Veckans fredagsmusik: Barockt!

Ja, barockt i dess mest positiva mening då alltså... Veckans fredagsmusik blir Fantasia veneziana med Rondo Veneziano, en kammarorkester som spelar barockmusik, men där de klassiska instrumenten fått sällskap av moderna rockrelaterade sådana, som elbas, trummor och synt.

Orkesterledare och huvudsaklig kompositör är Gian Piero Reverberi.

Håll till godo!

Och tack till Birgit för lånet av skivorna! ;-)

Sommaren är kort?

Knappast! Inte här, och inte i år, i alla fall. Så här på gränsen till oktober går ännu en vecka med sommartemperaturer mot sitt slut (20 grader är definitivt sommartemperaturer, om än i den uthärdliga delen av skalan), vilket innebär att vi, med kortare avbrott, haft sommar i 6 månader här i år.

Som jag skrev på Twitter i helgen:

"Han som sköter veven i årstidssnurran har nog dött/somnat vid maskinen – kan nån gå och peta på honom"

Lite så är det ju. Men NÄSTA VECKA tror jag att vi i alla fall ska gå över till höst på riktigt. Och inte bara på prov.

Språkpolisiärt utbrott: iheller

Jag hör inte till de som retar sig på dialektala vändningar i talspråket (med vissa undantag då kanske... men i dessa fall är irritationsfaktorn inte att det är "fel", utan helt enkelt att det är irriterande...). Talspråket och skriftspråket lyder nämligen under helt olika lagar, det vet en språkpolis som jag. Och att tala en dialekt kan naturligtvis inte vara språkligt "fel". 

Däremot – och här kommer den språkpolisiära insatsen – så bör man låta dialekten stanna i talspråket alla gånger utom då man avsiktligt (och konsekvent och systematiskt!) skriver på dialekt (tänk bygdemålsuppteckningar, dialektdiktning etc).

Ordet jag tänker specifikt på idag är "iheller" (eller möjligen "i heller"), som är ett skånskt sätt att säga "heller".

Som talspråksfenomen ganska fascinerande. Den inledande vokalen ger emfas åt "heller". Jag har, fast jag har försökt lyssna efter det, inte helt lyckats utröna om det skiljs mellan ett emfatiskt "iheller" och ett mer neutralt "heller", eller om alla "heller" helt enkelt uttalas "iheller". Men att syftet med bokstavstillägget ska vara understrykning och emfas är ganska tydligt (det "normala" i talspråkliga vändningar är annars att ta bort bokstäver och stavelser, inte att lägga till).

Fascinerande. Som sagt. I talspråket. Som sagt.

I skriftspråket heter det däremot "heller", alltid och utan undantag! Ej heller i slutet av mening kan heller skrivas "iheller". Emfas kan och får uttryckas på annat sätt.

Uttala det precis hur du vill, men skriv det "heller". Förresten: Skriv det 100 gånger så kommer inte heller du att glömma det sedan... ;-)

heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller heller

Hur skrevs det nu igen? Heller!

En gammal sjömanskista, del XV

Sista delen i berättelsen om sjömanskistans öden och äventyr är här!:

"Och så går sagan vidare, den underliga sannsagan om sjömanskistan, som följde med Dana i djupet på Doggerbankarna, kom upp igen och vandrade den långa, långa vägen tvärs över Nordsjön för att tll sist åter hamna på svensk botten.


Herman Österlund fick fyrvaktarens brev kort före jul hemma i Mälarhusen, svarade omgående och fick ett förtjust brev tillbaka. Så småningom erhöll han ett meddelande från Ystad, att en sjömanskista under hans adress anlänt dit. dagen efter satte han sig på kärran och körde de två milen till Ystad. Där fick han på nytt se sin kamrat från Danas kajuta. Det berättas, att han satte sig på kistans kant och lät handen sakta och liksom smekande glida fram över hennes nötta och illa medfarna sidor. Så tog han henne i famn och bar henne ut och satte henne bredvid sig i vagnen.


Sedan är det inte så mycket att tillägga. Herman Österlund seglade ytterligare några år, blev så småningom lotsförman i Landskrona och dog där i spanska sjukan 1920, endast 45 år gammal. Hans sjömanskista fick stå kvar i den gamla gården hemma i Mälarhusen, så länge den fanns till, och när den senare blev ersatt med en ny, flyttades hon över dit. Uppe på en vind har hon stått alltsedan och drömt bort de flyende åren. jag är så gott som säker på, att det inte gått en dag, utan att hon på nytt levat om den gången i sin gröna ungdom, då hon ensam och övergiven kämpade sig fram över hela Nordsjön. Det är visserligen länge sedan nu – det var året 1895 – men hur skulle hon väl kunna glömma det äventyret?"

.....

Slutet gott allting gott! Detta var sista delen av berättelsen En gammal sjömanskista, som hämtats från boken Kring Sandhammaren, publicerad 1946 och skriven av Frans Löfström. Vill du läsa alla delarna så hittar du dem här. Fast på bloggvis i omvänd ordning, förstås.

Morgonpromenad

Ibland tar jag med mig kameran på morgonpromenaderna. 

Då kan det bli så här.

En liten bäck/ström som porlar och glittrar glatt.

Höstgrönt i morgondis.

Härliga varma höstfärger. Kastanjeallén och

jag själv kastar skuggor över fältet. 

Röda bär, grön buske och brungul åker.

Grått?

Kanske det? Men inte utan färgklickar.

Ibland rena färgexplosionerna.

Som vanligt är det jag som har copyright på bilderna. 

Om ni vill använda i annat sammanhang: Fråga!

En gammal sjömanskista, del XIV

Fyrvaktaren har alltså tytt breven så pass att han har namn och adress till sjömannen, men finns han fortfarande där? Finns han ens kvar i livet? Vi får se:

"Novemberstormen fortsatte att dåna ute bland skären, men fyrvaktaren märkte det knappast. Hans tankar voro hos den okände främling, som sjömanskistan kommit och fört en hälsning från. Gång på gång lät han blickarna överfara henne, och varje gång sade han halvhögt till sig själv: jag undrar just...


Till sist satte han sig fram vid bordet, tog fram papper och penna och begynte skriva. Så här ungefär skrev han:


'Här har kastats i land en illa åtgången sjömanskista med en packe brev i, som jag suttit och försökt tyda. Av allt att döma ha både kistan och breven legat länge i vattnet, och de ha satt åtskilliga myror i huvudet på mig. Själv är jag en gammal f.d. sjöman, som farit vida omkring på haven i min dag, och jag förstod, så snart jag gjorde strandfyndet, att en fartygskatastrof inträffat någonstans.


I ett av breven fann jag ert namn och er adress, och nu är jag uppfylld av en enda stor undran, huruvida ni blivit räddad och lever. Jag hoppas vid Gud detta, och jag vill be er, om dessa rader komma i er hand, att ni genast svarar mig. Mitt sinneslugn får jag inte tillbaka, det känner jag, förrän jag får veta hur det gått er. Och vill ni ha igen er skamfilade sjömanskista, så ska jag sända den till er, liksom jag ska göra med breven."

.....

Kommer han att få svar? det får vi veta i nästa avsnitt. Nästa avsnitt som alltså samtidigt är det sista. Håll utkik här i övermorgon!

Berättelsen är alltså hämtad från boken Kring Sandhammaren, publicerad 1946, och författad av Frans Löfström. Alla delarna i den hittar ni här.

Before the poison

Har umgåtts med en ny bekantskap den senaste veckan. Ja, i bokform då alltså.

Bilden är lånad från Peter Robinsons officiella hemsida,
där du kan läsa mer om boken.

Den nya bekantskapen är Peter Robinson, och boken var Before the Poison. Jag hade egentligen tänkt att det skulle bli en långvarig, och långsam, bekantskap. Med små dagliga doser till frukostkaffet. Men jag var förstås snart fast för varje ledig stund och längre in på nätterna än vad som var riktigt hälsosamt för mitt tidiga uppstigande...

Jag kommer inte riktigt ihåg vem som presenterade oss, men nånstans och av någon fick jag i alla fall veta att böckerna om DCI Alan Banks var bättre än den TV-serie som baserats på dem. Nu har jag i och för sig aldrig sett TV-serien, men det är sällan svårt att övertyga mig om att boken är bättre än filmen (eller i alla fall om att filmatiseringar egentligen ska uppfattas mer som helt nya och egna skapelser om man ska kunna njuta av dem).

Sen blev det i alla fall inte en DCI Banks när jag väl beställde, för presentationen av Peter Robinsons senaste, helt fristående, deckare var vad jag fastnade direkt för. Och det som fick mig fast var själva grundkonceptet.

Mordet, eller kanske skulle man hellre säga det eventuella mordet, som är kärnan i historien, begicks nämligen 1953, trots att bokens (huvudsakliga) handling (bokens nuplan, om man så vill) är förlagd till 2010 och 2011. Ur rättsväsendets synpunkt är det dessutom för länge sedan ur världen: En person blev dömd och hängd för mordet redan 1953.

Det är alltså inte ens ett "cold case", det är snarare ett "(very) closed case".

Huvudpersonen är Chris Lowe är en framgångsrik kompositör av filmmusik ("the music nobody listens to"), som fyllda 60 återvänder från Hollywood till Yorkshire, England, där han växte upp. Dels vill han ha arbetsro, han komponerar en sonat, dels behöver han bearbeta förlusten av sin fru, Laura, som dött i cancer.

Huset han köper, Kilnsgate House, har i stort sett (med undantag för korta uthyrningar, och en hyfsat hänsynsfull hippieockupation) stått obebott de senaste knappa 60 åren. Chris förundras över att så mycket lämnats kvar i huset, möbler, inredning, det stora fina pianot, målningar. Som om de förra ägarna/invånarna i stort sett bara rest sig och gått. Han börjar också uppleva mystiska saker.

Inte alltför långt efter inflyttningen får han reda på att herrn i huset, Dr. Fox, dött 1953, av allt att döma giftmördats, hans hustru, Grace, har dömts till döden för mordet samma år, och deras 7-åriga son har tagits om hand av släktingar. Huset har sedan dess stått under förvaltning av familjens advokater. Fram tills att det såldes till Chris, alltså.

Här börjar han nysta. Han blir alltmer engagerad. Ställer frågor, söker upp människor som minns något av händelserna, läser Graces handskrivna noteringar i de Schubertnoter som låg kvar vid pianot. Tittar på familjeporträtt (som ännu hänger i huset). Ett till synes glasklart fall blir alltmer komplicerat. Från att ha sagt sig bara vilja titta på fallet med öppna, förbehållslösa, ögon blir han alltmer övertygad om att Grace dömdes oskyldig. Tills han till slut tvivlar också på det.

Så långt som till Paris och Sydafrika tar hans efterforskningar honom.

Hans mystiska erfarenheter tilltar också, han ser en kvinnogestalt sitta i en karmstol i det som var Graces syrum, han skymtar en figur i en spegel. Han ser också en mindre spöklik, och betydligt mer människolik, figur smyga omkring i området kring det ödsligt liggande huset. Och huset verkar ibland ha haft besök när han varit borta, en grind han kan svära på att han stängt som står öppen o.s.v.

Somliga i omgivningen påstår att han blivit besatt av hela historien, och att han förälskat sig i ett spöke. Han värjer sig mot de påståendena men är innerst inne inte så säker. På det heller. Och när boken till slut når sin upplösning är det kanske snarare hans eventuella besatthet, och de bakomliggande skälen till den, som är det stora avslöjandet.

Kommentarer i korthet:


Bokens styrkor:

* Grundkonceptet. Spökhistoria och otraditionell deckarhistoria i ett. Otraditionell i den meningen att det inte går ut på att lösa något samtida mord, utan om att rota i ett 60 år gammalt fall, där en person redan både dömts och hängts för mordet.

* Film- och musikreferenser vävs in löpande, naturligt med tanke på att huvudpersonens yrke förenar de två sakerna, och fungerar mycket bra. Dels blir de viktiga inslag i tecknandet av huvudpersonens karaktär, dels öppnar de möjlighet att beskriva miljöer, stämningar och personer på ett väldigt direkt sätt (i alla fall för den läsare som sett filmerna, eller lyssnat till musiken). Som exempel huvudpersonens första besök på en lokal pub, som beskrivs som "inte riktigt American werewolf in London, men nära" (fritt återgivet och översatt). Böcker och film må vara två olika medier (som jag påpekar ovan), men det senare kan, om det görs skickligt, med fördel utnyttjas i det första.

* Handlingen har, trots att den är fängslande, ett lugnt tempo, och tillåter sig ett flertal intressanta bihistorier. Och språkligt följer texten det tempot, med många långa meningar. Skön läsning.

Bokens svagheter:

Jag kommer faktiskt inte på nån... :)

Eller, förresten, kanske att spökhistorier som involverar speglar inte är den bästa läsningen om man är ensam hemma, som jag var den här veckan, och har hallspegeln inom synhåll från sängen, som jag har... Fast det kan förstås inte boken lastas för.

Det blir nog mer Peter Robinson i fortsättningen.

Läsa mer?

Ladda ner en pdf om hur boken kom till ("Behind the book") här, eller en pdf med extramaterial i form av utdrag ur Graces dagbok från krigsåren (då hon var sjuksköterska vid fronten), här.

Eller köp den på Bokus:
inbunden, pocket 1, pocket 2, eller ljudbok
Eller från Adlibris:
inbunden, pocket, eller ljudbok

Någon e-bok till försäljning i Sverige har jag dessvärre inte lyckats luska fram, men Amazon.com har den i sin Kindle Store. Kanske fungerar lika bra det.

Muppetjoy!

Fredagsmusiken den här veckan får bli Beethovens Ode to Joy i mupparnas skojiga version. OK, texten kanske inte går meep, meep, meep i originalet... men annars tycker jag Muppet Beaker klarar det med glans ;-)

En gammal sjömanskista, del XIII

Vi börjar närma oss slutet på historien. Ännu återstår frågan om fyrvaktaren ska lyckas återförena sjömanskista och sjöman:

"Han hade inte stavat sig fram länge, förrän han hade klart för sig, att det var flickbrev, som han hade att göra med. Vissa ord och uttryck kommo honom att mysa för sig själv, och längesedan förgätna minnen från hans egen ungdom döko upp och dansade för ett ögonblick som stjärnskott genom hans själ. Men så hittade han ett par ord, som kommo honom att rycka till och intensivt stirra på det våta papperet. H e r m a n  Ö s t e r l u n d stavade han högt för sig själv och kände något av upptäckarglädje och spänning genomila sig. Herman Österlund! Det var inte så, att han kände denne, hade aldrig förr hört det namnet, men han begrep att det var just denne, som var brevmottagaren, och det var detta, som var så viktigt att få veta.

Ivrigt överfor han med ögonen de våta arken, letade sig fram genom de suddiga raderna och kände med sig, att han inte skulle få ro i själen, om han inte fann vad han ytterligare sökte efter. Äntligen! Här måste det vara. Och så begynte han stava på nytt, fick först fram ordet Mälarhusen och sedan Löderup. Han drog en suck av lättnad. Endast en liten trådända, visserligen, men en möjlighet, även om det var en svag sådan, att kunna nysta upp det hela förefanns. Vad som för övrigt stod i breven intresserade honom inte längre. Han spände några snören i taket, och där hängde han pappersarken till torkning. Kanske...kanske kunde en dag komma, då någon kom och ville ha breven tillbaka."

.....

Kommer den dagen? Kanske får vi svaret i nästa del, som kommer till en blogg nära dig i övermorgon. Berättelsen är alltså hämtad från boken Kring Sandhammaren, som kom ut 1946, och skriven av Frans Löfström. Alla delarna (hittills) hittar du genom att klicka här.

Att känna igen. Eller inte.

Om du någon gång har träffat mig på fest, eller i liknande större sammanhang, så har jag förmodligen hälsat på dig och presenterat mig. Om du har träffat mig i dylika sammanhang fler än en gång, har jag med stor sannolikhet gjort detsamma lika många gånger som vi träffats...

Jag är nämligen dålig på att känna igen folk vid första anblicken. Riktigt värdelös på det blir jag när det är mycket folk på en gång, men jag är ingen stjärna på det annars heller.

Så, om jag har presenterat mig för dig fast vi setts förr, eller om jag, tvärtom, har passerat dig på gatan utan att hälsa, så betyder det inte att du inte gjort något intryck på mig. Jag kan mycket väl komma ihåg dig, utan att för den skull känna igen dig i hastigheten.

Med andra ord: Det är inget personligt, och jag ignorerar dig inte. Det är inte du, det är jag, helt enkelt.

Förresten, det där, lite uppställda, att gå runt och ta i hand och hälsa på och/eller presentera sig för alla närvarande vid festliga sammanhang, det är tydligen ett mycket svenskt sätt att sköta informella sociala sammankomster. Ett som även de i formella sammanhang ytterst formella britterna förundrar sig lite över, har jag fått veta.

Jag kan ju trösta mig med att i andra delar av världen hade inte fullt så många känt sig bortglömda av mig, eftersom jag faktiskt brukar känna igen folk efter en liten stund...

Men eftersom jag befinner mig i Sverige får jag väl upprepa den här postens poäng ännu en gång: Det är inget personligt, och jag ignorerar dig inte. Det är inte du, det är jag, helt enkelt.

;-)

En gammal sjömanskista, del XII

Dags att återse den gamla sjömanskistan. Nu driver hon ju åtminstone inte runt på Nordsjön längre, utan har hamnat hos en fyrvaktare i den bohusländska skärgården. Men ska hon bli kvar där, eller ska hon hitta tillbaka till Sandhammaren/mälarhusen och sin ägare och skapare Herman Österlund?:

"Men fyrvaktaren hade fått de våta oljekläderna av sig och satt fundersam och fingrade på läddikan inne i kistan. Till sist grep han tag i locket och försökte få det att öppna sig. Det satt som spikat fast, och först sedan han en stund bänt och bräckt på det, fick han det att gå upp. Någon egentlig överraskning kände han inte, då han fick syn på en brevbunt, sammanhållen med ett snöre. Det rann av brevpacken, då han lyfte upp den, och han satt en stund och lät vattnet droppa ned i kistan. Först därefter tog han upp sin kniv och skar snöret sönder.


Varsamt och med största försiktighet vecklade han ut de våta pappersarken och bredde dem framför sig på bordet. Så tog han glasögonen på sig och skulle försöka tyda det skrivna. Men det var inte mycket som han lyckades få fram, ty vattnet hade suddat ut det mesta. Ett ord här och ett annat där kunde han läsa och på något ställe en mening eller en halv."

.....
Här lämnar vi fyrvaktaren i Bohuslän, böjd över de uppblötta breven. Kommer han att lyckas tyda dem? Det återstår att se.

Berättelsen kommer alltså från boken Kring Sandhammaren, publicerad 1946, och skriven av Frans Löfström. Delarna publiceras här varannan dag, alla hittills publicerade delar hittar du genom att klicka här.

Det har förresten slagit mig att språkpolisen kan göra en insats även här hos sjömanskistan. Om så bara på ordförrådets område. Den där läddikan som är så viktig här i berättelsen, där breven ligger, vet alla vad det är för något? För all del, om man inte vet så kan man väl nästan räkna ut det av sammanhanget, men det skadar ju aldrig med en ordentlig förklaring: en läddika är, i det här sammanhanget, en liten låda fäst vid den övre delen av ena kortsidan av en kista (en sjömanskista, eller brudkista etc). Vill du ha en noggrannare utredning, och kanske veta hur läddika hängde ihop med socker i 1500-talets användning av ordet, så läs uppslagsordet i Svenska Akademins Ordbok (SAOB, ej att förväxla med SAOL), här.

Mörkt här hos oss

"Nu blev det mörkt här hos oss" sa treåriga systerdottern sist jag videopratade med henne på datorn. Jag tittade förbryllat på filmrutan på skärmen, som inte avslöjade någon ljusskiftning omkring henne. Sen slog det mig att "här hos oss", kanske var hos mig, och slängde en blick ut i rummet istället. Och, jo, mycket riktigt, det hade blivit mörkare i arbetsrummet hos mig. 

"Solen gick nog i moln" sa jag, och drog undan gardinen som hänger för arbetsrumsfönstret. Vilket också gjorde att gardinen blev synlig i webkameran. Eller skymtade förbi i alla fall. "Är det där våra gardiner?" frågade hon om tygstycket som hon därigenom fick syn på. 

Det fick jag ju instämma i. För med hennes användning av orden vi och våra, så var det precis vad det var. Hon har nämligen ett lite lustigt, och tankeväckande, förhållande till de orden. 

Faktum är att jag tror aldrig att jag hört henne säga "de/dem". Eller "ni", för den delen. Det verkar inte riktigt finnas i hennes vokabulär, istället täcker "vi" (och "oss" och "våra") för henne in alla grupper av människor som hon på något sätt relaterar till eller interagerar med.

Det kan göra att det krävs lite tankearbete att samtala med henne ibland, att försöka räkna ut vilket "vi" som för tillfället avses (t.ex. betyder frågan "Bor vi i det här rummet?" när man är på semester inte nödvändigtvis att hon tror att hon själv ska kampera där, utan att hon undrar om de hon pratar med gör det).

Tankeväckande är det också att hennes användning av orden tycks rycka undan grunden för det där påståendet om att motsättningen mellan "vi" och "dom" är evig, och framförallt djupt nedärvd i människan. Snarare verkar det ju som att den gränsdragningen måste läras in, åtminstone rent semantiskt.

Och kanske finns det anledning att rucka lite på den gränsen, även för de av oss som har lärt oss att skilja på det språkligt. Någonstans, och på något sätt, blir det väl faktiskt "mörkt här hos oss", också när det mörknar hos andra.

Vi hör ihop.

En gammal sjömanskista, del XI

Så var det då måndag morgon, och vi får äntligen veta hur det går för sjömanskistan. Eller?:

"En våldsam stöt väckte henne, och ögonblocket efter kände hon, att hon rullade runt som ett tunnband fram över grus och rasslande småsten. Så var allt stilla. Ett intensivt larm och dån av tunga bränningar förnam hon som i dröm, men hon rörde sig inte längre. låg lugnt och fridfullt som en död. Och det var detta, som var skönt. Hon iddes inte ta reda på var hon var, orkade inte tänka en tanke. En oändlig trötthetskänsla fyllde henne, en total likgiltighet för allt i världen, och så sjönk hon in i en lång, tung sömn.


Hon visste ingenting om, att en gammal man i oljerock och sydväst kom vandrande fram genom stormen, att han stannade och betraktade henne en stund, och att han till sist grep tag i hennes stroppar och vandrade åstad med henne. Inte heller hade hon en aning om, att hon blev inburen i en fyrvaktares stuga längst ute på ett av de bohuslänska skären, och att hon blev nedsatt på golvet där. Hon bara sov, sov."

.....

Då är sjömanskistan i alla fall i säkerhet. Tycks det. Men hur har det gått med breven? Vem är den gamle fyrvaktaren? Och kommer hon att återse sin ägare och tillverkare Herman Österlund? Kommer hon att komma tillbaka till deras hus på Mälarhuskusten?

Missa inte nästa del, på samma tid och samma kanal... eller rättare sagt, på samma blogg, om två dagar...

Alla delar hittar du om du klickar på titeln till boken som berättelsen är hämtad ur, Kring Sandhammaren.  Författaren hette Frans Löfström, och året var 1946.

En gammal sjömanskista, del X

Det har alltså blivit dags för del X, d.v.s. tionde delen, i bloggföljetongen om den gamla sjömanskistan:

"Räkningen på dagarna hade hon totalt tappt bort och visste inte längre, var någonstädes i almanackan hon befann sig, men att det var långt ut på året förstod hon av de långa nätterna och de ständiga stormarna. De senare lämnade aldrig någon ro, och det gavs henne inte en enda timme att pusta ut på.


En dag blev det sju resor värre än någonsin. En fruktansvärd storm bröt ut, och inom kort var havet ett enda fräsande inferno. Brottsjöar höga som hus omväxlade med hemska gravar. Den ena minuten befann hon sig högt uppe på toppen av en fräsande jättevåg, den andra långt nere i djupet. I två hela dygn höll hon tappert ut, kämpade förtvivlat för att inte duka under, men så kände hon på sig att hon omöjligen förmådde mera.


Nu är det slut med mig... nu har också min stund kommit, tänkte hon halvt omtöcknad och gled några sekunder senare motståndslöst in i en framvältrande brottsjö."

....

Är detta slutet för sjömanskistan? Hur ska det i så fall gå med de brev hon bär på, och desperat försöker bevara? Så mycket kan jag i alla fall säga, att följetongen har fler delar. Nästa kommer på måndag.

Vill du läsa alla delar, klicka på Kring Sandhammaren, titeln på den bok från 1946, författad av Frans Löfström, som berättelsen är hämtad från.

Hir

Veckans fredagsdikt blir i videoform, för den ska absolut ses/upplevas/lyssnas på, snarare än läsas. "Hir" heter den (vilket alltså är engelskans könsneutrala pronomen, jmf. hen istället för han/hon på svenska). Handlar om att vara någon annan inuti än utanpå.

Missa inte ordleken i sista raden: I am hir/ I am here.

Den framförs (med den äran!) av Alysia Harris Aysha El Shamayleh på spoken word-arrangemanget Brave New Voices.

Ett tips! Angående kommentarerna här.

Den här veckan har det varit väldigt svårt att kommentera här, har jag hört från flera olika håll. Och det syns i statistiken också f.ö. (misslyckade kommentarslämningar får en annan "logg" än lyckade).


En läsare, Lottie, som har lyckats kommentera lämnade detta tips: 


"Nu har jag kommit på att det kan vara webbläsaren som krånglar. I vanliga fall använder jag Explorer, som nyligen uppdaterats automatisk till version 9. När jag bloggar både i Wordpress och på Blogger måste jag däremot växla till Mozilla Firefox, då funkar det. Jag använder alltså just nu Firefox.

Jag pratade med support och dom anade att det kunde vara att nya Explorer är för avancerad och att varken Blogger eller Wordpress är uppdaterade för att funka med den."

Kan ju vara värt att pröva om det strular, så jag lämnar det tipset vidare till er. 

En gammal sjömanskista, del IX

Nionde delen i bloggföljetongen:

"Höststormarna hade länge larmat över Nordsjön, och nätterna voro långa och svarta. Den starckars sjömanskistan befann sig fortfarande på vandring. Hur sakta det än bar åstad, lade hon dock mil efter mil bakom sig. Otaliga fartyg hade hon sett passera, ibland långt borta, ibland helt nära sig, och hon hade ständigt burit på hoppet, att någon vänlig själ skulle förbarma sig över henne och taga henne ombord. Men även de som observerade henne, funno det inte mödan värt, att fiska upp henne. Och så fick hon ligga, där hon låg, och krångla sig fram bäst hon förmådde. Det värsta var, tyckte hon, att hon kände sig alldeles sur och uppsvälld både in- och utvärtes, och ibland kunde hon intensivt längta efter att bara för en enda fattig minut få komma upp på det torra för att skaka vattnet av sig. Men inte ens den lilla tillfredsställelsen bereddes henne.

Det är inte att undra över, att sjömanskistan till sist kände sig alldeles utledsen på tillvaron, och gång på gång sade hon till sig själv, att hade det inte varit för brevens skull, breven, som hon fortfarande höll inneslutna i sin läddika, så hade hon för längesedan givit upp. Men hon kunde inte förlika sig med tanken att gå till botten och taga dem med sig. Nej, hellre då försöka leva vidare."

....

Leva vidare får vi också försöka göra, till den sjuttonde då nästa spännande del av följetongen kommer på en blogg nära dig. Höststormar får vi kanske också försöka uthärda, men de flesta av oss är nog ändå bättre lottade än sjömanskistan i och med att vi får uthärda dem på (rätt så) torra land åtminstone.

Berättelsen är alltså, som vanligt, hämtad från Kring Sandhammaren (1946), av Frans Löfström. Klicka på titeln om du vill läsa alla delarna.

Solnedgång över havet

Nu när hösten börjar krypa närmare kan det kanske vara trevligt att påminna sig sommaren, här med ett foto jag tog en sensommarkväll vid vattnet. Inte för att sommaren är ensam om att bjuda på vackra solnedgångar (och soluppgångar) förstås, de är ju helt spektakulära skådespel/konstverk som bjuds oss två gånger dagligen, varje dag. 

An uncommon love?

För några dagar sedan läste jag Urban Thoms blogpost om Chris Medina i American Idol, och inte minst hans sång till fästmön, What are words, och blev lite illa till mods på ett svårgripbart sätt. Hade inte riktigt tiden att försöka sätta fingret på det då, utan surfade bara vidare. Men igår läste, och lyssnade, jag igen, och då föll polletten ned till sist.

Om du brukar titta på den typen av program känner du säkert redan till Chris Medina, men han var en ny bekantskap för mig. För den händelse han är en ny bekantskap också för någon av er läsare så börjar vi med en kort presentation: Han var alltså en av de tävlande i årets upplaga av American Idol, och han har också sjungit in sången What are words. Temat för sången är att ord, löften, måste fortsätta att gälla, oavsett vad som händer, om de ska betyda något alls. Ungefär. (sång och text finns här). Sångens bakgrund är den att Chris fästmö råkade ut för en bilolycka, med hjärnskador till följd, för två år sedan, strax innan de skulle ha gift sig. Till en början låg hon i koma, men hon vaknade upp, och bland annat intäkterna från sången Chris sjöng in bidrar till omkostnader för hennes fortsatta tillfrisknande.

Och, som Urban Thoms (och andra med honom) påpekar, "idag finns han fortfarande vid hennes sida." Och det var väl där någonstans den dåliga magkänslan började. Vid hyllandet av den friske partnern som stannar hos den som är funktionshindrad/inte frisk.

En snabb googling ger vid handen att Urban Thoms är långt ifrån ensam om den vinkeln på Chris Medina, tvärtom. Och Chris och hans Juliana är (förstås) inte heller det första eller enda par som det talats om i de termerna. Snarare är det en alltför vanlig, i det närmaste stereotyp, beskrivning av alla förhållanden där ena parten är funktionshindrad*. Med andra ord, mina kommentarer ska ses mer som kommentarer till det fenomenet i stort än som kritik mot Urban Thoms bloggpost, även om den blev utlösande faktor, så att säga.

En viktig bakgrund till mina kommentarer är väl den att min Anna, kärleken i mitt liv sedan snart två decennier, fick MS** för snart 5 år sedan (eller fick diagnosen, snarare, sjukdomen hade debuterat tidigare). Innan dess var det här med den allmänna bilden av personer med funktionshinder, och indirekt av de relationer de lever i, inte något jag tänkt så särskilt mycket på, så jag har full förståelse för om någon annan som inte varit där (än***), inte heller har tänkt så mycket över det.

Men...kärnan i det jag vill säga är detta: Det där med att den som lever med någon som är funktionshindrad gör det trots funktionshindret reducerar den funktionshindrade till att vara enbart sitt funktionshinder, för att:

1. För det första implicerar det att medan icke-funktionshindrade som lever med varandra bryter upp från relationer av en miljard olika, individuella, skäl, så beror en eventuell skilsmässa eller separation där den ena parten är funktionshindrad alltid och enbart på just det.

2. För det andra säger man med helgonglorian på den icke-funktionshindrade partnern:
.... A. att det per definition är just trots funktionshindret de lever med sitt hjärtas utvalda. Inte trots allt det där andra. Ni vet, kaviartuben som alltid är klämd på mitten. Skidbackarna i osten. Snarkningarna. Den outburna soppåsen. Allt det där som alla relationer som är på allvar är på trots av.
.... B. att det är just ett förhållande "trots", inte ett "på grund av". Inte ett förhållande som frodas och lever på grund av kärleken. På grund av alla de där sakerna som vi älskar hos de vi älskar, och som är all kärleks grund.

Kort och gott, man reducerar den funktionshindrade till funktionshindret, tar ifrån henne eller honom rätten att vara en underbar och mångfacetterad och motsägelsefull människa, värd att älska för sin alldeles egen skull. Och när den människan är en människa man älskar så gör det lite ont. Det var nog det som kändes i magen när jag läste den där bloggposten.


:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::


* Men märk väl, endast om det är bara ena parten. Att en som själv är funktionshindrad inte lämnar en partner som också är eller blir det beskrivs inte alls på samma helgonförklarande sätt. Trots att sjukdom/ar och funktionshinder i de fallen borde utsätta relationen för precis lika stora påfrestningar. Minst. Underförstått: De är ju lika lite värda båda två, och får väl vara glada att de har varandra. Ingen av dem är "normal", och därmed är ingen av dem tapper och fin på det viset.

** MS, förkortning för mulitpel skleros, är en neurologisk sjukdom, som yttrar sig i att det skyddande skiktet runt nerverna, det så kallade myelinet, angrips och bryts ner, med försämrad eller försvunnen funktion i det angripna området som följd. Eftersom det drabbar nervsystemet, och nervsystemet som bekant styr så gott som allt, kan symptomen vara oerhört varierande. Läs mer i FASS.

*** Någon lär ha sagt ungefär att: "to be ablebodied is at the very most a temporary condition". Med andra ord, de flesta kommer förr eller senare att uppleva kroppsliga funktionshinder, om de får leva. Därav "än".

Länktips: En stunds tystnad i informationsbruset

Som startsida i Safari har jag This page intentionally left blank. Och den är precis vad den heter, en tom sida. Det enda som bryter den tomma, blanka, ljusgrå ytan är just texten This page intentionally left blank.

En text som samtidigt är en länk till en informationssida om projektet bakom sidan. Tanken är att bevara de tomma sidorna från bokvärlden i den cyberrymd där den mesta informationen numera fås.

Det står var och en fritt att skapa en egen tom sida, nånstans på nätet, som ett bidrag till projektet.

När jag lade in den som startsida var det egentligen bara för att jag ville ha en så snabbladdad startsida som möjligt (och mer snabbladdat än en tom sida blir det väl inte). Men med tiden har jag kommit att uppskatta den lilla paus i informationsflödet som därmed ges varje gång man väljer att öppna ett nytt fönster. För att inte tala om hur vilsamt det är att börja varje nätsurfning med en tom sida, istället för att omedelbart översköljas av rubriker, banners, bilder, länkar och allehanda informationsöverflöd.

Det är ett tips!

En gammal sjömanskista, del VIII

Nu till den spännande fortsättningen av bloggföljetongen:

"När hon till sist lyckades vända sig om, fanns det inte så mycket som en vante kvar i innanmätet. Allt hade gått till spillo. Visserligen erfor hon en skön och behaglig lättnad, ty vad hon haft inombords hade varit en tung och besvärlig börda att bära på, men hon kände sig samtidigt djupt olycklig. Hon hade föresatt sig att släpa med sig varenda liten sak, som hon fått sig anförtrodd, och nu skulle hon komma hem som en annan stackare och inte ha med sig någonting, knappast ha kläderna på kroppen. Att hon burit sig mycket illa åt förstod hon.


Men så med ens sköt glädjen upp inom henne. Att hon inte tänkt på detta förrän nu! Läddikan var i behåll och brevbunten, som låg därinne. Detta var ändå huvudsaken. Hon visste att hennes husbonde skattat dessa brev vida högre än kläder och skänker och allt, vad det nu var han packat ner mellan hennes fyra väggar. Hon erinrade sig, hur han ibland långa stunder kunnat sitta med breven öppnade och sakta läsa ett efter ett. Vid sådana tillfällen hade det legat en glans över hans ögon och ett ljust leende över läpparna. Kistan sade till sig själv, att hade hon burit sig slarvigt åt, då hon låtit överrumpla sig och låtit sitt innehåll gå sig ur händerna, breven skulle det aldrig gå så med, vad som än inträffade. och så klämde hon ihop sina sidor, så det lilla locket kom att sitta som i ett skruvstäd."

........

Kommer breven att räddas i land? Kommer kistan att räddas? Kanske får vi svaren i nästa del, som vanligt publiceras delarna i följetongen varannan dag, så vi får vänta till den 15 september innan vi, kanske, får veta de här sakerna.

Alla delarna hittar du om du klickar på Kring Sandhammaren, boken från 1946, skriven av Frans Löfström, som berättelsen i följetongen är hämtad ifrån.

Matiga riddare

Jag uppfann en variant på fattiga riddare häromdagen, som fungerar bättre som middag/lunch än som dessert/kaffebröd. Uppfinningsrikedomen var mest till för att slippa handla, men resultatet var långt över förväntan. Delar därför med mig av receptet här.

Jag kallar dem (eller dubbar dem till...): Matiga riddare 

Du behöver:

limpskivor (får gärna vara lite torra)

ägg
mjölk
mjöl (jag använde idealmjöl, men jag antar att man kan ta det mjöl man råkar ha i skåpet och gillar)
salt
kryddor (jag använde cayennepeppar och paprikapulver, men gissar att endast fantasin sätter gränser, egentligen).

evt. ströbröd

smör eller margarin till stekning.

Gör såhär:

Vispa ihop ägg och mjölk, inte lika mycket mjölk som till pannkaka, men mer än till omelett.
Rör ner mjöl, lite pö om pö tills smeten känns tjock och bra.
Rör ner salt och kryddor

Eventuellt kan du också röra ner lite ströbröd, för knaprighetens skull (jag strödde istället ströbrödet över riddarna vid stekning, men tror i efterhand att det hade varit bättre att röra ner det i smeten). Du kan också strunta helt i det, för det gjorde jag på ungefär hälften av mina.

Häll över smeten i en skål eller form, tillräckligt vid för att man ska kunna lägga ner åtminstone en limpskiva i taget. Lägg i brödskivorna, låt dra en stund (tills brödet börjar lösas upp). Stek i smör (eller margarin).

Klart! Smakar ungefär som plättar (alltså inte de skånska plättarna, de som man uppåt landet kallar pannkakor, utan såna där små tjocka saker man steker i plättlagg).

Som ni märker är det där med exakta mått ingenting jag ägnar så mycket uppmärksamhet åt när jag lagar mat.... Vad gäller antalet ägg så får det vara beroende av hur mycket smet man vill ha ut i slutändan (vilket i sin tur beror på hur många brödskivor man vill dränka in). Pröva er fram, vetja! Det är lätt och snabbt gjort att röra ihop lite mer smet om man skulle ha råkat göra för lite.

Skånetragiken...

...eller möjligen Skämttrafiken. Något av det borde Skånetrafiken byta namn till för att undvika den vilseledande marknadsföring det innebär att ha ett namn som antyder att man på något vis levererar (verklig, ej fiktiv) trafik i Skåne...

Det här blir en gnällpost, men jag måste på något sätt få det ur systemet, so bear with me...

Vi skulle äta middag med Annas föräldrar i Simrishamn i går kväll, med anledning av att Annas mor fyllde år. Avståndet dit är ca. knappa 10 mil (kanske snarare 9). En "normal" resa (vad nu det är, jag börjar hursomhelst tvivla på att det existerar i sinnevärlden) med kollektivtrafiken dit tar 2 timmar. Det kan ju tyckas långt för den sträckan, men har sina förklaringar i linjesträckningar. Och, fine. Det kan godtas.

En verklig resa ligger däremot alltför ofta närmare det vi upplevde igår.

Efter en sådär en halvtimmes färd, som gick på ett ungefär enligt planerna, så tog det plötsligt tvärstopp några hundra meter (på sin höjd) från Malmö C. Tydligen var ledningarna strömlösa, och såvitt ombordpersonalen fick besked om så gällde det hela Malmö C (fast efter en stund såg vi tåg passera på andra spår, och då började vi tvivla på det en del...).

En och en halv timme var vi fast där. Det pratades om evakuering (alltså att ombordpersonalen skulle få klartecken att släppa av passagerarna så att de kunde gå den sista biten till Malmö), men tydligen gick det inte att få tag i ansvariga för det ("Ingen jävel svarar!", för att beskriva situationen med ett direktcitat av tågvärden...).

Till slut kom i alla fall strömmen tillbaka, och tåget kunde rulla den sista biten till en kaotisk Malmö Centralstation. Endast två spår hade ström. Men även där gick trafiken segt och förvirrat, på grund av att tågförarna inte kunde få besked om var de skulle köra de tåg de hade ansvar för...

De första tågen som gick iväg gick till Hyllie (en station i Malmö, som det är fullt möjligt att ta stadsbuss till från Centralstationen, så givetvis kändes det som den viktigaste destinationen att prioritera...).

När vi sprungit fram och tillbaka där i nånstans mellan 30 och 45 minuter (sprang fram och tillbaka gjorde vi för att de skyltar som hade någon text alls ändrades stup i kvarten, bara för underhållningens skull gissar jag...), så kom vi i alla fall på ett tåg som hade slutstation Simrishamn. Precis så stod det på den där rullande ljusskylten i tåget: "Slutstation Simrishamn". Ända till Ystad stod det så...

Men i Ystad skulle tåget plötsligt vända och gå tillbaka mot Malmö/Lund, och alla passagerare hastigt och lustigt dirigerades av och instruerades att vänta på nästa Simrishamnståg (som var försenat så klart...).

Av tåg. Springa. Vänta. På tåg.

För tredje gången den dagen gick vi på ett tåg som utgav sig för att vara på väg mot Simrishamn.

Alla de 16 kilometrarna till Tomelilla var det i alla fall den verklighetsbeskrivning som erbjöds, men framme i Tomelilla skulle plötsligt inte heller det tåget gå vidare. Passagerarna skulle av, och instruerades att gå ombord på en utpekad ersättningsbuss som (faktiskt!) stod inne vid stationen.

Så skedde också.

Och ganska precis när alla baxat in sig och sina väskor, och satt sig ned, kanske pustat ut en aning och så smått börjat ana ljuset i tunneln (ett helt metaforiskt ljus, då, för vid det här laget var det beckmörkt ute), så kom någon Skånetrafikenmänniska (tror det var en busschaufför) ombord och frågade om det var någon på bussen som skulle till Simrishamn. Många jakande svar och uppräckta händer (skulle gissa att det var dit de flesta skulle).

"Då får jag be er gå av bussen, och ta nästa" sa han då. Jag vet, vi trodde det knappt heller. Men så var det. Packa ihop igen. Gå av. Igen. På nytt fordon. Igen.

Vi konstaterade att han måste ha varit en väldigt modig människa, alternativt haft någon slags dödsdrift, som vågade ställa sig framför den hårt prövade gruppen människor och säga så... Men reaktionen blev hyfsat lugn, präglades faktiskt mer av uppgivenhet och resignation än av ilska. Trötta skratt åt absurditeten i det hela hördes här och var. De flesta av oss hade nog gjort slut på både energi och svordomar vid det laget...

Jodå. Vi kom faktiskt till Simrishamn till slut. Trötta, hungriga och väldigt, väldigt sena. Vi hade då förflyttat oss en sträcka på 9 mil, till en tidsåtgång på 5 timmar... Det innebär 18 kilometer i timmen. En moppe, inte ens en EU-moppe utan en hederlig gammal, otrimmad, Puch Dakota, hade tagit oss till vår slutdestination väsentligt snabbare...

Jag har alltid haft ett gott öga till de gamla 70-talsmopederna. Ska nog börja titta efter annonser på såna... Jag menar, nu handlar det ju inte bara om nostalgivärdet utan också om snabbare och smidigare resande...

Här och här kan du läsa mer om tågkaoset igår.

Det första tåget vi försökte ta oss till Simrishamn med hette förresten Tiffany Persson (de skånska Pågatågen är alla döpta efter kända skåningar, fiktiva eller verkliga). Hon från Hipp, Hipp ni vet. Kanske borde vi ha anat oråd... Här nedan kan ni i alla fall se Tiffany åka med Skånetrafiken.

PS. Vår granne har aldrig samma otur som vi med tågen, vi borde ha tagit med oss henne... Birgit, vill du bli vår tågmascot?

En gammal sjömanskista, del VII

Sjunde delen i bloggföljetongen.

"Det skulle föra för långt att skildra sjömanskistans irrfärder över Nordsjön. Fort givk det inte, och hon beklagade mer än en gång, att hon inte hade en mast i sin rygg och några segel, som vinden kunde få ett fäste i. Hur den nu än ansträngde sig, kunde den aldrig få något grepp i henne, helst som hon nästan helt låg i marvatten. Det är allt en tur, att havet har sina strömmar, tänkte hon, för annars hade jag väl aldrig kommit ur stället. Och hon retade sig över, att hon blivit skapad med en otäckt bred nos, som bara tog emot, när hon försökte sätta litet fart. Det där borde Herman Österlund ha tänkt på!


En dag hände det så en stor olycka. Sjömanskistan hade varit på väg i ett par månader, och under tiden hade rosten bitit sig djupare och djupare in i hängslen och lås. Det rådde hårt väder ute på Nordsjön, och kistan kastades omilt hit och dit bland vågorna. Det var då det hände. Låset lossnade plötsligt, locket öppnade sig, och ögonblicket efter flög det upp på vid gavel, varvid båda hängslena bräcktes loss från sina skruvar. Hur kistan än ansträngde sig för att hålla sig på rätt köl, råkade hon i förskräckelsen att vända bottnen i vädret, och just då passade allt hennes innehåll på att störta sig ut och försvinna i djupet."

...............

Hur ska det gå för den stackars sjömanskistan? Har hon verkligen förlorat allt sitt anförtrodda innehåll? Kommer även själva kistan att gå till botten? Fortsättning följer här om två dagar.

Tidigare delar hittar du om du klickar på Kring Sandhammaren, som alltså är titeln på den bok från 1946 av Frans Löfström som berättelsen är hämtad från. Köp den gärna om du skulle råka snubbla över den på ett antikvariat. Eller i strandkiosken på Sandhammaren.

Googleinspirerad språkpolisiär insats: Kall

Ibland gör jag ju språkpolisiära insatser baserat på sökfraser som människor googlat sig till den här bloggen på, men som jag misstänker att de inte hittat något matnyttigt kting. Så även idag, således.

Dagens språkpolisiära inspiration från Google lyder: kall homonym

Homonymer har jag ju nämnt tidigare, i samband med att jag bloggat om homofoner (skillnaden är ju hårfin, homofoner är ord som låter lika, medan homonymer är ord som skrivs lika).

Däremot har jag nog aldrig rett ut skillnaden mellan homonymerna kall och kall, så då tar vi det nu.

Kall kan dels vara motsatsen till varm, helt enkelt. Det kan också vara det man känner som sin livsuppgift, sin kallelse också benämnd i religiösa sammanhang.

Bonniers svenska ordbok vill, utöver livsuppgift, ge det översättningen "yrke", men där är jag lite tveksam. Ett yrke kan förvisso upplevas som, eller vara, ett kall, och det finns yrken om vilka det allmänt anses att de bör vara ett kall för den som ägnar sig åt dem. Men ett kall kan också vara något annat än ett yrke. Och långt ifrån alla yrken upplevs som kall, särskilt inte för alla som ägnar sig åt dem.  Att göra dem till synonymer blir att reducera hela livet till yrkesarbete, helt enkelt.

Fredagsmusik: You have to be there

Häromdagen upptäckte jag att musikalen Kristina även översatts till engelska. Jag är inget stort musikalfan (särskilt inte jämfört med Anna...), men just den älskar jag. Eller älskar många av sångerna från, i alla fall. I allra största synnerhet gäller det  Du måste finnas, som jag betecknar som en av de bästa sångerna om tro som skrivits. Att den argumenterar med, anklagar, och till och med betvivlar existensen av, Gud, gör inte tron den uttrycker mindre. Tvärtom. Endast i en trygg relation vågar vi släppa fram också det mörka, förtvivlade och arga, det gäller även i relationen till Gud.

Här är den i sin engelska version, som veckans fredagsmusik.

Vilken version jag själv tycker bäst om? Hmm. Jag lutar nog åt det svenska originalet, men den engelska har sina starka punkter också. Särskilt i första versen tycker jag.

En gammal sjömanskista, del VI

Sjätte delen i följetongen alltså:

"Den första dagen ute i Nordsjön hade varit lång som en evighet , tyckte sjömanskistan, men nu hade den nått sitt slut, och sommarnatten bredde sin skymning över den oändliga vattenöknen. Den blev en upplevelse, natten också, liksom dagen varit. Kistan var van att stå under ett svart tak, men här hade hon en omätlig rymd över sig och blinkande stjärnor, vart hon såg. Hon hade ett svagt minne av, att hon sett den synen en gång förr, på den tiden hon stått som fura i skogen, hundratals sjömil härifrån. Då hade vinden spelat sina melodier i hennes barr, nynnande och vekt under nätter som denna, men mäktigt och brusande, när höst- eller vinterstormar voro i farten. Härute till sjöss kände hon visserligen hur vinden svepte förbi, men några låtar hörde hon inte, troligen beroende på att hon inte längre hade några strängar, som den kunde sätta i dallring.


Antagligen hade hon slumrat till ett slag, ty hon märkte ingenting, förrän ett välbekant brus och kluckande hördes alldeles i närheten. En väldig skugga strök förbi henne, en mörk silhuett, som sträckte sig upp mot himmelen. Det var en brigg, som med alla segel tillsatta tyst gled fram i nattbrisen. Sjömanskistan kände en stor glädje genomila sig. Det var, som hade hon helt oväntat träffat på en god vän, en kamrat från sin forna värld. Följde blicken den väldiga segelmassan uppåt, ända upp till masttopparna, så var det, som om masterna snuddade vid himlavalvet. Intensivare än någonsin förr i sitt liv lyssnade hon till det svaga men lekfullt muntra forsandet kring fartygets stäv, där den skar upp sin fåra i det bläcksvarta vattnet. Men det hela varade inte mer än någon minut, och så hade briggen glidit in i nattskymningen."

..........

Första delen av den här spännande berättelsen hittar ni här, och alla delarna (i baklänges ordningsföljd, som det ju dessvärre blir på en blogg) hittar ni om ni klickar på Kring Sandhammaren (som alltså är titeln på den bok från 1946, skriven av Frans Löfström, som den här sannsagan är hämtad ut).

Solstorm på TV ikväll...

...men jag tänker nog inte titta. Och inte bara för att jag redan har den på DVD.

Det är ett mycket märkligt fenomen det där att svenska skådespelare tappar allt vad de nånsin haft av såväl begåvning som erfarenhet och träning så fort de ska spela karaktärer som har det allra minsta med religion att göra. Erkänt duktiga och erfarna skådespelare har plötsligt noll trovärdighet i sin rollframställning. De skjuter i bästa fall över målet, men för det mesta sparkar de ut bollen nånstans på långsidan (för att nu använda fotbollsmetaforer). Det är som att de är rädda för att ens försöka leva sig in i de rollerna.

Och, nej, att en passionerad och personlig tro för den genomsnittliga sekulariserade svenska skådespelaren av idag är något som ligger långt ifrån den egna erfarenheten köper jag inte som ursäkt: Kan man spela mördare utan att ha dödat, så kan man nog spela troende utan att ha bett också. Det är ju liksom det som är hela poängen med skådespeleri, att man inte är sig själv, utan spelar någon annan.

Den här filmen är dessvärre inget undantag från det här fenomenet. Se den gärna som just ett exempel på ovanstående (går alltså på TV4+ klockan 21 i kväll) .

Men vill du hellre ha en både trovärdig och engagerande historia, stäng av TV:n och läs boken istället.

Dagens språkpolisiära insats: Prepositioner

På ett tåg härförleden hade jag (det något tvivelaktiga) nöjet att lyssna till en person som nästan helt konsekvent felanvände prepositioner. Att det var så väldigt konsekvent gjorde det mer fascinerande än irriterande (fast fascinationen hade endast en knapp ledning...).

Jag insåg i alla fall att det kunde vara på sin plats med en språkpolisiär insats.

På ett sätt kan man ju säga som en mig närstående tysklärare sa en gång, att prepositionerna är både helt essentiella och tämligen slumpmässiga (samma sak kan uttryckas med olika prepositioner på olika språk). Och just det slumpmässiga skulle ju i så fall innebära att det inte finns många knep för att komma ihåg vilka/vilken man ska använda, det gäller bara att memorera det.

Samtidigt är det inte alldeles sant. För här återkommer, som i nästan alla frågor som rör språk, det där jag har tjatat om här på bloggen: Betydelsen. Betydelsen. Betydelsen.

Om man säger att något är "bra för cancer" (det var ett av exemplen som personen på tåget bistod mig med) så betyder det nämligen något helt annat än att det är "bra mot cancer". Raka motsatsen för att vara exakt. Förvisso kan man uppfatta det som ett slarvigt sätt att förkorta att det är "bra för den person som har cancer", och därmed kanske, lite motvilligt, acceptera det i talspråk (inte för att det är "rätt" i talspråk, utan för att fel och slarv förekommer i högre grad i tal än i skrift, och är s.a.s. en ofrånkomlig del av livet där). Men betyder det gör det inte.

Ett annat, kanske vanskligare, dilemma, är om man är "på" eller "i" ön.

Eller, det vill säga, så länge ön inte samtidigt är ett självständigt territorium så är det inget dilemma alls, då är man på ön, och ingenting annat. Däremot kan det vara lite knivigare när det handlar om en ö som också är ett land. I det fallet är faktiskt båda alternativen språkligt sett rätt, men deras betydelse skiftar, och därmed i synnerhet det politiska innehållet. Vilket du väljer blir avhängigt av om du vill betona att det är en ö (i så fall är det "på"), eller om du vill betona att det är ett självständigt land (i så fall väljer du "i"). Särskilt när det gäller öländer vars självständighet varit omtvistad eller hotad kan det vara viktigt att välja "i" hellre än "på", om man inte vill trampa på tår och/eller framstå som motståndare till sagda självständighet.

Provläs!

Jag råkade hitta ett utdrag (närmare bestämt framsida + innehållsförteckning + de första 30 sidorna) ur Jag lutar åt Gud, av Tomas Sjödin, som förlaget lagt ut så att den som vill ska kunna provläsa.

Gör gärna det!

Här, för att vara exakt...

Skaffa gärna hela boken sen. Tomas Sjödins krönikor är alltid bra. Urvalet och sorteringen som gjorts i den här boken gör dem nästan ännu bättre. Och så är det ju så mycket mer praktiskt med en bok än med en samling urklipp... Klicka på titeln i första stycket för att komma till boksidan hos Bokus.

En gammal sjömanskista, del V

Då var det dags för nästa del i den spännande och rörande berättelsen om den lilla sjömanskistans äventyr på Nordsjön. Håll till godo:

--------
"Men så erinrade sig sjömanskistan sin förtvivlade belägenhet. Det är inte gott att vara ensam och övergiven mitt i villande hav, tänkte hon och försjönk i tysta grubblerier, allt medan hon bedrövad vaggade av och an. Hon reflekterade inte mycket över, om det var hon själv, som åstadkom vaggandet, eller det var de oroliga vågorna. Men det kunde nu också göra detsamma, menade hon. Huvudsaken var , att hon fick röra på sig. Det liksom skingrade de dystra tankarna.


Så småningom blev hon dock lättare till sinnes. Solen brände hett på hennes mörkblå lock och spred en behaglig värme genom hela hennes skrov. Det här duger inte, talade hon till sig själv; jag måste tänka på att inte längre ligga här som ett onyttigt ting utan söka komma härifrån. Och så begynte hon guppa iväg, så gott hon förmådde. Hon hade seglat på sjön länge nog för att lära sig väderstrecken, och nu tog hon kursen mot det avlägsna land, där hon visste sig höra hemma."

------

Denna berättelse är hämtad ur boken Kring Sandhammaren, publicerad 1946, författare Frans Löfström. Nästa del kommer att postas här om två dagar. Första delen hittar du här. Och vill du läsa alla tidigare delar hittar du dem genom att klicka på Kring Sandhammaren

Thomas Bodström: Idealisten

Jag har precis avslutat läsningen av Thomas Bodströms Idealisten, den andra i hans serie av deckare. Eller, i verkligheten kanske serien snarare ska tolkas som betraktelser över i första hand politik och medialogik*, och i andra hand juridik och etik, som getts deckarform.

Jag läser den hursomhelst lika gärna för själva kriminalgåtorna/kriminalhistorierna.

En kul detalj med just utförandet av deckarhantverket i Idealisten är avslutningen, som tar den klassiska pusseldeckarupplösningen och flyttar den till vår tid: Istället för att hjälten samlar alla inblandade i biblioteket, så är alla samlade i en TV-studio, respektive framför TV-apparaterna, när hjälten (polisen Susanne Dahlgren), under en direktsänd TV-debatt avslöjar hur allt ligger till.

Fast inte bara miljön är uppdaterad, jämfört med den klassiska detektiven i biblioteket, även det faktum att Susanne faktiskt inte är allvetande (det finns delar av, och inblandade i, skeendet som hon inte känner till, och som den som känner till är förhindrad av tystnadsplikt att avslöja) är en formuppdatering.

Kul med en sådan homage till deckarklassikerna. Uppdateringen av formen är också intressant så till vida att den tillåter en reflektion kring tystnadsplikt och moral. Och kring rättssäkerhet.

::::::::::

* Politik och media är ju f.ö. temat också för Thomas Bodströms senaste bok, Inifrån: makten, myglet, politiken, som alltså inte är en deckare. Har inte läst den, men gör det gärna vid tillfälle.

En gammal sjömanskista, del IV

"Det hade varit en behaglig tid, den gångna. Men nu! Att bli övergiven, och lämnad vind för våg ute på ett stort hav var något, som kistan aldrig räknat med, aldrig drömt om. Hon visste sig ingen levandes råd och greps för första gången i sitt liv av en pinande ensamhetskänsla.

Undrar just, hur det ser ut i mitt inre? sade hon för sig själv och tänkte på alla de ting, som hon fått sig anförtrott att gömma under sitt lock. Där fanns säng- och gångkläder och alla slag av sådana effekter, som en sjöman behöver för sin dagliga gärning ombord, och för de lyckliga timmarna i hamnstädernas brokiga värld, där fanns nyttighetsartiklar, ämnade åt föräldrar och syskon därhemma, färggranna dukar och bonader, tygstycken av glänsande siden, smycken av ädel metall.

Vem dessa senare voro avsedda för, ja, det kände kistan nogsamt till, ty hon hade – det erkände hon för sig själv – varit ofin nog att tjuvläsa alla de kärleksbrev, som lågo hopade i den lilla läddikan. Så hon visste, vad hon visste, hon. Hon hade alltid tyckt om de där breven. De hade en sådan charm och doft över sig, en fläkt av solig värme, just en sådan, som hon själv känt en gång, då hon stod inne i skogen som ungur; de buro på ljusa melodier, sorglösa som de, som dragit genom tallarna i vårens tid, i hennes egen gröna ungdom."

::::::::::::::::

För nytillkomna läsare: Första delen finns här, nästa del kommer på en blogg nära dig om två dagar, och alla delar (hittills) hittar du om du klickar på etiketten Kring Sandhammaren.

En gammal sjömanskista del III

"Men nere i det djup, där Dana hamnat, var det någon timme senare en sjömanskista, som började röra på sig. Hon hade varit alldeles omtöcknad efter den våldsamma stöten, när fartyget rammades, men nu hade hon kvicknat till och begynte söka efter en möjlighet att komma bort ifrån det otäckt våta, som omgav henne på alla sidor. Till sist fann hon en öppning i den splittrade kajutan, stor nog att slinta igenom, och där krånglade hon sig så småningom ut. Och sedan gick det som en dans. Hon steg till väders med en fart, så det riktigt kittlade i magen, och snart var hon uppe på vattenytan.

Men det var förunderligt. Inte ett föremål syntes, inte en levande själ på något håll, endast en enda stor vattenöken. Och inte ett ljud heller av det slag, som hon var van att lyssna till, brassar och gnisslande taljor, sträva kommandorop och tramp av brådskande fötter. En oändlig tystnad, ingenting annat.


Den ökande brisen över Nordsjön hade drivit bort dimmorna, och solen strödde på nytt sin värme över de vida vattnen. Sjömanskistan erinrade sig plötsligt sin husbonde, den muntre och levnadsglade Herman Österlund, och undrade, vart han egentligen tagit vägen. Hon begrep, att det inte låg rätt till, att det varit en brådstörtad flykt bort ifrån fartyget, för annars skulle han inte ha lämnat henne i sticket.


De hade alltid hållit samman, varit som två oskiljaktiga kamrater ända från den dag för några år sedan, då hon blev tillsnickrad av furuplankor, fick färg på sina sidor, segelduk över locket och vackert flätade stroppar i sina gavlar. Vintrarna tillbringade de i lugn och ro nere i den lilla gård på Mälarhuskusten, som var deras gemensamma hem, men så snart våren kom, drogo de tillsammans ut i världen och gåvo sig äventyren i våld. Månad efter månad vandrade de över haven, och först när höststormarna börjat sjunga sina visor i riggen, togs hon ut ur sin kajuta och fick följa med hem till gamla Sverige."

::::::::::::::::

För nytillkomna läsare: Den här berättelsen kommer ur boken Kring Sandhammaren, av Frans Löfström, publicerad 1946. Första delen finns här, nästa del kommer att postas om två dagar. Vill du läsa alla delar som hittills postats på bloggen så klicka på etiketten "Kring Sandhammaren".

Fredagsdikt

Veckans fredagsdikt är skriven Sladjana Vidjen, för den som vill läsa mer av henne finns diktsamlingen Ur mitt hjärta.

En främling bär alltid sitt hemland i själen


Men hittar aldrig hem igen


Min själs oändliga hav
sjunker långsamt bort
i en stilla flod


Jag är inte här
men
DÄR finns jag inte mer


En främling bär alltid
sitt hemland
i själen


Men hittar aldrig hem igen

En gammal sjömanskista. Del II

"Just nu stod tjockan över havet ogenomtränglig som ett gravens mörker, och så inträffade, vad Dana ängslats för i hela sitt långa liv. En stor ångbåtsbjässe kom rännande genom dimhöljet, träffade med sin skarpa järnbog fartyget rakt i sidan, så splittret flög i högan sky.
Den stackars Dana kippade efter andan ett slag, men endast för en kort minut. Så slöt sig det märka vattnet kring henne, och hon begynte sjunka, skälvande i hela sitt gamla skrov. Så hastigt skedde alltsammans, att besättningen ombord endast tack vare den allra största skyndsamhet hann kasta sig över till ångarens däck. När den därifrån spejade efter sitt fartyg, fick den endast se, hur masttopparna dalade nedåt och försvunno under vattenytan. Dana hade gått ned i sin grav, hade för alltid lämnat den långa rad av kamrater,  som buro namnet Brantevik på sina namnbräden.


Ångaren, som stannat maskinerna, låg kvar en stund på olycksplatsen, och skonarens besättning stod samlad vid ena relingen och stirrade ned i vattnet. Bubblor i mängd stego upp till ytan och brusto sönder, men inte det minsta lilla föremål från fartyget följde med upp. Till sist låg havet åter kav stilla. Då satte ångbåten sina maskiner i gång på nytt och fortsatte sin avbrutna resa. Med vemod i sina hjärtan lämnade skonertens besättningsmän scenen för katastrofen och landsattes så småningom i en stad på Englands östkust."

::::::::::::::::

För nytillkomna läsare: Första delen i denna följetong (hämtad ur Kring Sandhammaren, av Frans Löfström, publicerad 1946), finns här. Resterande delar kommer att postas här med ett mellanrum av en dag (alltså, varannan dag).