fredag 22 oktober 2010

Vodkaflaskan på diskbänken

"Baby, you can just pretend, that maybe you can love again" 

Jag har reagerat väldigt starkt känslomässigt på det här med Smyrna. Och då egentligen inte främst på hållningen i medlemsfrågan, även om jag principiellt reagerar även på det, utan på oärligheten, hymlandet, sopandet under mattan.

Och jag har funderat på varför. Varför är jag överhuvudtaget förvånad? Egentligen?

För det första. Visst har jag tidigare läst på Smyrnas hemsida att det enda som krävs för medlemskap är tro på Jesus och dop. Men samtidigt är du som avvikare väldigt väl medveten om att när de som tillhör normen säger "alla", så menar de inte dig. När de säger "människor", menar de heller inte dig. Det vill säga, när man läser den formuleringen på en kyrkas hemsida ligger det nära till hands att underförstått översätta den:

"För heterosexuella är tron och dopet det enda som krävs för medlemskap. För icke-heterosexuella finns outtalade tilläggsklausuler." 

Trist att få det bekräftat sådär svart på vitt visserligen. Väldigt trist till och med. Men samtidigt ju vad alla vi som vant oss vid att inte riktigt tillhöra vet att det betyder. Egentligen. Även om man kunde hoppats på, ville tro kanske rent av, att det där med det outtalade äntligen avskaffats, så visste man väl nånstans att det var så det var.

Så varför så förvånad?

För det andra, men egentligen mycket viktigare, brukar jag inte alltid säga att det är just sopandet under mattan, den påklistrade ytan, döljandet, som är frikyrkans största problem? Det riktigt stora inbyggda systemfelet. Det som nästan alla mindre problem (i den mån de nu kan kallas mindre) kan föras tillbaka till: Den närmast paniska rädslan för de mörkare känslorna och tankarna, att allt måste vara glatt och ljust hela tiden. Kosta vad det kosta vill. Bara för att ta ett exempel.

Så varför så förvånad?

Är det inte också det jag brukar se som själva kärnpunkten i min egen brytning med pingströrelsen? Det jag så småningom landar i när jag någon enstaka gång ska förklara hur/berätta om när jag och pingst gick skilda vägar?

Jag brukar i och för sig inte tala om det så ofta, annat än med de allra närmaste. Det är fördelen med att vara både hbt och f.d. frikyrkomedlem. Eftersom folk tror att de redan vet svaret, att det förstnämnda givetvis förklarar det sistnämnda, så ställs aldrig frågan. Därför kan man utan problem spara förklaringen av hur det egentligen var/är till de gånger man vill berätta.

Men de gånger jag ändå berättar om mitt utträde, och försöker förklara hur det kunde bli som det blev, så är det där jag hamnar. Det, den alltför stora skillnaden mellan ytan och det under ytan, är det som alla de andra enskildheterna kan föras tillbaka till.

Så varför så förvånad?

Jag tror att jag till slut hittade svaret.

Besvikelsen kommer inte trots allt detta. Den bottnar i det. Jag läste en gång att förhållandet till kyrkan för många av oss är som en misshandlad kvinnas förhållande till sin misshandlande make. Jag minns att jag markerade med ett tjockt streck i marginalen där. Och innan ni går i taket och undrar vilken militant ateist som formulerade det, kan jag berätta att författaren var en kvinnlig pastor.

Jag tror att det är precis så det är.

Redan innan det citatet flöt upp i minnet på mig, var det ett ansikte som jag såg framför mig när jag tänkte på detta. Ansiktet på vännen som en gång tidigare lämnat sin man i ett dramatiskt uppbrott, på grund av att hans drickande brutit ner deras relation och gjort den destruktiv. Efter många tårar, från dem bägge, och mycket pratande, hade hon till slut trott på att det han faktiskt ville var något annat än det som varit, och att han ändrat sig. Och hon hade flyttat tillbaka. Tveksamt, och med många förbehåll först. Men så småningom med en växande tillit. Tills hon en dag kom hem och såg en nästan tom vodkaflaska på diskbänken.

Då, i retrospektiv, såg hon förstås också allt det där andra hon borde ha sett, och kanske sett men så förtvivlat gärna velat bortse ifrån.

Så är det. Hymlandet, halvsanningarna, det överslätade, döljandet, är vad jag varit tvungen att bortse ifrån, så väldigt gärna velat bortse ifrån, för att kunna orka kyrkan igen. "Fallet Smyrna" är vodkaflaskan på diskbänken för mig.

Frågan är bara, för mig som det var för henne, vad jag ska göra med det. Hur man går vidare.

Den gången sa vi till henne att "Han vill. Det har han inte ljugit om. Han vill verkligen. Men han kan inte." Men jag känner mig tveksam till att återanvända det rådet till mig själv. Jag tror nämligen att kyrkan kan bli något annat än hon är, om hon vill. Det är viljan jag inte är säker på att jag tror på.

Jag vet inte. På lång sikt. Jag vet bara att just nu måste jag backa lite från kyrkan, få andas lite. Vad som händer sen får vi se.

"I got out of the kitchen. I couldn't stand the heat. 
Back into my skin and out on the street. 
Lookin' for a little salvation. 
It's only me."

----
Bloggposten har skrivits, i stora stycken, till tonerna av, samt inleds och avslutas med citat ur "It's only me" av Melissa Etheridge. Finns på Spotify. Rekommenderas.

3 kommentarer:

  1. En mycket starkt inlägg.
    Jag är stolt över min starka klarögda dotter.
    Sopandet under mattan har givit så många så djupa sår att det borde vara slut med det nu om frikyrkligheten vill överleva.
    Du är enastående "mitt lilla frimärke"

    kramar
    Mammie

    SvaraRadera
  2. Jag har all respekt för din tro och du skall ha en eloge för ditt engagemang i frågan kring HBt. Jag håller med att alla skall ha chans att delta i kyrkans ritualer och ingen annan kan bedöma någon annans tro. Jag tvivlar inte på din och andra HBTs personers tro o andlighet o anliga längtan, den är absolut sann, men att säga att hela frikyrkan är kass och sopar under mattan är också ett sätt att möta frågan med litet perspektiv. Jag vet att du haft en tuff barndom i er församling och då inte beroende på dina personliga val och jag beklagar, men jag har mött så många genom ärliga och omtänktdamma och vidsynta kristna som inte kan kompromissa med BIblens budskap. Därför vil jag lägga denna kommentar. Jag kom själv till tro i Smyrna och jag tror att deras genuina Bibeltro var en av anledningarna til att jag valde dem, alla där har inte en dålig människosyn de praktiserar BIblens budskap. Jag tycker jätte mycket om dig och tycker det berikar att ha med dig i våra sammanhang, det gör att vi måste lyfta blicken en bit. tråkigt att du känner att du måste backa, jag hoppas det är endast från kyrkan och att du istället närmar dig Gud. han är vägen sanningen och livet.

    SvaraRadera
  3. Tack mamma! Jo, så är det ju. Där luft och ljus inte kommer in kommer i längden ingenting att kunna leva. Det är där man måste börja.

    Tini: Tack för kommentar! Nu handlar det här faktiskt för mig endast i andra hand om hbt, huvudfrågan är sanning och rakhet kontra lögn och otydlighet. I just det här fallet: Två motsägande utsagor om samma sak kan inte vara sanna samtidigt. Om det på Smyrnas hemsida står att man har två krav för medlemskap, och Urban Ringbäck säger att man dessutom har ett tredje, tre kärnvärden som han kallar det, så är inte båda delarna sanna. Det ena är då lögn. Men det är bara ett enda exempel. Droppen. Vodkaflaskan på diskbänken, om du så vill. Inte hela problematiken, bara ett symptom på den.

    Läs gärna Emanuel Karlsten om hur locket-på-kulturen på Dagen var vad som gjorde att han inte kände att han kunde vara kvar:

    http://www.emanuelkarlsten.se/10/hittat-lankat-och-kommenterat-october-18-2010/
    under rubriken "Guds hus floppade"

    http://www.emanuelkarlsten.se/06/dagen-och-avbojandet-av-en-annons/
    särskilt stycket om bakgrunden till att han sa upp sig från Dagen

    Det är bra beskrivningar av hur den här sopa under mattan-kulturen kommit att prägla även den tidning som ursprungligen var ett pingst-projekt, även om den är ekumenisk idag.

    Och, nej,jag tror inte heller att alla i Smyrna har en dålig människosyn. Jag vet inte om du läste mitt inlägg där jag förklarar varför/hur det här inte påverkar min syn på Tomas Sjödin, som ju också hör till Smyrna. Annars finns det här:
    http://libreb.blogspot.com/2010/10/det-ar-dags-att-jag-kommer-ut.html
    Det handlar i och för sig inte om människosynen, även om jag inte har anledning att betvivla Tomas Sjödin på den punkten heller, utan mer om hur just ärligheten skapar förtroende.

    Det finns givetvis undantag överallt. Jag har till exempel alltid tyckt att just du personligen är ett lysande undantag med din uppfriskande direkthet. Men den behöver bli mer än undantag, den behöver börja prägla den frikyrkliga kulturen som sådan. Jag tror faktiskt det är en överlevnadsfråga för frikyrkan.

    Sen är ju Gud och kyrkan inte alls samma sak för mig. Och i just det här fallet tror jag att jag kan applicera det någon har sagt: Om du vänder Kristus ryggen för sanningens skull, kommer du att falla i Hans armar. För han har sagt jag ÄR sanningen.

    Förresten, om Jesus ÄR sanningen, borde kyrkan vara mindre rädda för just sanning.

    Ha det bra!

    SvaraRadera