Det här var inte alls bloggposten jag hade tänkt skriva idag. Hade faktiskt tänkt återkomma till detta.
Men när jag läste intervjun med Sven Lidman jr. var det den som ville bli skriven. Så då får det bli så.
Vackert är det, förstås, att Sven Lidmans son nu i hög ålder kan sätta slutpunkt för den sk. Lidmanstriden inom pingströrelsen. Eller...det vore i alla fall vackert, om det inte vore så förlamande sorgligt. Ett och ett halvt människoliv (halva Sven Lidmans och hela hans sons liv) har formats av såren som skapades i den där striden. Eller, kanske i lika hög om inte högre grad, av pingströrelsens oförmåga att i efterhand (eller under tiden) egentligen ta itu med det på något annat sätt än genom att sopa under mattan.
Förstår fullständigt känslan av tragik hos Sven Lidman jr. när 100-årsjubileets bildrevy över rörelsens historia tvättats ren från Sven Lidman. Har själv med stigande förvåning läst en artikel med en genomgång av pingströrelsens historia, i det ganska nyutkomna praktverket, när jag upptäckt att vissa personer i efterhand "försvunnit"ur historien. På grund av konflikter. Som om de aldrig funnits. Som i vilken diktaturstat som helst (jämför exempelvis hur Trotskij och andra som gjort sig misshagliga i efterhand retuscherades från foton i Sovjet).
Även om jag därmed i och för sig och på sätt och vis upprepar historierevisionismen från den artikeln tänker jag inte i den här bloggposten nämna namn eller gå in på bakgrundshistorien (eller, som ni märker, ens ge titeln på artikeln...). Det beror på hänsyn till de personer det gäller. En orsak som dock inte kan anges för att förneka att någon existerat.
Och som en knytnäve i magtrakten drabbar Sven Lidman jrs svar på frågan vilken känsla han vill förmedla med slutpunkten: "Sorgsenhet"
Han har lyckats. Och då har jag inte ens läst boken än.
************
Min sorgsenhet finns beskriven mer här och här
"Praktverket" som du nämnde ovan tycker jag ändå innehåller ganska mycket om forna tiders konflikter.
SvaraRaderaReaktionen jag hört är att en del av författarna verkar se på sin egen rörelse från ett utifrånperspektiv.
Och ändå:
SvaraRaderaI det fall jag nämner/hintar om hade jag inte alls förväntat mig att se något om konflikten/historien som sådan. Det hade förvånat. Men jag blev ärligt och uppriktigt chockad över att människorna det gällde, och i synnerhet en, helt raderats ur historien. I det fallet handlar det inte bara om att man inte nämnt, utan det är ren historieförfalskning.
Dock vet jag inte om det är artikelförfattaren som förfalskat historien, eller dennes källor. Det senare verkar troligare. Chockerande, fortfarande, men ändå mer sannolikt.
I övrigt har jag inte några klagomål på bokverket. Det som finns med är bra. Det var bara en chock att se så uppenbar historierevisionism ännu på 2000-talet.
Tror pingströrelsen behöver en sanningskommission, faktiskt.