Kaos är granne med Gud IV: Anti-intellektualism i förändring

"En av de faror, som angriper kristendomen i dess innersta väsen, är det förhållandet, att man genom dessa skolor lyfter ned uppenbarelsens religion från dess höga nivå och gör den till något intellektuellt. Men kristendomen är en uppenbarelse och kan mottagas endast genom uppenbarelse" 

Lewi Pethrus om pastorsutbildningar 1929 (i Predikanten och hans utbildning).

"[...] när jag i början på 50-talet bevistade min första 4-veckors bibelskola blev man, för att vara riktigt ärlig, nästan betraktad med misstänksamhet om man gått i skola mer än 6 år. Det låter som överdrift, men är min erfarenhet."Elon Svanell, citerad i Förkunnarna och deras utbildning (1991)

Att pingströrelsen har en (lång) tradition av anti-intellektualism konstaterade vi också i den där kommentarskonversationen som blev startskottet för denna serie bloggposter. Men också att det kanske börjar förändras. Det tydligaste tecknet på förändringen är förstås den totala omsvängningen i frågan om utbildning för pastorer. Från utbildning som ett hot mot uppenbarelsen till en 4-årig pastorsutbildning tillsammans med Evangeliska Frikyrkan och Svenska alliansmissionen på "endast" dryga 80 år alltså...

Det är en positiv utveckling, även om jag tror att mycket återstår (och ett steg på vägen, som till större delen återstår, är att våga problematisera också undervisningen till ungdomar och andra medlemmar).

Visst finns det något vackert i den enkla människan med endast den obligatoriska folkskolan i bagaget som ideal. Det gör det.

Men samtidigt är motstånd mot de djupare insikter som utbildning kan ge ytterst farligt när det är en samling antika texter som är det material man arbetar med. Utan kunskaper om kulturella kontexter och intertextuella samband, om språk och hur orden i de bibliska texterna förstods av sin samtid, utan kännedom om historiska situationer som texterna kommit till i, o.s.v. så kan man faktiskt komma ganska precis hur galet som helst.

Så grattis Pingst, EFK och SAM – och lycka till med det fortsatta utbildningsarbetet!

----
tidigare poster i serien:
Kaos är granne med Gud I: Naivitet och sexualitet
Kaos är granne med Gud II: Eller, Skilda världar; ett tillägg (mitt eget tematiska tillägg till fotoreportaget om frikyrkoungdomar och punkare)
Kaos är granne med Gud III: Berøringsangst

Long time no see...

Var och såg gudsonen ha spelning i fredags, och övernattade hos hans kära mor och plastpappa. Resten av helgen fick helt enkelt gå åt till att vila. Vi är inte vana att vara ute till småtimmarna på en fredag. Faktum är att spelningen började ungefär när vi vanligtvis går och lägger oss en fredag...

Men nu är jag tillbaka!

Kaos är granne med Gud III: Berøringsangst

Danskan har ett mycket bra ord för det jag vill ta sikte på i den här bloggposten, nämligen det jag använder i rubriken: "berøringsangst". Ursprungligen är det mer av en psykiatrisk term, som används för en fobi för (en ångest som kommer av) beröring, eller för att människor kommer för nära. Eller, enligt min danska ordbok, en fobi för det främmande och okända. Men det används, åtminstone numera, mer i överförd bemärkelse, för att beteckna en ovilja att "ta i", eller förhålla sig till något visst.

I frikyrkan finns, som vi kom in på i kommentarerna till Same, same but different II, helt klart en berøringsangst i förhållande till allt som är svårt: Mörka känslor, svåra erfarenheter. Det är locket på, och fastspikade leenden. Det är hallelujarop (men inga klagovisor). Det är den besvärade tystnaden om någon ändå skulle drista sig till att tala om något som är svårt (i nutid, i alla fall, att tala om övervunna svårigheter, gärna sådana från tiden innan man kom till tro, är däremot en helt annan sak, det förstärker ju föreställningen om det alltid lyckliga kristna livet).

Det är jag långt ifrån den förste att kommentera. Och faktum är att det just nu kommenteras på många håll i den kristna bloggosfären. Samuel Varg Thunberg gör till exempel en utmärkt koppling mellan detta, som han kallar "kyrkans Hakuna matata" (lysande uttryck!) och församlingstukten. Och David Hayward, kanske mer känd som nakedpastor, återpublicerade nyligen sin träffande skämtteckning (översätter man cartoon så?) med titeln happy happy people. Gå in och läs, respektive titta!

Kanske kan man ana en förbättring på det här området. Men det finns en risk att man gör de enstaka företrädare som förknippas med de svårare frågorna till ett sätt att komma undan att själv ta i dem. Men kan låta de få utvalda ta i den biten, och själv bevara sin berøringsangst. Det är en icke försumbar risk.

Men också i förhållande till sånt som är teologiskt komplicerat finns en berøringsangst. Kanske allra tydligast i just ungdomssammanhang (som ju är det huvudsakliga temat för den här serien bloggposter), och i den undervisning som ges till ungdomar. De enkla svaren, den svart-vita världsbilden, dominerar. Om någon ställer en fråga vill man så mycket hellre kunna svara ett "såhär, och bara såhär, är det", än att säga att det är en svår fråga, och kristna har på lika goda grunder kommit till vitt skilda slutsatser.

Det finns en risk, en högst verklig risk, att detta leder till att alltför få som lämnat tonåren kan känna att frikyrkan är relevant för dem. Har något att säga dem. Vilket Carl-Henric Jaktlund skriver bra om i "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar."

Lösning på det här? Jag vet inte. Det är inte direkt en liten detaljförändring som krävs, snarare en mycket grundläggande och genomgripande förändring. Även om den kanske är på väg.

Lyckas det? Det får väl tiden utvisa.


Förresten, den där bibetydelsen av rädsla för det främmande och okända, gör OCKSÅ berøringsangst till ett passande begrepp att använda om mycket i den alltför likriktade frikyrkliga subkulturen, dessvärre. Det ligger ganska mycket i det (halvt) skämtsamma uttrycket "Kom som du är, bli som vi". Tyvärr. Men det är en helt annan bloggpost,.

---
Tidigare delar i denna bloggserie finns här och här.

Kaos är granne med Gud II: Eller, Skilda världar; ett tillägg

Hela den här serien av bloggposter började ju egentligen med några kommentarer och länkar med anledning av ett fotoreportage av fotografen Marta El-Masri, som porträtterade dels en grupp frikyrkoungdomar (hemmahörande någonstans i den karismatiska/evangelikala delen av frikyrkosfären) och dels en grupp unga punkare.

Ett intressant reportage, men en sak som ändå kändes som lite av en brist var det att de frikyrkliga ungdomarna porträtteras nästan enbart i någon form av böne- eller lovsångssituation, medan punkarna porträtteras i ett betydligt bredare spektra av aktiviteter och situationer.

Jag kan i och för sig tänka mig att just bönen och lovsången dels är väldigt tilltalande för en fotograf att skildra, och dels är de situationer då frikyrkligheten (eller vad vi ska kalla det) blir tydligast visuellt (och därmed lättast att fotografera).

Men ändå, en brist är det.

Därför har jag grävt lite i gömmorna, och gjort ett urval av mina egna fotografier av ungdomar i pingstkyrkan under 1980-tal. Eftersom jag själv då inte var mer än nybliven tonåring, så är det givetvis inga mästerfotografier. Men se det som ett tillägg. Ett tematiskt tillägg s.a.s.

Endel gudstjänstrelaterat, eller taget i anslutning till gudstjänst, blir det här också. Men en annan slags bilder än de som ingår Marta El-Masris publicerade reportage, ändå.

Here goes.

Den här bilden kommer kanske till tema och motiv närmast de i det aktuella fotoreportaget, därför börjar vi med den. Tar avstamp där så att säga. Motivet är väl ganska självförklarande, miljön är (utifall att det inte framgår) ett tältmötestält. Det är paus mellan två gudstjänster, eller möjligen mitt i en (att döma av de många biblarna och anteckningsblocken på de tomma bänkarna).

Bussresa med pingstkyrkans ungdomar. Trångt i bussen.

Sångövning

Nattligt strandbesök. De flesta har varit i och simmat, 

men så väldigt varmt ser det ju inte ut att vara...

Mera sångövning. Förresten, nån som såg "Minns du sången" på TV? De avsnitt (var det första säsongen?) som var inspelade på Lida Gård? Detta och sångövningsfotot ovan är taget just på Lida Gård, och just där Minns du sången-sjungandet (åtminstone en del av det) försiggick. 

Nån slags lek pågår.

Sång på torget (eller, ja, gågatan är kanske mer korrekt uttryckt).

Sång i hamnen (fast egentligen var det nog trumsetet som var mitt motiv här...).

Ungdomsmöte. 

Det ser jag dels på att jag känner igen lokalen i fråga (kyrkans källarlokal, eller ungdomskällaren), och dels på åldern på de närvarande. I övrigt är det för mörkt för att jag ska kunna se vad det är jag egentligen tog kort på. Your guess is as good as mine... 

Bibelpackande i samma källarlokal som ovan.

For the punchline, så att säga. Pingstkyrklig dragshow. Det var väl åtminstone LITE oväntat... ;-) Fotot är från en bröllopsfest (som förresten också hölls på ovan nämnda Lida Gård). 

Sådär. Proffsfoton är det ju inte. Men i alla fall en pingstkyrklig ungdomsmiljö dokumenterad av en 13-14-åring som var en del av den. Som ett tematiskt komplement till "Leva ung"/"Skilda världar".

Bilderna blir aningen små här i bloggen. Men man kan klicka på dem för att se dem i större storlek.

Och: Copyright till alla bilder här har jag – så vill du använda bilden i ett annat sammanhang: Fråga!!

Kaos är granne med Gud I: Naivitet och sexualitet

Pratade (diskuterade tycker jag känns fel att säga) med Tea i kommentarsfältet till Same, same but different II, och kom in lite på det där med att vara tonåring i frikyrkan. Pingstkyrkan, i mitt fall.

Jag skrev redan där i kommentarstråden att det kanske borde bli en bloggpost av min(a) långa kommentarssvar. Men inser att det nog snarare får bli flera. Varav detta då alltså blir den första. Kaos är granne med Gud, heter posten för att det var en rubrik på en inledning till det fotoreportage som den ursprungliga bloggposten handlade om. Och för att det är en alldeles lysande sammanfattning av mina pingstkyrkliga tonår, faktiskt. Undertiteln kommer av... ja, det märker ni.

Att de som hörde till kyrkan väldigt odelat och sen barnsben, som hade mor- och farföräldrar i samma kyrka/samfund o.s.v. kunde upplevas som (och nog i många avseenden var) naiva, var nog jag och Tea ganska överens om, som jag uppfattade det.

Själv hörde jag inte till den skaran, utan var del av en familj som kommit ny till kyrkan. En familj som inte var kärnfamilj dessutom, till råga på eländet alltså...

Och naiva, eller omogna (om det inte är lite samma sak) upplevde jag alltså de "infödda" i kyrkan som.

För mig innebar det där att jag inte direkt umgicks med de i min egen ålder, eftersom jag inte riktigt kände att vi var i samma ålder s.a.s. Jag trivdes bättre med de som var sådär 10 år äldre (d.v.s. när jag var 13-14 var väl de en sådär 20-25 i alla fall).

Jag vet inte om det berodde på vilka jag umgicks med, eller på att jag nog kunde verka (och kanske var) ganska allvarlig, men jag blev ofta uppfattad som ett antal år äldre än jag i verkligheten var också.

Det spelade naturligtvis in för mitt val av umgänge, kan jag se när jag tittar tillbaka, även om jag inte hade kunnat sätta fingret på det då, att de som var i min ålder just var i sin första, och mest intensiva, kill- och tjejintresserade fas. Det vill säga de var OERHÖRT heterosexuella. På det sätt man väl är i den tidiga puberteten, under förutsättning att man nu är hetero alltså. Men svårt att relatera till för den som inte har det där intresset för det motsatta könet. De äldre ungdomarna var säkerligen också, i flertalet fall, heterosexuella. Och, visst, det flörtades o.s.v. där också (ja, i regel på det där oskyldiga och inlindade frikyrkosättet alltså...), men de hade blivit så pass mycket äldre att de hade andra intressen OCKSÅ.

I och för sig, om det vore bara en fråga om heterosexualitet + pubertet skulle givetvis samma sak gällt i skolan, men det gjorde det inte riktigt på det sättet. Även om väl också de jag umgicks med där hade mycket (ibland enerverande mycket, det medger jag...) av spanande, förälskelser o.s.v. i fokus, så genomsyrade det ändå inte precis allt.

Där tror jag att det spelade in att de sakerna kunde vara mer uttalade i den icke-troende skolmiljön, det behövde inte lindas in och tryckas ner, utan kunde släppas ut och vara borta sen.

Den som oupphörligen måste censurera sina pubertala tankar och känslor för att inte ge uttryck för synd, kommer naturligtvis att verkligen oupphörligen vara upptagen med just de sakerna. Vilket, har jag en känsla av, säkerligen bidrog till naiviteten, genom att lämna mycket lite utrymme för att ta in och förhålla sig till så mycket annat i tillvaron.

Naivitet och sexualitet, således, som på något sätt förstärker vartannat.

Såhär kunde det se ut i kyrkans innersta innandömen 

under mina tonår. Har i övrigt mycket litet med

bloggposten att göra...

Självporträtt av fotografen (och bloggaren)

Sitter och pillar med ny bloggpost, lite inspirerad av det Teas och min konversation i kommentarerna till Same, same but different II. Svårare än jag trodde det skulle vara. Dessutom är det mycket annat som ska fixas samtidigt.

Sätter in självporträttet ovan som en liten vink om att det är på väg, bloggen har inte helt avlidit...

En bloggutmaning

Fick en utmaning om bloggande av Tofflan, som blev utmanad av Inna. Antages härmed.

1. Hur länge har du bloggat?
Med undantag för enstaka gästbloggposter, sen april förra året.
2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Inte särskilt många, får jag erkänna. Beror i och för sig också på hur man definierar regelbundet. 2-3 regelbundet och ofta, kanske 10-15 regelbundet men mer sällan.
3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
Det är en blandning. Även personliga bloggar har ju ofta ämnen som återkommer särskilt ofta, och mer officiella ämnesbloggar har inslag av personligt bloggande ibland.
4. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det är det kanske inte riktigt jag som ska svara på... Men jag tycker det i alla fall, och jag har aldrig hört någon påstå något annat heller.
5. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag tycker jag har hittat en bra gräns, som jag känner mig bekväm med. Jag kanske i och för sig helst skriver om idéer, kultur i olika former etc, men för mig ÄR det personligt. För att parafrasera ett känt uttryck: "Det teoretiska är det personliga".
6. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Jag bloggar för att skriva, i första hand. Bloggen är ett bra forum för att få vrida och vända på tankar och annat. Kontakten med läsarna är förstås också jätteviktig, men mest för just kontakten, och för respons/feedback/andras tankar kring det jag skriver om.
7. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej, inte än i alla fall.
8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Vet inte det. Men var och en måste förstås avgöra själva vad de trivs med och mår bra av. Tror inte det finns någonting här i världen som är bra för alla.
9. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det skulle väl vara tidsåtgången, då. Det märks ju helt klart här om jag har mycket annat att stå i. Men jag tror jag hittat en bra nivå där också.
10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Vet inte, men skriver på ett eller annat sätt gör jag helt säkert fortfarande. Det har jag gjort sen jag var 4.

Dagens räddning

Dagen började segt, men bättrade snabbt på sig med hjälp av detta klipp som jag snubblade över på youtube: Coming Out at Christmas med London Gay Men's Choir.

Ytterligare ett sånt där klipp som borde varit med i blogg-julkalendern, men vi tar den nu istället.

Prästen

För ett par år sedan hittade jag boken Prästen av Hanne Ørstavik på utförsäljning på stadsbiblioteket. Jag hade aldrig hört talas om vare sig henne eller boken, men eftersom titeln lät som att den kanske, kanske kunde tangera mitt intresseområde så plockade jag upp den från bordet och läste första sidan.

Och var såld. Genast.

Inte för att det egentligen var så spännande. Det var en inledning av klassiskt in medias res-snitt, men inte en av de mer thrillerbetonade... Snarare var det språket, den otroligt poetiskt beskrivna nattvardsscenen, och alla de komplicerade och intressanta personer och relationer som kunde anas i den som fångade in mig.

Givetvis köpte jag den.

Och fortsatte läsningen så fort jag kom hem. Boken höll vad inledningen lovade i bägge avseenden. Språket är oerhört vackert (trots att det är en översättning*, och jag får allt svårare att läsa översättningar med behållning), och det är relationerna och, framförallt, huvudpersonens, prästens, personlighet, minnen och skuldkänslor som hon brottas med, som står i centrum.

Tänkte att jag skulle ge er inledningen här, hellre än att ge referat av handling och så vidare. Kanske att någon fastnar i den precis som jag gjorde.

"Kristi blod för dig utgjutet. Jag tog ett steg åt sidan, hällde vin i nästa lilla blanka bägare. Jag såg på de böjda huvudena framför mig, vart och ett av dem, en efter en. Och så ska det vara, tänkte jag. Här ska du få komma och vara en. Här är du utvald, enastående. Här blir du sedd, här får du vara. Du, det gällde mig också. Vi.


Altarringen var en början. Halvbågen var ett tecken som visade att det fanns en större cirkel, och en cirkel till där utanför. Och en ännu större cirkel, ett oändligt stort lysande rum. Och att vi fick vara där, tillsammans, och var och en, alla och envar. Här. Här får du finnas. Här kan du vara. Detta är till för dig.


Det var stilla en stund. Som om de var samlade i en solfjäder runt halvbågen, och att det från alla ryggarna framför mig gick streck ut i landskapet. Ut i det öppna flacka, ut över fjället, ut över havet, vidare ut. Det slutade inte. Det fortsatte. De hade tagit med sig det in. Snart skulle de resa sig, om en stund skulle de skjuta upp dörren och gå ut dit igen, spridas.


Dessa människor som knäböjde här. Som om de sa: Vi godtar dig ändå. Kanske hade de till och med glömt. Jag kunde ha åkt någon annanstans, men jag visste att det skulle ha hänt något där också. Inte samma sak en gång till. Men något annat jag inte kunnat förhindra. Något som bara skulle hända, och som jag inte kunde göra mig fri ifrån efteråt, som skulle synas i ansiktet."


---
* Vilket givetvis innebär att översättaren Lotta Eklund är värd en eloge också. Det är annars ett otacksamt jobb att vara översättare, i regel blir man omnämnd bara när någon inte är nöjd. Lite som att vara målvakt...

Vårkänslor

Det är nästan vår här. Kanske lite tidigt såhär strax efter jul. Och stannar kvar gör den här tidiga våren säkert inte. Men skönt är det i alla fall.

Bibliotekstjuven. Eller varför även filmare borde läsa sociologi.

Jag har bara hunnit se första delen av Bibliotekstjuven än, så det är vad mina kommentarer i den här bloggposten är baserade på, ska jag till att börja med nämna som en slags disclaimer.

MEN... med det sagt. Första delen gav verkligen ingen mersmak (men, jo, jag kommer titta på de andra delarna i sinom tid ändå, för sån är jag...). Många har visserligen sagt att den blir bättre, särskilt vad gäller skådespelarinsatser (främst från Gustaf Skarsgård då) och spänning, i del två.

Vilket skulle låta väldigt lovande om det vore skådespelarinsatser och spänning jag hade invändningar emot... men så är alltså inte fallet. Det var två (eller kanske tre) helt andra saker som störde mig.

För det första: Filmarna skiljer inte på kulturella/ekonomiska hierarkier och ekonomiska sådana. Eller på kulturellt och ekonomiskt kapital, som Pierre Bourdieu skulle ha uttryckt det. Det är faktorer som kan överlappa, förvisso, och inte minst utväxlas mot vartannat, men de sammanfaller inte så som de gör i filmen.

Enkelt uttryckt:

I verkligheten kan man ha maximalt kulturellt kapital (kulturell/akademisk status om du så vill), men vara fattig som en kyrkråtta (som nog förresten har en del kulturellt kapital i kraft av sin kulturhistoriska bostad...). Eller man kan vara rik som ett troll och helt sakna kulturellt kapital (tänk: en uppkomling som tjänar mycket pengar, men helt saknar anor, vanor av rätta sorten, kunskap inom rätt områden etc). Eller, förvisso, vilken blandning som helst. Och det ena ger inte med nödvändighet det andra.

I Bibliotekstjuven däremot råder en extremförenklad världsbild där överklass inom ett område alltid också är överklass inom alla andra områden. De högutbildade (disputerade) bibliotekarierna på KB som verkar som gjorda av pengar, för att vara konkret.

En irriterande överförenkling som manusförfattare (och evt. regissör) kunde ha undvikit genom att antingen ha bara pyttelite mer på fötterna sociologiskt (därav bloggpostens titel), eller genom att våga lita bara lite mer på sina tittares förmåga att ta till sig något aningen mer komplext än det man serverar.

För det andra: Det där med att inte våga lita på tittaren, och därför vilja skriva tittaren saker på näsan, präglar tyvärr även filmens helt övertydliga tes. Den om klasskillnader och därmed sammanhängande underlägsenhetskänslor som motiv för stölderna.

Viss förenkling ligger inbyggd i filmmediet som sådant, förvisso. Genom att mycket av tankar och känslor som i andra genrer kan beskrivas, i filmen snarare måste uttryckas så att det blir synligt utåt.

Å andra sidan har filmen fördelen, framför exempelvis teatern, att kameran kan gå väldigt mycket närmare än en levande publik kan. På scenen måste du spela också för de bakersta raderna, på film kan du däremot uttrycka saker mer subtilt än så. En skiftning i ansiktsuttryck kan vara för otydligt på scen, men fullt tillräckligt på film.

När jag ser en spelfilm vill jag inte se vare sig en propagandafilm eller ett bildband från Pogo Pedagog. Jag vill ha något mer komplext än så. Något som kan vara motsägelsefullt, eller åtminstone visa på flera sidor samtidigt.

En film får gärna HA ett budskap, kanske till och med en tes. Men när den DRIVER en tes så övertydligt som Bibliotekstjuven gör, blir jag allt annat än imponerad.

Slutligen. "Kanske tre" saker som störde, påstod jag i början. Det tredje är i så fall de faktafel som står som spön i backen. Jag la definitivt inte alla på minnet, men det första jag noterade var att John, när han är på KB för att lämna böcker, precis i början, och dels träffar sin gamle kurskamrat och dels ser anslaget om tjänst som assistent i handskriftsarkivet, går rätt in med både ytterkläder och väska. Båda delarna lämnas, av säkerhetsskäl, innan man går in, det gäller nu och det gällde då.

En annan sak att hans fru pratar om SMS-lån. I början av 2000-talet? Skulle inte tro det.

Och otaligt annat.

Men, hade det inte varit för de första två invändningarna, hade jag kunnat förlåta faktafelen. Fiktion är fiktion, trots allt, även när den är "based on a true story".

Same, same but different II

Läste i Dagen att frilansfotografen Marta El-Masri gjort ett fotoreportage som dokumenterar två olika, men samtidigt märkligt lika, ungdomsgäng. Dels en grupp punkare och dels en grupp frikyrkliga (karismatiska/evangelikala för att vara mer exakt) ungdomar.

Rubriken reportaget fått i tidningen VI är "Skilda världar," men Maria El-Masris eget namn på projektet är "Leva ung," och rubriken hon satt på sin introduktion är "Kaos är granne med Gud". Hennes budskap är att kontrasterna är stora, men likheterna också. I grund och botten handlar det om gemenskap och identitet i båda grupperna. Och om att vara ung, förstås.

Nu råkar ju frikyrkan i allmänhet, och olika aspekter av frikyrklig identitet, vara ett av mina specialintressen. Ett av mina nörderier, om man så vill... Ska därför försöka avhålla mig från att gräva ner och breda ut mig alltför mycket här i bloggposten, men...

...ville i alla fall tipsa om läsning för den som är intresserad av mer kring ungdomar och frikyrklig identitet.

Ett bra ställe att börja på är antologin "Tro mot tradition; Om den frikyrkliga identiteten" (redaktörer Erik Amnå & Lena Johannesson). Är det i första hand ungdomskulturen som intresserar kan jag särskilt rekommendera Kerstin Lekares bidrag, om att vara (eller vilja vara) självvalt annorlunda. Men allt i antologin är högintressant för den som intresserar sig för frikyrkan bredare. Vad den innehåller kan du läsa här.

Problematiken kring den frikyrkliga ungdomskulturen och det självvalt annorlunda, särskilt för den/de som inte riktigt känner sig hemma i den, har Alexandra Ringbäck skrivit en C-uppsats om, "Vägen mittemellan" med "Ungdom och identitet i Pingströrelsen" som en av underrubrikerna. Den kan också verkligen, VERKLIGEN, rekommenderas för den som intresserar sig för de frågorna.

Artikeln "Värt att vänta på? Om frikyrkoungdomars syn på sexualitet" av Jessica Persson, som ingår i boken "Sexualitetens omvandlingar", är också ett viktigt arbete kring just ungdomskulturen i frikyrkan. Och om frikyrkans sexualitetsdiskurser i stort, förstås.

Och, ja... det finns mycket mer....men jag tror vi låter det räcka med det för idag...

---

Vill du se bilderna i Marta El-Masris bildreportage, men inte har tillgång till VI, kan du antingen klicka på länken i första stycket, eller här.

Uppsaterat 2014-01-04: Det verkar som länken till Alexandra Ringbäcks uppsats slutat fungera. Tråkigt. Jag har den nånstans, och kan leta fram den. Vill du ha den, så skicka mig ett meddelande under Kontakta mig, med din mailadress, så får du uppsatsen som pdf-fil på mail från mig.

The Bells, originalversionen.

När jag nu gett er både Rachmaninovs och Phil Ochs tolkningar av Edgar Allan Poes "The Bells" får jag naturligtvis ge er även Poes dikt. Ska dock sägas att Rachmaninovs körsymfoni inte bygger direkt på originaldikten utan på en rysk översättning. De gånger symfonin sätts upp på engelska brukar man därför inte använda Poes originaldikt, utan hellre en engelsk översättning av den ryska översättningen.

Men... Här är alltså Edgar Allan Poes dikt:

------------

The Bells

I

Hear the sledges with the bells –
Silver bells!
What a world of merriment their melody foretells!
How they tinkle, tinkle, tinkle,
In the icy air of night!
While the stars that oversprinkle
All the heavens seem to twinkle
With a crystalline delight;
Keeping, time, time, time,
In a sort of Runic rhyme,
To the tintinnabulation that so musically wells
From the bells, bells, bells, bells,
Bells, bells, bells –
From the jingling and the tinkling of the bells.

II

Hear the mellow wedding bells –
Golden bells!
What a world of happiness their harmony foretells!
Through the balmy air of night
How they ring out their delight!
From the molten-golden notes,
And all in tune,
What a liquid ditty floats
To the turtle-dove that listens, while she gloats
On the moon!
Oh, from the sounding cells
What a gush of euphony volumniously wells!
How it swells!
How it dwells
On the future – how it tells
Of the rapture that impels
To the swinging and the ringing
Of the bells, bells, bells,
Of the bells, bells, bells, bells,
Bells, bells, bells –
To the rhyming and the chiming of the bells!

III

Hear the loud alarum bells –
Brazen bells!
What a tale of terror, now, their turbulency tells!
In the startled ear of night
How they scream out their affright!
Too much horrified to speak,
They can only shriek, shriek,
Out of tune,
In a clamorous appealing to the mercy of the fire,
In a mad expostulation with the deaf and frantic fire,
Leaping higher, higher, higher,
With a desperate desire,
And a resolute endeavor
Now – now to sit or never
By the side of the pale-faced moon.
Oh, the bells, bells, bells!
What a tale their terror tells
Of despair!
How they clang, and clash, and roar!
What a horror they outpour
On the bosom of the palpitating air!
Yet the ear it fully knows,
By the twanging
And the clanging,
How the danger ebbs and flows;
Yet the ear distinctly tells,
In the jangling
And the wrangling,
How the danger sinks and swells,
By the sinking or the swelling in the anger or the bells –
Of the bells.
Of the bells, bells, bells, bells,
Bells, bells, bells –
In the clamor and the clangor of the bells!

IV

Hear the tolling of the bells –
Iron bells!
What a world of solemn thought their monody compels!
In the silence of the night,
How we shiver with affright
At the melancholy menace of their tone!
For every sound that floats
From the rust within their throats
Is a groan.
And the people – ah, the people –
They that dwell up in the steeple,
All alone,
And who tolling, tolling, tolling,
In that muffled monotone,
Feel a glory in so rolling
On the human heart a stone –
They are neither man nor woman –
They are neither brute nor human –
They are Ghouls:
And their king it is who tolls;
And he rolls, rolls, rolls,
Rolls
A paean from the bells!
And his merry bosom swells
With the paean of the bells!
And he dances, and he yells;
Keeping time, time, time,
In a sort of Runic rhyme,
To the paean of the bells,
Of the bells –
Keeping time, time, time,
In a sort of Runic rhyme,
To the throbbing of the bells,
Of the bells, bells, bells –
To the sobbing of the bells;
Keeping time, time, time,
As he knells, knells, knells,
In a happy Runic rhyme,
To the rolling of the bells,
Of the bells, bells, bells –
To the tolling of the bells,
Of the bells, bells, bells, bells,
Bells, bells, bells –
To the moaning and the groaning of the bells.

----------

Det där med att inte slänga (så mycket) mat...

... det har tydligen svenskarna i allmänhet blivit bättre på. Så även vi, faktiskt. Främst genom att helt enkelt titta lika mycket i skafferi och kyl (och frys) som i kokböcker när middagen planeras. Ganska mycket kan lagas "à la kylskåpsrensning", framförallt omelett/frittata, grytor, soppor och pastasåser.

Dessutom är det ju dumt att låta mat förfaras bara för att man glömmer bort att man har den (vilket vi ofta gjort/gör). Med andra ord, även om man inte lagar helt och hållet "à la kylskåpsrensning" så kan man passa på att använda nåt man ändå har. Passa på att göra en Pasta Alfredo när man ändå har en halv parmesanost, eller grädde som riskerar att bli dålig, eller persilja (eller andra örtkryddor) över från nåt annat man tillagat. Till exempel.

The Bells, en annan version

Som en kul kontrast till Rachmaninovs körsymfoni baserad på Edgar Allan Poes "The Bells", som jag nämnde häromdagen, ville jag låta er lyssna på en helt annan tonsättning av samma dikt. Nämligen en gjord av Phil Ochs,  singer/songwriter, protestsångare m.m.

Jag gillar Ochs version också, den ingår i min samling sen ett antal år. Men visst är det kul att samma dikt kan låta på två så helt olika sätt i två olika musikers tolkning.

Eventuellt laddar den lite långsamt, men det var enda versionen jag hittade på youtube, så ha tålamod...  (om du inte har tålamod, men däremot Spotify, kan du lyssna här istället)

Barn i butiker

Barn behandlas sämre i affärer än vuxna konstateras det av TT, och därmed i flertalet tidningar, idag. Det berättas bland annat om en 11-årig flicka som gick tillbaka till affären för att byta tröja som spruckit i sömmen direkt, men fick nobben. När hon hämtat sin mamma gick det dock utmärkt att byta tröjan.

Det där är trist. Men dessvärre inte alls en nyhet. Jag minns exempelvis en gång när jag var kanske 6 år (jag tror inte jag hade börjat skolan än), och glad i hågen travade iväg till leksaksaffären i närheten, med pengarna från min spargris i ena handen och 12-åriga storasysters hand i andra (för att komma till affären var man tvungen att gå över en större gata, det fick jag inte göra själv).

Äntligen hade jag sparat ihop till den där stora, dyra leksaken som jag tittat på så många gånger när vi varit där! Och jag var så stolt över att kunna gå och handla själv (nåja, med storasyster, men i alla fall...).

Visade sig dock att för barn var det inte nog att ha lika mycket pengar som det stod på prislappen att det kostade. Man fick i alla fall inte köpa. Kvinnan i affären sa att barn inte hade så mycket pengar om de inte stulit dem, och eftersom de inte ville ha med stulna pengar att göra fick vi inte handla där.

Själv resignerade jag mest över den konstiga och totalt oväntade omöjligheten. Jag som hade trott att man fick köpa det man ville för sina ihopsparade pengar. Och så visade det sig att man fick inte köpa nåt alls för dem. Blev förstås också perplex och chockad över att beskyllas för att vara tjuv bara för att jag hade pengar med mig till affären.

Storasyster blev däremot jättearg. Och krävde att expediten skulle ringa hem till vår mamma (alternativt låta storasyster ringa, jag minns faktiskt inte vilket).

En liten stund senare såg jag mamma komma rusande. Jag såg henne på håll genom glaset i affärsdörren. Och jag såg på avstånd att hon var arg, för hon hade inte brytt sig om att knäppa kappan, den fladdrade i vinden bakom henne (nästan lite som en superhjältemantel...).

Jag vet inte om jag förstod då vad eller vem hon var arg på, för hela saken var ju så jättekonstig och förvirrande för mig. Men så fort hon kom in i affären förstod jag i alla fall att det var expediten hon var arg på, för hon gick direkt till henne och skällde.

Hon sa en massa saker om att barn måste få lära sig att göra saker själva, i sin egen takt. Till exempel gå ett kvarter bort med storasyster för att köpa en leksak. Att det är viktigt att visa förtroende för barn. Och så sa hon också, minns jag särskilt tydligt, att

"Om vi förväntar oss att våra barn är tjuvar, så kommer våra barn att bli tjuvar!" (eller något med den betydelsen).

Hon hade ju alldeles rätt. Vi människor blir, gör och är till sådär 99,9% ganska precis det som förväntas av oss. Om alla ändå förutsätter att du stjäl, kan du ju lika gärna faktiskt stjäla; Vad blir skillnaden? Och även om barn förstås inte kan förväntas kunna göra allt själva, så kan de knappast förväntas kunna göra något ALLS själva på 18-årsdagen om de inte fått lov att träna innan dess.

Och den där minnesbilden av mamma superhjälten med fladdrande kappa som kom rusande till mitt försvar är förvisso ett väldigt positivt barndomsminne.

Men den uttryckningen skulle inte varit nödvändig om även barn behandlats med vanligt hyfs i affärerna.

Dagens musikupplevelse...

...är detta helt klart. Närmare bestämt körsymfonin "The Bells" (orig. Kolokola) av Sergei Rachmaninov. En tonsättning av en dikt med samma namn av Edgar Allan Poe, skulle man kunna kalla det om det inte vore att undervärdera graden av eget skapande i Rachmaninovs komposition. Men texten kommer hursomhelst från en rysk översättning av dikten i fråga.

Jag läste om detta symfonistycke i "Ett brustet halleluja" av Tomas Sjödin för ganska länge sen nu (nåt år sen åtminstone), och gjorde då en mental notering om att provlyssna det vid tillfälle. Idag var tillfället givet. Och jag var såld direkt. Samma omedelbara förälskelse som första gången jag hörde något av Pierre Boulez, som var den första klassiska (även om han är modern klassisk) kompositör som fångade mitt öra.

Att Rachmaninovs landsman Tjajkovskij är en av hans inspirationskällor, som jag läste någonstans, tror jag lätt. Likheter finns där. Tror det jag gillar här har ganska mycket gemensamt med det jag gillar hos nämnde Tjajkovskij (tänker kanske särskilt på "1812 Overture").

Funderar på om jag kan hitta några stereohögtalare till iPoden. Isåfall kan detta bli musik till kvällsbadet. Vore inte helt fel.

Sluttjatat. Lyssna på stycket istället (man kan titta på videon också, men nödvändigt är det inte...)

Norrköping för tjyven

Jag måste erkänna att jag inte helt känner igen bilden av den visionära staden i den här reklamen för Norrköping. Å andra sidan är det väl snart 20 år sedan jag flyttade därifrån, så det kan ju för all del ha ändrats. Även om jag i och för sig inte märkt så stora förändringar när jag varit där på besök...

Men, nu ska vi vara snälla. Att ha en vision om att vara visionär är en bra början.

En förhoppning för framtiden kan vara att låta det visionära, och det nytänkande, involvera också en viss minskning av fördomar och panikreaktioner inför det nya...

Dessutom är det fina bilder av några av Norrköpings vackraste områden i videon. Tror faktiskt att jag har gamla industriområdet i Norrköping (som när jag bodde där inte alls var så piffat och tillsnyggat utan snarare en ruinstad och spökstad) att tacka för mycket av min fascination för industriarkitektur och förfallna byggnader.

Same, same but different

Evangelisten Daniel Viklund illustrerar träffande skillnader mellan olika kyrkor i Sverige genom att spela en liten bit av samma sång på olika sätt.

Sången, "Säg känner du det underbara namnet", är en svensk sång som skrevs 1935 och återfinns i de flesta kyrkors sångböcker, bland annat som nummer 47 i den ekumeniska delen av svenska psalmboken.

MYCKET träffande är det hursomhelst.

Att jonglera med garderober

Har nu nästan läst hela "Att komma ut; berättelser från garderoben". Den garderobsberättelse som jag funderat allra mest på i efterhand är den som Torbjörn berättar, den allra första i boken.

Torbjörn är uppväxt i pingströrelsen, och hans föräldrar hör fortfarande dit. Efter gymnasiet gick han på en frikyrklig/kristen folkhögskola, och fortsatte att vara en del av den kulturen. Av sin ursprungskultur om man så vill. Och ända tills han var 25 trodde och hoppades han att hans homosexualitet skulle vara övergående eller kunna botas av Gud.

En intressant bakgrund i sig, men inte en han är ensam om i boken.

Det som fascinerar mig mest är snarare det han berättar om åren efter folkhögskolan, när han fått jobb inom media och börjat umgås med sina icke-kristna arbetskamrater, samtidigt som han också börjat röra sig i gayvärlden och ha homosexuella vänner. Samtidigt som han också umgås med sina vänner från pingstkyrkan.

Dessa tre världar gick det vattentäta skott mellan, och de fick aldrig mötas. Av olika skäl. Hans arbetskamrater kunde omöjligen få veta att han var homosexuell och också gick på gayklubb. Det kunde förstås inte hans vänner i pingstkyrkan få veta heller, men de kunde heller inte få veta att han drack öl med sina arbetskamrater. Torbjörn säger i och för sig inget uttryckligen om att han också dolde, eller i varje fall inte skyltade med sina kopplingar till pingstkyrkan i de andra två miljöerna, men jag läser det lite mellan raderna.

"Dessa tre gäng fick inte veta om varandra [...] Men jag ville umgås med alla tre grupper"

Han berättar om ett ständigt trixande, och om avancerade lögnhistorier som måste skapas när han råkade möta någon ur en av de andra två grupperna samtidigt som han var i sällskap med någon ur den tredje.

Kort och gott: Han inte bara var i garderoben, han jonglerade med tre garderober samtidigt. Komplicerat och fascinerande.


PS. Torbjörn, om du läser detta, kontakta mig gärna (använd mailformuläret under "Kontakta mig"), för jag skulle gärna vilja veta mer om din historia.

Pinsamt, Norrköping!

Min gamla hemstad Norrköping, eller snarare polisen där, gör bort sig rejält när det faktum att en muslim setts be omedelbart och med självklarhet tolkas som terroristhot. Tydligare kan man väl inte göra kopplingen muslim=terrorist.

Det som har hänt har hänt, och kan inte ändras i efterhand, men kan man få önska lite självrannsakan, som förhoppningsvis leder fram till mindre av främlingspanik* hos de involverade?

---

* främlingsrädsla är väl ordet man brukar använda, men om, inte bara en utan ett flertal, polisbilar rycker ut för att en muslim har setts be, då är det inte främlingsrädsla, då är det främlingspanik.

Julgransplundring

Såhär på tjugondag Knut, när julen ska dansas ut enligt konstens alla regler, bjuder jag på en bit riktigt julgodis. En ung k.d. lang i Jingle Bell Rock. Den är, som en av kommentatorerna säger,

"[...] horrific, and I mean that in the best way possible."

Håll till godo:

Skön unge

Jag hittade "Komma ut; berättelser från garderoben" (en intervjubok av Anders Öhrman) på Coop när jag handlade middag* idag. När den dessutom var på rea fick den slinka med ner i korgen, trots föresatser om att inte impulsköpa något. Jag har ju ändå tänkt köpa den ett tag, och när den då kostar mindre än några kvällstidningar så...

Jag läste lite i den, lite planlöst här och där, till eftermiddagsfikat, och hittade bland annat denna berättelse i kapitlet som innehåller intervjuer med föräldrar till homosexuella:

"Jag minns en gång när Rikard var sju år och spelade fotboll, som alla småungar gör. Och så spelade de match, och mitt under matchen går han av planen och går fram till mig och säger: 'Hörru mamma, måste man spela fotboll bara för att man har en snopp?' 'Nej', sa jag 'Det behöver man inte.' 'Bra, då får det vara' sa han och gick därifrån."

Den som berättar är Elisabet, mamma till Rikard som idag är vuxen.

Nog kan man både som barn och vuxen få intrycket att det finns långa listor på måsten. Måsten som beror på vilken kropp vi råkat födas med, men inte alls, egentligen har med den att göra. Varken fotboll eller knyppling är ju, rent fakltiskt, något vi ägnar oss åt med våra fortplantningsrelaterade kroppsdelar.

Inte alla människor har händer och fötter, men det finns både män och kvinnor som har båda delarna (eller antingen eller). Varför inte då använda dem på sätt vi trivs med och som utvecklar oss, alldeles oavsett hur vi är utrustade mellan lår och midja. Knyppla. Eller spela fotboll. Eller både och. Eller inte alls.

I övrigt har jag ju inte alls läst hela boken än, så någon rättvisande sammanfattande kommentar kan jag inte ge. Men jag tror, tyvärr, den behövs. Även om det är ett stort framsteg jämfört med mina tonår att en sådan bok kan hittas på Coop.

----

* Med middag avses här inte det skånska middag=lunch, utan det mer rikssvenska(?) middag=kvällsmat. Vi är tvåspråkiga i den här familjen, och just "middag" är ett begrepp som fortfarande kan föranleda missförstånd här, därför detta förtydligande...

Intressant

Så ska alltså Pingst se över medlemsbegreppet och föreningsformen för församlingar, allt enligt Pelle Hörnmark i Dagen.

Exakt vad det landar i för modell är inte så lätt att utläsa, och är kanske inte klart än. Men att också den svenska väckelserörelsen, liksom dess "systrar" arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen, förr eller senare måste komma ikapp de samhällsförändringar som skett är väl ganska klart oavsett. Dessa rörelser formades av, och var helt i linje med, 1800-talets och det tidiga 1900-talets svenska samhälle. Men det samhället, folkrörelsesamhället, finns inte längre kvar, tycka vad vi vill om det. Och folkrörelserna kan då välja mellan att bli en slags museala kvarlevor, dit människor kan gå för att se "hur det var förr", eller att på något sätt bli relevanta för sin tid.

Det handlar inte alls, ska jag på förekommen anledning skjuta in, om att hålla fast vid eller överge "den bibliska modellen". Det handlar om att hålla fast vid eller överge ett skandinaviskt fin de siècle. Vi kan tycka olika där, för somliga är det viktigt med det trygga i det välbekanta, för andra finns det nostalgiska skäl att vilja bevara, ytterligare andra ser kanske just det samhälle som fanns här allra längst upp i nord för drygt 100 år sedan som det bästa samhälle som kan tänkas oavsett. För andra kanske det, tvärtom, är så att det alltid är viktigt att bygga nytt och bryta nya vägar, bara "för att", kanske till och med när det är ovist.

Det vi inte ska göra, oavsett var vi står i förhållande till det svenska folkrörelsesamhället, är att slå varandra i huvudet med Bibeln. Det är inte Bibeln det handlar om, utan om vår svenska historia och vår egen samtid.

Jag önskar, men tror egentligen inte, att denna nyordning också skulle innebära ett slut på indelningen mellan A- och B-lag i den svenska kristenheten. Att syskon i tron skulle bli just syskon.

Ordning och reda råder

Sådär. Nu har jag äntligen kommit ikapp med att lägga länkar till böcker, författare, musiker, låtar, filmer, etc. som jag nämner i bloggen på sidan "Kultur i bloggen".

Visst, visst. Känns säkert lite som intresseklubben antecknar för er... Men det är skönt att inte ha det släpandes efter och hängandes över mig längre.

Dessutom börjar det faktiskt bli en ganska intressant, och inte minst disparat, samling kulturella röster som på något vis samsas och samsats här på bloggen. Gå och titta själva får ni se...

Börjar nog faktiskt bli dags att bryta upp en del kategorier i fler. Författare och litterära karaktärer skulle kunna dela på sig till exempel (vet inte riktigt varför jag kombinerade dem till att börja med, men lite flytande kan ju gränsen mellan dem ändå kännas ibland...).

Lite söndagsmusik

Nu när jag faktiskt börjar vara på benen igen så ska det väl bli mer regelbundet postat här på bloggen också. Jag börjar med en mjuk och vacker ballad, som passar bra en söndagmorgon.

Det är Melissa Etheridge och Amy Grant som sjunger duett i Melissas "You can sleep while I drive". Det ska, om jag förstår det rätt, vara en tio år gammal inspelning, men jag hittade den alldeles nyss. Häromdan för att vara exakt.

Jag vet faktiskt inte hur många artister jag hört sjunga duett med Melissa Etheridge, och oftast i antingen den här eller i "Come to my window". Men det är inte alltid det blir såhär bra. Ofta blir det för tydligt att låten är väldigt mycket Melissa och inte alls särskilt mycket av den hon sjunger den med. Det skär sig i stilar och röster på något vis. Bruce Springsteen har gjort det bra, får jag kanske lite motvilligt medge utan att vara ett jättefan av the Boss, men så ligger också Springsteen och Etheridge väldigt nära varandra i stil. Det kan man inte påstå att Melissa Etheridge och Amy Grant gör direkt. Grant har ganska lite av det där ruffiga rockiga (men är bra ändå, jag lyssnade mycket på henne i tonåren).

Och ändå funkar det, se själva:

PS. Jo, i kommentarsfältet på youtube finns förstås också många kommentarer om att det är ett bevis på att vi lever i den yttersta tiden när en kristen sångerska sjunger (!) tillsammans med en homosexuell sångerska. Själv kan jag inte dra mig till minnes någon bibelvers som kopplar samman den yttersta tiden med människor som sjunger tillsammans på en scen. Däremot står det i Matteusevangeliet att kärleken ska komma att kallna hos de flesta i de sista dagarna, och att döma av allt hat som sprutar ur kristna talespersoner på nätet så är det kanske där vi är.

Grattis Anna!

Ett grattis till twittervännen @anna_kettner till nya jobbet. Hon kan absolut behövas där.

Jag är i och för sig också lite skeptisk mot kvinnoförbund, av precis samma skäl som de Anna nämner i artikeln: Det riskerar att bli en uppdelning i det riktiga partiet/förbundet/föreningen/samfundet (=männens) och så kvinnornas låtsasparti/låtsasförening/samfund där de kan få hållas.

Lite samma risk som med ungdomsförbund, i och för sig.

Men kan någon fixa det så är det @anna_kettner, det är jag övertygad om. Grattis!

Hämnarviruset från underjorden

Nåt sånt är det jag råkat på. Nu är det dag 9 eller 10 av halsont med mera. Men framförallt halsont. De första dagarna hade jag löjligt hög feber också (med tillhörande feberfrossa). Den är betydligt mer under kontroll nu, men det är klart, konstant tillförsel av paracetamol har nog den effekten...

Senaste dygnet har jag dessutom lagt mig till med kliande utslag (ser ut som myggbett) över hela kroppen, inklusive i handflatorna, ansiktet och hårbotten. Distraherar från halsontet om inte annat.... Enligt den medicinska expertisen i familjen kan den här typen av virusinfektioner ge det symptomet när infektionen är på sluttampen. Det där med "sluttampen" låter i alla fall väldigt bra...

Detta bara som förkklaring till min frånvaro här...