tisdag 15 november 2011

HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 1: We're here, we're queer get used to it

Lång titel. Jag vet. Men svårt att klämma ihop på annat sätt.

Det har alltså blivit dags för en lektion i bloggserien "HBT-kunskap för frikyrkliga". Introduktionsposten finns här, men i korthet handlar det om att  hbt-personer helt enkelt varit tvungna att skaffa sig en hel massa kompetens i hur man lever som minoritet, och hur man lever med och runt normer som vill förneka ens existens eller förminska ens liv. Och om att det är en kompetens som frikyrkliga egentligen också har behov av.

Om det sedan är något frikyrkliga idag behöver mer än tidigare generationers frikyrkliga så tror jag inte att det, i så fall, beror på att frikyrkliga idag är mer normbrytande än förr. Inte egentligen. Snarare handlar det om att det i och med att frikyrkan blivit en mer etablerad del av samhället uppstått en spänning mellan en (allt starkare) önskan att vara normal, att vara "som alla andra", å ena sidan, och det faktum att tro och religion i allmänhet, liksom frikyrklighet i synnerhet, ändå inte är helt i enlighet med det omgivande samhällets normer. Hur etablerade frikyrkorna än blivit som institutioner, är de frikyrkliga ändå inte "normala", helt enkelt. Vilket för oss in på temat för dagens lektion.

I gayrörelsens historia finns en fas där fokus var att försöka övertyga omvärlden om att homosexuella (som var de man pratade om då) var precis som alla andra. Kanhända var den trenden starkare i den svenska historien, vi är ju något av experter på icke-konfronterande och konfliktskyende i den här delen av världen... Fast jag tycker nog att den kan ses nog så tydligt även i den nordamerikanska historien.

Hursomhelst. Den mest uppenbara baksidan är förstås att man då slår inåt och nedåt snarare än utåt och uppåt. Det är inte någon slump att HBT-begreppet inte kom till under den här delen av historien, för B (bisexuella) och T (transpersoner) ville de homosexuella som (eventuellt) kunde kvala in som normala inte alls förknippas med då. Det blev en hierarki byggd efter omvärldens värderingar där vissa (många) osynliggjordes och förtrycktes även inom gaykulturen.

Till den periodens försvar kan sägas att det möjligen är en nödvändig, eller åtminstone högst begriplig, attityd och strategi under i alla fall den tid då homosexualitet var sjukdomsförklarat (för Sveriges vidkommande en 35-årig parantes i 1900-talshistorien). När det var den bild man i första hand hade att slåss emot, blev kanske "Vi är som alla andra" en viktig eller nödvändig motbild. Kanske.

Denna period efterföljdes av en som kan sammanfattas med aktionsgruppen Queer Nations fras (myntad 1990) "We're here, we're queer, get used to it" ( "Vi är här, vi är konstiga*, vänj er"), i vissa fall ersatt med det något snällifierade "We're here, we're queer, and we'd like to say hello" ("Vi är här, vi är konstiga, och vi vill gärna säga hej"). Alltså, kort och gott, mer självsäkerhet, mindre hukande och vädjande om någon slags villkorad acceptans.

Och också (i mitt tycke ett av de viktigaste bidragen queerepoken gett, men det faller lite utanför denna bloggpost) ett fokus på och kritik mot just de heterosexuella normerna (en av de roligare aktionerna Queer Nation gjorde var när de gick på heterobarer och imiterade de heterosexuella "riter" som äger rum där, på samma gång ett synliggörande av att heterosexuella faktiskt också är ganska konstiga, och ett sätt att kräva plats på samma villkor).

Var vill jag nu komma med det här då? Är det bara en liten snabblektion i modern gayhistoria för frikyrkliga läsare? Nej. Det är min absoluta uppfattning att dagens svenska frikyrkliga behöver lära sig av gayrörelsen att ta det där klivet från "Vi är som alla andra" till "We're here we're queer, get used to it".

Frikyrkliga (och alla som är troende på något annat sätt än det normalsvenska privatreligiösa) uppfattas som konstiga i dagens samhälle. Ja.
Det finns och frodas otaliga fördomar mot frikyrkliga (etc, se parantesen ovan). Ja.
Många som vuxit upp inom frikyrkan har som barn (och kanske som vuxna) upplevt ensamhet och utanförskap bland sina jämnåriga p.g.a. detta. Ja.
Många frikyrkliga lever ett slags dubbelliv, där människor på jobbet etc. inte känner till deras tro och/eller frikyrkoliv (eller borde jag kalla det deras frikyrkliga livsstil?...). De är i garderoben helt enkelt. Ja.

Frågan är hur detta bäst löses.

Att vi idag har nått en en punkt då homosexuella alltmer uppfattas som "alla andra", inte konstigare än hockeyfans eller scouter eller vilken annan "normal" subkultur som helst, kan tyckas paradoxalt. Att det inte var förrän homosexuella slutade vädja om att bli inkluderade i den "normala klubben" som de egentligen började bli insläppta där. Eller kanske är det inte så paradoxalt? Kanske är det så att den som argumenterar för att den är normal därmed bevisligen inte är det (inte sagt för att lägga skulden för homofobi och heterosexism på homosexuella, bara en fundering kring vad som är den mest framkomliga vägen när man utan egen förskyllan måste slåss mot de fördomarna)?

Jag tror det finns en parallell till den frikyrkliga världen här.

Bakgrunden till den här posten är att jag som frikyrkonörd som lever till största delen utanför frikyrkan har en ganska stor erfarenhet av att se frikyrkan med utomståendes ögon. Dels kanske mina egna ögon i vissa avseenden kan kallas utomstående. Men framförallt syftar jag på att jag upplevt frikyrkliga gudstjänster och andra frikyrkliga "event" i sällskap av såväl min fru (garanterat helt och hållet icke-frikyrklig...) som andra vänner och bekanta helt utan frikyrklig bakgrund. Och diskuterat erfarenheterna därifrån med dem.

Men när jag velat dela med mig av de erfarenheterna i forum där helt och hållet frikyrkliga människor diskuterar med andra helt och hållet frikyrkliga människor hur de ska ändra på gudstjänsterna för att göra dem mer tilltalande (eller i alla fall inte bortstötande) för människor utifrån, så har jag mötts av väldigt döva öron.

Fokus är i de diskussionerna väldigt tydligt på att ta bort allt som kan verka "konstigt" eller ovant för personer utifrån, så att de känner sig "hemma". Min i stort sett ignorerade infallsvinkel (baserad på ganska gedigen erfarenhet i frågan) är den om att de utifrån som är intresserade av att gå på en gudstjänst faktiskt är intresserade av allt det där som är nytt och ovant. Det är därför de kommer.

Därmed inte sagt att allt är begripligt vid första påseendet (men, inom parantes sagt, det är det fortfarande inte efter att den frikyrkligt hemmablinde tagit bort det han/hon tror är svårt att förstå). Men det är ju där den mellanmänskliga kontakten kommer in.

De här forumdiskussionerna, såväl enkelspårigheten i dem som ointresset för synpunkter som inte handlar om att göra frikyrkan mindre konstig, förbryllade mig enormt. Tills det en dag gick upp för mig vad de egentligen handlade om. Det handlar inte om att dra nya människor, inte egentligen och på djupet. Det handlar om att vad man innerst inne högst av allt önskar sig är att när (om) någon utomstående råkar förirra sig till en frikyrklig gudstjänst så ska denne spontant utbrista:


"Herregud! Vilka NORMALA människor det här är. De är ju precis som alla andra"

Det är givetvis baserat i smärtsamma upplevelser av utanförskap, särskilt under uppväxtåren. Kanske rent av mobbing (inte så få frikyrkliga barn mobbas ju för denna sin avvikelse från det normala). Det inre avvisade barnets längtan efter bekräftelse och acceptans. Det handlar också om fullt verkliga fördomar från omgivningen (precis som gayrörelsens "Vi är precis som alla andra" handlade om helt verkligt förtryck och homofobi).

Bakgrunden är alltså helt naturlig (inte alls konstig... till och med normal kanske...). Men strategin har nått vägs ände.

Det är dags att frikyrkan och de frikyrkliga finner självförtroendet och modet att säga:

WE'RE HERE WE'RE QUEER GET USED TO IT alternativt, om man vill vara lite frikyrkosnäll: WE'RE HERE WE'RE QUEER AND WE'D LIKE TO SAY HELLO.

Ett förhållningssätt som givetvis måste balanseras av (kanske rent av endast kan möjliggöras av) en sann respekt för alla de som är konstiga på andra sätt än det egna.

Läs mer i:
Glad pride, kära pingstvänner!
och, som nämnt, i del I i denna bloggserie,
HBT-kunskap för frikyrkliga: Intro
Eller lektion 2:
HBT-kunskap för frikyrkliga, lektion 2: Sex
Eller lektion 3:
Ett kapitel i slutet...
Eller lektion 4:
Vad en applåd kan berätta...

----------

* Översättningen till svenska av ordet queer är allt annat än enkel, och rymmer många intrikata aspekter (jag har lyssnat till hela akademiska föreläsningar och seminarier om enbart den frågan). Här väljer jag dock, för enkelhets skull, "konstig".

-----------

PS. 131022: Här hittar jag lite andra (fast samtidigt delvis liknande) sätt att fundera kring det där behovet av att passa in och inte vara konstig

10 kommentarer:

  1. Så underbart bra! Jag hade på min dörr, när jag bodde i trapphus där inte regnet tog bort lappar, en lapp jag fått av min vän katoliken: Beware of religious wacko! Det känns som du tänker precis som jag och det är precis som du säger-det är det som är eljest man letar efter i kyrkan inte det medelsvenssonaktiga. Om man redan från början gör klart att man är en religiös queer, brukar dessutom respekten öka inte bara rent samhälleligt, utan också på det personliga planet.

    Jag måste bara upprepa hur bra det här är-UNDERBART klokt och välformulerat.

    SvaraRadera
  2. Intressant! En hel del poänger.
    Får mig att tänka på anpassade gudstjänster, som inte minst parodierats i det här klippet: http://www.youtube.com/watch?v=q4ghjPbULEU

    SvaraRadera
  3. Alma: Tack!

    Jag tror just att man liksom avväpnar den som vill använda ens annorlundaskap mot en om man visar att man inte skäms för det.

    "Beware of religious wacko" Underbar lapp!

    SvaraRadera
  4. Simon: Tack! Och tack för länken också. Dessvärre envisas den dator jag sitter vid just nu att stänga webläsaren varje gång jag öppnar youtube... Men jag ska titta på klippet när jag sitter vid min vanliga dator igen.

    SvaraRadera
  5. Mycket bra inlägg! Det gäller för övrigt inte bara frikyrkor och HBT-rörelsen. Ens konstigheter (för det har alla) är ofta ens kvaliteter.

    SvaraRadera
  6. Som uppvuxen i frikyrkan, tidvis retad och mobbad för det i skolan, så kan jag styrka under den beskrivning du ger Mackan. Önskan att vara accepterad är djupt rotad i oss. Men jag insåg med tiden hur icke-attraktiv vår evangelisation var. Vem vill "omvända" sig om vårt budskap är att vi är likadana som alla andra!
    MEN har vi inte en annan sida idag? Är inte normen att vi ska vara queer och annorlunda? Är det inte den "normale" som är föraktad? Finns det inte ett utanförskap för den som i det vanliga livet ser Guds gåva? Som inte söker Gud i queer utan i vardagens rytm? Vet inte riktigt hur jag får ihop dessa två sidor i min tro!?

    SvaraRadera
  7. Björnes Magasin: Tack! Så är det ju.

    SvaraRadera
  8. Roland: Kanske är det viktiga att inse att den "normale" egentligen inte finns. Som Björnes Magasin skriver här ovan, konstigheter har alla. Och som Queer Nation visade i sin roliga aktion på heterobarer, även de som anses normala är i själva verket jättekonstiga, betraktade med utomstående ögon ;-)

    Om vi alla är konstiga, på olika sätt, så behöver vi inte ta illa vid oss om andra tycker att vi är konstiga ("ja, och?" liksom), samtidigt som det lär oss att andra både kan och får vara konstiga på andra sätt än vårt.

    Jag tror faktiskt att den här olikheten och mångfalden är precis vad Gud önskade och avsåg i skapelsen. Om Gud hade velat ha robotar som alla är likadana, hade Gud nog skapat robotar snarare än människor, liksom.

    SvaraRadera
  9. TAck för ett intressant inlägg. Det var mycket som var väldigt intressant, det stämmer verkligen att vi i frikyrkan ständigt försöker bli normala.

    SvaraRadera
  10. Simon: Tack för kommentar! Ledsen att jag missade den tidigare (har åkt på influensan, så jag är inte den mest skärpta eller uppmärksamma just nu...).

    Ha det gott!

    SvaraRadera