"Just nu stod tjockan över havet ogenomtränglig som ett gravens mörker, och så inträffade, vad Dana ängslats för i hela sitt långa liv. En stor ångbåtsbjässe kom rännande genom dimhöljet, träffade med sin skarpa järnbog fartyget rakt i sidan, så splittret flög i högan sky.
Den stackars Dana kippade efter andan ett slag, men endast för en kort minut. Så slöt sig det märka vattnet kring henne, och hon begynte sjunka, skälvande i hela sitt gamla skrov. Så hastigt skedde alltsammans, att besättningen ombord endast tack vare den allra största skyndsamhet hann kasta sig över till ångarens däck. När den därifrån spejade efter sitt fartyg, fick den endast se, hur masttopparna dalade nedåt och försvunno under vattenytan. Dana hade gått ned i sin grav, hade för alltid lämnat den långa rad av kamrater, som buro namnet Brantevik på sina namnbräden.
Ångaren, som stannat maskinerna, låg kvar en stund på olycksplatsen, och skonarens besättning stod samlad vid ena relingen och stirrade ned i vattnet. Bubblor i mängd stego upp till ytan och brusto sönder, men inte det minsta lilla föremål från fartyget följde med upp. Till sist låg havet åter kav stilla. Då satte ångbåten sina maskiner i gång på nytt och fortsatte sin avbrutna resa. Med vemod i sina hjärtan lämnade skonertens besättningsmän scenen för katastrofen och landsattes så småningom i en stad på Englands östkust."
::::::::::::::::
För nytillkomna läsare: Första delen i denna följetong (hämtad ur Kring Sandhammaren, av Frans Löfström, publicerad 1946), finns här. Resterande delar kommer att postas här med ett mellanrum av en dag (alltså, varannan dag).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar