Mest bakom kulisserna idag

Även om det inte har märkts alls har jag faktiskt suttit ovanligt mycket med bloggen idag... Men jag har mest pysslat med sånt där pill som märks när man INTE gör det, men inte så mycket när man gör det, ni vet. Rättat till felaktiga inbäddningskoder till videoklipp från youtube exempelvis, och kollat att länkar inte blivit inaktuella. Sånt.

Vet egentligen inte hur mycket bloggens läsare bryr sig om när ena kanten på videoklipp försvinner (vilket sker om man inte ersätter embedkoden från youtube med en ombyggd variant), men mig själv retar det i alla fall något oerhört. Nu är det lite mindre av dylikt här. Bra för min sinnesfrid om inte annat.

25 år sen

Med anledning av att det idag är 25 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades sätter jag in denna bildsatta version av Wiehes och Afzelius "Natten". Både sångtexten och bilderna som den som gjort videon valt till är väldigt spot on.

Uppfiskat i bokfloden

Årets reafynd (eller...delar av i alla fall).

Det är faktiskt några år sedan vi mer aktivt gick på bokrean sist, men i år blev det av. Enligt planen skulle vi "bara titta", men det vittnar väl bilden här ovan om hur det gick med det...

Alla inköp var inte reaböcker, egentligen, några var sådana som vi bara snubblade över ändå när vi nu ändå var ute och tittade i bokhandlarnas hyllor. Men med tanke på att vi hittade dem när vi reashoppade så får vi väl betrakta dem som reafynd ändå.

Följande böcker fick vi med oss hem i år:


Laurie R. King:  The language of bees En av de senare i serien om Sherlock Holmes och Mary Russell.
Även den första i samma serie, The Beekeeper's apprentice köpte vi. Vi har en gång i tiden ägt den, men lånade ut den för sådär 5-6 år sedan, och får nog börja inse att den inte kommer tillbaka... Nu är den förlusten alltså åtgärdad.

James Malcolm Rymer: Varney the vampire, önskar Anna att hon kunde tillbringa helgen med, men det blir inte riktigt tid till det, tyvärr.

David Stuart Davies (ed.): Children of the Night; Classic vampire stories, är förstås också ett rent måste för en vampyrfantast.

Phil Capone: Lär dig spela gitarr, komplett med CD-skiva och allt. Kanske mest bara som en present till våra inre tonåringar (som mycket gärna hade kunnat spela gitarr). Och det kan ju vara skäl nog, även om vi sen aldrig tar ett ackord.

Camilla Läckberg: Fyrvaktaren. En Läckberg blev det också. De är ju klart läsvärda, som spänningslitteratur om inte annat.

Det kan inte vara sant av pseudonymen Guilty Guilty (en bok med foton av falska löpsedlar som skapats genom hopklippning och montage av delar av verkliga sådana) var ju också svår att motstå för den som tycker att redan vanliga löpsedlar är en uppvisning i absurderi. Eller vad sägs om rubriken på det montage som pryder framsidan: "Rikspucko filmade lyxbåt under Svenska rallyt"...

Mikael Rothstein (red.): Humanistisk religionsforskning var ett av fynden i bokhandeln Gleerups egen rea. En bra grundbok som definitivt kan fylla en lucka i det religionsrelaterade referensbiblioteket här hemma (jag var en sån sparsam student, så när det gick använde jag biblioteken för mina kurslitteraturbehov, vilket var bra för min ekonomi, men dåligt för min bokhylla...).

I samma reautbud hittade jag också Nya perspektiv på religion av Ingvild Sælid Gilhus och Lisbeth Mikaelsson, som vill ge en kritisk blick på religionsvetenskapsämnet. Den ska absolut bli intressant att läsa, även om jag alltid är lite skeptisk till samhällsrelaterade fackböcker där genusperspektivet kommer in först i ett kort kapitel på slutet, som ett appendix liksom. Men man kan ju inte få allt...

Kurt Johanneson: Svensk retorik; från medeltiden till våra dagar. Är ganska precis vad den heter, en svensk retorikhistoria. Med nedslag i vissa bestämda sammanhang genom tiderna, däribland den tidiga väckelserörelsen.

Ett par trevliga blädderböcker blev det också. Närmare bestämt Gay: en världshistoria, redigerad av Robert Aldrich. För den som är lite insatt i ämnet bjuder texterna inte på så mycket nytt, men bilderna är i gengäld helt underbara. Dessutom 1001 armbandsur: från 1925 till idag av Martin Häussermann. Häftiga klockor och coola bilder. Den digitala klockan från 1920-talet får inte missas, t.ex.

Sådär. Jag *tror* det var allt... Vi spenderade kanske omkring 900 kr, men då har vi i och för sig inte räknat kostnaden för den nya bokhylla som just blev ännu mer akut nödvändig...

PS. Tycker du att det är lite tunt med taggar till det här inlägget? Det är det också. Det beror på att etiketterna sammanlagt inte får vara mer än 200 tecken, och jag tyckte att antingen taggar jag med alla boktitlar eller med ingen. Rättvist och konsekvent ska det vara.

På förekommen anledning

Tänkte på dikten "Innan ditt rike blev kartlagt" av Nils Ferlin när jag skrev i kommentarsfältet till posten "Vad är en man?", men min kommentar var redan – minst – tillräckligt lång(randig) utan att jag behövde citera en hel dikt också. Dessutom kan den vara av intresse för fler än de som letar sig in bland kommentarerna här, tänker jag. Alltså får den bli ett eget inlägg.

Således, på förekommen anledning, Nils Ferlins

"Innan ditt rike blev kartlagt":

Det var bara tokar och dårar
som lyssnade på dig först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän
men då var ditt rike som störst


Det var bara enkla själar
och själar på undantag
Sen byggdes det katedraler
och kyrkor av alla de slag.


Och påvar det kom och präster
som tvistade om vart ord
du fällt på din korta vandring
på denna bullrande jord.


Men tokar var det och dårar
som lyssnade på dig först.
Det var innan ditt rike blev kartlagt
och då var ditt rike störst.



[Nils Ferlin, ur Från mitt ekorrhjul, 1957]

Grattis USA!

Hade missat det här. Men grattis USA till ett litet steg närmare ett äktenskap för alla!

Någon spanjor kommenterade skämtsamt det faktum att spanska homosexuella fick äktenskap först och föräldraskapsrelaterade rättigheter senare, medan det för svenska homosexuella var tvärtom, med (ungefär) att:

"Det är logiskt. Vi katoliker gifter oss innan barnen kommer, men ni protestanter gör ju ofta tvärtom"

Antar att det betyder att USA också är protestantiskt. Stämmer det? Antagligen, med tanke på att nästan alla presidenter varit protestanter. Kennedy var ju den första (enda?) katoliken på den posten.

Hmm. Får kila till Wikipedia för en snabbkoll...stay tuned...

*tillbaka*

Jo, 2001 lär 52% av den amerikanska befolkningen varit protestanter, och endast ungefär hälften så många varit katoliker (även om ingen källa för det påståendet anges).

Där ser man, stämmer den fördelningen bekräftas alltså den skillnaden mellan protestantiska och katolska länder av ännu ett land. Kul.

Vad är en man?

Män stöts bort från kyrkan, hävdar den amerikanska författaren David Murrow i en bok som tidningen Dagen rapporterar om idag.

Så väldigt långt i artikeln behöver man (no pun intended...) dock inte läsa för att förstå att David Murrow har en ganska mycket snävare definition av begreppet man än de flesta. I hans värld kan du nämligen ha xy-kromosomer, skägg och basröst, samt kunna utmana den legendariske porrstjärnan John Holmes i penisstorlek, utan att vara man. En man är du *bara* om du är härsklysten, dominant och benägen till våld, annars är du någon slags kvinna.

Kom det ihåg, du som läser detta och identifierar dig som man. Var det längre tid än en vecka sen du slog någon på käften? Drömmer du kanske inte ens våta drömmar om att få gå ut i krig och döda människor på bestialiska vis? Sorry, då har du missat något i din självidentifikation, då är du inget annat än ett vekt fruntimmer.

Nu är ju verklighetens gudaskapade mänsklighet långt mer mångfacetterad än David Murrow kan föreställa sig i sin vildaste fantasi. Tack och lov! Och själv ser jag kyrkans förmåga att utmana de gängse könsstereotyperna i samhället, att i det avseendet våga leva i världen utan att leva av den, som en av kyrkans styrkor.

Vad jag själv skrivit här i bloggen om kristna män/kristen manlighet kan ni läsa här:

Olik andra män
Inte som andra män (del II)

Dessutom: Det är alltså inte bara män i allmänhet som Murrow saknar i kyrkan, utan också (eller särskilt) de som sitter på höga och inflytelserika positioner: "Högpresterande alfahannar" som han kallar dem. Jag säger bara:

OJ, OJ, OJ vad David Murrow hade känt sig obekväm i den tidiga kristna kyrkan; Mest bara kvinnor, slavar och annat patrask. De "högpresterande alfahannar" som då styrde världen var alldeles för upptagna med att avrätta och fängsla de första kristna för att hinna fira gudstjänst med dem...

Det ena leder till det fjärde: Lindansaren i kyrkan

Rensade hårddisken på datorn idag (fler hårddiskar än den på DVD-spelaren kan behöva det ibland...).

Plockade i samband med det bort lite dubletter i från iTunes.

Och i samband med det råkade jag fastna i en Afzelius-loop*.

Han var en person som verkligen kunde skriva texter, tänk bara att kunna sammanfatta mastodontverket Greven av Monte Cristo i en sång (Edmond Dantès nittonåriga dröm). Och jag har alltid varit en person som lyssnat på texterna till musik. Fascinationen är alltså ofrånkomlig.

Konstaterade samtidigt att det är alldeles för lite Afzelius här på bloggen, och gick till youtube för att hitta något lämpligt. Väl där råkade jag istället halka in i ett Wiehe-spår i loopen, och kom att tänka på att sången Lindansaren (Wiehes) skulle jag gärna ha här på bloggen. För textens skull, inte minst.

Hittade inte den med Wiehe, men däremot (till min oförställda förvåning!) med Helen Sjöholm. Att hon är en fantastisk sångerska visste jag redan, men hade nog inte riktigt trott att hon skulle kunna göra så mycket av just den sången (fel material för henne, tyckte jag). Och kontexten (Trettondagskonsert i Berwaldhallen) kändes en aning bisarr för en gammal progglåt.

Men jag får helt enkelt buga och konstatera att hon gör det alldeles utmärkt, och att sammanhanget inte alls stör. Den sätts härmed in på bloggen (se nedan).

Texten (för här har vi ju också att göra med en textförfattare av rang) har jag hört Mikael Wiehe förklara som ett uttryck för en besvikelse inför vänsterrörelsen (eller vissa delar av, i alla fall). För mig har den däremot alltid i första hand handlat om kyrkan. Jag är väl medveten om att det knappast är en tolkning som Wiehe avsett, men det är det stora med goda texter: De får sin mening lika mycket i mötet med lyssnaren.

Här är den hursomhelst, lyssna och njut.

---
* Han är en gammal favorit som hängt med ända sedan tonåren, och börjar jag lyssna på någon sång leder det lätt vidare till någon eller några andra som jag kommer att tänka på, som leder vidare till andra, som leder tillbaka till den första. O.s.v. En Afzelius-loop, alltså.

Jesus Camp

Vissa delar av filmen För Guds skull (för att vara exakt: framförallt det som berörde den skola och barnverksamhet som drevs av Södermalmskyrkan) fick mig att asssociera till filmen Jesus Camp (har du inte sett den, så gör det!).

Jag hoppas hinna skriva nåt om det så småningom, men i väntan på det sätter jag in trailern för Jesus Camp här (och passar då samtidigt på att försöka hitta en lösning på youtube+blogger-inkompatibilitetsproblemen, vi får väl se hur det går med det...).

Dagens citat

Nu. Äntligen. I samband med rensning av DVD-spelarens hårddisk...

... Har jag alltså också tittat på "Åh, Herregud!" av och med Jonas Gardell. Bara nåt år efter alla andra...

En helt fantastisk serie. Och jag förstår verkligen varför så många fundamentalistiska kristna rasade mot den. Inte för att det var något fel på den – tvärtom! För att den har tillräckligt av både forskningsbaserat faktaunderlag för att stå stadigt, och tillräcklig genomslagskraft för att nå ut. Den är ett verkligt hot mot tolkningsföreträdet hos de som gjort kristendomen till sin och bara sin.

Men, nog om serien som sådan just nu. Här bara några korta citat (nedtecknade ur minnet – så enstaka ord kan mycket väl ha missats eller bytts ut):

"Vi prisar inte längre Gud. Vi jämförprisar Honom"

"Löftena kunna ej svika. Men de kunna uppenbarligen vänta ofantligt länge innan de uppfyllas" 

"Jesus älskar bara några, bara några på vår jord. Tror du fel så kan du dra för till helvetet du ska." (framförd på melodin till Jesus älskar alla barnen)

Fascinerande

Jag tycker att det är lite fascinerande att mitt inlägg "Sorg är kärlek som blivit hemlös" fortsätter att nu och då titta in på "Mest läst just nu"-listan. Jag tror, utan att i och för sig ha fört någon statistik över det, att det är det enskilda inlägg som tillbringat längst tid där, sammanlagt.

Bloggposter är annars ofta färskvara, men det finns undantag tydligen. Eftersom det är ett av de inlägg jag själv är mest nöjd med, och också ett av de inlägg som markerade en övergång i den här bloggen till mer  av personliga inlägg så är jag inte alls missnöjd med det. Mest bara fascinerad.

Dagens språkpolisiära insats: Mixade uttryck och fasta prepositioner

ett annat exempel på språklig sammanblandning...

Bläddrade lite i en bokreakatalog och fick syn på formuleringen:

"ägna en halv dag i"

Eftersom ägna är besläktat med orden äga och egen (det kommer av fornisländskans "eigna" med betydelsen "göra [till] egen"), och betyder dels att ge och dels att passa för (vara given åt) något, så säger det sig förstås självt att "ägna en halv dag i" blir rent nonsens. Man ägnar något åt något annat, eller är ägnad för något.

Nu tror jag egentligen att den som är upphovet till formuleringen i sagda katalog mycket väl vet vad ägna betyder (eller...jag vill i alla fall väldigt gärna tro det...). Slarvet med val av preposition här är troligen snarare en variant av det mycket vanliga språkfelet (oavsett språk) sammanblandade fasta uttryck och metaforer. Det vill säga att man någonstans mitt i en formulering byter metafor/uttryck, som i det här humoristiska exemplet:

"För ett år sedan stod vi vid ruinens brant, men sedan dess har vi lyckligtvis tagit ett stort kliv framåt"

Ett misstag som ofta sker också just i val av prepositioner. För att återgå till den famösa meningen från bokreakatalogen, "i" hade fungerat utmärkt som preposition om det inledande verbet varit "tillbringa" (eller något med motsvarande betydelse). Och "ägna" hade, förstås, blivit ett helt begripligt ord i en mening där prepositionen var "åt" eller "till" (eller något motsvarande).

Med andra ord, det är egentligen två formuleringar som blandats ihop, "ägna åt" och "tillbringa i". Någonstans mitt i meningen har skribenten helt enkelt bytt uttryck och bildspråk.

Ett misstag som är lätt att göra under skrivandets gång, men som borde fångas upp och rättas till innan publicering, just eftersom det faktiskt avgör innebörden av det skrivna.

För, som Bo Strömstedt lär ha sagt, "det märkvärdiga med ord, är att de faktiskt betyder något."

C.S. Lewis om minne, erfarenhet och njutning

Läser just nu Out of the silent planet, första delen av C.S. Lewis' science fiction-triologi. Att planeten som huvudpersonen kommer till, Malacandra, ska förstås som det ideal som jorden (och människan) inte förmår leva upp till är ganska glasklart, och såtillvida är det naturligtvis inget spektakulärt med boken. Det är samhällskritik/moralfilosofi i sci-fi-tappning modell 1.0 : Ondskan/felet eller godheten/idealet kläs i utomjordisk dräkt och tydliggörs på så vis. Ibland kanske nästan övertydligt.

Men om man avstår från att läsa den som (enbart) en bild av det C.S. Lewis ser som det moraliska idealet, och istället läser den (också) som en äventyrsbok som här och var är kryddad med både vackra djupsinnigheter och avslöjande avtryck av både C.S. Lewis själv och hans tid, har den mycket att ge.

I huvudpersonens vision om att i språket som talas på Malacandra finna själva urformeln för alla språk är det svårt att inte se referenser till den Ferdinand de Saussure och den strukturalism som var ny och "cutting edge" i den akademiska, filologiska, värld som C.S. Lewis (som själv var filolog, liksom huvudpersonen i Out of the silent planet är) hörde till. Exempelvis.

Och dagens guldkorn bland de filosofiska djupsinnigheterna i boken är helt klart följande utläggning, av Hyoi (invånare på Malacandra, av arten hross, och den som den mänskliga huvudpersonen Ransom först lär känna):

"A pleasure is full grown only when it is remembered. You are speaking, Hmān, as if the pleasure were one thing and the memory another. It is all one thing. The séroni could say it better than I say it now. Not better than I could say it in a poem. What you call remembering is the last part of the pleasure, as the crah is the last part of a poem. When you and I met, the meeting was over very shortly, it was nothing. Now it is growing something as we remember it. But still we know very little about it. What it will be when I remember it as I lie down to die, what it makes in me all my days till then – that is the real meeting. The other is only the beginning of it. You say you have poets in your world. Do they not teach you this?"


ordförklaringar:
hross (plural "hrossa"): en av tre arter som lever på Malacandra, kända särskilt för diktkonst, sång och odlande.
séroni: en annan av arterna på Malacandra, associerad mer med vetenskapligt vetande, men inte med poesi.
Hmān (det engelska ordet för människa, Man, som det blir uttalat av hrossa, och det namn/ord som används om huvudpersonen Dr. Ransom, eftersom det var så han först presenterade sig)


Kort och gott: Våra erfarenheter skapas minst lika mycket i vårt minne, och i vårt bearbetande, som i det konkret upplevda. Och fortsätter att skapas och skapas om så länge vi öht. minns dem.

Plus och minus med Alla Hjärtans Dag; Ur ett egoistiskt perspektiv

Eller rättare sagt: Plus och minus med att Alla Hjärtans Dag infaller just den 14/2.

PLUS: Att det finns en massa gulliga tramssaker i affärerna som man kan köpa för att fira vår årsdag den elfte februari. Om man vill.

MINUS: Att allt som på något vis kan associeras med Alla Hjärtans Dag (det vill säga alla de där gulliga tramssakerna, samt, inte minst, röda rosor) blir ohemult dyrt just precis dagarna kring vår årsdag.

Smile or die

Eftersom jag nämnde den här animationen i en kommentar till en tidigare post sätter jag in den. Mycket nöje!

Och läs gärna boken (Smile or die) av Barbara Ehrenreich också.

17 år tror jag visst att det var...

... sen jag och Anna blev tillsammans.

Att vi faktiskt har varit tillsammans i 17 år är både otroligt och inte. Å ena sidan känns det som att vi alltid varit tillsammans (vilket i så fall är betydligt längre än de sjutton åren), å andra sidan känns det som om vi alldeles nyss träffades.

Apropå Sherlock

Gillade du BBCs miniserie Sherlock (sista avsnittet nu på söndag)? Då tipsar jag i så fall gärna om att det inte var det första "lånet" av karaktären Sherlock Holmes, som gjorts av andra författare än sir Arthur Conan Doyle.

En av mina absoluta favoriter i genren är Laurie R. Kings serie med en gammal Sherlock och hans kvinnliga medhjälpare (senare fru), Mary Russell,  i huvudrollerna. Första boken i serien är Beekeepers apprentice. Därefter har inte mindre än nio böcker i serien hunnit komma ut, den tionde lär komma i höst.

Serien tar vid, plockar upp Sherlock så att säga, ungefär där Doyle lämnar honom, och utspelar sig alltså under tidigt 1900-tal.

En t-shirt som en numera avsomnad grupp för fans till Mary Russell-serien lät trycka upp hade en bild på Sherlock Holmes i profil, och texten "After 1915, he's ours" (men numera får de kanske dela honom med författare och fans till BBC-serien, då förstås).

Man kan se serien som en "Vad hände sen?", men minst lika mycket är det en fascinerande serie i sin egen rätt. Sherlock Holmes utmanas här av en intellektuell jämlike, som råkar vara kvinna. Vilket påverkar såväl hans kvinnosyn (som ju har kritiserats), som hans pessimistiska syn på människor i allmänhet.

Om relationen mellan Sherlock och Mary, och den därmed sammanhängande utvecklingen av Sherlock Holmes-karaktären, är halva behållningen med serien, så är Mary Russell själv den andra halvan. Eller säg att det är 40/40 snarare än 50/50, förresten. Så får de resterande 20% vara dels skildringen av det unga 1900-talet och dels gåtorna i sig,

I The Art of Detection låter Laurie R. King Sherlockserien möta hennes serie med den nutida San Fransisco-polisen Kate Martinelli i huvudrollen. Hur? Det tänker jag inte avslöja. Läs den, vetja! En riktig godbit för den som gillar båda serierna.

För den som till äventyrs är intresserad av teologi och/eller religion i allmänhet har förresten också såväl serien om Sherlock och Mary, som den om Kate Martinelli, mycket att bjuda på. Det var faktiskt så jag själv upptäckte Laurie R. King: En kompis som också pluggat på teologen i Lund, och som hade deckare med teologiska inslag eller bihandlingar som ett av sina fritidsnöjen, tipsade om (och lånade ut) Beekeepers apprentice.

Och på den vägen är det, s.a.s.

En teaser från Beekeepers apprentice

Berøringsangst II: Om "För Guds skull"

Det är beklämmande att se den rädsla för sjukdom, svaghet och (ytterst) död, som framkommer i den syn på helande som Södermalmskyrkan i filmen "För Guds skull" visar upp. Ingen troende ska egentligen behöva utstå sjukdomar eller funktionshinder etc., och är någon troende och ändå inte blir helad så handlar det bara om att vederbörande inte tar emot helandet.

Visserligen ger den kvinnliga helandepredikant som intervjuas inte riktigt bilden av att det där att ta emot, eller inte, nödvändigtvis är ett aktivt val, snarare är det (enligt henne) så att somliga inte kan ta emot på grund av att de sårats själsligen och därför inte har den tillit till Gud som krävs. Men frågan som genast infinner sig då är givetvis varför Gud i så fall inte först kan hela den sårade själen, så att den människan också kan bli helad kroppsligen. Eller är det bara det som är fysiskt och synligt som Gud egentligen bemästrar?

Jag ser samma rädsla ta sig uttryck i de forcerade skratten, som både är en del av den predikogenre som praktiseras i den Södermalmskyrka som visas i filmen och återkommer i talet hos många även i samtal. Det är inte ytterligare en aspekt, utan i grund och botten samma sak.

Den här berøringsangsten inför allt som är mörkt och svårt, som jag ju bloggat om tidigare (fast då ur ett bredare perspektiv än bara gällande Södermalmskyrkan), ger inte alls ett intryck av att kunna hantera det här livet vi alla lever här. Inte alls. Tvärtom, för att vara exakt. Det ger intryck av människor som helt saknar verktyg att bearbeta livserfarenheter med, som endast kan förneka och förtränga allt som inte är "seger", och som därför inte har något av relevans att säga sin omvärld.

Jag tänker nu och då på vad min Anna en gång för många år sedan sa om en person i ett liknande sammanhang, som vi träffade nu och då:

"H*n ler alltid. Men jag har aldrig förr sett så mycket bitterhet i någons ögon."

Det är lite samma sak här.

---

PS. För diskussion av helandepredikanter ur ett helt annat perspektiv, nämligen som illusionism och bedrägeri, rekommenderas bland annat den här bloggposten hos Samuel Varg Thunberg

För Guds skull

Har nu sett "För Guds skull", dokumentärfilmen från 1989 om Södermalmskyrkan där filmaren Noomi Liljefors återvänder till sin barndoms kyrka och församling. Finns på SVT Play i ett par veckor till i alla fall.

Tack för tipset, Tea!

Filmen presenterar Södermalmskyrkan som den är i filmens nutid (alltså sent 1980-tal), ur olika aspekter. Som jag uppfattar det är presentationen grupperad runt tre olika huvudteman (som i filmen följer på varandra). Först helandeteologin och framgångsteologin (även om jag inte tror att det ordet nämns), därefter församlingens dagis och skola, som behandlas delvis parallellt med tungotalet. Slutligen ges en liten inblick i församlingens missionsverksamhet, i och med att vi får följa med på en missions- och predikoresa till Ingermanland i dåtida Sovjetunionen. Insprängt här och var tas förstås även annat upp, som exempelvis synen på sex före/utan äktenskap.

Med detta som bakgrund berättar Noomi Liljefors också om smärtsamma episoder och minnen från sin barndom, som delvis utspelade sig i Södermalmskyrkan. Mammans hjärtsjukdom, och hur rädd hon var att hon skulle dö. Hur hon på barns vis trodde sig kunna hindra att mamman dog om hon bara varje gång hon kom hem sprang uppför alla tre trapporna innan porten slog igen (vuxna har förvisso liknande tvångstankar, inte minst i förhållande till sådant som vi människor är maktlösa inför, som död och förluster, men det är nog mer uttalat hos barn). Om mannen som förgrep sig på henne. Och om hur pappan avlivade hennes hund hemma i badkaret för att den inte skulle lida mer (det framgår i och för sig inte vad den led av), och hur hon aldrig kunde fästa sig vid någon annan hund.

Både presentationen av 1980-talets Södermalmskyrka och Noomi Liljefors barndomsskildring är fängslande. Min främsta kritik mot filmen är kanske att kopplingen mellan de båda skildringarna känns ganska svag.

Och kanske skulle jag också ha velat ha något om skillnader mellan hennes barndoms Södermalmskyrka, och den hon återvänder till för att filma. Församlingens övergång från pingströrelsen till trosrörelsen måste exempelvis ha skett efter att hon var barn där (den hade 1989 inte så många år på nacken), och någon förändring bör ju den ha inneburit. En förändring som det hade varit intressant att få Noomi Liljefors syn på.

Att det också finns och fanns stora likheter tvivlar jag inte ett ögonblick på. Men förändringar över tid är det ofta den återvändande som ser tydligast, och just därför hade hennes iakttagelser varit viktiga och intressanta.

Överhuvudtaget saknas hela den återvändandets problematik som så ofta diskuteras i litteratur och filosofi genom tiderna. Det där att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger, som de gamla grekerna sa. Att ett sant återvändande egentligen är omöjligt som någon (var det Birger Norman?) skrev. Eller upplever Noomi Liljefors att hon faktiskt kan det? Det hade i så fall varit ännu intressantare att ta del av. I vilket fall som helst hade något på det temat berikat det som ska vara en film om filmarens återvändande till en barndomsmiljö.

Det var det hela om mitt övergripande intryck av filmen. Några saker i Södermalmskyrkan, så som den presenteras i filmen, kräver sina egna bloggposter, som kommer att dyka upp här så småningom.

I brist på kommentarswidget

Jag har ju ingen widget för "senaste kommentarer" eller "mest kommenterat" här på bloggen, mest för att jag tycker att man redan nu får scrolla ganska långt ner på sidan för att se alla såna saker, men ibland startar ju en konversation i kommentarerna till någon bloggpost som man tycker att fler kunde få ta del av.

Därför kommer här tips om ett par intressanta kommentarstrådar just nu:

Om sexualitet i olika kyrkor och frikyrkor, och om religionens/kyrkans roll i kvinnors liv (snarare än kvinnors roll i kyrkan), under bloggposten Kaos är granne med Gud I: Naivitet och sexualitet. Gå direkt till kommentarstråden här 

Om Bibeln under bloggposten Kaos är granne med Gud IV: Anti-intellektualism i förändring. Gå direkt till kommentarstråden här

Drömrubrik

Ser att tweepen (=twitterkompisen) @elsander fått en drömrubrik i Dagen.

"Borlängepastor predikar så det ryker"

Är väl drömmen för alla predikanter? Nåja, kanske inte så bokstavligt som i det här fallet förstås. Och om rykandet mest består av svavelos är det väl heller inte så tilltalande omdöme...

Nu har jag aldrig hört @elsander predika live, men däremot i kortare inför-predikan-klipp han lagt ut på sin blogg och på youtube. Vill dessutom dra mig till minnes ett bambuserklipp (eller dylikt) från en gudstjänst- Och baserat på det skulle jag nog säga att det inte bara är en drömrubrik, utan också tämligen sann (i den mer smickrande betydelsen då alltså).

Dessutom har han en hel del vettigt att säga OM predikan också. Gå in och läs/titta/lyssna vetja!

Och titta på helgmålsringningen den 5 mars!

PS. Ett stort antal av Dagens läsare har klickat att artikelns innehåll gör dem arga. Måste vara avundsjuka predikantkollegor...

Ljudböcker, e-böcker och riktiga böcker

En vän till mig anser inte att pocketböcker är riktiga böcker (därmed inte sagt att hon har något emot dem alltså, det vittnar hennes bokhyllor om, hon definierar dem bara inte som riktiga böcker). Kan på sätt och vis förstå vad hon menar. Fast för mig är nog ändå även en pocketbok en bok. En lite mindre hållbar bok. Som lättare blir till lösbladssystem.

Däremot, insåg jag när jag funderade på det, är inte ljudböcker och e-böcker "riktiga" böcker för mig. Det är samma som för min vän med pocketböckerna, det betyder inte att jag ogillar dem eller inte har/använder dem.

Just nu lyssnar jag exempelvis på Agnes Cecilia, inläst av Pernilla August. Och den som inte har prövat att gå längs vintermörka smågator och lyssna på en småmysig spökhistoria har helt klart missat något här i livet!

Och jag har i alla fall två olika e-böcker på gång. Och en stor samling på datorn.

Det är bara en annan kategori för mig. Eller snarare två andra kategorier.

En ljudbok är dels sin egen genre inom audiomedia, för mig. Och dels ser jag den som lite en slags "bonusmaterial" till boken.

Det vill säga. Å ena sidan kan jag lyssna på en ljudbok utan att ha läst den, för själva lyssnarupplevelsen, så att säga. Å andra sidan kan jag lyssna på en bok jag redan läst, och då i synnerhet om den antingen är författarinläst eller om den är inläst av någon uppläsare/skådespelare jag gillar.

I det senare fallet för att få ett annat perspektiv på boken än mitt eget. För en inläsning är ju ofrånkomligen en tolkning. Vilket kan vara både en fördel och en bonus, när det är precis just tolkningen som är det man vill åt. Och kan vara en nackdel, när man vill få möta texten direkt, utan andra "glasögon" än de egna.

E-böcker har den fantastiska fördelen att vara sökbara. Det revolutionerar verkligen letandet efter referenser (exakta sidhänvisningar och så vidare) i de där böckerna man läst som bakgrund till det man själv skriver. Visserligen brukar jag göra markeringar och anteckningar i marginalen (i pappersversionen av boken) på intressanta ställen medan jag läser den. Men när man letar efter ett enda bestämt ställe, snarare än går igenom hela det lästa igen, är den elektroniska versionen oslagbar.

De revolutionerar dessutom tillgängligheten (och har potential att revolutionera den ännu mer)!

Men...böcker ser jag dem inte som. De är texter. Vilket är alldeles utmärkt. Texter med bestämda fördelar framför texter i bokform dessutom. Men de är inte böcker. För mig.

Jag funderade över det där och kom fram till att det i båda fallen är samma aspekt som saknas. Den fysiska. För mig är en bok helt enkelt en text som fått fysisk form. Såväl ljudböcker som e-böcker kan vara – och är väl oftast –lagrade på fysiska enheter. Men själva texten har inte tagit fysisk form. I ljudboken är texten gjord till ljud. Där när det uttalas (eller spelas upp). Borta sen. I e-boken är texten synlig på en fysisk skärm, förvisso. Men det är exakt samma fysiska skärm som i nästa ögonblick visar nästa sida. Texten ÄR inte fysiskt där på samma sätt.

Bloggtips

Hittade en blogg med titeln Frikyrklig identitet för en tid sedan. Den har, inte oväntat..., just den frikyrkliga identiteten som tema. En av skribenterna är Joel Halldorf, kyrkohistoriker m.m. med stora kunskaper om pingströrelsen och därmed relaterade fenomen.

Dessvärre verkar bloggen insomnad (i alla fall för tillfället), senaste bloggposten är från 2008, men det som är skrivet är värt läsning även om det inte är rykande färskt.

Rekommenderas därför starkt!

Whoppa! En naturupplevelse!

Snubblade nästan över den här ugglan igår (enligt mer ugglebekanta troligen en hornuggla), när jag kom runt ett hörn. Faktiskt bokstavligen nästan snubblade på den. Plötsligt var det något som fladdrade till vid mina ben, och jag tvärstannade för att inte gå in i den där kringblåsande sopsäcken eller vad det kunde vara. Tittade. Konstaterade att det var en uggla. Men fick titta en lång stund innan jag trodde mig själv...

Sen hade jag i alla fall sinnesnärvaro att backa en bit för att inte skrämmas, och ta en bild med mobilkameran (hade ingen annan).

Därefter gick jag och hämtade den riktiga kameran. Men när jag kom tillbaka med sagda kamera och började rikta den mot ugglan, så vände den på huvudet (på det där fascinerande uggleviset), tittade på mig, och flög iväg. Det var tydligen färdigfotograferat tyckte den.

Alltså får ni, tyvärr, nöja er med den här lilla och lågupplösta mobilbilden.