Lite söndagssatir

Allt kanske inte ska rationaliseras? Här kommer i alla fall lite satir kring överdriven rationalisering och bordsbön "pre-blessed food". Håll till godo!

Ibland får även tystnaden ett slut

Kommer ni ihåg dokumentärfilmen om Jenny som läser till präst, Jenny, Gud och tystnaden? Den om hur tystnaden lägrade sig bland hennes medstuderande när det faktum att hennes livskamrat var en kvinna kom upp. Jag minns särskilt en sådan scen, där den tryckta tystnaden avslutades med att övriga runt lunchbordet fick väldigt bråttom iväg åt olika håll. Talande och smärtsam tystnad. Eller beröringsangst, om man så vill.

Nu ser det ut som att Johannelunds teologiska högskola, den där Jenny gick, som drivs av EFS, kan komma att förlora sitt bidrag från Svenska Kyrkan.

Helt orelaterat till Jenny, förvisso. Men jag kunde inte hjälpa att tänka att så får då tystnaden ett slut. Hade dock föredragit, alla gånger, att tystnaden brutits med faktiskt tal. Tror det nästan alltid är att föredra.

Alldeles för mycket av det här

Det här var inte alls bloggposten jag hade tänkt skriva idag. Hade faktiskt tänkt återkomma till detta.

Men när jag läste intervjun med Sven Lidman jr. var det den som ville bli skriven. Så då får det bli så.

Vackert är det, förstås, att Sven Lidmans son nu i hög ålder kan sätta slutpunkt för den sk. Lidmanstriden inom pingströrelsen. Eller...det vore i alla fall vackert, om det inte vore så förlamande sorgligt. Ett och ett halvt människoliv (halva Sven Lidmans och hela hans sons liv) har formats av såren som skapades i den där striden. Eller, kanske i lika hög om inte högre grad, av pingströrelsens oförmåga att i efterhand (eller under tiden) egentligen ta itu med det på något annat sätt än genom att sopa under mattan.

Förstår fullständigt känslan av tragik hos Sven Lidman jr. när 100-årsjubileets bildrevy över rörelsens historia tvättats ren från Sven Lidman. Har själv med stigande förvåning läst en artikel med en genomgång av pingströrelsens historia, i det ganska nyutkomna praktverket, när jag upptäckt att vissa personer i efterhand "försvunnit"ur historien. På grund av konflikter. Som om de aldrig funnits. Som i vilken diktaturstat som helst (jämför exempelvis hur Trotskij och andra som gjort sig misshagliga i efterhand retuscherades från foton i Sovjet).

Även om jag därmed i och för sig och på sätt och vis upprepar historierevisionismen från den artikeln tänker jag inte i den här bloggposten nämna namn eller gå in på bakgrundshistorien (eller, som ni märker, ens ge titeln på artikeln...). Det beror på hänsyn till de personer det gäller. En orsak som dock inte kan anges för att förneka att någon existerat.

Och som en knytnäve i magtrakten drabbar Sven Lidman jrs svar på frågan vilken känsla han vill förmedla med slutpunkten: "Sorgsenhet"

Han har lyckats. Och då har jag inte ens läst boken än.

************
Min sorgsenhet finns beskriven mer här och här

Mitt sätt att bära lila idag

Idag är ju dagen då vi ska bära något lila för att visa, i synnerhet, de unga hbt-personer vi möter att vi inte ser något fel i att vara hbt, och att det blir lättare med tiden. Det skulle jag gärna göra. Problemet är att jag inte äger något lila. Inte ens något nästan lila. När Fab 5; a Queer Eye for a Straight Guy gick på TV brukade jag säga att färgfanatikern Carson skulle få ett psykbryt om han såg min svarta, grå, vita och blå garderob...

Så istället bär bloggen lila idag. Här den befriande klassikern I am what I am med Gloria Gaynor. Färgsatt med lila. Förstås.

Läs även vad Smulgubbe och Elin Grelsson skriver om att bära lila idag.

Vackert!

Läser om att 142 samkönade par slog till med kyrkbröllop förra året, och tänker på den ceremoni av det slaget (även om det var en välsignelseakt) som jag varit en del av. Våra vänner, som då varit gifta i ett antal år, ville när de båda hittat tillbaka till sin tro få förnya de löften de avgett på rådhuset även inför Gud och i församlingen. Vi var vittnen och fotografer.

Vet med andra ord hur mycket det kan betyda att få lova varandra kärlek och trohet även inför Gud, och få förbön för och välsignelse över sitt äktenskap. Vill därför ur djupet av mitt hjärta säga grattis till alla dessa 284 individer i 142 äktenskap som förra året fick uppleva detta. 

Gud välsigne er!

Bilden föreställer min och Annas vigselringar –
fotade när de var nyinköpta.
Har inte så mycket med välsignelseakter
att göra, men desto mer med vigsel.

Märklig åldersgräns

Ska börja med att medge att jag inte hade en aning om att det krävdes bägge föräldrarnas tillåtelse för att gå ur Svenska Kyrkan om man är omyndig, det vill säga under 18. Det känns, ur ett sekulärt perspektiv i alla fall, rätt märkligt att kräva så total föräldrauppbackning för ett beslut som väl knappast är irreversibelt (eller är det ytterligare en regel jag inte känner till: Om du går ur får du aldrig återinträda?).

Men, och kanske viktigare, ur ett kyrkligt/teologiskt perspektiv verkar det riktigt märkligt att man kan välja att bekräfta sitt medlemsgrundande dop, genom konfirmation, och därigenom bli medlem, redan som 15-åring, men man ska alltså inte kunna välja att avstå medlemskapet förrän som 18-åring om man inte har föräldrarnas tillåtelse. Det anses alltså att en 15-åring är mogen att fatta beslut kring medlemskapet, men bara under förutsättning att beslutet är positivt?

Ska det finnas åldersgräns för att fatta det beslutet, ska åldersgränsen vara samma oavsett vad beslutet är. Anser jag.

HBT-kompetens för frikyrkliga: Intro

Att vara HBT är att tillhöra en eller flera minoriteter i samhället, oavsett om man är "H" (står för homosexuell) eller "B" (står för bisexuell) eller "T" (står för transperson). Är man bi eller trans hör man också till grupper som ofta marginaliseras (även) inom HBT-gruppen, oavsett om det nu rent matematiskt är korrekt att använda uttrycket minoritet i det fallet. Är man aktiv i en frikyrka, eller annan kyrka för all del, hör man också till en minoritet i dagens sekulariserade samhälle (lämnar diskussionen om samhället är sekulariserat eller postsekulariserat åt sidan just nu).

Med andra ord, man har faktiskt väldigt mycket gemensamt med varandra.

Och jag har ofta tänkt på att den kompetens som hbt-personer varit tvungna att skaffa sig faktiskt är något som de människor inom frikyrkan som är heterosexuella och cis (=inte trans) också skulle ha nytta av. Och jag räcker gärna ut handen och delar med mig av den. Vi börjar med ett par grundläggande saker kring det där med att komma ut.

För kommer ut gör frikyrkomedlemmar också. Inför icke-troende i sin vardag och sitt liv. Eller vill i alla fall väldigt gärna göra (ibland hör/läser man ju också om människor som gärna skulle vilja berätta om sin tro, att de går i kyrkan o.s.v., men det blir bara inte så). Bland annat har det varit ett återkommande tema i serien Kristian som gick (går?) i den kristna tidningen Dagen.

Först och främst: Det perfekta tillfället kommer aldrig att komma. Tillfällen (typ: "Vad gjorde du i helgen då?") kommer. Men det där perfekta, som man går och väntar på, när läget är helt rätt, det kommer aldrig. Därför får man helt enkelt (eller helt svårt...) bara se till att få det sagt nånstans, nångång.

För det andra: Tyvärr, och trots sättet man talar om att "komma ut" på, så är det inget man gör en gång för alla. Det måste man göra hela tiden. Igen och igen. Lika bra att vara medveten om det från början.

Slutligen: Om du är rädd för hur folk ska reagera när du säger till exempel att du är med i en pingstförsamling ("Å nej, de kommer att tänka att jag är en sån där Åke Green, eller Helge Fossmo, eller nåt"), så gäller det råd jag brukade ge när jag skolinformerade för RFSLs räkning precis lika mycket för dig: Människors första reaktion när de får veta, är bara just det. Deras första reaktion. Det är inte sista ordet i frågan.


Sådär: Introduktionen avklarad. Fler lektioner lär komma. Håll utkik!

Läs mer:

Lektion 1 (We're here, we're queer get used to it) finns här
Lektion 2 (Sex) finns här
Lektion 3 (Ett kapitel i slutet...) finns här
Lektion 4 (Vad en applåd kan berätta...) finns här

Läs gärna även posten Glad pride kära pingstvänner! för lite mer på samma tema.
------

Uppdatering 110415: Såg idag att Dagens ledare talar om att komma ut som kristen. Det finns även en artikel om det, och Dagens fråga är på samma tema.  Kul! Och här får alltså den hugade lite konkreta tips om hur.

Die Mauer

Vi såg De andras liv [originaltitel: Das Leben der Anderen] i helgen, en fantastisk skildring av absurditeterna i en stat där allt du säger och gör kan noteras och användas mot dig. Ska inte orda mer om den filmen just nu, nöjer mig med att lägga in Die Mauer av/med Ebba Grön. Eftersom den tonade i bakhuvudet på mig under tiden jag såg filmen (inte konstigt alls). Och eftersom det är en av den svenska musikhistoriens allra bästa sånger.

Gud har gått avsides

...var titeln på den krönika jag först fastnade på/i när jag började bläddra i Tomas Sjödins bok Jag lutar åt Gud, när den kom häromdan. Och drabbades av, måste jag nog beskriva det. De vackra slutraderna lyder:

"Vad än de andligt säkra och klanderfria säger så är du välkommen till Gud med det som är ditt! Och om du tycker att vi som pratar om Gud gör det som om vi förfogade över de bästa platserna så förlåt oss och be för oss, för då har vi hamnat i vår egen skugga medan vår Gud har gått avsides. Dit där du är."

Det var ord jag behövde just nu, även om de inte alls var nya. Jag får säkert anledning att återkomma till både dem och hela krönikan, men just nu nöjer jag mig så. Med att återge det bara. Vardagsplikterna kallar fortfarande här.

Vodkaflaskan på diskbänken

"Baby, you can just pretend, that maybe you can love again" 

Jag har reagerat väldigt starkt känslomässigt på det här med Smyrna. Och då egentligen inte främst på hållningen i medlemsfrågan, även om jag principiellt reagerar även på det, utan på oärligheten, hymlandet, sopandet under mattan.

Och jag har funderat på varför. Varför är jag överhuvudtaget förvånad? Egentligen?

För det första. Visst har jag tidigare läst på Smyrnas hemsida att det enda som krävs för medlemskap är tro på Jesus och dop. Men samtidigt är du som avvikare väldigt väl medveten om att när de som tillhör normen säger "alla", så menar de inte dig. När de säger "människor", menar de heller inte dig. Det vill säga, när man läser den formuleringen på en kyrkas hemsida ligger det nära till hands att underförstått översätta den:

"För heterosexuella är tron och dopet det enda som krävs för medlemskap. För icke-heterosexuella finns outtalade tilläggsklausuler." 

Trist att få det bekräftat sådär svart på vitt visserligen. Väldigt trist till och med. Men samtidigt ju vad alla vi som vant oss vid att inte riktigt tillhöra vet att det betyder. Egentligen. Även om man kunde hoppats på, ville tro kanske rent av, att det där med det outtalade äntligen avskaffats, så visste man väl nånstans att det var så det var.

Så varför så förvånad?

För det andra, men egentligen mycket viktigare, brukar jag inte alltid säga att det är just sopandet under mattan, den påklistrade ytan, döljandet, som är frikyrkans största problem? Det riktigt stora inbyggda systemfelet. Det som nästan alla mindre problem (i den mån de nu kan kallas mindre) kan föras tillbaka till: Den närmast paniska rädslan för de mörkare känslorna och tankarna, att allt måste vara glatt och ljust hela tiden. Kosta vad det kosta vill. Bara för att ta ett exempel.

Så varför så förvånad?

Är det inte också det jag brukar se som själva kärnpunkten i min egen brytning med pingströrelsen? Det jag så småningom landar i när jag någon enstaka gång ska förklara hur/berätta om när jag och pingst gick skilda vägar?

Jag brukar i och för sig inte tala om det så ofta, annat än med de allra närmaste. Det är fördelen med att vara både hbt och f.d. frikyrkomedlem. Eftersom folk tror att de redan vet svaret, att det förstnämnda givetvis förklarar det sistnämnda, så ställs aldrig frågan. Därför kan man utan problem spara förklaringen av hur det egentligen var/är till de gånger man vill berätta.

Men de gånger jag ändå berättar om mitt utträde, och försöker förklara hur det kunde bli som det blev, så är det där jag hamnar. Det, den alltför stora skillnaden mellan ytan och det under ytan, är det som alla de andra enskildheterna kan föras tillbaka till.

Så varför så förvånad?

Jag tror att jag till slut hittade svaret.

Besvikelsen kommer inte trots allt detta. Den bottnar i det. Jag läste en gång att förhållandet till kyrkan för många av oss är som en misshandlad kvinnas förhållande till sin misshandlande make. Jag minns att jag markerade med ett tjockt streck i marginalen där. Och innan ni går i taket och undrar vilken militant ateist som formulerade det, kan jag berätta att författaren var en kvinnlig pastor.

Jag tror att det är precis så det är.

Redan innan det citatet flöt upp i minnet på mig, var det ett ansikte som jag såg framför mig när jag tänkte på detta. Ansiktet på vännen som en gång tidigare lämnat sin man i ett dramatiskt uppbrott, på grund av att hans drickande brutit ner deras relation och gjort den destruktiv. Efter många tårar, från dem bägge, och mycket pratande, hade hon till slut trott på att det han faktiskt ville var något annat än det som varit, och att han ändrat sig. Och hon hade flyttat tillbaka. Tveksamt, och med många förbehåll först. Men så småningom med en växande tillit. Tills hon en dag kom hem och såg en nästan tom vodkaflaska på diskbänken.

Då, i retrospektiv, såg hon förstås också allt det där andra hon borde ha sett, och kanske sett men så förtvivlat gärna velat bortse ifrån.

Så är det. Hymlandet, halvsanningarna, det överslätade, döljandet, är vad jag varit tvungen att bortse ifrån, så väldigt gärna velat bortse ifrån, för att kunna orka kyrkan igen. "Fallet Smyrna" är vodkaflaskan på diskbänken för mig.

Frågan är bara, för mig som det var för henne, vad jag ska göra med det. Hur man går vidare.

Den gången sa vi till henne att "Han vill. Det har han inte ljugit om. Han vill verkligen. Men han kan inte." Men jag känner mig tveksam till att återanvända det rådet till mig själv. Jag tror nämligen att kyrkan kan bli något annat än hon är, om hon vill. Det är viljan jag inte är säker på att jag tror på.

Jag vet inte. På lång sikt. Jag vet bara att just nu måste jag backa lite från kyrkan, få andas lite. Vad som händer sen får vi se.

"I got out of the kitchen. I couldn't stand the heat. 

Back into my skin and out on the street. 

Lookin' for a little salvation. 

It's only me."

----
Bloggposten har skrivits, i stora stycken, till tonerna av, samt inleds och avslutas med citat ur "It's only me" av Melissa Etheridge. Finns på Spotify. Rekommenderas.

Om bloggen

När jag startade den här bloggen var det med tanken att i första hand göra det till en plats för att dela reflektioner kring film, böcker, musik och andra kulturupplevelser, och i andra hand att dela foton från min/vår vardag. Nåt annat ibland också kanske. Men utan att det skulle bli alltför personligt. Även om känslor kring kulturupplevelser är känslor de med, och kan vara nog så personliga.

Men...det där med inte för personligt verkar ju ha gått rätt så käpprätt åt helvete den senaste veckan...Å andra sidan känns bloggen nu mer relevant, för mig, och då kanske det ändå är rätt väg att gå. Så då fortsätter jag väl på den inslagna vägen en liten bit till.

Ny bloggpost är på väg.

Det är dags att jag kommer ut...

Tänkte komma ut som en av de där, enligt Carl-Henric Jaktlund, konstiga människor som uppskattar Tomas Sjödins skrivande, men ändå anser att Smyrnas anti-homo policy är inskränkt...

Tror inom parentes sagt att man måste vara väldigt frikyrklig* för att överhuvudtaget se hur det förstnämnda skulle omöjliggöra det sistnämnda, men ok here goes...

Tomas Sjödin, som alltså bland annat är pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg, är därutöver också krönikör, författare och föreläsare. Han har skrivit böcker, krönikor, och annat, kanske i första hand utifrån sin egen erfarenhet av att som förälder leva med två svårt sjuka barn, och senare med sorgen efter dessa barn. Men också om en hel del annat.

Den allra första bok jag läste av honom, och jag tror det är den första han skrivit, handlade exempelvis i första hand om församlingen: Osminkat: om längtan efter församlingens sanna ansikte. Redan där "fångade" han mig som läsare, trots att det då var bara tre år sedan jag gått ur den pingstförsamling jag tillhört tidigare. Eller kanske just därför. Jag kände igen brottningen med frågor och smärtpunkter kring församlingen. Våra frågor och smärtpunkter var kanske inte desamma, även om det överlappade här och var. Och vad brottningen mynnade ut i var inte heller detsamma. Men i brottningen som sådan fanns ett igenkännande. Och det personliga och ärliga tilltalet, som kändes just osminkat, byggde ett förtroendekapital och en trovärdighet.

Det ärliga och osminkade, och att han faktiskt bjuder in läsaren i sin egen brottning snarare än att slå fast ett antal teser har fortsatt att vara en röd tråd i Tomas Sjödins skrivande. I de senare böckerna, de som nog är kända för en bredare allmänhet än den om församlingen, är det alltså familjelivet och vardagslivet som står mer i centrum. Och utifrån detta också brottning med större frågor, om Gud, om det är meningen att allt ska ha en mening (för att nu stjäla en formulering från omslaget till Reservkraft), om glädje. Med mera. De böckerna har jag läst, och läst om, med behållning och, också, med igenkännande. I första hand ett igenkännande i frågorna, som jag tror berör de allra flesta. I andra hand ett igenkännande utifrån att också ha sjukdom och handikapp i familjen och vardagen, även om vår situation rent konkret är en annan än Tomas Sjödins och hans familjs.

Och nu senast kommer alltså, utgiven de senaste dagarna, Jag lutar åt Gud, samlingen av krönikor som tidigare publicerats i Göteborgs-Posten. Och som tydligen också har en baksidestext författad av Göteborgs-Postens politiske chefredaktör Peter Hjörne. Jag har beställt den, förbokat till och med, och den bör trilla ner här endera dagen eller stunden (postgången här ute på landet är pålitlig men ibland aningen senfärdig...). Men läst den har jag alltså inte gjort, än. Ändå känner jag ingen tveksamhet inför att rekommendera den redan nu. Dels för att jag läst många av Tomas Sjödins krönikor tidigare, bland annat i Göteborgs-Posten. Dels för att det vi skulle kunna kalla Smyrnadebaclet inte innebär ett slut på mitt förtroende för och uppskattning av Tomas Sjödin som skribent och "medtänkare" i livsfrågorna.

Smyrnas trovärdighet har rasat för mig. Inte bara på grund av hållningen i medlemsfrågan, utan minst lika mycket för att den, när den nu blivit offentlig, visar att man både hymlat och ljugit om saken tidigare. Och för att det här sammantaget faktiskt gör Smyrnas visionsförklaring tragikomisk. Men Tomas Sjödins personliga och författarmässiga förtroendekapital är inte därmed förbrukat, hos mig. Det vilar på en mer solid grund än så.

Jag kan förstå de som menar att det som kommit upp de senaste dagarna borde innebära att man också avskriver Tomas Sjödin och hans böcker. Nu kommer inte jag till den slutsatsen, av en hel massa som jag tycker goda skäl, men jag kan förstå hur man tänker då.

Det andra sättet att tänka däremot, kan jag inte förstå. Det att förtroendet för Tomas Sjödin skulle ändra på hur jag ser på det som framkommit om Smyrna. Faktiskt, och helt ärligt, förstår jag det inte. Jag raljerar inte alls här. Därav grubblande på det sedan igår, och därav den här bloggposten.

Jag skulle kanske inte själv uppmana medlemmar att gå ur Smyrna, sådär kategoriskt i alla fall. Från mitt perspektiv sett gör både de som eventuellt går ur på grund av den här saken, och de som stannar, helt rätt. Under förutsättning att de följer sitt hjärta. Men jag kan å andra sidan förstå att en ledarsida i en dagstidning väljer den vinkeln, att uppmana till någon form av handling eller konsekvens är ju lite av en ledarkommentars funktion. Alternativet skulle ju vara att uppmana Smyrna som församling att ändra sin hållning – men det vore mer tveksamt ur ett religionsfrihetsperspektiv, kan jag tycka. Att vända sig till medlemmarna som individer med en fråga om hur de kan vilja vara en del av det sammanhanget är däremot en annan sak.

Och jag ser alltså inga som helst problem med att stå bakom både den ledarkommentaren och en baksidestext som uttrycker varm uppskattning för och rekommendation av Tomas Sjödins krönikor. Motsättningen finns inte där för mig. Det handlar om att skilja på sak och person i viss mån, men också om att skilja på sak och sak.


* Och när jag säger "frikyrklig" gör jag det med kärlek. Även om det är en kärlek som blivit hemlös.

Uppdatering: Och här läser jag om Tomas Sjödins föreläsande, och tänker att det är ännu ett exempel på att han, även om jag är helt säker på att han förmedlar Gud till människor utanför kyrkan till exempel genom sina föreläsningar, för människor utanför kyrkan inte i första hand är pastor i Smyrna. Hans förtroendekapital handlar, som sagt, om andra saker.

Sorg är kärlek som blivit hemlös

Smyrnakyrkan i Göteborg tycks ha en förmåga att dra till sig min uppmärksamhet just i oktober varje år. Förra året i oktober var det en artikel i Dagen om Peter Hallströms medverkan på Sång- och Musikkonferensen som gjorde mig så väldigt trött. Jo, just trött. Så vill jag nog beskriva känslan. Ända in i märgen trött.

Varför den reaktionen på en artikel om ett känsloladdat möte, försoning kanske rent av, mellan en man som för 20 år sedan blev utesluten ur en församling i pingströrelsen, och just representanter för pingst? Är det inte vackert? Hoppfullt? Jo, för den direkt berörda är det nog det. Förlåtelse och försoning befriar, särskilt den som ger förlåtelsen.

Men trötthet är också ett av sorgens uttryck. Och det var nog vad min trötthet handlade om. Sorg över att det där med att lämna sargade människor bakom sig inte var något som pingströrelsen upphörde med för 20 år sedan. Sorg över att det pågår lika mycket än idag. Sorg, i form av en enorm trötthet, inför tanken på de känslofyllda möten som kommer att äga rum 20 år från idag.

För så är det ju. Om 20 år kommer, under förutsättning att den svenska pingströrelsen då alls finns kvar, någon efterträdare till den Urban Ringbäck som samtalade med Peter Hallström att möta och samtala med den Peter (jo, som genom ett historiens skämtlynne heter han också Peter) som av (bland andra) just Urban Ringbäck nekas att återvända till sin församling. Det kommer att vara ett försoningens och förlåtelsens känslofyllda möte, där pingströrelsen återigen blir förlåtna för tidigare synder, och beklagar den inskränkthet som rådde *tidigare*.

Kom ihåg var ni läste det först...

Och det enda som bryter tröttheten i den tanken, om än aldrig så lite, är det lilla, lilla hoppet att det då faktiskt kommer att vara ett mönster man har lämnat bakom sig. Att *det* försonande mötet blir det sista som behöver hållas. Att listan på offer för pingstvänners självrättfärdighet då inte längre fylls på. Men...fan tro't, som man säger på vad som brukar kallas ren svenska.

Sorg är kärlek som blivit hemlös, lär någon klok människa ha sagt. Och så har jag kallat den här bloggposten. För att det är ganska precis så jag känner inför pingströrelsen. Sorg. En sorg som har sin grund i kärlek. Men det är en kärlek som blivit hemlös.

---
andra poster i ämnet
Ska man skratta eller gråta?
Känns det igen...

Ska man skratta eller gråta?

Hittar på Smyrnas hemsida en lista på saker man vill förknippas med. Överst står "Öppenhet"... Följt av "Tydlighet", "Trovärdighet", "Medmänsklighet", "Delaktighet", "Hängivenhet" och "Lyhördhet".

Det är väl egentligen bara hängivenheten som det känns som att de INTE misslyckats med buller och bång med. Öppenheten är högst selektiv. Tydligheten är snarare väldigt otydlig. Vilket förstås gör trovärdigheten ganska underminerad, när det framkommer att man dolt sanningen bakom otydlighet. Och medmänskligheten får nog omdefinieras, liksom lyhördheten.

Man kan fråga sig om man ska skratta eller gråta åt hur lite verklighetsförankrad den listan är. Står man på lite avstånd från Smyrna ligger nog skrattet närmast, men för den som kallar Smyrna sitt andliga hem borde skrattet fastna i halsen och ersättas av gråt.

andra poster i ämnet
Känns det igen...
Sorg är kärlek som blivit hemlös

Känns det igen...

Minns ni radioprogrammet Kalibers undersökning från början av sommaren, av hur religiösa ungdomsförbund som får statliga bidrag av Ungdomsstyrelsen ställer sig till homosexuella? Det där med utgångspunkten att om en förening får bidrag där kravet är att diskriminering inte förekommer så ska diskriminering inte förekomma?...

Kommer ni ihåg hur det i debatten som följde ofta hävdades att då homosexualitet inte var något som kunde avgöra medlemskap, även om det var något man hade teologiska åsikter om, så kunde det inte hävdas att någon blev diskriminerad? Alla var välkomna på lika villkor? Det minns jag. Även om jag tyvärr inte har någon länk. Jag blev t.o.m. lite övertygad av det. Inte så att jag tyckte att det var ok att man talar om för vissa medlemmar att deras kärlek, familjer, relationer och liv inte var lika mycket värda som andras, så länge de bara fick vara medlemmar, alltså. Men så att jag tänkte att kraven för formellt medlemskap kanske förskjutits så pass, i alla fall. Jag vet att det tidigare har varit oförenligt med medlemskap*, men sånt förändras ju.

Minns ni kanske också att den ungdomsförening som besöks i reportaget var Pingst Ung i Göteborg? Med nära band (av naturliga skäl) till pingstförsamlingen Smyrna i Göteborg? Bland annat är en av ledarna som också uttalar sig i programmet, anställd som just ungdomsledare/ungdomspastor i Smyrna.

Smyrnakyrkan, Göteborg

Kommer ni också ihåg hur han svarade på frågan hur en öppet homosexuell kille, som hade pojkvän, som kom till föreningen skulle bemötas? Om han hade kunnat vara medlem? Inte? Låt mig påminna er då:

"Jag tror han hade upplevt en konflikt. Och tyvärr hade han kanske inte känt sig välkommen." (i podsändningen av Kaliber här, ca. 4 minuter in, och i textform här)

Förvisso säger han inte att det skulle vara oproblematiskt. Han säger till och med att han kanske inte skulle känna sig välkommen. Men han säger inte att det egentligen skulle föreligga ett hinder för medlemskap, mer formellt**. Han säger med andra ord ungefär vad många andra sa i diskussionen efteråt. Visst, det talas om homosexualitet som synd, och visst det kanske kan få homosexuella människor att känna sig ovälkomna, men såklart de kan vara medlemmar om de ändå vill.

Om ni kom ihåg allt det här, blev inte ni också lite förvånade över att få veta att just Smyrna i Göteborg har en fastlagd policy om att personer som lever i homosexuella relationer inte kan just bli formella medlemmar? Och att den policyn uttalats, bland annat, i samband med att just en homosexuell kille med pojkvän (eller snarare, en homosexuell man, gift med en man) kom och ville bli medlem? Att denna policy har legat fast i åtminstone tre år (det är tre år sedan mannen först aktualiserade frågan), och att det alltså rimligen var en policy Peter Lewin kände till i våras/somras när Kaliber ställde frågan.

Hur var det nu med det där om att bära falskt vittnesbörd?

Läs också Göteborgs-Postens ledare

andra poster i ämnet:
Ska man skratta eller gråta?
Sorg är kärlek som blivit hemlös

----

* Jag har skrivit en hel del om homosexualitet och pingströrelsen på universitetsnivå, länkar till det som är tillgängligt online finns under Uppsatser och annat självskrivet här på bloggen

** Förvisso, det är ju möjligt att det skiljer mellan församlingen och ungdomsförbundet på just den punkten. Att det i ungdomsförbundet skulle vara möjligt med medlemskap för den homosexuelle man som nekas medlemskap i Smyrna (om han var i rätt ålder). Men hade inte ett ärligt och relevant svar, om den skillnaden föreligger, inkluderat något om det?

En kärlekssång till Martin Luther...

Hittade en video där Derek Webb förklarar hur sången: "Saint and Sinner" kom till. Tydligen var det ursprungligen tänkt att bli en kärlekssång till den kvinna som kom att bli hans hustru. Men eftersom detta utspelade sig innan han hade lärt sig att grunderna i en bra kärlekssång är att ljuga

The best love songs are really lies. The best of them.

'Cause half the truth, wrote as a truth, is really no truth at all

bar det sig inte bättre än att

So, this next song, started out as a love song, wound up being a song about Martin Luther.

And I don't know...I don't know how that happened. So please don't ask, because I just don't know. It's one of those mysterious things that happens in the creative world that we live in

OK. Kanske inte riktigt en kärlekssång till Martin Luther alltså, mer en kärlekssång som istället blev en sång till Luther. Men jag tycker tanken på en kärleksvisa till gamle Luther är så söt, så jag väljer frankt att tolka sången så.... ; )

Transparens, granskning och journalistik

Har nu läst ut Göran Rosenbergs Tankar om journalistik, och är djupt begeistrad. Skarpa iakttagelser av det nya medielandskap som håller på att växa fram, levererade i alfabetiskt ordnade essäer/kapitel, från Anfang till Överblivet. Boken kom ut för 10 år sedan, och mycket som i den är utpekade begynnande tendenser är idag allt mer verklighet (dessvärre).

Jag har haft högläsning av hela kapitel ur den på kvällarna här. Och har till och med antecknat ett Amen! i marginalen på ett ställe. Otippad bok att bli den första (?) jag gör så from marginalanteckning i, men texten förtjänade helt enkelt det starkaste instämmande som språket rymde. Jag kommer säkert att återvända till den. Även här på bloggen.

Idag tänkte jag bara bjuda på ett par citat ur kapitlet Transparens. Om hur de allt röststarkare kraven på insyn och genomskinlighet i allt som i synnerhet politiker har i sina liv, äktenskapsproblem och sängkammaraffärer inte undantagna (snarast prefererade), inte med nödvändighet alls befrämjar demokratin. Eftersom:

Vi kan veta allt om kontokortsköpen och lägenhetsaffärerna och konsumtionsvanorna och äktenskapsproblemen hos våra politiker, utan att därmed veta ett dyft mer om hur de hanterar sitt uppdrag. 

Vi ska heller inte glömma, och det påpekar Rosenberg också, att det är just i en demokrati som åtskillnaden mellan "politiker" och "vanliga människor" inte kan göras. Den där som ofta görs och åberopas för att försvara att just politiker inte kan förvänta sig att deras privatliv respekteras. För just i en demokrati ÄR politiker och makthavare vanliga människor. De hör inte till en särskild kast.

Han påpekar också i ett lysande stycke om Monica Lewinskys förlorade heder, att den hämningslösa granskningen blir fragmentarisk och just därmed dels missvisande, och dels möjlig att använda mot vem som helst:

Om Monica Lewinsky fick världen veta att hon, förutom alla de sätt på vilka hon hade tillfredsställt USAs president, hade köpt Nicholson Bakers Vox, en roman om telefonsex. Däremot inte att hon också hade köpt Dickens samlade verk. Vi fick veta vad hon hade sagt i ett framprovocerat samtal med en falsk väninna, men inte vad hon hade sagt och tänkt om andra ting i andra sammanhang inför andra människor. Vi fick veta alla de lösryckta detaljer som en skrupelfri åklagare ville att vi skulle veta om Monica Lewinsky, men ingenting av det som Monica Lewinsky själv skulle vilja att vi visste om henne. [...] Det transparenta samhället öppnar många möjligheter för vemsomhelst att se vad de vill hos var och en av oss. Och definiera oss efter eget gottfinnande. När den som definierar oss dessutom har lagen på sin sida, och kan få genomslag för sin definition i massmedierna, och kan använda sig av glaspalatsets alla resurser för att vi ska se just det som behövs för fällande dom, riskerar vemsomhelst att få bilden av sig själv i ansiktet.

Vad mer finns att säga? Annat än ett Amen, förstås...

Bekännelse...

Hittade ett gammalt utlåningskvitto* (från 2006) i boken från universitetsbiblioteket. Bekänner härmed att jag älskar sånt... Det ger någon slags känsla av samhörighet med tidigare läsare av den bok man just ska börja på (eller håller på och läser i, när kvittot plötsligt dyker upp), att få ett namn på läsaren/lånaren, även om det är ett namn som inte alls säger en något, och en tidpunkt för lånet. Man kan fundera över orsaken till lånet: tenta? uppsats? eget intresse? Och så tiden då, har den här boken verkligen legat oläst och olånad i fyra år, eller är det bara ingen som har läst fram till sidan där kvittot låg under de senaste 4 åren?

Ibland ligger fler kvitton från samma person i boken, och då får man mer material till den bild man skapar av denne och av motivet till att boken lånades (och, ja, jag är helt på det klara med att det är en skapad bild och inte nödvändigtvis har något med sanningen att göra).

Och ibland ligger kvitton från flera personer, fast för samma bok, kvar i boken, och då får man en känsla för den där kedjan av tidigare läsare.

Av lite samma skäl är jag, och det är kanske också en bekännelse (i alla fall från en bibliotekarie) road av marginalanteckningar som tidigare läsare gjort. "Observera", ett frågetecken, ett utropstecken, eller som på ett ställe i marginalen på just denna bok: "Bullshit!" är också material till den där bilden.

En gång hittade jag ett utlåningskvitto utställt på en f.d. föreläsare/lärare. Och utan att avslöja varken namn på vederbörande eller titel på boken kan jag säga att det var en bok jag aldrig trott att vederbörande skulle ta i med tång... Där handlar det kanske inte så mycket om att bygga en bild av en i grunden anonym person, som att slå omkull en bild av en person man känner till sedan tidigare (eller känner till något om i alla fall). Och det är också spännande, att få sina fördomar utmanade och få lära känna nya sidor av människor.

---
* Har förstås anonymiserat kvittot här på bloggen.

The Queen; en krock mellan två världar.

Vi såg ju som bekant filmen The Queen häromsistens. Den kommer vi nog att se om i sinom tid, om inte annat för Helen Mirrens fantastiska rollprestation som drottning Elisabeth II.

Den handlar om tiden runt, och i synnerhet omedelbart efter, den olycka delvis orsakad av kändisjagande paparazzis som blev slutet för prinsessan Dianas liv. Vi ser händelserna dels ur kungafamiljens ögon, och dels ur den nyvalde premiärministern Tony Blairs och hans hustrus. Den kraftiga folkliga reaktionen, upprördheten över saker som att fanan på slottet inte hänger på halv stång (vilket tolkas som att kungafamiljen inte visar sorg). Hur Tony Blair, med stor hjälp av sin något cyniske pressekreterare lyckas vinna på opinionsvågen, och hur drottningen, när hon följer etiketten, gör allt fel (åtminstone i pressens och folkets ögon).

Filmen är givetvis filmskaparnas tolkning av skeendet, men det är intressant. Man kan uppfatta det just som en krock mellan två världar, eller kanske mellan två tider. Den tid/värld som format drottningen, och där formella regler är det som gäller, och den nya medieskapade världen, där det just inte finns några regler utan där den som hissas av, eller lyckas bemästra, media är dagens kung, och där den som dissas av, eller misslyckas med att bemästra media, blir detroniserad. Lite hårddraget, möjligen, skulle man kunna säga att samma mediedrev som blev prinsessan Dianas död, också gör hennes död till vad den blir av världshändelse.

Visst kan man se filmen som en skildring av monarkin, men lika mycket handlar den just om att den som för dagen sätter agendan är den som skapar verkligheten. Att fanan på slottet inte är en flagga i egentlig betydelse, utan bara en markör för om kungahusets överhuvud befinner sig på slottet eller inte, och således inte kan hissas på halv stång (för vad betyder det, att halva drottningen är på slottet?), spelar mindre roll om den som har medias öra lyckas ge det en annan betydelse.

Have you considered the possibility that for some people the royal standard is just a flag? 

föreslår prins Charles försiktigt för drottningen. I verkligheten handlar det kanske snarare om att den som har makt att definiera verkligheten också har makt att skapa den, att göra fanan till flagga. Mer om detta, antagligen, i en kommande bloggpost, som kommer att handla om Göran Rosenbergs Tankar om journalistik.

Trailer för filmen nedan. Hitta bästa pris här

  

Vacker höstdag!

En riktigt vacker höstdag hade vi igår i Skånes djurpark utanför Höör. Som synes!

2001: A Space Odyssey...

...Eller 2001: Ett rymdäventyr som den heter på svenska. Även om just äventyr kanske känns en aning missvisande...

Jag blev påmind om den häromnatten när jag försökte hitta ett TV-program att sova till. Min fru behöver ljud, från exempelvis TV, för att kunna somna, och jag har lärt mig att somna med ljud under de 16 år vi levt ihop... så mycket faktiskt att jag har TVn på när jag går och lägger mig även när jag är ensam hemma... Men jag är en aning känslig för program med störiga ljud, och det kom just ett sånt på Discovery Channel, som är defaultkanalen, så jag började leta bland kanalerna och hamnade i 2001: A Space Odyssey.

Perfekt! Den är vacker, men obegripligt långsam, faktiskt nästan sövande. Både jag och Anna somnade när vi såg den första gången... Den tar vi alltså, bestämde jag. Hade dock glömt att en del av långsamheten består i att den är tyst (eller har klassisk musik som enda ljud) stora delar av tiden, och så plötsligt kommer någon replik, eller oftare något larm från någon apparat. Som garanterat väcker en om man slumrat till. Man kan, bevisligen, somna till den, men sova till den visade sig svårare...

Men, om det nu inte är sova till den som är planen, så kan jag rekommendera 2001: A Space Odyssey just som en långsam, stillsam, vacker film. Det är inte särskilt mycket till handling, trots "äventyret" i den svenska titeln. Men den är just vacker, och musiken, som alltså dominerar ljudbilden i den, är väl vald och väl anpassad till bilderna. Exemplifierar nedan med en scen där musiken är Johann Strauss II, An der schönen blauen Donau.

Filmfakta: titel: 2001: A Space Odyssey. år: 1968 regi: Stanley Kubrick genre: Science Fiction (typ...)

Sommarpratarna

Sist av alla...antagligen...tänkte jag rekommendera serien Sommarpratarna i SVT, som nu går på sin andra säsong.

Konceptet är att en handfull (ganska exakt, tror det alltid är fem faktiskt) tidigare sommarvärdar i radions P1 möts till samtal kring de teman de pratat om i sina sommarprogram.

I årets första avsnitt möttes Annika Östberg, Paulo Roberto, Eva Gabrielsson, Tomas Sjödin och Magdalena Graaf till ett samtal som kom att beröra förluster, döden, maktlöshet och våld. Och Gud. Bland annat.

Jag tycker det är intressant att just Gud och tro tenderar att komma upp i de här samtalen så ofta, i vårt sekulariserade hörn av världen. I ett avsnitt där en pastor är en av de medverkande kommer det kanske naturligt så att säga och inte särskilt överraskande, men jag reflekterade över att det var ett påfallande frekvent samtalsämne även förra säsongen. Även utan pastorer närvarande (som jag minns det i alla fall).

Klipp ur deltagarnas sommarprogram spelas upp, ett och ett, och så samtalar man utifrån det klippet, sedan spelas nästa upp, tills alla deltagares program har hunnits med. Tanken är, antar jag att man ska kunna gå lite mer på djupet i något som å ena sidan är en detalj i sommarprogrammet men som å andra sidan berör dess kärna eller tema. Fördelen med det upplägget är att man skippar transportsträckor och kallprat, samtalet blir angeläget direkt.

Programmets stora nackdel ligger, som jag ser det, inte i upplägget som sådant utan i upplägget i kombination med tiden. Om fem personers sommarprogram/livsberättelser ska grävas i på 60 minuter så riskerar det att ändå bli, om inte bara ett krafsande på ytan, så i alla fall mindre genompratat och djupgående än vad som hade varit idealet.

Trots det: Om du gillar att lyssna på radions Sommar så gillar du Sommarpratarna i SVT. Det är samma stora fördel med bägge programmen, att man får möta nya sidor av människor som man kanske mest känt till som ansikten eller endast känt till en särskild aspekt av.

Titta klockan 20.00 i SVT1, eller på repriser under veckan. Eller titta på SVT play

Intensiva diskussioner som synes

Uppdatering: Läser att radions sommarprat nu, tack vare möjligheten att ladda ner podversionen i efterhand, är lika populära på vintern. Bland andra i nedladdningstoppen just nu märks Annika Östberg. Så jag undrar om inte Sommarpratarna i TV också bidrar till att skapa intresse för just de podversionerna. Vet åtminstone att jag själv i efterhand hämtat ett par sådana podversioner av sommarprat jag inte hört tidigare, just för att Sommarpratarna gjorde mig nyfiken på mer. 

Shadow of the Vampire

En annan av de filmer vi såg i söndags var Shadow of the Vampire. En slags meta-skräckfilm kanske man kan kalla den... Den handlar om inspelningen av stumfilmen Nosferatu (den tyske regissören F. W. Murnaus expressionistiska tolkning av Bram Stokers Dracula, inspelad 1921, först visad 1922).

Den lilla twisten är bara att skådespelaren Max Schreck, som spelar Greve Orlok, vampyren, i Nosferatu, i Shadow of Vampire visar sig inte vara skådespelare alls, utan en äkta vampyr, som Murnau gett det fejkade namnet Max Schreck, och anställt för att spela vampyren i filmen. Lönen i det hemliga avtalet inkluderar bland annat motspelerskan, Greta Schröder. Övriga medverkande i filminspelningen har dock ingen aning om detta utan tror att Max är en skådespelare som engagerar sig så djupt i sin konst att han under inspelningsperioden aldrig går ur sin roll.

Och förvecklingarna kan ta sin början...

En lite ovanlig skräckfilm. Fängslande mer än skrämmande. Har sina komiska poänger också. Att ha sett Murnaus Nosferatu ger en extra dimension, men jag vet inte om jag skulle säga att det är nödvändigt.

Eddie Izzard gör en bra rollprestation som en av skådespelarna f.ö.

Trailer ovan. Köpställen här: Discshop, Brittiska Amazon och CDON. Har du något annat tips på köpställe, så hojta gärna till.

Fatherland

Spoilervarning för den som inte sett Fatherland, och inte vill veta hur det går!

Tog en filmdag igår, och tittade på Fatherland, Shadow of the Vampire, samt the Queen. Samtliga filmer som jag/vi har tänkt att vi ska se ett tag nu, Shadow of the Vampire började vi t.o.m. se en kväll, men var lite för trötta för att se färdigt.

I Fatherland, som bygger på romanen av Robert Harris med samma namn, har Hitler och Tyskland vunnit kriget, och lagt under sig större delen av Europa, som nu går under namnet Germania. Året är 1967, och den amerikanska presidenten Kennedy ska göra det första statsbesöket i Germania sedan kriget, i ett led att mjuka upp relationerna och tina det kalla kriget mellan USA och Germania. Förintelsen har ägt rum, men har hemlighållts, den officiella bilden är att judarna bara blev relokaliserade till östra Europa. De två huvudpersonerna är en kvinnlig amerikansk journalist, Charlie, som föddes i Tyskland som dotter till en amerikansk diplomat och en tysk kvinna, men levt i USA sedan hon var liten, och Xavier, en officer inom SS, som efter kriget förvandlats till reguljär polis.

Någon skickar kryptiska dokument till Charlie, med begäran att hon ska ta reda på vad som verkligen hände. När hon söker upp en hög SS-man för att få svar, hittar hon honom död, och grips som misstänkt.

På så vis kommer hon i kontakt med Xavier, som är mordutredare. Xavier har precis fråntagits ett fall med en annan man som hittats död i en sjö, Gestapo stängde/tog över utredningen efter att det framkommit uppgifter om att Gestapos högste chef synts på platsen. Vilket förstås väckt Xaviers misstankar om att något är skumt.

Av det de tillsammans och var för sig rotar reda på framgår att samtliga deltagare i Wannseekonferensen, den där "den slutliga lösningen" skisserades, har mördats en efter en. Uppenbarligen för att hemlighålla både de beslut som togs där och den "slutliga lösningen" som sådan.

Charlie lyckas komma över bevis på förintelsen, som hon visar för Xavier, och sedan överlämnar till presidentens följe.

Xavier förstår att han hela sitt liv tjänat en mördarregim, och att han också dragit på sig dess (negativa) uppmärksamhet. Han försöker fly till USA, med Charlie och med sin son, men skjuts då sonen larmar Gestapo om att hans far beter sig underligt. Det sista han gör är att ringa sin son från en telefonkiosk för att försäkra honom att det som hände inte var hans fel.

Den avslöjade förintelsen får till följd att hela mötet mellan den 75-åriga Hitler och Kennedy ställs in, och i förlängningen att Germania kollapsar och demokratin återställs.

Mina kommentarer: Fungerar utmärkt som thriller. Men mycket till fördjupning i hypotetiska andra scenarier (eller ett scenario) efter andra världskriget är det inte, vilket jag kanske hade hoppats lite på. Det är förstås lite märkligt att se en man i SS-uniform som en av "the good guys", det kräver visst tankearbete och kan också ge en viktig påminnelse om hur de sakerna uppfattades på sin tid. Nämligen som något högst vardagligt, snarare än som ondskans insignier. Vilket bör lära oss att vår tids ondska också kommer i högst vardaglig skrud. Men...det är nog den enda filosofiövning filmen bjuder på.

Invändningar mot historieskrivningen etc: För det första, hela scenariot med det stora hemlighållandet bygger på att den nazistiska politiken mot judar, romer, homosexuella, socialister, jehovas vittnen etc. etc. var något som var helt okänt för alla andra än de direkt involverade hela tiden fram till efter kriget. Vilket helt enkelt inte stämmer. Men är en myt vi behöver för att kunna hävda att "vi visste ingenting."

För det andra. Slutet (som i och för sig är fiktion och inte fakta). Hitler står väntande på podiet, folkmassorna är där, presidentens bil är på väg. Någon sticker till presidenten några dokument och foton som avslöjar vad som hände under kriget (vilket då ligger mer än 20 år tillbaka i tiden). Presidentens bil tvärvänder, hela statsbesöket avbryts ögonaböj... Alltså...Tillåt mig småtvivla på realismen i det...

I korthet: Se den gärna om ni vill se en spännande thriller, men vänta er inte mycket mer än det.

Kaffe...

Läser just nu Vansinnets historia under den klassiska epoken av Michel Foucault, och hittade där en passus om hur man såg på kaffets välgörande egenskaper på 1600- och 1700-tal, som jag bara måste citera här:

[...]i kaffet finns det något som liknar en eld utan flamma, en renande kraft som inte förvandlar till aska; kaffet reducerar det orena: '...de som använder sig av det känner genom lång erfarenhet att det sätter magen rätt, att det konsumerar överflödiga vätskor, att det förskingrar väder, upplöser inälvornas slem, vilka det också milt renar, och, vilket är särskilt ansenligt, det hindrar ångorna som stiger mot huvudet och förmildrar följaktligen smärtor och de styng man vanligen känner där; och till slut ger det kraft, styrka och renhet till de animala andarna utan att det lämnar något avsevärt intryck av värme, inte ens hos de mest härdade av de som har för vana att använda sig av det'

Ur Vansinnets historia under den klassiska epoken, alltså, sid. 180-181 för att vara exakt, med citat ur Consultation de la Closure.

En eld utan flamma, alltså, där ser man...

Hedvigs bildtelefon...

Minns ni Från A till Ö? Barnprogrammet från 1970-talet. Med Hedvig, vars näsa växer när hon låtsas att hon förstår ett ord hon hör fast hon själva verket inte alls förstår. Och sen måste hon ta reda på vad det faktiskt betyder, så att hon faktiskt förstår, för att näsan ska bli vanlig igen. I klippet nedan cyklar hon t.ex. till Riksdagen för att fråga Olof Palme vad demokrati betyder.

Men bortsett från pedagogiska och ordförrådsökande effekter hade programmet också ett inslag av vad som i alla fall då var science fiction: Hedvigs bildtelefon. Den som skapade så många problem för henne när hennes syster ringde och kom på henne med att låtsas förstå mer än hon gjorde...

Blev påmind om den igår, när vi videopratade via Skype med goda vänner som för närvarande är bosatta i Turkiet. Vi är fortfarande löjligt förtjusta i den möjligheten. Det är liksom som en saga, eller som science fiction, att kunna se och prata med människor långt, långt bort nästan som om de var i rummet. Eller nästan som att man kan titta in hos och hälsa på virtuellt någon annanstans (vi fick t.ex. titta oss omkring i deras lägenhet i Ankara igår). Vi sa nåt åt det hållet. Inte då, sa vännerna, det är ju bara Hedvigs bildtelefon i Från A till Ö. Inget konstigt alls...

Hmm. Kanske blev vår generation förutbestämd att älska videosamtal när vi satt framför TVn och Från A till Ö på 1970-talet...