är kanske på sätt och vis det jobbigaste att lyssna på, särskilt när det är små barn som blir kallade både det ena och det tredje nedsättande epitetet av de vuxna som är satta att ta hand om dem, eller när det är gräl mellan ledsna barn, eller mellan ledsna vuxna), är det normala här.

Om det är skollov så tillkommer en hel kakafoni av andra höga och störande ljud. Vi bor nämligen i ett område där få har råd att göra något med barnen på semester och annan ledighet, vilket inte bara visar sig i antalet barn och unga som rör sig i området både dagar och kvällar under lov, utan också i den frustrationsnivå, och allmänna uttråkningsnivå som råder bland dem (och tar sig ganska påtagliga och ljudliga uttryck).

Det här är saker jag oftast inte tänker så mycket på, det är ju liksom den normala ljudkulissen här. Men för ett tag sedan var jag på några dagars besök i en av Sveriges tre största städer, och slogs av hur skönt det var med tystnad. Hur mycket mindre trött i huvudet man blev, när det var så tyst hela tiden, och hur befriande, och vilsamt, det var att kunna tänka en tanke till slut utan att bli avbruten av ljudföroreningar ett antal gånger, eventuellt ett par gånger för mycket för att man nånsin ska nå fram till slutet av tankekedjan.

Det är inte en bonuseffekt man direkt förknippar med konceptet storstadssemester... Förvisso kan det väl vara en fråga om skillnaden mellan hotell och bostadsområde (även om hotell kan vara nog så högljudda platser de också), och framförallt handla om samhällsklass mycket mer än om stad vs. landsbygd.

Hursomhelst kom jag alldeles osökt att tänka på vad min lillebror sa, eller snyftade förtvivlat snarare, en tidig sommarmorgon hos mormor och morfar (som verkligen bodde på landet på riktigt, det vill säga på bondgård), efter att han under natten blivit väckt av både bräkande får och sjungande fåglar, och slutligen frampå morgonen av en motorsåg:

"Jag vill åka hem till stan där det är lugnt och skönt, det är så bråkigt här på landet"

Och så här såg alltså lillbrorsan ut vid ungefär den tid
då ovanstående citat yttrades, 

fast på bilden här sover han gott
hemma i stan, där det var tyst och lugnt...

Bron

Jag hade hyfsat höga förväntningar på serien Bron // Broen (i fortsättningen, för enkelhets skull, kallad Bron). Tillräckligt höga för att ställa in DVD-spelaren på automatisk veckoligen återkommande inspelning vid just den tiden redan innan jag sett första avsnittet i alla fall.

Det gjorde jag nog bara för att jag faktiskt inte sett något avsnitt än, kan jag säga med facit (eller 40% av facit i alla fall) i hand...

Svensk film brukar ha svårt att imponera på mig, överlag, men danskarna har ju å andra sidan lyckats få till det förr, inte minst vad gäller TV-serier (tänk Riget, Rejseholdet [Mordkommissionen på svenska], Anna Pihl etc), liksom Gunilla Wedding som driver Skånska Dagbladets deckarblogg hoppades jag därför på "dansk dominans" i produktionen. Och såhär fyra avsnitt in i serien kan jag säga att, inte vet jag om det är dansk eller svensk dominans, ställt utom allt tvivel är däremot att serien är sällsynt värdelös.

Skådespelarinsatserna är ojämna (men Ellen Hillingsø gör en lysande insats som Charlotte), manuset under all kritik. Alldeles för många sidospår följs (eller rättare sagt, påbörjas), samtidigt som handlingen för övrigt inte kommer någonstans alls utan bara står och stampar på samma ställe. Resultatet blir en osannolik blandning av rörighet och långtråkighet.

Men så långt är det bara en dålig TV-serie, sådana är världen full av så det är ju inget att hetsa upp sig över. Vad som är värre är att den sprider fördomar om en redan utsatt grupp, nämligen de som hör till det så kallade autismspektrat på ett eller annat sätt. Jag vet inte om det är en avsiktlig del av skapandet av karaktären Saga (den svenska huvudpersonen) att hon ska vara, eller uppfattas som, autistisk, men av diskussioner runt TV-serien är det i alla fall klart att det är så hon uppfattas. Vissa (företrädesvis sådana utan kunskap om autism) påstår till och med att hennes karaktär bidrar till förståelsen för autister.

Svaret på det är kort och gott att, nej, det gör den inte. Och förklaringen till det är att hon inte är skildrad som en autistisk person, utan som själva förkroppsligandet av alla fördomar om autister. Den som har någon form av autism har svårt att läsa av andra människors känslor, vilket även Saga i Bron har. Att det är detsamma som att de själva inte har några känslor (och, framförallt, är känslokalla i förhållande till andra människor, och därmed farliga) är en av de vanligaste fördomarna kring autism, och den som autister lider allra mest av. Tyvärr förstärker karaktären Saga just den fördomen, genom att det i framställningen av henne (tror att manusförfattare och skådespelare båda är medskyldiga här) framställs som att hennes oförmåga att läsa människor, och svårigheter med det sociala spelet, i själva verket ÄR likgiltighet och känslokyla.

Den som inte har någon annan förförståelse av autism än just den fördomen kommer naturligtvis att känna att de får den bekräftad av karaktären Saga, och kanske kan de rent av uppleva det som att de får fördjupad kunskap om autism. I själva verket får de sin okunskap i ämnet fördjupad.

Ett mindre problem med hennes karaktär är att den är djupt inkonsekvent: Å ena sidan kan hon ö.h.t. inte bryta mot regler, och inte heller ha överseende med att andra gör det (vilket kommer till uttryck dels i hennes anmälan mot sin danske kollega, Martin, och dels i hennes oro för att eventuellt inte ha gjort en rätt prioritering av regler i samband med att samme kollega blivit skadad i samband med ett ingripande). Å andra sidan skiter hon fullständigt i alla regler när det passar hennes syften (vilket kommer till uttryck i att hon trotsar ett uttryckligt förbud att gå in till en patient på sjukhuset, för att hon därmed har en chans att få viktig information). Det är faktiskt oförenligt med vartannat (men scenen på sjukhuset ska förstås också uppfattas som ett uttryck för hennes känslokyla, hon är likgiltig inför både döende och anhöriga).


Kort och gott: Kom igen, danskar, ni kan bättre! Och till den svenska delen av produktionen: Ni behöver mer kunskap, mindre fördomar, och det vore fint om ni därutöver kunde lämna Lars Norén därhän när ni gör underhållningsserier.

PS. Och, nej, karaktären Saga är inte alls något uppfriskande brott med klichéer i deckargenren, tvärtom är hon ett misslyckat försök att kopiera karaktärer som Lisbeth Salander, Mallory, m.fl., det vill säga kvinnliga deckahjältar med vad man skulle kunna kalla autistiska drag (skillnaden är att förebilderna inte alls har den stereotypa fördomsfullhet som präglar den här misslyckade kopian).

Solnedgång

Gårdagskvällens spektakulära solnedgång. Jag har inte den mest ljuskänsliga kameran, men tycker ändå att den lyckades fånga konstverket hyfsat.

Shein vi di levone

Veckans fredagsmusik blir en klassisk kärleksvisa (Shein vi di levone = Vacker som månen), med redan tidigare nämnda Channe Nussbaum, tillsammans med Trio Klezmer.

Lyssna och låt avkopplingen inför helgen sätta sig i kroppen!

Posttjuvar

Vi bor ihop med posttjuvar. Eller i alla fall en posttjuv. Katten Wasti har nämligen börjat intressera sig väldigt mycket för post. Särskilt kuvert. Och alldeles särskilt tjocka kuvert. Däremot gillar hon inte räkningar särskilt mycket; hon har vid två tillfällen försökt peta tillbaka sådana ut genom brevinkastet igen. En gång hämtade hon till och med en räkning (elräkning vill jag minnas) från köksbordet för att försöka göra så med.

Om man är hemma när posten kommer rusar hon ut i hallen fort som vinden och nappar åt sig den post hon vill ha, och släpar in i väl valt hörn av lägenheten. Om hon rusar lika snabbt när posten kommer utan att någon människa är hemma vet vi förstås inte, men att hon tar post då också vet vi. En iPhone-laddare som jag beställt och så smått börjat undra var den blev av hittade jag bredvid det öppnade kuvert det kommit i (men som jag aldrig sett) inne i ett hörn av arbetsrummet. Ett brev innehållande en bunt foton hittade vi, också öppnat, under en fåtölj i vardagsrummet, någon vecka efter att det kommit.

Av de katter vi haft tidigare har ingen varit ett dugg intresserad av posten, generellt sett. Våra två förra katter gjorde undantag från den regeln en gång, när de kastade sig över ett reklamblad från de lokala högerpopulisterna och slet det i stycken innan det knappt hunnit landa på hallmattan (det hade vi verkligen inget att invända mot). Och vår första katt tog en gång ett brev, men det var ett brev från hennes första ägare (och från hemmet där hennes mor bodde), som vi köpt henne från som kattunge, så det hade vi liksom förståelse för. Antagligen kände hon igen lukterna. Och på sätt och vis var det ju ett brev till henne, också. Men det där generella postintresset är Wasti alltså ensam om. Räkningsavskyn likaså...

Nåja. Alla katter har sina egenheter. Vissa mer än andra.

Wasti spanar. Efter brevbäraren kanske...

Långsamhetens nej

Parallell-läser just nu inte mindre än tre böcker. Ovanligt. Jag brukar vara dålig på att växla mellan böcker, men har å andra sidan föresatt mig att bli bättre. Och har tydligen lyckats med det också.

En av de böcker jag läser är i alla fall "Långsamhetens nej" av Thomas Nydahl (läs hans blogg här). En samling betraktelser över nutiden, över konsumtionshets, över långsamhet, och över nutidens förlust av långsamhet inte minst. Mycket givande, även om man inte nödvändigtvis håller med om allt. Och även om man ibland saknar en vidareutveckling av en tanke, på något ställe skriver han exempelvis att det är en missuppfattning att man det att slå ned på takten i livet innebär att man måste leva enklare, utan att utveckla det närmare. Och, visst, om det handlar om definitionen på standard, och på livskvalitet inte minst, då är jag helt med. Så klart att ett liv med fokus på annat än konsumtion inte behöver vara ett liv med lägre standard på andra plan än det materiella (och förmodligen är ett liv med betydligt högre standard på mycket av de icke-materiella områdena). Men om det är det rent materiella det handlar om så hänger jag inte riktigt med. Det är det ju ändå så för de flesta av oss att det är den där dagliga hetsen som ger oss de pengar vi har att röra oss med (att vi sen skulle kunna leva väl utan en stor del av dem är en annan sak).

Nåja. Ville i alla fall citera en av betraktelserna i sin helhet. Följer här:

"För trappistmunken Thomas Merton (1915-1968) var regnet en värdemätare på stillhet, långsamhet och kontemplation. Istället för att försöka mota bort regnet ur medvetandet bejakade han det som en påminnelse om det eviga kretslopp som är själva livets förutsättning. I en essä säger han att regnet är ett bevis på att också det som inte kostar något har ett värde, och att lyssnandet till regnet blir en påminnelse om hur allt jordiskt är inlemmat i en rytm som vi inte alltid erkänner; i denna rytm finns det meningsbärande. I det kan vi bli människor som inte längre lever under nödvändighetens slaveri.


Thomas Merton citerar dramatikern Eugène Ionesco som skrev att 'en modern människa är en människa som alltid har bråttom, en människa som inte har tid, och som är en nödvändigheternas fånge'. Men det nödvändiga är i de allra flesta fall en illusion och ett självbedrägeri, och det faktum att vi rusar genom livet för att hinna med allt vi 'måste' gör oss också oförmögna att alldeles stilla lyssna till regnet. Merton skriver: 'Instead of waking up and silently existing, the city people prefer a stubborn and fabricated dream.' "

hav i regn

Personer och relationer

Ibland uttrycks en motvilja mot att använda ordet "min" i samband med kärleksrelationer (har faktiskt aldrig hört någon reagera på ordet när det gäller andra relationer). Alltså, man tycker att det finns något tveksamt med att säga "min fru" eller "min pojkvän", eller vad man nu använder för ord, för att man reagerar mot vad man uppfattar som uttryck för ägande av en person.

Jag tror det är feltänkt.

Om den person jag kallar "min fru" kan ju andra säga "min vän", eller "min dotter", eller "min syster" eller "min arbetskamrat" eller "min moster/faster", eller "min f.d flickvän"/"mitt ex", utan att någon av oss egentligen gör anspråk på att äga den person som dessa epitet (också) syftar på. "Min" (eller i förekommande fall "mitt") syftar helt enkelt på relationen, inte på personen. Och eftersom det gör det är det också sunt att erkänna den delaktighet i och det ansvar för relationen som "min" uttrycker.

Som sagt är det ju ytterst ovanligt att man hör någon reagera på "min" om relationer i andra sammanhang än kärleksrelationer. Ingen får för sig att jag påstår att jag äger en annan människa när jag säger "min bror". Och det avslöjar, tror jag, att det inte alls handlar om ordet "min", utan om att man vänder sig emot det förhållande av ägande som mannens relation med kvinnan inneburit, särskilt historiskt (fast rester av det släpar nog med ännu, även om kvinnan inte rent juridiskt blir mannens ägodel när de gifter sig). Något som är viktigt att reagera mot, dels av rättighets och jämlikhetsskäl, men också för att, som redan Carl Jonas Love Almqvist visade på i "Det går an", den sanna kärleken är omöjlig i ett förhållande där den ena äger den andra.

Man reagerar, korrekt, mot ojämlikhet och vissa personers ägande av andra, men det kommer ut också som protester mot språkligt uttryckt ansvarstagande för relationer.

Man blandar ihop personer med relationer, helt enkelt. Vilket förutom allt annat, också är att förminska en person till att vara bara en enda av sina relationer.

Vi kan inte (och bör inte) äga varandra, men våra relationer är just våra relationer. Och de bör vi ta ansvar för.

I dessa tågtider...

Systerdottern undrade var nånstans brev var efter att man skickat dem, men innan de kommit fram (och varför de var där så länge...). Jag försökte förklara hela kedjan med brevlådetömning, postsortering, posttåg, ny postsortering och brevbärare (och jag har säkert missat några led i den kedjan, men på det stora hela ser det ju ut så). 

Kommentar: Jaha, det är därför de är borta så länge, för de åker tåg...

Tja, vad säger man... I dessa tider av ständiga tågförseningar känns det ju som en ganska logisk slutsats...

Fredagsdikt i oktober

Såhär den första fredagen i oktober passar det utmärkt med Vädertavla av Tomas Tranströmer som fredagsdikt. Håll till godo!

Vädertavla


Oktoberhavet blänker kallt
med sin ryggfena av hägringar.


Ingenting är kvar som minns
kappseglingarnas vita yrsel.


En bärnstensdager över byn.
Och alla ljud i långsam flykt.


Ett hundskalls hieroglyf står målad
i luften över trädgården


där den gula frukten överlistar
trädet och låter sig falla.


------

PS tillagt 111006: Och med tanke på att det idag (igår, när ni läser detta) tillkännagjordes att Tranströmer får litteraturpriset känns det förstås ännu mer givet med en dikt av Tranströmer här denna vecka. Det roliga med det är bara, även om ni säkert inte tror mig, att den här fredagsdiktsposten (med undantag för tillägget som jag skriver nu) legat färdig och tidsinställd på bloggen i en månad redan... Jag brukar göra så med vissa av de inlägg som inte är så dagsaktuella, och därför inte så beroende av när de publiceras, att jag lägger upp dem med en publiceringstid längre fram. Det här är första gången ett sådant inlägg faktiskt BLIR dagsaktuellt precis när (eller precis innan) det läggs upp.

Materialistlycka

Jag leker med min nya (eller nygamla, för den är begagnad) bärbara mac, och känner mig ungefär som ett barn i presentpappershögen strax efter julklappsöppningen. Nöjd, betyder det alltså, ifall ni undrar. ;-)

Jag har inte hunnit ta någon egen bild än, för upptagen med att leka med den, men den ser alltså ut som på bilden ovan. 

Lite fånigt att vara så glad för prylar kanske... Men å andra sidan, om man nu har prylar kan man lika gärna uppskatta dem. 

Dessutom ser jag den lite som en present till min inre 20-åring (utifall att jag har nån sån kvar och den inte har flyttat hemifrån...). Jag hittade nämligen nyligen en gammal anteckningsbok från ungefär när jag var så gammal, där jag skrivit upp allt som jag ville ha (inte nödvändigtvis genast, men nån gång). Tanken var, det mindes jag när jag såg listan, att pricka av efterhand, så att jag skulle komma ihåg att vara glad för det i efterhand (det är ju väldigt lätt hänt att man glömmer det man har fått redan och bara fokuserar på nya önskningar). Några saker hade jag prickat av också, men sen hade väl listan fallit i glömska tillsammans med anteckningsboken. Men jag roade med att gå igenom den nu, och pricka av från den det av det som stod på min "önskelista" då som jag har nu. Och jag upptäckte att jag hade allt jag skrivit upp där. Alla önskningar uppfyllda. Utom en. Den bärbara datorn*. 

Det var en så gott som ouppnåelig sak då, när jag skrev listan. Kostade bra nära en hel termins studiemedel. Men numera är de ju billigare, särskilt om man köper begagnat. Tyckte att det var dags att mitt 20-åriga jag fick också den där sista saken på önskelistan. 

"Varsågod och ha så kul", säger jag till min inre 20-åring. Men jag väntar mig inte så mycket svar. 20-åringar brukar vara ganska självupptagna...  

Men NU kan jag i alla fall säga att jag har allt jag önskade mig som ung ;-)

------

* Jag har, och har haft, andra bärbara enheter (Palm, iPod), men den där laptopen har inte blivit av. Förrän nu, alltså.

Felcitat

Att kända citat återges i lite olika varianter är ju legio. Det hör väl till själva villkoren för muntligt traderande, och är knappast något att få blodtryckshöjning av, eller ägna så många tankar åt överhuvudtaget. Det som däremot fascinerar mig ibland, är när citat återges på ett sätt som kastar om, eller helt underminerar, själva kärnan i dem.

Ett citat som brukar tillskrivas Mark Levengood (alternativt Mark Levengoods mormor) är

"Det är bara att bryta ihop och gå vidare"

En underbar och kärnfull formulering av hur det faktiskt ibland är så att själva ihopbrytandet är en del av att gå vidare, att man bryter ihop och går vidare i en och samma mening. Lite som det där med "Kom nu ketchup, så går vi", i alla fall i Mark Levengoods makes tolkning.

Men nu och då ser jag det återgivet som "Det är bara att rycka upp sig och gå vidare" (eller någon variant på temat). Vilket förstås kan vara rätt sak att säga i vissa lägen, men som förvandlar originalformuleringen nästan till sin motsats. Eller i varje fall tömmer den på själva sitt kärninnehåll.

Ett annat exempel är Tage Danielsson-klassikern "Utan tvivel är man inte riktigt klok", en ordvitsigt formulerad insikt om tvivlets, ifrågasättandets och kritikens absoluta nödvändighet, som jag väldigt ofta sett återgivet som "Förmodligen är man inte riktigt klok". Det senare kan ju alldeles säkert vara sant väldigt ofta... men det tappar hela innebörden av att värna kritikens betydelse.

Det jag undrar är väl egentligen, om man omformulerar ett citat på det helt omskapande sättet, utan att vara medveten om att man gör det, har man då inte alls hört/läst innebörden i det från början? Eller är det bara det att man inte själv lyckas uttrycka samma, eller liknande, sak, när man formulerar om det?

Nåja. Det viktiga att komma ihåg är kanske det där med att saker alltid förändras när de upprepas. Som i viskleken.

Förbön och sex

Mackan Andersson skrev i söndags en bloggpost med titeln När bön blir övergrepp, om en förbönsstund som han upplevt som ett övergrepp. Läs den, och begrunda. Den är viktig. Och det är också den som är den egentliga, eller mest akuta, bakgrunden till min bloggpost idag (ja, det blir mycket av honom här i bloggen den här veckan, men det är inte mer än rätt...).

Men han skriver också om allt det där som gör att förbön för honom ändå i huvudsak väcker positiva associationer, och eftersom han kan uttrycka det mycket bättre än jag anser mig kunna så citerar jag honom rätt av:

"Att be för en annan person är en akt av ömhet. Att visa omsorg, som går bortom det där jag själv kan göra med en kopp kaffe och något hembakat. Att be för någon är att hoppas goda saker. Att längta tillsammans. Vackra grejer. Ibland sker det hela dessutom med handpåläggning, vilket lägger till dimensionen beröring"

Vi börjar där. Jag tror nämligen inte förbönen som övergrepp kan förstås utan den bilden.

Ibland, i debatter kring väldigt vinklade reportage i dokumentär-TV exempelvis, så talar folk om förbön i allmänhet, och kanske handpåläggning i synnerhet, som om det vore övergrepp alltid och per definition. Utmärkande för de som uttrycker den attityden är i regel att det är personer som inte direkt har någon egen erfarenhet av fenomenet, men kanske har sett klipp med Ulf Ekman eller liknande, och tyckt att det såg otäckt ut. Underförstått, och ibland uttalat, finns tanken att eftersom det är något vederbörande själv inte skulle vilja uppleva, så kan det inte vara något som någon människa egentligen vill (och säger de att de vill så är de hjärntvättade och icke-tillförlitliga). Inte så mycket uttryck för värnande om människors själsliga och fysiska integritet som ett värnande om den likriktningsfascism vi, tyvärr, omhuldar lite för lätt och lite för mycket i det här landet: Alla bör vara, känna, tänka, tro, uttrycka sig och klä sig exakt som medelsvenssons, ty det är den sanna definitionen av frihet och mångfald, för att hårddra det.

Förresten. Stryk det där med i regel. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda exempel på någon som berättat om något förbönsövergrepp de själva varit utsatta för – och deras berättelser är viktiga att lyssna till! – som gett bilden av att all förbön, per definition, är av ondo. Den attityden hör de kringstående till, de som förfasar sig över den religiösa avvikelsen som sådan.

Om man själv har erfarenhet av förbönsstunder, om man i likhet med Mackan Andersson (och med mig) har egna minnesbilder och upplevelser associerade med det ordet, både positiva och negativa, vet man nog att förbönens vackra sida och förbönens negativa sida är oupplösligt förenade. Det andra skulle inte finnas utan det första.

Som jag ser det, och som jag brukar förklara det, är förbön helt jämförbart med sex i det avseendet. 

Att det KAN vara uttryck för en innerlig gemenskap, och KAN vara övergrepp. Och att det som skiljer det ena från det andra, både när det gäller bön och sex, är samtycke. Både det övergripande samtycket, frågan om det är något man vill vara med om alls (eller i alla fall alls där, då och med den personen), och det som kanske mer är en fråga om samtycke till hur. Hur man vill, eller inte vill, ha sex, eller bli föremål för förbön. På ett helt principiellt plan väldigt enkelt och glasklart, men i verkligheten ganska komplicerat.

Att sex och förbön delar den där grundläggande, besvärliga, egenskapen att kunna vara både på gott och ont, och väldigt mycket på både gott och ont, beror förstås på att de delar en hel del annat också.

Att förbön (ibland) i likhet med sex är fysisk är den mest konkreta likheten, det handlar om den rent kroppsliga integriteten, helt enkelt.

Men det handlar också om närhet, gemenskap, ömhet och tillit. Om att sänka garden. Och eftersom det gör det så handlar det också, ofrånkomligen, om sårbarhet.

Där ligger både det vackra och det som också gör det möjligt att skada. I förbön, liksom i sex. Där. Precis där.

Därför tror jag att vi avslutar med samma citat vi började med, för att det så bra uttrycker precis den där punkten där det vackra och det potentiellt skadliga möts:

"Att be för en annan person är en akt av ömhet. Att visa omsorg, som går bortom det där jag själv kan göra med en kopp kaffe och något hembakat. Att be för någon är att hoppas goda saker. Att längta tillsammans. Vackra grejer. Ibland sker det hela dessutom med handpåläggning, vilket lägger till dimensionen beröring"


-----

PS. Om du tycker den här bloggposten var lång så ska du veta att jag skurit bort dubbelt så mycket som jag lämnat... Det är ett engagerande ämne, för mig, även om jag nog inte bloggat om det tidigare. Hör väl till det i livet som det är lite svårt att sätta ord på (aningen motsägelsefullt påstående när det kommer direkt efter upplysningen att jag skrivit A4 upp och A4 ned med detta idag, jag erkänner..., men inte desto mindre sant).

Och så skulle jag, verkligen, jättegärna, ha velat komma med några kloka ord om hur vi ska göra för att avskaffa övergreppen, på förbönens såväl som på sexualitetens område. Men tyvärr, jag har inget bra svar (utöver det där med samtycke, då). Vilket inte alls är detsamma som att jag anser att övergrepp ska accepteras. Absolut inte! Mackan undrar i sin bloggpost om han överreagerar, och om dylika förbönsupplevelser är något han borde tåla, eller om det är det övergrepp han upplevde det som. På det är svaren otvetydigt: Nej, Nej och Ja! Jag har bara inget mirakelsvar på hur vi slipper det.  

PS2. Det finns delar av det jag skalat bort från den här bloggposten som jag skulle vilja utveckla. Som berör temat ur lite ett annat perspektiv, kanske man kan säga. Borttaget här för att behålla fokus. Vi får se om det kan bli en del två av det så småningom.

#10saker

Twittertaggen #10saker dök upp i flödet i förra veckan. Jag vet inte vem som satte igång det, men principen var/är att twittra om "10 saker du inte visste om mig". Och så tagga med #10saker då alltså.

Intressant läsning, och en sagolik blandning av högt och lågt, stort och smått. Kul idé, helt enkelt. Men jag är inte så bra på att fatta mig kort i skrift (twitterformatet på 140 tecken är en verklig utmaning för mig, vad det än gäller...), och dessutom fick jag en idé till en annan vinkel på temat, så jag gör som Mackan Andersson och gör #10saker på bloggen istället.

Min vinkel är att ta ordet "saker" helt bokstavligt, i betydelsen fysiska, konkreta, ting. Samtidigt som jag låter de 10 sakerna berätta om annat i mitt liv, stort och smått. Låter det flummigt? OK, vad jag menar är alltså att jag har tagit ett foto av mitt skrivbord/min arbetshörna (se nedan). På bilden har jag markerat de 10 sakerna. Och allt är alltså sådant som låg/stod på och runt skrivbordet från början, inget är ditlagt (eller borttaget) för temats skull.

Bilden blir väldigt liten här på bloggen, men klicka på den så får du upp den i större storlek.

1. Svärföräldrarnas bröllopsfoto ligger ner, instucket i hyllan. Katterna har av någon anledning bestämt att detta foto inte får stå upp, samma regel gäller hemma hos svärföräldrarna, de slänger ner det fotot på golvet när de är på besök där. Det kan vara så att förbudet mot stående bild gäller alla bröllopsfoton, för vårt (i vardagsrummet) välter de också vid tillfälle. Vi funderar på att göra en fotovägg nånstans, där vi arrangerar såväl dessa non-grata-foton som andra (vi tror nämligen att katterna kan tänka sig att göra undantag för hängande bilder...). Men i väntan på det ligger fotot i sin ram alltså instucket i vår stringhylla på detta vis...

2. Karta. En sån där gratis turistkarta från kommunen, eller turistbyrån, eller vilka det nu är som hänger upp de där kartboxarna. Ganska välanvänd. Nummer två; Den första blev till slut för tummad och vikt... Det senaste året har jag nämligen gått in för att lära känna min närmiljö ordentligt, inklusive att faktiskt lära mig vad gatorna heter. Kartan följer alltså med mig på så gott som alla mina dagliga promenader numera (om jag inte på förhand vet att jag kommer att gå i ett område jag redan "kan", och vill minimera antalet saker jag bär omkring på, då kan den hamna på skrivbordet istället...).

3. Sol. formaldehyd (vilket betyder formaldehyd i lösning = formalin) står det på den gamla apoteksflaskan i brunt glas. En present till Anna från hennes syster en gång i tiden, med anledning av att hon blivit klar med sin utbildning till biomedicinsk analytiker vill jag minnas. Den har hursomhelst varit oupplösligt förenad med vårt arbetsrum det senaste decenniet åtminstone (kanske längre).

4. skivor. Nya skivor, liksom nya böcker och nya filmer, hamnar först av allt på skrivbordet, så att jag ska kunna få in dem i databasen/databaserna (mer om det under punkt 10). Just här, just nu, är det en samlingsskiva med Twin Piloda (Legendary Shortcuts; presenteras på omslaget som "24 extremely rare and impossible to dance till tracks, including WOBENZYM & SAID I'M SORRY (DID'NT I?)"), och Cop Hause The story 1966-1967 Greatest Hits (en skiva med hits från band som spelade på den skandalomsusade och tidningsomskrivna modsklubben Cop-Hause i Eslöv, när det begav sig). Med tanke på att jag köpte Twin Piloda-skivan i somras, och Cop-Hause för någon månad sedan, så avslöjas väl att det där inskrivandet inte alltid går med ljusets hastighet... Jag försvarar mig med att jag den senaste tiden pysslat mest med andra av mina databaser.

5. Det eviga dåliga samvetet. Också känt som postitlapp. Saker jag inte ska glömma att göra skriver jag på en postitlapp och sätter på datorn. Målet är alltid att få datorn fri från såna lappar, men det realiseras sällan.

6. Fläcken på väggen under skrivbordet vet inte vi heller hur den kommit dit. Vi skyller på katterna. Det är förresten katterna som också egentligen är de rättmätiga ägarna till fårskinnet som ligger över stolsryggen. Vi har beslagtagit det. Det är inte mer än rätt, de har beslagtagit resten av huset...

7. Present. Systerdottern ska få en riktig mikrofon att använda när hon vill leka sångerska (fast säg inget till henne...). Den ska bara slås in och skickas också (vilken vecka som helst nu...).

8. Det ihopfällbara gästrummet. Typ. Här kommer ett tips till trångbodda: Om man ställer bokhyllorna en bit ut från väggen, får man förvaringsutrymme bakom dem. Vår gästmadrass står bakom hyllan bredvid skrivbordet. Dra fram den, och arbetsrummet förvandlas till gästrum, sätt tillbaka den och det blir åter arbetsrum (utan att halva förrådet är ockuperat av madrass).

9. iPoden. Sällskapet på mina dagliga morgonpromenader, tillsammans med kartan då alltså. Jag använder den dels för att hålla koll på hur länge jag går (målet är minst en timme), och dels för att ha något att lyssna på under tiden. Senaste veckan har föreläsningar från iTunes U varvats med Channe Nussbaums "jidpop", som är hennes genrebestämning av skivan Jidishe Mame. En slags lek med klezmertraditionen, kan man kanske kalla den genren. Eller en paraplybeteckning som innefattar all den moderna utveckling som klezmer genomgått, inte minst i mötet med jazzen. Ett exempel, Gantse Mishpoche ("hela familjen"), kan avlyssnas på Spotify, här. Tyvärr finns inte hela hennes produktion, eller ens hela den skivan, på Spotify.

10. Filemaker. På skärmen på datorn syns (ok, syns kanske inte så bra, men...) en layout i min artikeldatabas, byggd i Filemaker Pro. Jag är alltså databasnörd. På den fritt valda delen av biblioteksutbildningen (den del som bestod av kurser som kunde väljas fritt, en termin om jag minns rätt) konstruerade jag databassystem åt fiktiva (små)företag, och studerade biblioteksdatasystem i en annan kurs. Testa olika databashanterare är vad jag betecknar som att "leka med datorn"... Fast jag återvänder alltid till Filemaker Pro, programmet som jag använt sedan v. 2.0 (tidigt 1990-tal) då det var en ganska basal databashanterare (fast redan då ungefär 3 miljoner gånger bättre än Microsofts alternativ), via den första relationsdatabasversionen (3.0), och vidare till de nya versionerna.

De senare har framförallt fått allt bättre möjligheter att plocka in olika filtyper (inte bara bild, video och ljud, som från början) i databasens fält, vilket är helt fantastiskt eftersom det innebär att man kan... OK, ni har slutat läsa nu, jag förstår det...

Suffice it to say, att filmdatabasen numera har trailers för filmerna kopplade till filmposterna, och att man i artikeldatabasen (som omfattar drygt 2100 artiklar i dagsläget) i framtiden ska kunna hitta alla artiklar, klickbara, i direkt anslutning till infoposten om dem, istället för att behöva gå och leta upp dem någon annanstans (i dagsläget kan man det på ungefär en fjärdedel, det är under utbyggnad, det mest tidsödande är att scanna in alla pappersartiklar, det har jag inte lyckats dressera Filemaker till att göra på egen hand än...).

Jag har – förstås! – också Filemaker Go på min iPod.

Anna sa nån gång att hon bara väntar på dagen då jag fått Filemaker att laga kaffe åt mig. En tidsfråga, säger jag. Endast en tidsfråga... ;-)

Språkpolisen rättar... uppmärksammades på vs. uppmärksammade

Ett litet "s", tänk vilken skillnad det gör i betydelsen... Jag läste i lokaltidningen att det hittats vad som misstänks vara rester av heroinrökning inne på en lekplats tillhörande ett dagis.

Närmare bestämt var det aluminiumfolie och brända rester av något ännu oidentifierat (antagligen det som blir kvar när man hettar upp heroin) som en förälder, som också är polis, fick syn på vid lekredskapen.

Att det var föräldern som upptäckte är åtminstone min tolkning av tidningstexten, även om den, bokstavligt tolkad, ger vid handen att någon som inte nämns i texten hittade det och berättade det för föräldern/polisen.

Meningen där tolkningssvårigheten uppstår är denna: "Det var en förälder som jobbar som polis som uppmärksammades på aluminiumpapperet med de brända resterna." 

Som nämnts betyder det bokstavligen att någon annan (och inte aluminiumfolien själv, eftersom döda ting inte är kapabla till aktiva handlingar) gjorde föräldern uppmärksam på föremålen. Men eftersom den som i så fall var den som egentligen hittade resterna inte alls nämns i artikeln, är närvarande enbart i sin frånvaro skulle man kunna uttrycka det, lutar jag ändå åt att vad som menas är att:

"Det var en förälder som jobbar som polis som uppmärksammade aluminiumpapperet med de brända resterna"

Att uppmärksamma är att lägga märke till, att uppmärksammas på är däremot att någon annan gör en uppmärksam på. Den där extra bokstaven, och det lilla ordet "på" är nämligen inte bara utsmyckning, utan som precis allt i språket, högst betydelsebärande.

Det är egentligen hela kärnan i alla mina språkpolisiära insatser: Språk är kommunikation, men enbart i kraft av att ord har betydelse. Glömmer du, eller struntar i, ordens betydelse upphör språket att vara kommunikation och förlorar både sin mening och sitt existensberättigande.




P.S. Har jag tolkat fel, och det finns en onämnd ursprunglig upphittare, så får den som vet något om det gärna uppmärksamma mig på det. I så fall är problemet med texten bara att den är onödigt otydlig.