Vodkaflaskan på diskbänken

"Baby, you can just pretend, that maybe you can love again" 

Jag har reagerat väldigt starkt känslomässigt på det här med Smyrna. Och då egentligen inte främst på hållningen i medlemsfrågan, även om jag principiellt reagerar även på det, utan på oärligheten, hymlandet, sopandet under mattan.

Och jag har funderat på varför. Varför är jag överhuvudtaget förvånad? Egentligen?

För det första. Visst har jag tidigare läst på Smyrnas hemsida att det enda som krävs för medlemskap är tro på Jesus och dop. Men samtidigt är du som avvikare väldigt väl medveten om att när de som tillhör normen säger "alla", så menar de inte dig. När de säger "människor", menar de heller inte dig. Det vill säga, när man läser den formuleringen på en kyrkas hemsida ligger det nära till hands att underförstått översätta den:

"För heterosexuella är tron och dopet det enda som krävs för medlemskap. För icke-heterosexuella finns outtalade tilläggsklausuler." 

Trist att få det bekräftat sådär svart på vitt visserligen. Väldigt trist till och med. Men samtidigt ju vad alla vi som vant oss vid att inte riktigt tillhöra vet att det betyder. Egentligen. Även om man kunde hoppats på, ville tro kanske rent av, att det där med det outtalade äntligen avskaffats, så visste man väl nånstans att det var så det var.

Så varför så förvånad?

För det andra, men egentligen mycket viktigare, brukar jag inte alltid säga att det är just sopandet under mattan, den påklistrade ytan, döljandet, som är frikyrkans största problem? Det riktigt stora inbyggda systemfelet. Det som nästan alla mindre problem (i den mån de nu kan kallas mindre) kan föras tillbaka till: Den närmast paniska rädslan för de mörkare känslorna och tankarna, att allt måste vara glatt och ljust hela tiden. Kosta vad det kosta vill. Bara för att ta ett exempel.

Så varför så förvånad?

Är det inte också det jag brukar se som själva kärnpunkten i min egen brytning med pingströrelsen? Det jag så småningom landar i när jag någon enstaka gång ska förklara hur/berätta om när jag och pingst gick skilda vägar?

Jag brukar i och för sig inte tala om det så ofta, annat än med de allra närmaste. Det är fördelen med att vara både hbt och f.d. frikyrkomedlem. Eftersom folk tror att de redan vet svaret, att det förstnämnda givetvis förklarar det sistnämnda, så ställs aldrig frågan. Därför kan man utan problem spara förklaringen av hur det egentligen var/är till de gånger man vill berätta.

Men de gånger jag ändå berättar om mitt utträde, och försöker förklara hur det kunde bli som det blev, så är det där jag hamnar. Det, den alltför stora skillnaden mellan ytan och det under ytan, är det som alla de andra enskildheterna kan föras tillbaka till.

Så varför så förvånad?

Jag tror att jag till slut hittade svaret.

Besvikelsen kommer inte trots allt detta. Den bottnar i det. Jag läste en gång att förhållandet till kyrkan för många av oss är som en misshandlad kvinnas förhållande till sin misshandlande make. Jag minns att jag markerade med ett tjockt streck i marginalen där. Och innan ni går i taket och undrar vilken militant ateist som formulerade det, kan jag berätta att författaren var en kvinnlig pastor.

Jag tror att det är precis så det är.

Redan innan det citatet flöt upp i minnet på mig, var det ett ansikte som jag såg framför mig när jag tänkte på detta. Ansiktet på vännen som en gång tidigare lämnat sin man i ett dramatiskt uppbrott, på grund av att hans drickande brutit ner deras relation och gjort den destruktiv. Efter många tårar, från dem bägge, och mycket pratande, hade hon till slut trott på att det han faktiskt ville var något annat än det som varit, och att han ändrat sig. Och hon hade flyttat tillbaka. Tveksamt, och med många förbehåll först. Men så småningom med en växande tillit. Tills hon en dag kom hem och såg en nästan tom vodkaflaska på diskbänken.

Då, i retrospektiv, såg hon förstås också allt det där andra hon borde ha sett, och kanske sett men så förtvivlat gärna velat bortse ifrån.

Så är det. Hymlandet, halvsanningarna, det överslätade, döljandet, är vad jag varit tvungen att bortse ifrån, så väldigt gärna velat bortse ifrån, för att kunna orka kyrkan igen. "Fallet Smyrna" är vodkaflaskan på diskbänken för mig.

Frågan är bara, för mig som det var för henne, vad jag ska göra med det. Hur man går vidare.

Den gången sa vi till henne att "Han vill. Det har han inte ljugit om. Han vill verkligen. Men han kan inte." Men jag känner mig tveksam till att återanvända det rådet till mig själv. Jag tror nämligen att kyrkan kan bli något annat än hon är, om hon vill. Det är viljan jag inte är säker på att jag tror på.

Jag vet inte. På lång sikt. Jag vet bara att just nu måste jag backa lite från kyrkan, få andas lite. Vad som händer sen får vi se.

"I got out of the kitchen. I couldn't stand the heat. 

Back into my skin and out on the street. 

Lookin' for a little salvation. 

It's only me."

----
Bloggposten har skrivits, i stora stycken, till tonerna av, samt inleds och avslutas med citat ur "It's only me" av Melissa Etheridge. Finns på Spotify. Rekommenderas.