En riktig metatrailer

Tycker det var alldeles för länge sedan det var någon science fiction här på bloggen. Snubblade dessutom över en trailer för filmatiseringen (eller, en av filmatiseringarna, borde jag förstås skriva) av The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (sv: Liftarens guide till galaxen) som var alldeles underbart meta, och väldigt mycket just Liftarens guide [...] samtidigt.

Den serveras härmed som medial onsdagsfrukost, för att förebygga sci-fi-underskott.

Håll till godo!

Språkpolisiär insats: Gott och gått

Har plötsligt (till min bestörtning!) sett "gott" felstavat som "gått" lite här och var, därav denna språkpolisiära insats.

Felstavningen beror naturligtvis på ljudlikheten (de är så kallade homofoner), i kombination med det faktum att "å" är den något vanligare stavningen av det ljudet. Det är en förklaring, men på inga villkors vis en ursäkt! Det förhåller sig nämligen på det viset att om du vet vad orden betyder, finns ingen tvekan om hur de ska stavas (och om du inte vet vad de betyder, kanske du borde avstå från att alls skriva dem, alternativt slå upp dem i valfritt uppslagsverk först).

Gott är nämligen neutrumform (="ett" eller "det", läs mer här) av ordet "god". Alltså "en god maträtt", men "ett gott äpple". Alternativt: En god människa, som fattar ett gott beslut. Och eftersom god stavas med "o" (och definitvt inte KAN stavas på annat sätt), betyder det alltså att gott stavas just gott. Neutrumformen avgör ändelsen, men inte stavningen av hela ordet.

Gått är däremot supinumform av verbet gå, som alltså skrivs tillsammans med hjälpverbet "ha" (i för sammanhanget passande form). Exempelvis "han har gått hela vägen" eller "det kunde ha gått".

Som alltid i språksammanhang är det alltså: BETYDELSE, BETYDELSE, BETYDELSE

Googleinspirerat och filemakerrelaterat

Normalt sett är det bara i språkpolisiära frågor jag gör inlägg baserat på googlesökningar som använts för att hitta den här bloggen. Idag gör jag ett undantag. Någon har nämligen googlat sig hit på "skicka och ta emot epost i Filemaker", och Filemaker Pro ligger mig ju som bekant varmt om hjärtat...

Ett snabbt svar på den frågeställningen är att det beror på vilken version du har. I version 10 eller senare kan du skicka mail direkt från Filemaker, via en (valfri) SMTP-server (läs mer här). I tidigare versioner behöver du gå via ett mailprogram (men förutsatt att mailprogrammet accepterar att andra program skapar epostmeddelanden kan du alltså ändå skicka från Filemaker). Läs mer i hjälpfilerna för just den version du använder.

Vad gäller att ta emot epost tror jag det fortfarande saknas inbyggt stöd för det (är iofs osäker på version 11 där). Du behöver alltså en plugin. Eftersom jag själv aldrig direkt använt Filemaker för mailande (annat än när jag testat/lekt med funktionerna), så kan jag alltså inte tipsa om någon plugin för mail. Men googla på Filemaker+plugin+mail alternativt Filemaker+plugin+receive+mail så hittar du säkert något matnyttigt (och om du inkluderar versionsnummer för din Filemakerversion i sökningen så blir den ännu mer träffsäker).

Lycka till med Filemakandet!

Uppdaterat 111129: Såg att jag skrivit "send" istället för "receive". Var uppenbart inte helt vaken igår morse... Rättat nu i alla fall.

För en underbar stjärnas skull

En försenad fredagsdikt kommer här på lördagsmorgonen. Eftersom vi nu är i den första adventshelgen tyckte jag att det skulle vara passande med en adventsdikt. Det blir "För en underbar stjärnas skull" av Nils Bolander

För en underbar stjärnas skull


För en underbar stjärnas skull
hava vi ingen ro,
äro vi ständigt, ständigt på språng,
jagade av vår tro.


Stjärnan som en gång stannade till 
över ett barn och en mor
vänder vår bittraste natt i dag,
skänker en glädje stor


För en underbar stjärnas skull
fatta vi åter mod.
Den kan inte håglöst ge tappt
som har dess eld i sitt blod.


För en underbar stjärnas skull
grönskar vår pilgrimsstav,
brinner ett värmande evighetshopp
över var öppnad grav.


För en underbar stjärnas skull
vänta vi seger till sist,
föra vi manligt och tryggt – trots allt –
striden mot Antikrist.


För en underbar stjärnas skull,
stungna av eldstrimmans nål,
funno våra irrande liv
innehåll, mening och mål.


[ur diktsamlingen En enda fast punkt, 1943]


En dikt som har närmare 70 år på nacken kan förstås inte undgå att ha åldrats en del (själv får jag väl erkänna att det där med "manligt och tryggt" får det att krypa i mig lite), men i det stora hela gillar jag både dikten och vad den har att säga. Stjärnan som tänds i advent som mer förknippad med det skitiga, levande livet, än bara en kitschig pappersprydnad en månad om året.

Emanuel

Som varande ett före detta lillgammalt barn själv, kan jag inte annat än att falla pladask för 8-årige Emanuel, som berättar och visar vad han brukar pyssla med hemma på gården. Dessutom är ju dialekten svårt charmig (och rätt lillgammal den med, han har en äldre dialekt än han egentligen har åldern för).

Se (och hör) själva!

En så kallad präst

Boken Så kallad präst av Carin Hamar är viktig. Den belyser det starka motstånd mot kvinnliga präster, både kvinnliga präster som idé och de faktiska individuella personer som var både kvinnor och präster, som fanns för inte alls så många decennier sedan.

Just att förändring faktiskt kan gå väldigt snabbt när den väl sätts i rullning är en av de insikter boken ger. 

Och just att en stor förändring har ägt rum kan vara väldigt viktigt att påpeka för de som kanske är mindre insatta. Alltför ofta stöter man ju på föreställningar om att de åsikter som den relativt lilla och marginaliserade "Synoden" ger uttryck för är representativa för Svenska Kyrkan som sådan. Ibland kan också media och kultur vidareföra den bilden (eller i alla fall inte göra något för att motverka den). 

Tänker exempelvis på när dokumentärfilmen Jenny, Gud och tystnaden (en utmärkt film för övrigt!) avstod från att nämna något om att det var Johannelunds Teologiska Högskola Jenny gick på. Eller, det vill säga, skolskylten visas i ett klipp, men ingenstans förklaras att Johannelund hör till EFS och vad som skiljer den från övriga teologiska högskolor i Sverige. Många fick (eller bevarade) därigenom bilden att de väldigt konservativa åsikter som kom till uttryck där var och är något som gäller all prästutbildning. Jag vet i alla fall att det intrycket dominerade i kommentarer kring filmen jag hörde från icke-kyrkliga personer.

Men helt utrotat är förvisso inte motståndet mot kvinnor (eller mot homosexuella heller, för den delen), och för att få en bild av faran med det, och av hur det kan vara att stångas mot det i en tid då det verkligen är något utbrett och dominerande, är boken Så kallad präst alltså oerhört viktig.

Dagens julklappstips

I enlighet med planen att vara klar med alla julklappsinköp före december så blir denna vecka "Stora julinköpsveckan". Dock ska sägas att gott och väl en tredjedel av julklapparna är redan ordnade (julklappssäcken i förrådet börjar bli ganska full...). Det som återstår är sådant som inte går att beställa på nätet, eller som av olika skäl hellre bör köpas i butik.

På schemat idag står en eller ett par leksaksaffärer, den lokala konfektbutiken (med handgjorda praliner och annat gott), en skräddare ska få en beställning på ändringar (det är till mig) och kanske blir det besök i en eller ett par klädaffärer efter det, om inte luften alldeles har gått ur mig vid det laget...

En sak som, dessvärre, varken ligger i julklappssäcken redan, eller kommer att hamna där i år, är detta Granny race som jag hittade. Som en vanlig bilbana, fast med gråhåriga tanter i rullstol istället för bilar.

Granny Race, som alltså kan köpas från Amazon

Hade vi plats för en bilbana skulle det bli den här. Absolut! Det enda man kanske skulle kunna önska sig vore väl några icke-gråhåriga i rullstolarna (för att utmana den där kopplingen mellan hög ålder och funktionshinder). Å andra sidan finns ju inte mycket som är charmigare än gråhåriga tanter med bus i blicken, så man kan inte vara alltför kritisk alltför länge ;-)

Ta det som ett julklappstips! Dagens julklappstips.

-----

PS. Någon kanske undrar varför inlägget har "fuskpinne" som en av sina etiketter. Det beror på att "fuskpinne" var vad Annas systerdotter kallade Annas käpp, första gången hon såg henne gå med käpp (läs mer om det här). Käpprelaterade inlägg taggas därför med "fuskpinne" istället för med "käpp". Just här handlar det förvisso inte om några käppar, men jag tyckte att rullstolar som bilbanefordon hade lite av fuskpinneattityden över sig ;-)

Vila i frid, Lasse!

Så har världen, och film och teaterscen inte minst, blivit ännu en gigant fattigare. Lasse Brandeby avled på sjukhus i Göteborg igår kväll. Dagens blogginlägg blir därför tillägnat honom.

...och säga vad man vill, men aldrig mer lär ett tåg få detta mottagande ;-)

Ett lysande initiativ!

Äntligen har jag de utlovade bilderna (och filmerna) från Eslöv lyser.

Den ljusinstallation som vann omröstningen (och som jag hade röstat på om jag fått tummarna loss) var "Vem besöker biblioteket". En fantastisk show som omvandlade bibliotekets fasad till på samma gång filmduk och medaktör i en "film" om ett besök av en utomjording.

Dessvärre är min film av installationen alldeles för stor för att kunna laddas upp här på bloggen, så ni får nöja er med en stillbild.

Men låt oss inte glömma de andra nio installationerna. De var alla vackra på sitt sätt. Här nedan bild från en av mina andra personliga favoriter bland ljusinstallationerna. Den vid stationen, där man med ljusets hjälp band samman ett gammalt hus med ett gammalt träd. Dessvärre minns jag inte vad den installationen hette.

Stämningsfull växtbelysning (se nedan)...

...samsades med mer actionbetonade inslag, som ljusgraffittin nedan exempelvis (filmen är tagen med den sämre kameran, så både kvalitet och ljud kunde ha varit bättre).

Överhuvudtaget ett positivt, för att inte säga lysande..., initiativ i höstmörkret. Tack till alla som varit delaktiga!

Läs och se mer i

 Skånskan: Eslöv i magnifik färgprakt och Bibliotekets ljusshow överlägset bäst

Novemberregn

Fredagsmusiken den här veckan blir en sång med högst säsongsanpassad titel: Novemberregn, av och med Eva Dahlgren.

Texten handlar om hur lätt hat och förakt, särskilt sådant som framförs i grupp, kan bryta ner det långsamt uppbyggda modet och självkänslan i en individ.

promenerar hem
novemberregn
vid gustav adolfs torg
är det mycket folk
jag hör massa unga pojkar
genom bruset
stå och skrika där
att jag är inget värd
svarta huvor över äppelröda kinder
och dom vinner
svarta kängor taktfast trampar
jag vet dom sparkar 
tills dom dödar mig


vem skulle våga?
vem skulle våga stå där ensam kvar?


och jag som kämpat med min rädsla
att stå rak och aldrig vika mer
jag slutar andas, böjer huvudet
in i mörkret
det tog en minut inte mer


vem skulle våga
vem skulle våga stå där ensam kvar
inte jag


backar hem till söder in i porten
i hallen faller jag
timmarna går
timmarna blöder
all respekt för mig själv
ligger och förblöder
dom tog mig så lätt
att det skulle vara så enkelt
det är så enkelt


för vem skulle våga...

Sången finns på spotify, men går också att köpa från iTunes

Missing in action...

...som man brukar säga "över där" när man försvinner från en diskussion (engelskans motsvarighet till svenskans "saknad i strid", fast använt i överförd bemärkelse, förstås).

Jag har (oplanerat) försvunnit lite från bloggen, och nätet i största allmänhet, senaste dygnet. Orsaken är att Anna (min fru) blivit dålig. Någon slags ihållande yrsel som skulle kunna vara MS-relaterad (som trogna läsare av bloggen vet har Anna MS, och just yrsel hör till de ganska vanliga MS-symptomen, även om det inte är ett hon haft tidigare), eller skulle kunna vara något helt annat, typ lägesyrsel. I vilket fall som helst innebär det att min uppmärksamhet för närvarande är på annat håll än på nätet.

Ville bara säga till er som lämnat kommentarer, mailat och på annat sätt hört av er det senaste dygnet att det uppskattas, och respons kommer, ni är inte ignorerade.

HBT-kunskap för frikyrkliga. Lektion 1: We're here, we're queer get used to it

Lång titel. Jag vet. Men svårt att klämma ihop på annat sätt.

Det har alltså blivit dags för en lektion i bloggserien "HBT-kunskap för frikyrkliga". Introduktionsposten finns här, men i korthet handlar det om att  hbt-personer helt enkelt varit tvungna att skaffa sig en hel massa kompetens i hur man lever som minoritet, och hur man lever med och runt normer som vill förneka ens existens eller förminska ens liv. Och om att det är en kompetens som frikyrkliga egentligen också har behov av.

Om det sedan är något frikyrkliga idag behöver mer än tidigare generationers frikyrkliga så tror jag inte att det, i så fall, beror på att frikyrkliga idag är mer normbrytande än förr. Inte egentligen. Snarare handlar det om att det i och med att frikyrkan blivit en mer etablerad del av samhället uppstått en spänning mellan en (allt starkare) önskan att vara normal, att vara "som alla andra", å ena sidan, och det faktum att tro och religion i allmänhet, liksom frikyrklighet i synnerhet, ändå inte är helt i enlighet med det omgivande samhällets normer. Hur etablerade frikyrkorna än blivit som institutioner, är de frikyrkliga ändå inte "normala", helt enkelt. Vilket för oss in på temat för dagens lektion.

I gayrörelsens historia finns en fas där fokus var att försöka övertyga omvärlden om att homosexuella (som var de man pratade om då) var precis som alla andra. Kanhända var den trenden starkare i den svenska historien, vi är ju något av experter på icke-konfronterande och konfliktskyende i den här delen av världen... Fast jag tycker nog att den kan ses nog så tydligt även i den nordamerikanska historien.

Hursomhelst. Den mest uppenbara baksidan är förstås att man då slår inåt och nedåt snarare än utåt och uppåt. Det är inte någon slump att HBT-begreppet inte kom till under den här delen av historien, för B (bisexuella) och T (transpersoner) ville de homosexuella som (eventuellt) kunde kvala in som normala inte alls förknippas med då. Det blev en hierarki byggd efter omvärldens värderingar där vissa (många) osynliggjordes och förtrycktes även inom gaykulturen.

Till den periodens försvar kan sägas att det möjligen är en nödvändig, eller åtminstone högst begriplig, attityd och strategi under i alla fall den tid då homosexualitet var sjukdomsförklarat (för Sveriges vidkommande en 35-årig parantes i 1900-talshistorien). När det var den bild man i första hand hade att slåss emot, blev kanske "Vi är som alla andra" en viktig eller nödvändig motbild. Kanske.

Denna period efterföljdes av en som kan sammanfattas med aktionsgruppen Queer Nations fras (myntad 1990) "We're here, we're queer, get used to it" ( "Vi är här, vi är konstiga*, vänj er"), i vissa fall ersatt med det något snällifierade "We're here, we're queer, and we'd like to say hello" ("Vi är här, vi är konstiga, och vi vill gärna säga hej"). Alltså, kort och gott, mer självsäkerhet, mindre hukande och vädjande om någon slags villkorad acceptans.

Och också (i mitt tycke ett av de viktigaste bidragen queerepoken gett, men det faller lite utanför denna bloggpost) ett fokus på och kritik mot just de heterosexuella normerna (en av de roligare aktionerna Queer Nation gjorde var när de gick på heterobarer och imiterade de heterosexuella "riter" som äger rum där, på samma gång ett synliggörande av att heterosexuella faktiskt också är ganska konstiga, och ett sätt att kräva plats på samma villkor).

Var vill jag nu komma med det här då? Är det bara en liten snabblektion i modern gayhistoria för frikyrkliga läsare? Nej. Det är min absoluta uppfattning att dagens svenska frikyrkliga behöver lära sig av gayrörelsen att ta det där klivet från "Vi är som alla andra" till "We're here we're queer, get used to it".

Frikyrkliga (och alla som är troende på något annat sätt än det normalsvenska privatreligiösa) uppfattas som konstiga i dagens samhälle. Ja.
Det finns och frodas otaliga fördomar mot frikyrkliga (etc, se parantesen ovan). Ja.
Många som vuxit upp inom frikyrkan har som barn (och kanske som vuxna) upplevt ensamhet och utanförskap bland sina jämnåriga p.g.a. detta. Ja.
Många frikyrkliga lever ett slags dubbelliv, där människor på jobbet etc. inte känner till deras tro och/eller frikyrkoliv (eller borde jag kalla det deras frikyrkliga livsstil?...). De är i garderoben helt enkelt. Ja.

Frågan är hur detta bäst löses.

Att vi idag har nått en en punkt då homosexuella alltmer uppfattas som "alla andra", inte konstigare än hockeyfans eller scouter eller vilken annan "normal" subkultur som helst, kan tyckas paradoxalt. Att det inte var förrän homosexuella slutade vädja om att bli inkluderade i den "normala klubben" som de egentligen började bli insläppta där. Eller kanske är det inte så paradoxalt? Kanske är det så att den som argumenterar för att den är normal därmed bevisligen inte är det (inte sagt för att lägga skulden för homofobi och heterosexism på homosexuella, bara en fundering kring vad som är den mest framkomliga vägen när man utan egen förskyllan måste slåss mot de fördomarna)?

Jag tror det finns en parallell till den frikyrkliga världen här.

Bakgrunden till den här posten är att jag som frikyrkonörd som lever till största delen utanför frikyrkan har en ganska stor erfarenhet av att se frikyrkan med utomståendes ögon. Dels kanske mina egna ögon i vissa avseenden kan kallas utomstående. Men framförallt syftar jag på att jag upplevt frikyrkliga gudstjänster och andra frikyrkliga "event" i sällskap av såväl min fru (garanterat helt och hållet icke-frikyrklig...) som andra vänner och bekanta helt utan frikyrklig bakgrund. Och diskuterat erfarenheterna därifrån med dem.

Men när jag velat dela med mig av de erfarenheterna i forum där helt och hållet frikyrkliga människor diskuterar med andra helt och hållet frikyrkliga människor hur de ska ändra på gudstjänsterna för att göra dem mer tilltalande (eller i alla fall inte bortstötande) för människor utifrån, så har jag mötts av väldigt döva öron.

Fokus är i de diskussionerna väldigt tydligt på att ta bort allt som kan verka "konstigt" eller ovant för personer utifrån, så att de känner sig "hemma". Min i stort sett ignorerade infallsvinkel (baserad på ganska gedigen erfarenhet i frågan) är den om att de utifrån som är intresserade av att gå på en gudstjänst faktiskt är intresserade av allt det där som är nytt och ovant. Det är därför de kommer.

Därmed inte sagt att allt är begripligt vid första påseendet (men, inom parantes sagt, det är det fortfarande inte efter att den frikyrkligt hemmablinde tagit bort det han/hon tror är svårt att förstå). Men det är ju där den mellanmänskliga kontakten kommer in.

De här forumdiskussionerna, såväl enkelspårigheten i dem som ointresset för synpunkter som inte handlar om att göra frikyrkan mindre konstig, förbryllade mig enormt. Tills det en dag gick upp för mig vad de egentligen handlade om. Det handlar inte om att dra nya människor, inte egentligen och på djupet. Det handlar om att vad man innerst inne högst av allt önskar sig är att när (om) någon utomstående råkar förirra sig till en frikyrklig gudstjänst så ska denne spontant utbrista:


"Herregud! Vilka NORMALA människor det här är. De är ju precis som alla andra"

Det är givetvis baserat i smärtsamma upplevelser av utanförskap, särskilt under uppväxtåren. Kanske rent av mobbing (inte så få frikyrkliga barn mobbas ju för denna sin avvikelse från det normala). Det inre avvisade barnets längtan efter bekräftelse och acceptans. Det handlar också om fullt verkliga fördomar från omgivningen (precis som gayrörelsens "Vi är precis som alla andra" handlade om helt verkligt förtryck och homofobi).

Bakgrunden är alltså helt naturlig (inte alls konstig... till och med normal kanske...). Men strategin har nått vägs ände.

Det är dags att frikyrkan och de frikyrkliga finner självförtroendet och modet att säga:

WE'RE HERE WE'RE QUEER GET USED TO IT alternativt, om man vill vara lite frikyrkosnäll: WE'RE HERE WE'RE QUEER AND WE'D LIKE TO SAY HELLO.

Ett förhållningssätt som givetvis måste balanseras av (kanske rent av endast kan möjliggöras av) en sann respekt för alla de som är konstiga på andra sätt än det egna.

Läs mer i:
Glad pride, kära pingstvänner!
och, som nämnt, i del I i denna bloggserie,
HBT-kunskap för frikyrkliga: Intro
Eller lektion 2:
HBT-kunskap för frikyrkliga, lektion 2: Sex
Eller lektion 3:
Ett kapitel i slutet...
Eller lektion 4:
Vad en applåd kan berätta...

----------

* Översättningen till svenska av ordet queer är allt annat än enkel, och rymmer många intrikata aspekter (jag har lyssnat till hela akademiska föreläsningar och seminarier om enbart den frågan). Här väljer jag dock, för enkelhets skull, "konstig".

-----------

PS. 131022: Här hittar jag lite andra (fast samtidigt delvis liknande) sätt att fundera kring det där behovet av att passa in och inte vara konstig

För bra för att vara branschhemlighet

Bokrondellen är, med sin egen beskrivning, länken mellan förlag och bokhandel. Förlagens utgivning presenteras där för, i första hand, bokhandlar, och Bokrondellen kan även förmedla beställningar till förlag från bokhandlare. Men sidan är givetvis en bra informationskälla även för den som köper in böcker på bibliotek. Dessutom tillhandahåller de viss bibliografisk extrainformation för böckerna de presenterar, som klassifikation och ämnesord.

MEN sidan är ett bra sätt att hålla sig uppdaterad om bokutgivning även för den som enbart köper böcker som privatperson. Och inte bara bokutgivningen i sig, utan även noteringar av när och var (nya) böcker förekommer i annan media (radioprogram, tidningsartiklar etc) håller Bokrondellen sig (och dig) tämligen uppdaterad om.

Med andra ord, sidan är för bra för att vara branschhemlighet. Iväg med er dit. Eller läs mer om den här

Måndag och ny vecka

En bra vecka tillönskas alla tålmodiga läsare. Och välkomna hit, förstås.

Efter firande av den elfte och en förkyld helg är det dags att ta nya tag. Ta nya försiktiga tag, i alla fall, så att den där förkylningen fortsätter att vara på avklingande.

Den elfte i elfte

Idag är det den elfte i elfte. Väldigt mycket den elfte i elfte till och med, eftersom det är 111111. Det råkar vara vår förlovningsdag. Datumet valdes lite som ett minnesknep, för att vi redan firade den elfte februari som den dag då vi blev tillsammans. Det verkade helt enkelt lättare att komma ihåg två olika "elfte" än att komma ihåg två helt olika datum.

Vi hade lite lösa planer på att även gifta oss en elfte, men att få till en dag som var både lördag (för att underlätta för tillresta bröllopsgäster) OCH hade lediga vigseltider på rådhuset visade sig vara alldeles tillräckligt komplicerat. Om vi skulle ha väntat tills det var en "elfte" också skulle vi förmodligen inte varit gifta än...

Hursomhelst gör det temat för veckans fredagsdikt ovanligt lättvalt... ;-) Det får bli en av de första dikter jag kan minnas att jag tillägnade Anna, Hur kan jag säga... av Karin Boye (ur diktsamlingen De sju dödssynderna)

Hur kan jag säga...


Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
ocg trasar sönder och spränger mig.


Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
----

Istället för inlägg

Här skulle det egentligen varit ett fotoinlägg, med foton från Eslöv lyser, som jag tipsade om i helgen. Fick låna bättre kamera (Tack Birgit!), så rent tekniskt är bilderna OK (även om jag hann gå halva den guidade turen innan jag hittade inställningen för att fota belysningar...).

Dessvärre har jag ännu inte lyckats få över bilderna till datorn. Antingen löser jag det inom någon dag, eller så får ni vänta tills jag har tagit kamerans ägare till hjälp... Whatever comes first...

Men i väntan på det rekommenderar jag att ni tittar på David Dobaks bilder på Skånskans Eslövsblogg:

http://blogg.skanskan.se/eslov/2011/11/04/bilder-fran-eslov-lyser/

En betydelsemättad dag

9 november är en dag mättad med betydelse. Särskilt i Tysklands historia, förstås, men med återverkningar i hela Europa och kanske i hela världen. Det är årsdagen för både Kristallnatten och för Berlinmurens fall. Den djupaste tragik samsas med det ljusaste hopp, människans värsta sida och människans förmåga att skapa god förändring firar födelsedag på samma dag.

Susan (Strauss) Taube var 12 år, på god väg mot den trettonde födelsedagen, när Kristallnatten inträffade. Här är hennes berättelse.

Eva Dahlgrens sång om hur verkligheten ändå ibland bugar sig och viker för en dröm, Drömmarna och muren, får bli den hoppfulla avslutningen på en minnesdag som denna:

Språkpolisiär skyltning...

Eller rättare sagt, ett språkpolisiärt ingripande mot pågående skyltbrott. Se nedan.

Livsmedelsaffären i fråga får av utredningstekniska skäl förbli oidentifierad...

... Men ni ser det uppenbara syftningsfelet i meningen "Vi bjuder alla barn på en banan som handlar med mamma och pappa" (hoppas jag). 

Ska erkänna att just det här språkbrottet är mer underhållande än irriterande, eftersom jag varje gång jag får syn på denna skylt för min inre syn ser småbananer som är och handlar med sin bananmamma och bananpappa (och att föreställa sig vad bananfamiljerna handlar är minst lika fantasieggande). Beroende lite på hur "bjuder på" ska tolkas så kan det ju verka lite grymt också, förstås, att man tar småbananerna just när de är och handlar med mamma och pappa, men för vår själsfrids skull kan vi ju välja att tolka det som att de bjuder på den härliga synen av handlande bananer.

DOCK, för den som vill undvika dylika ofrivilliga syftningsfel finns ett enkelt knep, som jag bjuder på här: ett ord som pekar mot ett annat ord i meningen kommer att uppfattas som syftande på det ord som står närmast. Oftast är det närmast föregående ordet. När du använder ett syftande ord (exv. "som" eller "varav") kontrollera alltid att det du vill peka på med ordet står alldeles intill.

En mindre underhållande, men mer korrekt, bananmening hade kunnat formuleras:

"Vi bjuder alla barn som handlar med mamma och pappa på en banan" (en enkel omflyttning av ord så att "som" hamnar direkt efter "barn" istället för direkt efter "banan"). 

Känns den meningen för tung eller lång kan man förtydliga den genom att sätta "som handlar med mamma och pappa" inom parantes, så här:

"Vi bjuder alla barn (som handlar med mamma och pappa) på en banan" (men språkligt nödvändigt är det alltså inte).

Eller så kan man formulera det med en efterställd bisats så här:

"Vi bjuder alla barn på en banan, under förutsättning att de handlar med mamma och pappa" Alternativt (samma meningsmodell, men kortare):  "Vi bjuder alla barn på en banan, om de handlar med mamma och pappa" 

Det finns alltså många sätt att göra rätt. Till och med att skriva som på skylten kan vara rätt, under förutsättning att man verkligen syftar på småbananer som handlar med sina föräldrar. Det handlar, precis som alltid, om att:

kontrollera att det man skriver och det man menar är samma sak.

Guldkorn ur hyllorna: Monster!

Filmvetenskap är den kategori som står på tur i serien Guldkorn ur hyllorna. Det huvudsakliga guldkornet, så att säga, är Skin shows; gothic horror and the technology of monsters av Judith Halberstam, men jag tänkte även tipsa om ett par andra böcker på liknande tema.

Gothic horror är ju förstås inte bara film, utan tar ju sin början i 1800-talsromanerna av Mary Shelley (Frankenstein), Robert Louis Stevenson (The strange case of Dr. Jekyll and Mr, Hyde), Bram Stoker (Dracula) och Oscar Wilde (The picture of Dorian Gray). Och en massa andra, förstås, även om den här fyrklövern är de mest kända. Även Skin shows tar sin utgångspunkt i de romanerna, att den ändå har hamnat på filmvetenskap i hyllan beror på att den också väver in modern skräckfilm i sin analys (och förstås, fast definitivt inte enbart, filmatiseringar av och filmiska spinoffer på de monster som presenteras i dessa klassiska romaner), och på någon slags subjektiv bedömning av att den i första hand, hos oss, läses som filmanalys. För böcker som spänner över flera genrer på det sättet får man ju göra så, Our Vampires Ourselves (av Nina Auerbach) som har liknande tema har baserat på en lika subjektiv bedömning hamnat i vår itteraturvetenskapshylla istället.

Men åter till Skin shows. Boken "[...] understands the Gothic as a versatile technology, a means of producing monsters that is constantly being rewritten by historically and culturally conditioned fears generated by a shared sense of otherness and difference". Med andra ord, monster avslöjar något om den kultur som skapat dem. Samtidigt som det monstruösa i monstret ständigt är under omförhandling, och ständigt förändras.

I Judith Halberstams läsning av Bram Stokers Dracula (och även av senare filmiska representationer av denne) handlar det monstruösa väldigt mycket om den antisemitiska bilden av juden. Dracula är antisemitismens jude, skulle man kunna uttrycka det. Vampyrens avsky/skräck för allt kristet är bara en av hintarna om det.

"I also want to suggest that the nineteenth-century discourse of anti-semitism and the myth of the vampire share a kind of Gothic economy in their ability to condense many monstrous traits into one body. In the context of this novel, Dracula is otherness itself, a distilled version of all others produced by and within fictional texts, sexual science, and psychopathology. He is monster and man, feminine and powerful, parasitical and wealthy; he is repulsive and fascinating, he exerts the consumate gaze but is scrutinized in all things, he lives forever but can be killed. Dracula is indeed not simply a monster but a technology of monstrosity."

Monstret som ett uttryck för rädslan för det annorlunda innebär förstås att vi i monstren inte bara kan se en antisemitisk bild av judar, utan också en heteronormativ bild av icke-heterosexualitet, en misogyn avsky för kvinnlighet, en vit-rasistisk bild av svarta och en dominerande klass bild av andra samhällsklasser. Judith Halberstams analyser av detta är både tankeväckande och oerhört eleganta (som det mesta h*n skriver). Att h*n kallar kapitlet som analyserar skräckfilm ur ett queerperspektiv (som skapandet av queera monster) för "Bodies that splatter" (en referens till det kanske viktigaste verket inom queerlitteraturen, Bodies that matter, av Judith Butler) är bara en av de roande och intelligenta språklekar h*n ägnar sig åt.

Läs den om du är det allra minsta intresserad av litteratur, film, skräck, monster, eller av den kulturella rädslan för det annorlunda!

Och vad gäller det där med queera monster kan jag också rekommendera Monsters in the closet; homosexuality and the horror film, av Harry M. Bernshoff. Det finns ett litet kapitel med liknande tema även i den redan nämnda Our Vampires. Ourselves.

Evenemangstips

Om du är i eller i närheten av Eslöv någon dag den kommande veckan ska du absolut inte missa "Eslöv lyser". Ljusisntallationer runt om i Eslöv varje kväll kl. 17-21, med början igår, och med sista dag nästa söndag (13 nov).

Guidade turer utgår från stadsbiblioteket i Eslöv, klockan 18 på vardagar och klockan 17, 18 och 19 under helgen.

Läs mer här och här

För mig tar det nog ett par dagar innan jag hinner ge mig ut och titta, men jag SKA absolut inte missa det. Kameran följer nog med också, men jag utlovar inga fantastiska bilder (har inte världens mest ljuskänsliga kamera).

Ridin' the Rails

Så här när höst-vinter-säsongen börjar komma igång på riktigt hade jag egentligen tänkt mig något från en av mina favoritvinterskivor (somliga skivor har en årstid så är det bara), Hymns of the 49th parallell med kd lang som fredagsmusik. Men medan jag var igång med att välja mellan de låtarna på youtube så råkade jag hitta en av mina absoluta favoritvideor med kd i en för mig delvis ny version. Det som den inte har i den version av den som jag har på VHS och DVD är filmsnuttarna, eller vad vi ska kalla det. Och de gör det verkligen inte sämre.

Inte för att jag har nåt emot versionen med bara kd + doakören heller, men...

Hursomhelst, här är den:

Ridin the Rails

Håll till godo!

PS. Såg att det stod klassisk musik i ämnesordsraden och ändrade tillbaka det till musik. Jo, just ändrade tillbaka. Blogger lider nämligen av Microsoftsjukan autokorrigera, så om jag skriver "musik" i ämnesordsraden ändrar den på eget bevåg till den längre av de redan använda etiketterna "klassisk musik", och om jag då glömmer att ändra det igen så blir det så... Som macanvändare är jag van att själv vara den som bestämmer vad jag ska skriva, så det driver mig till vansinne...

Nog för att den här videon är klassisk på sitt sätt...

Udda men kungligt filmtips

Ett av mina intressen är drottning Kristina. Eller, snarare den uppenbart odödliga fascination h*n väcker hos ständigt nya generationer av människor. Det som väckte mitt intresse var Eva Borgströms artikel "Drottning Kristina och hermafroditens tankefigur" i antologin Varför grävde man upp Drottning Kristina?: kvinnobilder i olika tider och kulturer från 1997. Jag läste den på en lunchrast en gång när den var relativt ny, minns jag (en bonus med att jobba på ett bibliotek är att lunchlektyr aldrig är ett problem...).

Och sedan dess har jag alltså varit fast för alla dessa olika Kristinaskildringar. Jag har "Kristina" som en egen ämneskategori i min bokdatabas (fast ännu inte i den fysiska bokhyllan, än så länge känns det vettigast att låta de olika titlarna stå i sina respektive huvudkategorier; medicin, biografier, historia, konstvetenskap, genusvetenskap och allt vad det är). Läkare, historiker, litteraturvetare, och till och med Hollywood, har vridit och vänt på gestalten Kristina. Och ibland kanske snarare utnyttjat figuren Kristina för egna syften. H*n har använts både för att bevisa det onaturliga och olämpliga i att ge en kvinna så mycket makt, och som förebild för självständiga kvinnor. Kristinas livshistoria har använts för att hylla styrkan i den heterosexuella kärleken (Hollywoodfilmen med Garbo i huvudrollen gör det valet, i alla fall på ytplanet), OCH hon har varit förebild för både homosexuella kvinnor och för personer som inte känt sig hemma i den kvinnliga könsrollen.

Ser man det historiskt, över tid, är det tydligt att tidiga svenska texter lägger sig vinn om att misskreditera, för den svenska nationella ärans skull (h*n abdikerade ju faktiskt från den svenska tronen och konverterade från den svenska lutherska tron till katolicismen), medan senare texter varit mer hyllande. Det gör att man inte riktigt kan använda den vanliga källkritiska metoden att ge större trovärdighet åt källor som ligger närmare i tid, samtidigt som man naturligtvis inte heller kan vända på det och säga att senare texter har störst trovärdighet i sina faktauppgifter och tolkningar. Sannolikt har utsagor om Kristina varit lika tendentiösa i alla tider. Fast på olika sätt.

Och gåtan och myten Kristina lever vidare. Kristinagestalten är lika ständigt undflyende som ständigt närvarande.

Filmtipset då? Jo (Förutom Hollywoodfilmen med Garbo i huvudrollen, Queen Christina, som ni bör se om ni inte redan gjort det) finns även en kort film (drygt 20 minuter lång i sin helhet) från den där gravöppningen 1965 som titeln på antologin jag nämnde i början anspelar på. Filmen heter Legend, stoft och verklighet och kan kanske vara en aning svår att komma över, men ett klipp finns på Livrustkammarens hemsida. Se det här.

En hyllning till Sickan

Sickan Carlsson avled idag. Hon blev 96 år gammal, och hann göra mycket för den svenska underhållningsscenen. Film, förstås, men även teater, sång och revy.

Som en hyllning till hennes gärning publicerar jag här klipp ur filmen Gröna hissen från 1944.

Är det inte det ena så är det det tredje...

Vår bredbandsrouter har lagt av tvärt. Den bara vaknade en morgon och var död, skulle man kunna säga. Trist. Och ganska irriterande, eftersom den var långt ifrån gratis. Det är en Time Capsule från Apple (en liten maskin som förutom att fungera som basstation, router, i ett trådlöst nätverk också har en inbyggd hårddisk där backuper från datorn lagras automatiskt några gånger om dagen), och kostade en bit över 3000 när vi köpte den för ett par år sedan.

Lite googling ger vid handen att just vår årsmodell tydligen har det felet. Att den ger upp efter ungefär den här tiden, alltså. Så det är nog inte mycket att hoppas på. Vi ska kolla vad det kan kosta att reparera förstås, men det är ju sällan en bra affär nuförtiden... Troligen ersätter vi den med en vanlig basstation så småningom (billigare, men utan den automatiska backupen).

Men tills vidare är jag hänvisad till att koppla upp mig med sladd till bredbandsuttaget. Ett uttag som dessvärre sitter i vardagsrummet (som inte har någon bra "sitta vid datorn-plats"), och med en nätverkssladd som inte räcker många meter...

Med andra ord: Mitt användande av internet är något ransonerat för närvarande (tur att jag i alla fall har köpt den där bärbara, tänk om jag skulle vara tvungen att släpa ut den stationära datorn i vardagsrummet...).

En vacker kärleksroman...

...är åtminstone en av rubrikerna jag skulle vilja sätta på Tomas Sjödins nya roman Tusen olevda liv finns inom mig. Den har ju kallats en roman "om mod, uppbrott och överlevnad men också om att våga försonas med sitt liv" (för att stjäla en formulering från baksidestexten), och visst finns det också där, även om det för mig utgör berättelsens ram snarare än dess tema. Det är ju det som är så spännande med goda berättelser, att de kan få olika mening för olika läsare.

Kärleken tar sig i berättelsen tre skepnader, eller kanske skulle jag hellre säga att det finns tre kärlekar i boken (och i huvudpersonen Bengt Erikssons liv). Det är, för det första, kärleken till livskamraten, hustrun Agneta, som gått bort några år tidigare (även om döden skiljer de älskande åt, så avslutar den inte kärleken). Det är för det andra vänskapen, dels vänskapen med den trogne vännen Herbert Hägglund hemma i Söderhamn (även om Bengt under den tid boken skildrar har liten eller ingen kontakt med honom), och dels (och kanske i synnerhet) vänskapen med den nyfunne vännen Lorens, som förlorar sin hustru när han och Bengt precis mötts (och som därför blir någon Bengt kan möta också i den sorgen, liksom Bengt för honom blir någon som varit där han är och kommit en bit längre på den vägen). Det är slutligen, men absolut inte minst, kärleken i form av tron, och i form av förhållandet till kyrkan, två saker som är både besläktade och står i konflikt. Det senare, det som är både Bengts bakgrund och (del av) hans nutid, sammanfattar han (och före honom hans Agneta) i begreppet "Filadelfia".

Den första kärleken genomsyrar kanske på sätt och vis hela Bengts berättelse. Det är ju den delvis oförlösta sorgen efter Agneta som fört Bengt dit han är, och sorgen är ju kärlekens spegelbild. Eller, som man kanske oftare brukar säga, sorgen är kärlekens pris. Och om det är sant, så är ju sorgen varken skild ifrån kärleken eller i motsatsförhållande till den, utan ett av de många uttrycken för den. Den tar sig också uttryck i de brev till Agneta som Bengt skriver i den lilla stuga dit han dragit sig undan.

Om sorgen, och kärleken, skriver han till föremålet för den:

"Jag har lärt mig att leva ensam nu, Agneta. Men jag har ännu inte lärt mig att leva utan dig. [...] Det är för alltid efteråt, Agneta. Jo, det gör mindre och mindre ont. Men det är efteråt. Det går bättre och bättre, men det är efteråt. Du och jag var varandras nödvändighet."

Den andra kärleken, vänskapen, kommer Bengt till mötes där han minst av allt väntar sig den. Han har hyrt en stuga inkognito (eller, rättare, under antaget namn), och allt han vill är att bli lämnad ifred. Att en pratsam och sällskaplig granne i stugområdet tycks oförmögen att förstå och ovillig att respektera det är till en början i första hand ett irritationsmoment. Bengt känner till och med att det hotar hela meningen med hans flykt dit. Så väcks han av blåljusen från ambulansen som hämtar grannfrun, rusar över dit i någon slags impuls att finnas där för grannen, Lorens, och använder plötsligt, utan att ens tänka på det, sitt riktiga namn. Där byter relationen spår, och en vänskap föds. En vänskap som går långt djupare än de artiga konversationer som försiggått dittills, och som blir livsnödvändig för dem båda. Bengt blir för Lorens ett stöd i en akut sorg, och Lorens blir på samma gång den som förlöser Bengts sorg. Breven till den bortgångna Agneta får i Lorens förvisso inte en ny huvudadressat (det är fortfarande Agneta), men en åhörare och en slags tillfällig mottagare.

Filadelfiakärleken, som vi kan kalla den, är kanske den mest konfliktfyllda av de tre. Den är Bengts bakgrund och barndom, men också hans vuxenliv och nutid, i och med hans pastorsroll. Bengt brottas med, känner sig ibland instängd i, gör upp med och försöker rent av fly ifrån sitt "Filadelfia". Samtidigt hyser han en djup kärlek, till människorna i sammanhanget, förstås, men också till sammanhanget som sådant. Ibland har han också lite svårt att avgöra vilka krav som "Filadelfia" faktiskt lägger på honom, och vilka som läggs på honom av hans egen bild av "Filadelfia". Han känner sig begränsad och bildligt talat bakbunden av ett krav på en fyrkantighet och radikalitet i tron som han känner sig allt mindre hemma med, men som han tror att han som pastor inom just den sortens frikyrklighet bör stå för.

Hans brottning mynnar ut i ett löfte han ger sig själv, ett framtidsmanifest: "Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barmhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människa mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet."

Jag funderade faktiskt länge på om jag skulle påstå att det fanns tre eller fyra kärlekar i boken. Den fjärde skulle i så fall vara Bengts livslånga kärlek till arbetarförfattaren Birger Norman, och dennes texter. Normans böcker är så gott som de enda han tar med sig på sin flykt till stugan, och: "Faktum var att han redan som barn hört Birger Norman tala. Han var en av alla dem som hade befunnit sig i Folkets Park den där dagen 1955 när Norman höll sitt legendariska tal 'Världens hjärta' vid Kramfors nedre socialdemokratiska arbetarkommuns 50-årsjubileum." Jag bestämde mig dock för att kärleken till Birger, eller om det möjligen är litteraturkärleken som råkar ta sig Birger Normans gestalt, skiljer sig så pass mycket från de andra tre att den inte utan vidare kan placeras sida vid sida med dem. Bland annat genom att vara oupplösligt ihopflätad med alla de andra tre kärlekarna. Den är snarare den mylla de tre andra kärlekarna växer i, än en fjärde.

Men det är en tolkningsfråga, förstås. Precis som hela min läsning av romanen. Precis som vilken annan läsning av romanen som helst. Precis som det bör vara med goda berättelser.

Gör din egen läsning! Boken kan köpas från Bokus eller Adlibris. Finns också som ljudbok, om du lyssnar hellre än läser, både Adlibris och Bokus har den i det formatet också. Och åtminstone romanen i textform kommer säkert till ett bibliotek nära dig snart nog också.