Ny bloggföljetong: En gammal sjömanskista

I somras tillbringade vi, som vi brukar, ett antal dagar på Sandhammaren. I kiosken/serveringen nere vid stranden såldes ett nytryck av en bok med titeln "Kring Sandhammaren" (författare: Frans Löfström). Jag köpte den inte (även om jag var frestad, men det var si och så med möjligheterna att betala med kort där, så man fick hushålla med de kontanter man hade i plånboken), däremot la jag titeln på minnet.

Och nu har jag alltså lagt vantarna på ett exemplar av originalutgåvan (publicerad 1946).

En av berättelserna i boken var så otroligt charmig, och påminde mig dessutom i vissa stycken om sagan Granen (original Grantræet) av H.C. Andersen (har du inte läst den, så kan du göra det här, på danska dessutom så du får en chans att öva på grannspråksförståelsen). Inte samma sensmoral, alls. Men lite samma berättarteknik.

Berättelsen heter "En gammal sjömanskista"

Jag har redan haft högläsning av den här hemma, och vill förstås dela den med er kära bloggläsare också.

Den är dock lite för lång att ta i en enda bloggpost, så jag får göra en följetong av den. Första delen följer här, och sedan är tanken att jag publicerar en del varannan dag, ända fram till den spännande upplösningen!

Men första delen här, alltså:

"Det var en gång...
Så börja sagorna, och så kan jag också börja.
Det var en gång, alltså, ett skonertskepp – det börja vi med – som hette Dana, och som var hemmahörande i Brantevik. Det hade gått sina otaliga sjömil i sin dag, hade vandrat sina spårlösa vägar över hav vid hemmakusterna och långt ute i världen. I solig stiltje och rivande storm hade det färdats från hamn till hamn, tyst och tålmodigt burit sina bördor av allsköns nyttigheter och alltid varit en god tjänare åt människorna. Nu hade den varit åstad i England och fyllt sin väldiga buk med prima, svartglänsande stenkol, som det skulle kneka till Ystad med, eller rättare till stugorna och gårdarna ute på det skog- och bränslefattiga Österlen.
Det hade hunnit ut till Doggerbankarna, och det var i juni, en veckas tid före midsommar. En härlig tid i vanliga fall för Dana, ljust dygnet runt nästan och inga sådana där rivande, halsbrytande väder som t.ex. ut i oktober eller november. Men för tillfället var det otäckt, hemskt otäckt, tyckte skonaren, där den med fulla segel sakta gled fram genom den svaga förmiddagsbrisen, ty en tät, ogenomtränglig tjocka låg lägrad över Nordsjön. Och det är ingenting, som ett segelfartyg ogillar mera än dimma. Att kämpa sig fram genom vräkande brottsjöar, som ständigt hota att bryta ned och förinta en, är ruskigt visserligen, men bara man kan se sig för, har man dock en liten chans att klara livhanken.
Tjockan däremot gör en fullständigt blind och hjälplös. Det är att famla sig fram, att inte urskilja ett skapande grand, förrän det kanske är för sent att undvika faran."