...Dags för ett fotoinlägg från Instagram igen.
Bilden föreställer: Siluett av träd och parabolantenn mot bakgrund av
gul(aktig) kvällshimmel.
måndag 26 oktober 2015
tisdag 6 oktober 2015
Feministisk kunskapsteori och teologi...
... Lyssnade på ett podsamtal med en pingstpastor och tänkte på feministisk kunskapsteori.
Så kan det gå...
Närmare bestämt var podsamtalet Dagens människa (den där podden jag skrivit om en gång förut, då handlade det om Sofia Miriamsdotter) med gästen Tomas Sjödin. Och passusen som fick mina associationer att gå åt det kunskapsteoretiska hållet var denna.
"Man ser alltid Gud från det håll man är, så att säga. Den position man har avgör vad man ser. Och jag hade ju fram till det att mycket började hända i vårt liv, så hade jag nog sett Gud från ett visst håll och hela min kultur sa ungefär samma sak om Gud. Och Gud är god, och Gud hjälper dig om du ber, och allt sånt som jag fortfarande tror är sant. Men så gör livet plötsligt en oväntad gir ut och man hamnar i ett landskap där man är helt obekant. Det är helt nytt allting. Och där möter man nya människor som talar på ett annat sätt och så. Och först känns det som att hela gudsbilden liksom går förlorad. Den går i tusen bitar. Men när dimmorna skingras efter ett tag. Då upptäcker man att när jag står där borta, då ser jag Gud från ett annat håll. Vilket med tiden då blir ett plusvärde för att jag har med mig min tidigare gudsbild. Den är inte helt borta. Men nu har jag fått ett perspektiv på den som gör att Gud blir lite större. Och så tänker jag att kanske hela livet är som att man går runt den här, denna Gud, och i slutänden, då ska vi se ansikte mot ansikte, och då har man hela bilden. Men inte.... inte förrän då."
Och det jag associerade till var de olika feministiska vetenskapsfilosofiska ingångarna till konceptet objektivitet (och, indirekt, kunskap) som brukar placeras under det postmoderna paraplyet Standpoint theory. Representanterna för fältet är inte helt eniga (när är filosofer någonsin det...), men de utgår alla från insikten att en människas utgångspunkt, eller plats, alltid kommer att avgöra vad hen ser, och kan se.
Eller uttryckt med Tomas Sjödins ord ovan "Den position man har avgör vad man ser."
Därmed, lite slarvigt och mycket förenklat uttryckt, blir enligt den kunskapsteorin den "omärkta" objektiviteten en illusion, all kunskap blir då i någon mening subjektiv.
Från den utgångspunkten har diskussionen gått åt olika håll, Sandra Harding har exempelvis bidragit med begreppet "hard objectivity" (en tanke om att se världen ur den undertrycktas synvinkel bidrar med bättre kunskap, hård objektivitet, än att se den ur den överordnades synvinkel, den som, när synvinkeln helt maskeras, brukar kallas bara "objektivitet" rätt och slätt).
Donna Haraway har kommit med konceptet "situated knowledges", och det var kanske allra mest på det jag tänkte när jag lyssnade på podden i fråga. Det är en tanke som är ganska mycket vad det låter som: Istället för en kunskap, måste vi erkänna att kunskapen alltid är situerad, och därmed också alltid i plural. Kunskaper.
Jag tycker att verkligheten blir underbart komplex i den tanken. Istället för att möta tanken på en enda objektiv kunskap med en modell som visserligen erkänner flera kunskaper, men ändå vill välja ut en av dem som den egentligen mer sanna, eller mer objektiva.
Och så gillar jagr att hon borrar sig ända ner till kroppen, till ögat som ser, när hon tänker kring det som kan ses. Hon illustrerar det med att nämna sina promenader med sin hund, och insikten att dessa ser helt olika ut från deras respektive synvinklar. Med deras respektive ögon.
Så kan det gå...
Närmare bestämt var podsamtalet Dagens människa (den där podden jag skrivit om en gång förut, då handlade det om Sofia Miriamsdotter) med gästen Tomas Sjödin. Och passusen som fick mina associationer att gå åt det kunskapsteoretiska hållet var denna.
"Man ser alltid Gud från det håll man är, så att säga. Den position man har avgör vad man ser. Och jag hade ju fram till det att mycket började hända i vårt liv, så hade jag nog sett Gud från ett visst håll och hela min kultur sa ungefär samma sak om Gud. Och Gud är god, och Gud hjälper dig om du ber, och allt sånt som jag fortfarande tror är sant. Men så gör livet plötsligt en oväntad gir ut och man hamnar i ett landskap där man är helt obekant. Det är helt nytt allting. Och där möter man nya människor som talar på ett annat sätt och så. Och först känns det som att hela gudsbilden liksom går förlorad. Den går i tusen bitar. Men när dimmorna skingras efter ett tag. Då upptäcker man att när jag står där borta, då ser jag Gud från ett annat håll. Vilket med tiden då blir ett plusvärde för att jag har med mig min tidigare gudsbild. Den är inte helt borta. Men nu har jag fått ett perspektiv på den som gör att Gud blir lite större. Och så tänker jag att kanske hela livet är som att man går runt den här, denna Gud, och i slutänden, då ska vi se ansikte mot ansikte, och då har man hela bilden. Men inte.... inte förrän då."
Och det jag associerade till var de olika feministiska vetenskapsfilosofiska ingångarna till konceptet objektivitet (och, indirekt, kunskap) som brukar placeras under det postmoderna paraplyet Standpoint theory. Representanterna för fältet är inte helt eniga (när är filosofer någonsin det...), men de utgår alla från insikten att en människas utgångspunkt, eller plats, alltid kommer att avgöra vad hen ser, och kan se.
Eller uttryckt med Tomas Sjödins ord ovan "Den position man har avgör vad man ser."
Därmed, lite slarvigt och mycket förenklat uttryckt, blir enligt den kunskapsteorin den "omärkta" objektiviteten en illusion, all kunskap blir då i någon mening subjektiv.
Från den utgångspunkten har diskussionen gått åt olika håll, Sandra Harding har exempelvis bidragit med begreppet "hard objectivity" (en tanke om att se världen ur den undertrycktas synvinkel bidrar med bättre kunskap, hård objektivitet, än att se den ur den överordnades synvinkel, den som, när synvinkeln helt maskeras, brukar kallas bara "objektivitet" rätt och slätt).
Donna Haraway har kommit med konceptet "situated knowledges", och det var kanske allra mest på det jag tänkte när jag lyssnade på podden i fråga. Det är en tanke som är ganska mycket vad det låter som: Istället för en kunskap, måste vi erkänna att kunskapen alltid är situerad, och därmed också alltid i plural. Kunskaper.
Jag tycker att verkligheten blir underbart komplex i den tanken. Istället för att möta tanken på en enda objektiv kunskap med en modell som visserligen erkänner flera kunskaper, men ändå vill välja ut en av dem som den egentligen mer sanna, eller mer objektiva.
Och så gillar jagr att hon borrar sig ända ner till kroppen, till ögat som ser, när hon tänker kring det som kan ses. Hon illustrerar det med att nämna sina promenader med sin hund, och insikten att dessa ser helt olika ut från deras respektive synvinklar. Med deras respektive ögon.
Vad lär vi oss av detta möte mellan teologi och feminism, då? Förutom att jag tyckte det var roligt att tänka kring parallellerna :) ?
Tja. Kanske både att även kunskapen om Gud - teologin - är (med nödvändighet) situerade kunskaper, i plural. OCH att det råkar vara en sak som faktiskt går att se från olika positioner, såväl den feministiska kunskapsteoretikerns som pingstpastorns. Och min (hur nu den ska benämnas).
Även om positionen - ögonen som ser - säkert avgör även hur den insikten ser ut :)
måndag 5 oktober 2015
Vad är styrka.
... Om ett citat jag ser utsmyckat på olika sätt lite varstans och har en hel del problem med. Nämligen:
"I truly respect the people who stay strong even when they have every right to break down"
Vad är problemet? Undrar du kanske. Det finns väl såna människor, som liksom fortsätter och fortsätter trots att de borde ha brutit samman flera gånger och för länge sen.
Ja, det gör det.
Och ibland är det kanske ett uttryck för styrka. Minst lika ofta - om inte oftare - är det uttryck för en av de största svagheterna av alla. Den att inte *kunna* släppa taget. Att inte *kunna* bryta ihop. Att fortsätta och fortsätta inte för att det är det bästa utan för att det är det enda man vet hur man gör.
Och - dessvärre - den svagheten blir bara större av att mötas med beundran. Den har ofta skapats av det. Av behovet att vara "duktig".
Med andra ord de här människorna som inte bryter ihop fast de "har all rätt" behöver varje uns av vår empati och medkänsla. Men de behöver inte vår beundran. Vår beundran gör dem illa.
PS Att tala om att ha rätt - och därmed implicit om att INTE ha rätt - att bryta ihop är f.ö. ett problem i sig själv. Lite i samma riktning som citatet som helhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)