Besviken!

Det kan väl inte ha undgått någon trogen läsare av den här bloggen att jag verkligen gillar TV-serien Torchwood. Eller jag borde kanske säga, gillade. För i och med årets säsong har det liksom blivit något annat.

Produktionen har gått ju över från BBC Wales, till ett amerikanskt bolag. Det tillsammans med att mer än häften av de ursprungliga medlemmarna i Torchwood dog i den förra säsongen (och inte mycket tydde på att de skulle återupplivas, vilket annars hade varit fullt möjligt i Torchwood-universumet), gjorde att jag var en aning tveksam på förhand. Även om jag försökte tänka positivt kring det. Typ: "Det kanske blir något annat, men det kan ju vara något annat som är bra."

Tyvärr. Det har blivit något annat. Men inte ett bra annat.

Karaktärerna har blivit endimensionella, allt djup och alla komplikationer har försvunnit. De är antingen genomgoda eller genomonda, och är de genomgoda kan de dessutom aldrig känna frustration över "den goda saken". Tänker exempelvis på Gwens sambo, Rhys, som lämnas på andra sidan Atlanten med dottern, men aldrig är mer än på sin höjd godmodigt småirriterad över det. På den tid det utspelade sig i Cardiff var annars Torchwood (att det alltid gick före honom, och de risker Gwen utsatte sig för i och med arbetet där) en ständig källa till grus i maskineriet mellan honom och Gwen. Utan att han för den skull porträtterades som "ond". Och, faktiskt, utan att han framställdes som egentligen mot Torchwood heller, många gånger, och fler ju längre serien går, hjälper han ju dem. Och ofta är han också ganska beundrande inför Gwens insatser. Samtidigt som det retar honom. Och samtidigt som han oroar sig. Lite på det där mångtydiga och ibland motstridiga sättet vi människor faktiskt är i verkligheten.

All den humor och komedi som var Torchwood har också försvunnit. Nu är det i stort sett bara renodlad action (tydligen är det omöjligt, enligt hollywoodlogiken att kombinera action, drama och komedi, i en och samma TV-serie).

Och så skjuts det och sprängs det väldigt mycket mer än det annars gjorts i Torchwood (inte för att de aldrig skjutit eller, saker aldrig har flugit i luften, det var bara inte det första och enda sättet att lösa konflikter medan Torchwood hörde till BBC). Men det är väl också klassisk Hollywood, förstås.

Så långt vad man kanske dessvärre hade kunnat frukta, med tanke på att det skulle upphöra att vara en BBC-produktion. Men därutöver känns dessutom klippningen hafsig och ogenomtänkt, för att inte säga direkt rörig (ett fel den genomsnittliga hollywoodproduktionen trots allt inte brukar vara behäftad med, säga vad man säga vill, men proffsiga produktioner, rent hantverksmässigt, brukar Hollywood kunna leverera).

Jag kommer att se färdigt serien. Men bara för att det är Torchwood, och bara för att jag när jag gett det 3-4 avsnitt ändå lyckats fastna i historien som sådan. Hade jag råkat börja se den här säsongen utan att ha sett de tidigare, tror jag knappast att jag stått ut mer än ett halvt, eller på sin absoluta höjd ett helt, avsnitt. Vilket inte hade varit tillräckligt för att fastna.

Tummen ner.

Fast visst kommer jag se resterande avsnitt. Såklart. Och visst kommer jag att hoppas mot allt förnuft att den här säsongen blir en parentes i Torchwoodhistorien, och att nya, bra, säsonger kommer att produceras i framtiden...

Trailern för den nya säsongen finns här nedan, ifall någon är intresserad.

Jämför gärna med de klipp jag lagt upp tidigare

Ny bloggföljetong: En gammal sjömanskista

I somras tillbringade vi, som vi brukar, ett antal dagar på Sandhammaren. I kiosken/serveringen nere vid stranden såldes ett nytryck av en bok med titeln "Kring Sandhammaren" (författare: Frans Löfström). Jag köpte den inte (även om jag var frestad, men det var si och så med möjligheterna att betala med kort där, så man fick hushålla med de kontanter man hade i plånboken), däremot la jag titeln på minnet.

Och nu har jag alltså lagt vantarna på ett exemplar av originalutgåvan (publicerad 1946).

En av berättelserna i boken var så otroligt charmig, och påminde mig dessutom i vissa stycken om sagan Granen (original Grantræet) av H.C. Andersen (har du inte läst den, så kan du göra det här, på danska dessutom så du får en chans att öva på grannspråksförståelsen). Inte samma sensmoral, alls. Men lite samma berättarteknik.

Berättelsen heter "En gammal sjömanskista"

Jag har redan haft högläsning av den här hemma, och vill förstås dela den med er kära bloggläsare också.

Den är dock lite för lång att ta i en enda bloggpost, så jag får göra en följetong av den. Första delen följer här, och sedan är tanken att jag publicerar en del varannan dag, ända fram till den spännande upplösningen!

Men första delen här, alltså:

"Det var en gång...
Så börja sagorna, och så kan jag också börja.
Det var en gång, alltså, ett skonertskepp – det börja vi med – som hette Dana, och som var hemmahörande i Brantevik. Det hade gått sina otaliga sjömil i sin dag, hade vandrat sina spårlösa vägar över hav vid hemmakusterna och långt ute i världen. I solig stiltje och rivande storm hade det färdats från hamn till hamn, tyst och tålmodigt burit sina bördor av allsköns nyttigheter och alltid varit en god tjänare åt människorna. Nu hade den varit åstad i England och fyllt sin väldiga buk med prima, svartglänsande stenkol, som det skulle kneka till Ystad med, eller rättare till stugorna och gårdarna ute på det skog- och bränslefattiga Österlen.
Det hade hunnit ut till Doggerbankarna, och det var i juni, en veckas tid före midsommar. En härlig tid i vanliga fall för Dana, ljust dygnet runt nästan och inga sådana där rivande, halsbrytande väder som t.ex. ut i oktober eller november. Men för tillfället var det otäckt, hemskt otäckt, tyckte skonaren, där den med fulla segel sakta gled fram genom den svaga förmiddagsbrisen, ty en tät, ogenomtränglig tjocka låg lägrad över Nordsjön. Och det är ingenting, som ett segelfartyg ogillar mera än dimma. Att kämpa sig fram genom vräkande brottsjöar, som ständigt hota att bryta ned och förinta en, är ruskigt visserligen, men bara man kan se sig för, har man dock en liten chans att klara livhanken.
Tjockan däremot gör en fullständigt blind och hjälplös. Det är att famla sig fram, att inte urskilja ett skapande grand, förrän det kanske är för sent att undvika faran."

Dagens språkpolisiära insats: Grannspråken!

Ganska ofta när man läser personer med danska eller norska som modersmål citeras i svenska dagstidningar, med citaten översatta till nån slags svenska, måste man förundras över hur dåligt svenska journalister i allmänhet förstår våra grannspråk. Och, vad som kanske är värre, hur lite de behärskar sitt eget modersmål.

De flesta galna översättningar kan visserligen hänföras till rubriken "falska vänner" (det vill säga ord som ser ut och/eller låter precis som ett ord på svenska, men som ändå betyder något helt annat).

Några (ganska välkända) exempel på den kategorin ordpar är:

"rolig", som betyder lugn på danska och norska, men som bekant har en annan betydelse på svenska.

Eller "tilbud", som inte alls ska uppfattas som ett "tillbud" (ett olycksfall, eller en händelse som kunnat bli till ett olycksfall), utan istället betyder erbjudande (på norska kan det också, i vissa sammanhang, betyda tillgång).

Ni förstår hur jag menar, va? Det är ganska lätt att se när ett liknande missförstånd smugit sig in i en journalists översättning av vad den han eller hon pratat med har sagt. 

Problemet (ja, förutom det helt uppenbara jätteproblemet, att en nyhetsartikel i värsta fall kan vara helt baserad på ett uttalande som den som rapporterar inte har förstått), är att det borde vara väldigt lätt att se de felen även för den som eventuellt inte vet vad de orden betyder på norska eller danska. Det kräver inga kunskaper i grannspråken, bara kunskaper i det egna språket, det man skriver på.

Ett exempel från den senaste veckan var de artiklar vi kunde läsa om den tidigare nynazist som greps med vapen i Oslo. I ganska många av de artiklarna i svenska tidningar hävdar den gripne, genom sin advokat, att han aldrig haft någon "befattning" med Breivik, eller i vissa fall att han inte har någon "befattning" med de högerextrema kretsarna. Eller det vill säga, så citeras han i alla fall i översättning, på många håll.

Nu är det kanske inte så lätt att veta att det ord han använde bör förstås som en substantivisering av verbet befatta (som i "att befatta sig med"), och alltså bör översättas med "kontakt" (eventuellt kan man ju understryka det ordet med ett "ingen kontakt alls", för att förmedla andemeningen), och inte alls som det svenska ordet "befattning" ("tjänst", eller "anställning").

Kanske särskilt inte om man inte vet att begreppet "befattning" med den tjänsterelaterade betydelsen är ganska unikt för svenskan .

Eller?.... Jo, jag vill nog mena att man kan komma undan de flesta såna missar även utan kunskaper i grannspråken. Nämligen genom att man har tillräckliga kunskaper i svenska för att reagera på att påståendet att någon inte har befattning med någon annan faktiskt blir rent nonsens.

Och när man har reagerat på det bör man också kunna se att det med största sannolikhet är just ordet "befattning" som har en betydelse som inte fungerar i sammanhanget, och då är ju steget inte långt till att snabbt göra lite research på vad som är en korrekt översättning av ordet i ursprungscitatet.

På köpet, som ren bonuseffekt, kommer man då dessutom att skriva en artikel (eller del av artikel) baserat på ett citat som man faktiskt förstår.

Tack och lov finns det undantag, vad gäller just det här exemplet har åtminstone DN lyckats med översättningen. För det kan de gott ha förtjänat en länkning: Läs artikeln här.

Alltså: Jag har tjatat och tjatat om det, i språket är de viktigaste sakerna: Betydelse, betydelse, betydelse. Och kanske också lite betydelse!

Eller kort och gott: Se till att det du skriver och det du menar är samma sak. 

Värt att uppmärksamma

Årets folkbibliotekspris går till Karin Johansson i Malmö, i hennes egenskap av ansvarig för projektet "Gonattsagor inifrån".

Projektidén är enkel men genial: Föräldrar som är frihetsberövade får läsa in gonattsagor, som deras barn får att lyssna på. I fokus har barnen stått, de som på det här viset får en möjlighet till en slags vardagskontakt med den frånvarande föräldern.

Att man samtidigt stimulerar läsintresset och berättarglädjen blir något som kommer liksom på köpet. Underordnat, på sätt och vis. Men inte mindre sant för det.

Fredagsmusik: Tootoolah

För ett tag sen skulle jag föra över innehållet på en VHS till DVD (ett kontinuerligt projekt här hemma, som då och då avstannar tillfälligt), och råkade hitta en inspelning av någon slags gala från 1993 eller 1994. Kan ha varit Grammisgalan, jag minns faktiskt inte riktigt.

Fascinerande med kändisarna på galan var i alla fall två saker:

1. De såg ut precis så som jag "vet" innerst inne att de gör. Precis som den där bilden jag får upp för min inre syn när jag hör ett visst namn, alltså.

2. Alla var sådana jag visste precis vilka de var. Även de jag aldrig varit särskilt imponerad eller intresserad av kunde jag direkt identifiera.

Det ska jämföras med när jag råkar se något liknande på TV nuförtiden, när de medverkande/närvarande kändisarna kan delas in i någon av de två grupperna:


1. Vem är det???

2. Men hjälp vad gammal/förändrad han/hon har blivit/ser ut!!

Gissningsvis hänger förändringen mer ihop med mig, och min ålder, än med kändissverige...

Hursomhelst, en av de som var med på den där galan på VHS-bandet var Peter LeMarc, och såklart hade han hatt på sig. Det har han ju alltid, det vet man ju... (såg ut precis som han "egentligen gör i verkligheten" gjorde han också...). Och en av hans bästa låtar, från ungefär tiden för nämnda gala, är, i mitt tycke, Tootoolah. Den blir härmed fredagsmusik!

Dagens språkpolisiära insats: misstänksamt vs. misstänkt

Man hör det väldigt ofta, och ser det i skrift ibland. Jag syftar på det där att blanda ihop misstänksamt med misstänkt (ofta på så vis att man ersätter det senare med det förstnämnda).

Därför tänkte jag idag ta hjälp av Bonniers svenska ordbok för att reda ut begreppen; Vad de olika orden betyder, och hur de hänger ihop. Vi börjar med ordet misstanke, som är liksom grundordet här:

"misstanke angtagande att ngt inte är som det bör; aning, tvivel; [...]  (jur.) anledning att anta att en viss person (den misstänkte) har begått ett visst brott: skälig. m."

sedan tar vi:

"misstänksam tvivlande, misstrogen"

och slutligen:

"misstänkt 1 (jur.) person mot vilken man överväger att väcka åtal [...] 2 som inger en misstankar, skum"  [min understrykning]

Så långt ordboken.

Ni ser, va? Det skulle kunna sammanfattas: Om man har misstankar mot något (eller någon) så är detta något (eller någon) misstänkt, och man själv är misstänksam.

Längtansbild

Snart, snart är hösten här på riktigt. Än så länge har vi temperaturer på över 20 grader på dagarna här, och de påstår att det ska bli 27 på fredag, och sådär har det i stort sett hållit på ända sen april, med ett kortare avbrott för regnigare väder i slutet av juli och början av augusti.  Nån med ansvar för väderplaneringen tror uppenbart att Skåne ligger i tropikerna... Men snart är hösten ändå här, med svalka, med "krispiga" morgnar, med färgexplosioner, med mysigt mörker på kvällarna, etc. etc. Tills dess får vi (läs: jag åtminstone) trösta oss med en bild av en vacker höstdag 2009. 

Ur filmhyllan: Pans Labyrint

[SPOILERVARNING! Texten nedan avslöjar hur filmen slutar. Läs inte till slutet om du inte vill veta.]

En riktig pärla bland filmer är El Laberinto del Fauno, på svenska Pans labyrint*, regisserad av Guillermo del Toro. Missa den inte!

Den utspelar sig i Spanien 1944, efter Francos maktövertagande. En flicka vars pappa dött under inbördeskriget får en ny styvpappa. En som är kapten i den Francotrogna militären (och minst sagt Francotrogen själv). Äktenskapet mellan honom och flickans mamma tycks inte präglat av kärlek på någotdera hållet: Mamman har gift sig för att få någon som tar hand om (eller i alla fall försörjer) henne och dottern (och hon förklarar för dottern att hon kommer att förstå det beslutet en dag när hon blir stor, och förstår att världen inte är som i de sagor flickan alltid har näsan i), och kaptenen vill bara ha en arvinge (och som arvinge duger dessutom bara en son).

Kaptenen befinner sig i strid med motståndsrörelsen vid den postering som är hans, men beordrar trots det dit sin höggravida nya hustru och sin styvdotter. Anledningen till att utsätta de båda, eller alla tre snarare, för de riskerna är att "en son bör födas där fadern är" (att det väntade barnet skulle kunna vara något annat än en son är inget han ens överväger).

Där, vid den ensligt belägna posteringen, utspelar sig sedan filmens handling. Eller jag borde nog säga handlingar, för filmen framskrider parallellt på två plan.

Det är dels det realistiska planet, med allt fler sammandrabbningar mellan motståndsrörelsen och den fascistiska militären, med mat och mediciner som smugglas till motståndsrörelsen från posteringen. Och med grymheter mot lokalbefolkningen, och hårdhet mot tjänstefolket, från kaptenens sida.

Dels är det sagoplanet. Där en faun söker en försvunnen prinsessa från det underjordiska sagoriket, en som ville besöka människornas värld och sedan glömde vem hon var. Där älvor, eller älvliknande varelser, en bok som så att säga skriver sig själv utifrån vad som hänt och händer, och andra sagoväsen alltmer blir en del av flickans verklighet, efter att faunen använt en älva för att kontakta flickan, som han misstänker är den försvunna prinsessan. Och flickan sedan måste klara av ett antal prov, för att det ska visa sig om hon är sagoprinsessa eller människa.

Berättelsen har två helt olika slut, beroende på om man ser sagoplanet eller det realistiska planet som överordnat. Antingen dödas flickan, när hon vill rädda sin nyfödda lillebror. Eller så är den uppoffringen, att ge sitt liv för den nyfödde och hjälplöse, den sista prövning som öppnar porten till det sagovärldens kungarike hon kommit från. Där hon är prinsessa, hennes mor drottning, och hennes döde far är kung.

En oerhört vacker film!

Se trailer nedan:

* och har jag någon invändning mot filmen så är det just den översättningen, som gjort faunen, El fauno, till den grekiska guden Pan, i såväl den engelska titeln som den svenska. Visserligen är Pan en skogsvarelse av samma slag, men det innebär inte att alla fauner är Pan. Petigt, visst, men sån är jag...

Håkan Skytte!

"Håkan Skytte! Varje scen, varje band, ja till och med varje fest borde ha en egen Håkan Skytte."

....skriver Skånskans recensent Martin Schönbeck om Hoola Bandoola Bands spelning på Malmöfestivalen i år. Och utan att ha varit på just den spelningen så är jag högst benägen att hålla med. Under Hoolas återföreningsturné 1996 var det Håkan som var den stora (och positiva) överraskningen för mig. Musiken kände jag till från tidigare, Björn Afzelius och Mikael Wiehe likaså, men Håkan Skyttes scenstil kom som en stor och glad nyhet (för mig som inte såg Hoola på scen på den tid det verkligen begav sig, alltså).

Och här ville jag ha ett youtube-klipp som visade vad jag syftar på, dessvärre visade det sig, såklart, att det var lättare tänkt än gjort. Folk som filmar konserter tenderar att fokusera på sångaren/sångarna, nästan oavsett vad som sker på scen för övrigt, tydligen....

Men, OK, i den här inspelningen av Hugget som stucket, från 1972, skymtar han åtminstone fram emellanåt. Han är alltså killen med maraccas.

Hoppas det!

Läser i Skånskan att Stadsfesten i Eslöv, som anordnades i juni i år med anledning av stadens 100-årsjubileum, kan få repris kommande år. Eller, rättare sagt, just en repris vill man inte göra, för att inte riskera att folk kommer med alltför uppskruvade förväntningar. Och det är kanske klokt.

Däremot blir jag lite orolig när jag läser att det som framförallt ska behållas, det som Eva Hallberg kallar "grundkonceptet", är stora, namnkunniga artister.

Missförstå mig rätt: Det får gärna vara uppträdanden. Och artisterna får förstås gärna vara namnkunniga också (fast kanske inte enbart, jag gillade idén med amatörscenen också, "Eslövs talang 2011" som den kallades ).

Men det var inte artisterna som gjorde att jag föll som en fura när jag oplanerat passerade stadsfesten (läs mer om det här). Jag såg inte ens något av framträdandena, även om jag hörde en del av dem på avstånd (och satt utanför tältet med talangscenen ett tag).

Varenda stadsfestival, och liknande, med självaktning, samt så gott som alla utan självaktning, har artistuppträdanden. Och de (stadsfestivalerna, alltså) brukar lämna mig ganska kallsinnig. Det som var så fantastiskt med Stadsfesten, det jag hellre ser som grundkonceptet, var att det var en fest för alla. Blandningen på folk var det unika. Och visst, till viss del är det ju en fråga om vilken uppslutning man får, och inte nödvändigtvis något arrangörerna kan påverka. Men det handlar också om att se till att ha ett program som faktiskt riktar sig till, och inkluderar, alla.

Ett, av många, exempel ur årets program, som gjorde just det var programpunkten: "Pimpa din cykel eller rullator". Visst, man kunde tänkt sig att inkludera även rullstolar redan i programbladet, men att nämna rullatorer och cyklar tilsammans ger ändå signaler om att det är till för den som är hjulburen, helt oavsett hur den är hjulburen (och säger samtidigt att det inte handlar om motormekande, även om jag skulle tro att både den med elcykel och den med elrullstol hade varit välkomna att pimpa sina respektive fordon).

En annan viktig faktor är att engagera föreningslivet (och det tycker jag alltså att man gjorde i år, även om man alltid kan bli bättre). På så vis känner de som engagerar sig i föreningarna att stadsfesten är deras också.

Och så, förstås, att inte stirra sig blind på musikuppträdanden. Ha serveringar. Ha andra uppvisningar också (parkour från i år var ett bra exempel); här kommer ju förresten det där med föreningslivet in igen, för det är en punkt där de flesta föreningar (även de som inte har med musik att göra) kan hitta något att bidra med. Ha överhuvudtaget en bredd i programpunkterna (som i år), med både sådant man kan titta på, och sådant man kan delta själv i (så får alla en chans att vara deltagare, och inte enbart årskådare och åhörare).

Så: Hoppas på att andan från årets stadsfest får leva vidare kommande år (men bjud för all del gärna in artister också...).

Dagens citat

Stefan Jämtbäck, med twitternicken @fembarnsfarsan, skrev häromdagen på Twitter.

Utifall att texten på skärmdumpen är svårläslig följer citatet här:

"Vi bör inte betrakta nedskärningar och större barngrupper inom barnomsorgen som besparingar, utan som lån med fruktansvärt hög ränta"

Så sant som det är sagt. Det är ju så det är. På många sätt betalar vi redan den fruktansvärda räntan för neddragningarna i skola och barnomsorg på det tidiga 90-talet. Vill vi verkligen öka på vår skuldbörda för framtiden på barnkontot?

Fredagdikt: A dream within a dream

Medan jag fortfarande lever kvar i illusionen att hösten har kommit, snarare än att den bara är på kort besök, vill jag passa på att göra en dikt av Edgar Allan Poe till fredagsdikt. Han är väldigt "höstig" och "vintrig" för mig på nåt vis.

Dikten är A dream within a dream, och följer här:

Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me awow --
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none.
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem 
Is but a dream within a dream


I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand --
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep -- while I weep
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?

Sittande på stängslet

I samband med att jag letade information om något helt annat råkade jag snubbla över en tankeväckande artikel i tidningen Svensk Polis. Kanske inte en av de tidskrifter jag oftast läser... men att se världen ur ovana perspektiv är å andra sidan alltid lika uppfriskande.

Artikeln, som publicerades i juni i år, behandlade Göteborgskravallerna. Så långt inget nytt, tillbakablickar med anledning av att ett decennium har gått var ju de flesta medier fyllda av tidigare i somras. Att polistidningen väljer att göra tillbakablicken genom att intervjua en polis som var där, är kanske inte heller vare sig anmärkningsvärt eller överraskande.

Riktigt intressant blir det däremot i och med valet av ett intervjuobjekt som har ett både-och-perspektiv. Johannes Dontsios är nämligen numera polis i Skåne, men var för tio år sedan i Göteborg i egenskap av demonstrant.

Hans perspektiv är både-och på mer än ett sätt. Dels kan han se händelserna både med demonstrantens och polisens ögon. Dels kan han jämföra sitt då-perspektiv med sitt nu-perspektiv. Han säger å ena sidan:

"Jag anser fortfarande att polisen bär en del av ansvaret för att våldsamheterna bröt ut. Jag såg faktiskt poliser som kastade gatsten." 

Men också:

"Min bild är mer nyanserad nu. Jag vet bland annat att rent kriminella tog sig in i leden bara för att slåss. Jag har även hört kollegers upplevelser om hur de kände skräck, var dåligt förberedda och utrustade och kände sig övergivna av ledningen."

Att vår världsbild i allmänhet tenderar att bli mer nyanserad med åldern, och att tidsmässig distans till en händelse gör det lättare att betrakta den med större känslomässig distans och därmed ur fler perspektiv, är nog något som gäller för de allra flesta människor.

Men som en som har erfarenhet av tillhörighet till flera grupper som ofta ses som oförenliga kan jag också särskilt känna igen mig i det där "å ena sidan, å andra sidan". Det kan kännas som en ren förbannelse ibland, som en slags evig kluvenhet. Att alltid finnas både i vi-gruppen och dem-gruppen. Samtidigt. Eller som rubriken till artikeln uttrycker det, att stå: "Med en fot på var sida om staketet".

Å andra sidan (se, nu var vi där igen...), så kan det kännas som, och är väl, en välsignelse också. Dels för egen personlig del, fler perspektiv är inte bara frustrerande, de berikar också. Dels på ett högre plan, för när det nu finns staket och klyftor mellan människor och grupper, så kan väl ingen riva ner dem, eller bygga broar över, utan att stå just med en fot på var sida.

Bygger broar gör också Johannes när han i artikelns slutord svarar på vad han med utgångspunkt i sina erfarenheter skulle vilja säga till andra poliser:

"[...] poliser och demonstranter har en diabolisk bild av varandra, som en mystisk, okänd motpart. Misstänksamheten måste överbryggas. Allt man gör och säger som polis gör stort intryck och påverkar bilden av polisen. Också på ett positivt sätt, som till exempel effekten av ett mänskligt leende. Skrik inte till folk. Prata med dem."

På sätt och vis är det väl så självklart att det nästan är en truism: Att en demonisering av en grupp människor kan krossas av att människor möts, över staketen, som människor. Med "ett mänskligt leende". Med samtal snarare än tilltal. Samtidigt är det få saker som verkar svårare för oss människor att lära oss, att se och möta varandra som människor hellre än som vandrande gruppstereotyper.

Jag önskar att vi alla kunde begrunda "effekten av ett mänskligt leende", och kanske rent av praktisera det nu och då.

Guldkorn ur hyllorna: Soergel

Det har blivit dags för ett nytt guldkorn ur hyllorna, denna gång ur hyllan för biblioteks- och informationsvetenskap. Förutom ett antal böcker införskaffade av eget intresse innehåller den hyllan förstås en hel del kurslitteratur från min tid på bibliotekshögskolan. Det alla böcker i den hyllan har gemensamt är att de är vansinnigt intressanta allihop (för en biblioteks- och databasnörd som mig i alla fall).

Den bok jag väljer till guldkornen förenar mitt biblioteksintresse med mitt intresse för databaser, och har samtidigt ett rent emotionellt värde för mig, på grund av att jag fått den som en (väldigt oväntad) present en gång i tiden.

Boken heter "Organizing Information; Principles of Data Base and Retrieval Systems", och författaren är Dagobert Soergel. Jag fick den i present av skolbibliotekarien på ett av de bibliotek där jag praktiserade före utbildningen, när jag skulle sluta där för att flytta till Borås* och BHS. Skolbibliotekarien hette Solveig, och biblioteket (som alltså var ett integrerat folk- och skolbibliotek) hette Järnåkrabiblioteket.

Det var Solveigs kurslitteraturexemplar av boken jag fick, hon hade själv använt den relativt nyligen i sin utbldning och visste att jag skulle komma att ha nytta av den.

Det hade jag också, och inte bara för att jag sparade en rejäl slant i kurslitteraturbudgeten genom att redan ha ett av standardverken, utan också för att den tar det där övergripande, teoretiska, greppet på informationssystem (alla informationssystem, digitala som analoga), som gör media (i bred betydelse) och teknisk form, exempelvis mjukvara, till de teknikaliteter de i själva verket är. Kan vara väldigt viktiga teknikaliteter förvisso – vilket biblioteksdatasystem man väljer, exempelvis, är ju allt annat än oviktigt – men det är fortfarande just teknikaliteter, det är "hur" inte "vad".

Slutligen, inte om boken men apropå dess givare: 

Jag läser dessvärre i Sydsvenskan att Solveigs arbetsplats riskerar att få läggas ner som folkbibliotekfilial, och endast leva vidare som skolbibliotek (med begränsade öppettider), på grund av kommunala besparingar. Jag hoppas verkligen att de kreativa mötespunkter som uppstår när pensionärer löser korsord och letar nya romaner i samma rum, och samtidigt, som tonåringar skolarbetar inte ska få försvinna. De mötena sker förvisso inte utan irritation, på bägge håll, men heller inte utan att människor i olika åldrar får viktiga inblickar i varandras liv. Ålderssegregationen är tillräckligt stor i samhället i stort, utan att vi behöver spä på den ytterligare.

Jag hoppas förstås också att eleverna på skolan inte ska behöva förlora tillgänglighet till det viktiga skolbiblioteket, möjlighet till support från personal med specialkompetens i just det där med informationsinhämtning (Information Retrieval) blir inte direkt mindre viktigt när man kommit upp i högstadieåldern och ska börja skriva egna arbeten på allvar (jo, jag vet att man projektarbetar redan i lågstadiet numera, men elevens eget ansvar, och därmed behov av stöd, växer ju med åldern).

Och så här ser alltså just det här guldkornet ut: Jag gillar 

kombinationen av det strikta, sparsmakade, och den

lila färgexplosionen, för övrigt ;-)

* Vad jag tycker om Borås vet ju de som sedan tidigare är läsare av den här bloggen, men om BHS har jag däremot endast gott att säga, det var en bra utbildning, med engagerade lärare, bra upplägg (på det allra mesta, undantag finns givetvis alltid). Låt alltså ingen skugga från Borås falla över BHS.

Mer sånt!

Jag har förvisso inte läst Lina Mattebos bok, "En barfota trosbekännelse", men det hon säger om den i Dagenintervjun ger intryck av att boken är något ytterst välbehövligt i svensk frikyrka. Den siktar på ärlighet, på att inte försöka dölja de sidor av livet som inte bara är solsken. Och hon sätter fingret på något viktigt när hon säger:

"Jag har funderat mycket över varför min före detta kollega undrade varför troende alltid ser så glada ut – och det var inte menat som något positivt."

Särskilt tillägget är überviktigt i en kontext där ett påstående om att troende alltid ser glada ut lätt automatiskt tolkas som något bra, och eftersträvansvärt. Som ett kvitto på att "världen" uppfattar att de kristna har något som de saknar. Snarare än precis tvärtom.

Jag har bloggat om detta tidigare, i min post om (fri)kyrkans berøringsangst, och Samuel Varg Thunberg har bloggat om detta, såväl tidigare, som i sin alldeles ryklande färska post om kyrkans behov av självkritik (där finns förresten också en intressant, och tyvärr talande, kommentar om "faran" med att kristna kritiserar kyrkan på sätt och i sammanhang där kritiken också kan uppfattas av utomstående).

Språkpolisen informerar: Den och det

Har tidigare utlovat att återkomma till det där med den och det i svenskan, så det gör jag alltså nu. Kanske inte en språkpolisiär insats, mer ett led i en språkpolisiär informationskampanj...

Ni vet det där med genus (grammatiskt), som man tyckte var så konstigt när man skulle lära sig det i franskan/tyskan (man=jag, åtminstone...), det är väl inget vi har i svenskan? Det vill säga, bortsett från det där med e-ändelse respektive a-ändelse för att representera maskulinum resp. femininum i vissa fall (exv. store/stora), då alltså.  Eller?

Jo, faktiskt, ursprungligen har svenskan (i likhet med de flesta indoeuropeiska språk) haft inte mindre än tre genus: maskulinum, femininum och neutrum, men i svenskan (liksom i danskan och somliga varianter av norskan) föll maskulinum och femininum i tidens lopp samman till ett och samma grammatiska genus, kallat utrum. Skillnaden mellan neutrum-orden och utrum-orden är att de förra ges en t-ändelse i bestämd form (samt har de tillhörande artiklarna ett och det), medan de senare har n-ändelse (och artiklarna en och den).

Om du gick i en lika progressivt (?) grammatikfientlig skola som jag gjorde, så var detta inget du lärde dig i skolan. Den skadan repareras härmed (men fick du lära dig det redan i skolan så är du å andra sidan att gratulera).

Nu kan man förstås fråga sig vad det ska vara bra för att  veta att det/ett-orden kallas neutrum, och att den/en-orden kallas utrum, eller varför man ska veta något alls om den språkhistoriska bakgrunden till uppdelningen mellan en och ett. Huvudsaken är väl att man vet när man ska använda en och när man ska använda ett. Kan tyckas.

Personligen är jag dock sådan att jag har lättare att lära mig om jag får veta också något om bakgrunden till det jag lär mig, och jag tror inte att jag är helt unik på det området. Dessutom kan jag tycka att det är lite andefattigt att bara kunna säga en stol och ett bord, utan att veta något alls om varför det är olika.

Alltså, kortrepetition:
Neutrum = ett bord, det bordet (men däremot de borden, bara för att krångla till det...).
Utrum (urspr. maskulinum el. femininum) = en stol, den stolen

En annan

Min pappa hade, efter visst tjat från min syster, letat fram den där lådan med foton från när vi var små, och vi gick igenom den tillsammans med honom, hans fru, min Anna, och, inte minst, 3-åriga systerdottern. Det var nånting med det där med barnbilder på folk som Pixie (systerdottern) bara kände och känt som vuxna, som inte riktigt gick ihop för henne. Och att mamman på bilderna skulle vara samma som hennes mormor hade hon också lite svårt att gå med på.

Hon envisades med att den som var på kortet var "en annan" än den hon kände. "Det finns två", sa hon om sin moster, vår lillasyster, "en liten som är på bilderna, och en stor som är våran".

Och vid närmare eftertanke, det där med tidens flykt, och att vi ständigt förändras trots att vi, på något sätt, också samtidigt är desamma, är väl egentligen inte något som är så lätt att greppa när man är äldre än 3 heller. Och det där med att någon är "en annan" i en annan tid och ålder, är kanske åtminstone halva sanningen.

Pixie har "gjort kort"

Systerdottern (3 år) lånade kameran för att "göra kort", här är ett av resultaten. Måste säga att jag personligen verkligen gillar det. Fångar både farten och färgen i sommaren (och det tränade ögat kan förstås också uppfatta en godispåse, en turistbroschyr/karta och en bilderbok...).

foto: Pixie S. 

I'm back!

Har haft vare sig dator eller mycket till mobiltäckning den senaste veckan, men nu har jag båda delarna igen.

Gå till bloggen på mobilen lyckades jag inte med, men jag försökte publicera inlägg via mail, på telefonen, några gånger, med varierande och/eller begränsad (läs ingen) framgång. Mailen ville inte riktigt gå iväg, det hade nog också med täckningen att göra. Kanhända dyker de upp här så småningom. Eller så blir de hängande i cyberspace för evigt... "Ingen som vet, ingen som vet" [mel. Vart tog den stygga lilla loppan vägen]...

Skogsutflykter har jag däremot hunnit med/haft tillfälle till ett flertal. Sånt gillas ;-)


Ses förhoppningsvis lite oftare framöver, på en blogg nära dig...

Fredagsmusik: Sommaren är kort

Såhär sista fredagen innan skolstart kan det väl passa med Sommaren är kort som fredagsmusik. Kan tänka mig att många skolelever (och kanske några lärare) känner just så just nu. Samtidigt finns ju ett par dagar kvar att krama det sista av sommaren ur (för elever i alla fall, för de flesta lärare har terminen nog börjat redan, det har den i vår kommun i alla fall), så: "Ta för er, solen skiner, kanske bara idag" (eller, nåja, skiner kanske inte så mycket överallt, men i alla fall).

För de av oss som längtar intensivt efter svalare inomhustemperaturer (jo, utomhustemperaturerna HAR ju varit lägre den sista veckan, men det har inte gjort så stor skillnad inomhus* för oss, när huset väl är uppvärmt svalnar det inte av riktigt så fort), så kan Sommaren är kort också uttrycka lite av egoistiskt önsketänkande...

Här kommer den i alla fall, i allsångstappning så klart...

* Läs mer om vår inomhusbastuplåga (försök slå det sammansatta ordet om ni kan...) här

Dagens citat

"Om man undantar polishundarna så är professionella brottsbekämpare sällan mer än människor" ur Det slutna rummet, av Sjöwall Wahlöö

Fredagsdikt: Äktenskapsliknande

Pridespecial även i fredagsdikten denna vecka. Dikten är en prosadikt, skriven av Henrik O. Andersson 1988, i hans tankebok "Om homosexualitet". En bok som skrevs med anledning av den något absurda lagstiftningssituation som uppstod när Sveriges lag förbjöd medborgare att (i vissa sammanhang) diskriminera homosexuella, samtidigt som lagen själv i högsta grad diskriminerade icke-heterosexuella par.

En SOU-utredning kom under samma tid, och gavs titeln "Homosexuella och samhället". Betänk titeln ett ögonblick. Homosexuella OCH samhället. Staten slår alltså fast redan i sitt sätt att formulera titeln på sin offentliga utredning, att homosexuella INTE är en del av samhället. Endast heterosexuella göre sig besvär som samhällsmedborgare. Övriga är något/några som i bästa fall kan anses stå i någon slags relation till samhället. I utredningen diskuterades bland annat om samkönade par som levde tillsammans skulle kunna omfattas av lagens begrepp "äktenskapsliknande förhållanden", och därmed inkluderas i de rättigheter som följde med sambolagen.

Detta att vissa (men definitivt inte alla!) storsint skulle kunna tänka sig att sträcka sig till att ett liv som två personer med samma (juridiska) kön lever tillsammans möjligen skulle kunna kallas äktenskapsliknande fick Henrik att skriva prosadikten Äktenskapsliknande, vilken alltså blir veckans fredagsdikt.

Äktenskapsliknande

Vi börjar alltid dagen med en frukostliknande måltid tillsammans, i köket.

Så skiljs vi med en ömhetsliknande kyss, och han tar ett bussliknande fordon in mot stan. Jag sköljer frukostdisken i en vattenliknande vätska och går ut med en sopliknande påse. Sen går jag upp och vädrar i vår sovrumsliknande sängkammare. Det finns alltid en del att ställa med i vår hemliknande bostad.

Jag ägnar dagen åt att skriva och åt tankeliknande verksamhet. Sen är det skönt att få sträcka på benen en stund med en promenadliknande tur i friska luften, och då passar jag för det mesta på att köpa hem något matliknande. 

Medan jag äter min grötliknande lunch brukar jag ha radion på.

Dammsugning och liknande brukar han sköta, i helgen.

För det mesta har jag något middagsliknande klart när han kommer hem, och vi hälsar varandra med en kramliknande omfamning. Vi brukar se på de TV-liknande nyheterna och vädret. På fredagarna fixar han något festliknande, med en flaska vin. Vi går inte ut så ofta, men häromveckan såg vi något teaterliknande. Dansliknande nöjen är inte att tänka på för såna som oss.

Vi har liknande intressen, pratar om vad som har hänt, skämtar gärna men har sällan eller aldrig grälliknande samtal. Vi umgås en del med släktliknande och gemensamma vänner, men trivs ofta bäst på tu man hand. Vi är öppna för varandras olikhetsliknande sidor. Ja, vi är faktiskt rätt jämliknande.

Så går vi och lägger oss till en sömnliknande vila. Innan vi somnar ger vi alltid varandra kärleksliknande smekningar. Det är skönt. Men vi har inte så ofta samlagsliknande umgänge nu som för tjugo år sedan. Det sexliknande är ju inte allt. Om jag ligger vaken kan jag höra hans snarkningsliknande andning, men blir sällan störd.

Vi betalar vår skatt och deklarerar förstås, på heder och samvete, som ensamståendeliknande.

Vi är hyggliga medborgarliknande.

Thomas Beatie

Jag tycker fler än de som är på plats i Stockholm kan förtjäna att får höra och se Thomas Beatie, invigningstalare på Pride i år. Därför kommer här dels ett klipp ur hans ivigningstal, och dels en kort intervju.

Intervjun först:

Och så (en bit av) talet alltså:

Guldkorn ur hyllorna: Pridespecial

Med anledning av att det är Pridevecka gör jag en liten specialvariant av guldkorn ur hyllorna, och lyfter fram särskilt sådana guldkorn som har hbt-anknytning på något sätt.

Först ut, ur religionhyllan, Que(e)rying Religion; a critical anthology, med Gary David Comstock och Susan E. Henking som redaktörer. En "tegelsten" på drygt 500 sidor, indelad i History, Tradition, Culture and Society och Scripture and Myth, med spännande och insiktsfulla bidrag i varje del. Teologer, religionshistoriker och andra religionsvetare, sociologer, antropologer, och en och annan från humaniorafältet, har skrivit om något område som berör mötet mellan religion och queera sexualiteter och könsidentiteter, ur olika perspektiv.

Jag har läst vart och ett av kapitlen/artiklarna, och de flesta har en hel del understrykningar och marginalanteckningar gjorda av mig, men det avsnitt som nog ändå har fått flest markeringar av min penna är "Tongues United: Memoirs of a Pentecostal boyhood" av Michael Warner (författare till queerklassikern Fear of a queer planet; queer politics and social theory).

Den berör ju just den koppling mellan queer och pingstreligiositet/pingstidentitet som jag själv utforskat i flera uppsatser med mera, så intressefaktorn för mig är maximal, men jag tror den är intressant även för många andra, med intresse för antingen queer eller religion.

Ett av hans huvudteman är de många likheterna mellan pingstidentiteten och den queera identiteten, främst då den likhet som består i att båda delarna är minoritetsidentiteter, och innebär en tillhörighet till minoriteter som inte alltid är så väl sedda.

Med hans egna ord:

The bliss of Pentecostalism is, among other things, 
a radical downward revaluing 

of the world that despises Pentecostalists. 
Like all religions, Pentecostalism has 

a world-canceling moment; but its world-canceling 
gestures can also be a kind of 

social affirmation, in this case of a frequently 
despised minority. I suspect that the 

world-canceling rethorics of queer sexuality 
work in a similar way. (sid. 230)

Alltså: Läs! Den är ganska dyr i inköp (om man inte, som jag, har tur och hittar den begagnad för ett par dollar), men är värd sina pengar. Om inte annat är den definitivt värd ett besök på biblioteket (Göteborgs Universitetsbibliotek har den, åtminstone, och du kan ju alltid beställa fjärrlån till ditt bibliotek av sånt som de inte har). Du kan också bläddra i den på Google Books, fast svårt att göra marginalanteckningar där förstås...

Förklaring till sommarfrånvaro här

Jag har säkert nämnt det förut, men vår lägenhet är en bakugn på somrarna, och allra varmast är det i arbetsrummet och köket (som ligger i fil).

Det behöver inte ens vara värmebölja ute för att det ska vara värmebölja inne hos oss, det räcker med att det är sol och nånstans uppemot 20 grader ute, för att det ska vara minst 10 grader mer här inne.

Är det "bara" 28-29 grader i resten av lägenheten, så är det 35+ i de varmaste rummen.

Man ska med andra ord inte sitta i arbetsrummet många minuter de dagarna innan svetten rinner, bokstavligen, och tankeförmågan är ganska som bortrunnen den med. Därför blir det lite si och så med bloggandet under sommaren (jo, vi är alltså så gammaldags att vi har en stationär dator, inte någon bärbar..), även när vi är hemma.

Behöver jag säga att vi har njutit nu när det varit mulet och under 20 grader ute....

Stockholm Pride 2011

Första dagen på Stockholm Pride 2011 idag, alltså.

Intressanta invigningstalare i år. Dels Thomas Beatie, också känd som "den gravide mannen" (även om han är långt ifrån ensam om att ha fött barn efter en könskorrigering). När Thomas och hans fru Nancy ville ha barn, visade det sig att hon var infertil. Lösningen blev att Thomas, som genomgått könskorrigering men inte i samband med det blivit tvångssteriliserad (vilket han blivit om han bott i Sverige), fick bli gravid istället. Paret är nu trebarnsföräldrar.

Ett viktigt besök i Sverige just nu, när kd (med stöd av endast runt 4% av befolkningen) hittills lyckats blockera det avskaffande av tvångssteriliseringar av transsexuella som alla andra partier är för, och som även Socialstyrelsen rekommenderar. Låt oss hoppas att övriga riksdagspartier gör gemensam sak, följer Socialstyrelsens råd, och avskaffar den absurda minoritetsdiktaturen i Sverige på detta område.

Dels två invigningstalare som båda har mycket att bidra med när det gäller hbt-historia i Sverige, Kjell Rindar, som var en av de första öppna homosexuella i Sverige, blev förbundsordförande för RFSL 1973, och Anna Mohr, också hon en veteran.

Anna Mohr blev tidigt engagerad i EKHO (Ekumeniska Gruppen för Kristna Homosexuella), och var i samband med det med om de tidiga Storkyrkogudstjänsterna för deltagare i Frigörelseveckan (det som nu kallas Stockholm Pride). Viktiga tillställningar, men också dramatiska, då kristna fundamentalister ofta avbröt gudstjänsterna genom att vråla slagord och försöka välta nattvardsbordet. Kan tyckas vara ett aningen udda sätt att demonstrera den där kristna kärleken till sina syskon i tron, den där som Jesus säger ska vara kännetecknet på hans efterföljare ni vet....

En representant för den historiska nusituationen, och två representanter för vägen som faktiskt tog oss ända hit, således. En bra mix, tycker jag. Att kunna konstatera att vi kommit väldigt långt, och att vi har en bit kvar att gå, på samma gång.

Mer Pridehistoria här och här

Uppdaterat kl. 10:40: Jag glömde ju... Tror ni att hbt-personer är den enda grupp som har pridefirande, så läs mitt blogginlägg Glad pride, kära pingstvänner!