Smyrnakyrkan i Göteborg tycks ha en förmåga att dra till sig min uppmärksamhet just i oktober varje år. Förra året i oktober var det en artikel i Dagen om Peter Hallströms medverkan på Sång- och Musikkonferensen som gjorde mig så väldigt trött. Jo, just trött. Så vill jag nog beskriva känslan. Ända in i märgen trött.
Varför den reaktionen på en artikel om ett känsloladdat möte, försoning kanske rent av, mellan en man som för 20 år sedan blev utesluten ur en församling i pingströrelsen, och just representanter för pingst? Är det inte vackert? Hoppfullt? Jo, för den direkt berörda är det nog det. Förlåtelse och försoning befriar, särskilt den som ger förlåtelsen.
Men trötthet är också ett av sorgens uttryck. Och det var nog vad min trötthet handlade om. Sorg över att det där med att lämna sargade människor bakom sig inte var något som pingströrelsen upphörde med för 20 år sedan. Sorg över att det pågår lika mycket än idag. Sorg, i form av en enorm trötthet, inför tanken på de känslofyllda möten som kommer att äga rum 20 år från idag.
För så är det ju. Om 20 år kommer, under förutsättning att den svenska pingströrelsen då alls finns kvar, någon efterträdare till den Urban Ringbäck som samtalade med Peter Hallström att möta och samtala med den Peter (jo, som genom ett historiens skämtlynne heter han också Peter) som av (bland andra) just Urban Ringbäck nekas att återvända till sin församling. Det kommer att vara ett försoningens och förlåtelsens känslofyllda möte, där pingströrelsen återigen blir förlåtna för tidigare synder, och beklagar den inskränkthet som rådde *tidigare*.
Kom ihåg var ni läste det först...
Och det enda som bryter tröttheten i den tanken, om än aldrig så lite, är det lilla, lilla hoppet att det då faktiskt kommer att vara ett mönster man har lämnat bakom sig. Att *det* försonande mötet blir det sista som behöver hållas. Att listan på offer för pingstvänners självrättfärdighet då inte längre fylls på. Men...fan tro't, som man säger på vad som brukar kallas ren svenska.
Sorg är kärlek som blivit hemlös, lär någon klok människa ha sagt. Och så har jag kallat den här bloggposten. För att det är ganska precis så jag känner inför pingströrelsen. Sorg. En sorg som har sin grund i kärlek. Men det är en kärlek som blivit hemlös.
---
andra poster i ämnet
Ska man skratta eller gråta?
Känns det igen...
Är det jag som inte kan läsa, eller saknas det uppgifter i artikeln om VARFÖR han blev utesluten? Jag hittar inget om det.
SvaraRaderaMenar du Peter Hallström? I så fall, nej, artikeln säger inget om det. Och jag vet inget om det sedan tidigare heller. Det kan ju vara många olika anledningar till det.
SvaraRaderaHade det varit längre tid sedan än 20 år hade det inte varit omöjligt att det hade med musiken att göra (den musik han gjorde och/eller de sammanhang han spelade i). Jag tycker att Carl-Henric Jaktlund, på Dagen, antyder något åt det hållet i sin bloggpost: http://www.dagen.se/blogg/jaktlund/2009/10/hallstrom-musiken Men 20 år känns ändå som lite för nyss för det. Men, som sagt, jag vet inte.
Det är liksom det som är det sorgliga. Genom historien har det funnits olika anledningar till varför vissa ansågs absolut inte kunna höra till församlingen. Kort hår på kvinnor t.ex.... Och anledningarna har varierat på ett ganska godtyckligt sätt. Därför är det rätt svårt att ens gissa i efterhand, även om årtal kan ge en ledtråd. Och sådant som innebar omedelbar uteslutning under en tid, anser senare tider inte alls vara relevant för tro och församlingsmedlemskap (för då har de hittat någon annan att definiera ut).
Okej, då är jag med. Ja det är ju det som vi diskuterat lite i Trollhare-bloggen... att många frikyrkliga människor tyvärr verkar behöva några konkreta "krokar" att hänga identiteten på... typ "vi frikyrkliga är inte som andra, för vi är nykterister och har inte sex innan äktenskapet och är alltid hetero" eller vad det nu kan vara.
SvaraRaderaNär jag var aktiv i baptist-missions-kyrkan så fick jag ju höra från folk ett par generationer äldre än mej att det varit enormt mycket konstiga regler när dom var unga... inte gå på bio, inte spela kort (!) etc. När jag var med där hade det väl i stort sett kokats ner till ovanstående tre regler. Däremot så blev ju inte folk uteslutna om dom hade andra åsikter, fanns trots allt en minoritet som drack lite och/eller hade sex även fast dom inte ens planerade att gifta sej med sin pojk/flickvän. Iofs, hetero-biten var väl det som satt hårdast... kan tänka mej att även det mjukas upp med tiden.
Pingstarna är väl iofs lite mer, öh, "sektiga" av sej än baptist-missionarna överlag?
Jo, det kan nog stämma, lite mer "sektiga" kanske... Björn Cedersjös avhandling "Bortom syndakatalogen" visar att just pingströrelsen hållit kvar vid de faktiska, formella, uteslutningarna längre än andra frikyrkosamfund.
SvaraRaderaBåde hans avhandling och Owe Kennerbergs (som är det andra stora arbetet om just församlingstukten, som det kallas, i svensk frikyrka) visar i och för sig också att tendensen varit (även om den alltså dröjde längre i pingst) att ersätta den där formella och offentliga uteslutningen med att i enskilda samtal uppmana den "felande" att själv begära utträde ur församlingen. Av nån slags barmhärtighet och själavårdshänsyn o.s.v.
Och, visst i och för sig är det väl nån slags barmhärtighet (också) i att slippa den offentliga skammen, det kan ju räcka med att man mister sin församlingsgemenskap liksom... Men bortsett från det vet jag inte om jag ser den jätteskillnad mellan de två förhållningssätten som många andra verkar göra. Det är en formell skillnad, men inte mycket mer. Så det där med att uteslutningarna är historia, som många brukar påstå, är nog ändå en sanning med modifikation. Det vore fantastiskt. Men i verkligheten handlar det mest bara om ett nytt sätt att göra det på.
Och, jo, som sagt åtminstone just nu är det väl heterobiten som är den krok man framförallt väljer att hänga sin frikyrkliga (och/eller pingstkyrkliga) identitet på. Men det kommer det inte vara för evigt, är jag helt övertygad om. Frågan är bara vad som blir nästa "krok"...
Och, jepp, både kortspel och bio har hört till de där skiljelinjerna förr. När jag var tonåring i pingstkyrkan var pastorn där fortfarande lite kluven till det där med bio. Tror inte han skulle ha drivit någon uteslutningslinje på det (tvärtom såg han sig nog som, och var, på den punkten liberalare än sina äldre kollegor, eftersom han inte såg det som entydigt och enbart syndigt), men i alla fall... Han var (och det var även merparten av de som hade en hårdare syn på bio), mindre kluven till TV däremot. Det var ett mindre problem. Skillnaden hade något med lokalen att göra... (bibelstöd, Psaltaren 1:1 "Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare", fast i den översättning som var aktuell då talades inte om hädare utan om bespottare)
Viktigt att komma ihåg är just att för alla de här godtyckliga och i efterhand märkliga reglerna har man tyckt sig ha bibelstöd (som Psaltarversen ovan). Många, av de som försvarar den för dagen aktuella "kroken", vill gärna göra gällande att skillnaden mellan dagens viktiga princip och gårdagens konstiga regel är att just att den förra inte hade stöd i Bibeln. Men det är inte skillnaden alls, se. Skillnaden ligger bara i vad man valt att läsa i Bibeln, och framför allt hur man valt att tolka det.
http://samvetsfrihet.blogspot.com/
SvaraRaderaBra påpekat. Sen tror jag att många faktiskt inte vet själva vilket svagt stöd anti-homo-linjen har i Bibeln.
SvaraRaderaÖht har ju många inte läst hela Bibeln nån gång. Kommer ihåg när jag gick på konstskola, och vi kollade på nån målning av hur Satan kastas ut ur himlen. En tjej i klassen som var aktiv i en frikyrka (har glömt vilken) gjorde nån kommentar om hur det står i Bibeln att Satan var en fallen ängel, som gjorde uppror mot Gud osv. Jag påpekade att det inte står nånting alls om var Satan kommer ifrån. Det finns en historia i Uppenbarelseboken om ett krig i himlen där en del änglar ska kastas ut, men det är i form av en profetia, om nåt som ska hända i FRAMTIDEN.
Iaf blev tjejen helt paff, hon var liksom chockad resten av dagen sen över att nånting hon alltid utgått ifrån stod i Bibeln i själva verket inte alls gjorde det. (Jag tror, även om jag inte är hundra, att det där med Satan som fallen ängel kommer från islam från början - Bibeln är det ju iaf inte.)
Nej, det är riktigt. Det finns en vers i Jesaja (14:14) som har tolkats av vissa kristna som att det som omtalas är hur Satan blev Satan (genom att vilja förhäva sig över Gud, och därför störtas). Men det är ett ganska krystat sätt att läsa den versen, sammanhanget handlar om den Babyloniske kungen. Och det är dessutom också en framtidsförutsägelse.
SvaraRaderaSedan finns ett Jesuscitat, i Lukasevangeliet, om att han sett Satan slungas från himmelen som en blixt. Som av kristna ofta har använts för att backa upp läsningen av Jesaja 14 som en text om hur Satan blev till, istället för som en text om den Babyloniske kungen.
Men sammantaget väldigt lösa grunder, lösryckt och kräver att man bortser från väldigt mycket i texten själv.
Uppenbarelseboken är, som du påpekar, det enda sammanhang där man mer otvetydigt kan göra den läsningen. Och det är ju en framtidsförutsägelse. Eller brukar i alla fall tolkas så av bokstavstroende kristna, själv tycker jag det känns mer meningsfullt att läsa den utifrån den historiska kontexten som rådde när den skrevs. Som att den stora vedermödan är vad som pågår då (kristna var utsatta för stora religionsförföljelser i Romarriket under den tiden) , exempelvis.
Och, nej, du har helt rätt i att många faktiskt inte har läst Bibeln särskilt mycket. Och framförallt att många har ganska lite kunskap om sånt som historisk kontext etc. Det var lite, eller ganska mycket, en ögonöppnare för mig att läsa teologi. Jag hade i och för sig läst hela Bibeln ett antal gånger innan dess, men att kunna en (eller möjligen ett par) svenska översättningar hyfsat är inte alls detsamma som att på djupet ha kunskaper om texten.
Och hur svagt bibelstödet är för anti-homo-linjen är vet de flesta definitivt inte. Särskilt inte som de, samtidigt, på nåt vis kan få det till att Bibeln inte talar så mycket, eller så tydligt, eller vad det nu är, om heterosexuella skilsmässor och heterosexuellt omgifte (det haltar väldigt, väldigt mycket att utifrån en bokstavstro ha en policy mot det ena men inte det andra).
När jag läser det där med att lämna sargade människor bakom sig tänker jag "Livets Ord". På hur den första generationens livetsordare (däribland ett par halvnära anförvanter) fnös åt kritiken och sade att så där sade man om Pingst också, men nu har Pingst lugnat sig och blivit "normala" och vi är det nya Pingst. Den nya väckelsen.
SvaraRaderaJag har en arbetskamrat som pratar mycket om religion (och som många därför tycker är jobbig) och som samtidigt är den som smiter undan på jobbet, som du aldrig kan räkna med att få hjälp av om du själv inte hinner med oavsett hur lugnt den har det, osv. Där faller IMHO hela hans religiösa trovärdighet. På samma sätt är det ytterst problematiskt för en religiös rörelse om den på allvar skadar människor.
Så är det verkligen!
SvaraRaderaDet är i det yttre (i den handfasta verkligheten) som man vinner eller förlorar trovärdighet. Ironiskt nog verkar det vara i omsorg om det yttre (fast då i betydelsen "yta" eller liknande) som många religiösa rörelser verkligen kör vilse (och kör över människor).
Hoppas få tillfälle att läsa uppsatsen som den här artikeln handlar om http://www.dagen.se/familj/erika-skriver-uppsats-om-ogifta-m%C3%B6drar-i-frikyrkan-1.684475 (om ogifta mödrar i den tidigare frikyrkan) när den är klar. Tror den kqn bidra med ett viktigt perspektiv.
PS. Jag känner också igen respnemanget om Livets Ord som det nya Pingst. Många av de som bytte från Pingst till Livets Ord såg det också så.