Det är dags att jag kommer ut...

Tänkte komma ut som en av de där, enligt Carl-Henric Jaktlund, konstiga människor som uppskattar Tomas Sjödins skrivande, men ändå anser att Smyrnas anti-homo policy är inskränkt...

Tror inom parentes sagt att man måste vara väldigt frikyrklig* för att överhuvudtaget se hur det förstnämnda skulle omöjliggöra det sistnämnda, men ok here goes...

Tomas Sjödin, som alltså bland annat är pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg, är därutöver också krönikör, författare och föreläsare. Han har skrivit böcker, krönikor, och annat, kanske i första hand utifrån sin egen erfarenhet av att som förälder leva med två svårt sjuka barn, och senare med sorgen efter dessa barn. Men också om en hel del annat.

Den allra första bok jag läste av honom, och jag tror det är den första han skrivit, handlade exempelvis i första hand om församlingen: Osminkat: om längtan efter församlingens sanna ansikte. Redan där "fångade" han mig som läsare, trots att det då var bara tre år sedan jag gått ur den pingstförsamling jag tillhört tidigare. Eller kanske just därför. Jag kände igen brottningen med frågor och smärtpunkter kring församlingen. Våra frågor och smärtpunkter var kanske inte desamma, även om det överlappade här och var. Och vad brottningen mynnade ut i var inte heller detsamma. Men i brottningen som sådan fanns ett igenkännande. Och det personliga och ärliga tilltalet, som kändes just osminkat, byggde ett förtroendekapital och en trovärdighet.

Det ärliga och osminkade, och att han faktiskt bjuder in läsaren i sin egen brottning snarare än att slå fast ett antal teser har fortsatt att vara en röd tråd i Tomas Sjödins skrivande. I de senare böckerna, de som nog är kända för en bredare allmänhet än den om församlingen, är det alltså familjelivet och vardagslivet som står mer i centrum. Och utifrån detta också brottning med större frågor, om Gud, om det är meningen att allt ska ha en mening (för att nu stjäla en formulering från omslaget till Reservkraft), om glädje. Med mera. De böckerna har jag läst, och läst om, med behållning och, också, med igenkännande. I första hand ett igenkännande i frågorna, som jag tror berör de allra flesta. I andra hand ett igenkännande utifrån att också ha sjukdom och handikapp i familjen och vardagen, även om vår situation rent konkret är en annan än Tomas Sjödins och hans familjs.

Och nu senast kommer alltså, utgiven de senaste dagarna, Jag lutar åt Gud, samlingen av krönikor som tidigare publicerats i Göteborgs-Posten. Och som tydligen också har en baksidestext författad av Göteborgs-Postens politiske chefredaktör Peter Hjörne. Jag har beställt den, förbokat till och med, och den bör trilla ner här endera dagen eller stunden (postgången här ute på landet är pålitlig men ibland aningen senfärdig...). Men läst den har jag alltså inte gjort, än. Ändå känner jag ingen tveksamhet inför att rekommendera den redan nu. Dels för att jag läst många av Tomas Sjödins krönikor tidigare, bland annat i Göteborgs-Posten. Dels för att det vi skulle kunna kalla Smyrnadebaclet inte innebär ett slut på mitt förtroende för och uppskattning av Tomas Sjödin som skribent och "medtänkare" i livsfrågorna.

Smyrnas trovärdighet har rasat för mig. Inte bara på grund av hållningen i medlemsfrågan, utan minst lika mycket för att den, när den nu blivit offentlig, visar att man både hymlat och ljugit om saken tidigare. Och för att det här sammantaget faktiskt gör Smyrnas visionsförklaring tragikomisk. Men Tomas Sjödins personliga och författarmässiga förtroendekapital är inte därmed förbrukat, hos mig. Det vilar på en mer solid grund än så.

Jag kan förstå de som menar att det som kommit upp de senaste dagarna borde innebära att man också avskriver Tomas Sjödin och hans böcker. Nu kommer inte jag till den slutsatsen, av en hel massa som jag tycker goda skäl, men jag kan förstå hur man tänker då.

Det andra sättet att tänka däremot, kan jag inte förstå. Det att förtroendet för Tomas Sjödin skulle ändra på hur jag ser på det som framkommit om Smyrna. Faktiskt, och helt ärligt, förstår jag det inte. Jag raljerar inte alls här. Därav grubblande på det sedan igår, och därav den här bloggposten.

Jag skulle kanske inte själv uppmana medlemmar att gå ur Smyrna, sådär kategoriskt i alla fall. Från mitt perspektiv sett gör både de som eventuellt går ur på grund av den här saken, och de som stannar, helt rätt. Under förutsättning att de följer sitt hjärta. Men jag kan å andra sidan förstå att en ledarsida i en dagstidning väljer den vinkeln, att uppmana till någon form av handling eller konsekvens är ju lite av en ledarkommentars funktion. Alternativet skulle ju vara att uppmana Smyrna som församling att ändra sin hållning – men det vore mer tveksamt ur ett religionsfrihetsperspektiv, kan jag tycka. Att vända sig till medlemmarna som individer med en fråga om hur de kan vilja vara en del av det sammanhanget är däremot en annan sak.

Och jag ser alltså inga som helst problem med att stå bakom både den ledarkommentaren och en baksidestext som uttrycker varm uppskattning för och rekommendation av Tomas Sjödins krönikor. Motsättningen finns inte där för mig. Det handlar om att skilja på sak och person i viss mån, men också om att skilja på sak och sak.


* Och när jag säger "frikyrklig" gör jag det med kärlek. Även om det är en kärlek som blivit hemlös.

Uppdatering: Och här läser jag om Tomas Sjödins föreläsande, och tänker att det är ännu ett exempel på att han, även om jag är helt säker på att han förmedlar Gud till människor utanför kyrkan till exempel genom sina föreläsningar, för människor utanför kyrkan inte i första hand är pastor i Smyrna. Hans förtroendekapital handlar, som sagt, om andra saker.