Ja. Jag vet att jag haft den här låten/talet här på bloggen alldeles nyligen. Men den här videon var ungefär 1000 gånger bättre... Och talet är ju alltid lika bra....
Och ämnet fördomar är ju dessutom sorgligt aktuellt just nu.
måndag 27 september 2010
fredag 24 september 2010
Sköna sommarbilder
Dags för lite uppryckning här. Vad passar då bättre än de härliga sommarbilder jag hittade när jag skakade liv i kameran.
Först lite strandliv.
Sen en heps-bild (heps=keps) med ATTITYD! Kolla in den posen och den minen... Rent tekniskt är det kanske inte världens bästa bild, men jag fick skynda mig för att just hinna fånga posen och minen så det hanns inte med nåt finlir.
Uppdatering: Ser att bilderna blir väldigt små när man länkar in dem direkt från twitpic på det här viset. Oh well. Lärdom för framtiden.
Man kan klicka på dem för att se dem i normal storlek. Rekommenderas!
Uppdatering 2: Tog mig i kragen och lade upp bilderna här ordentligt. Tror dock att de fortfarande blir lite större om man klickar på dem.
Först lite strandliv.
Sen en heps-bild (heps=keps) med ATTITYD! Kolla in den posen och den minen... Rent tekniskt är det kanske inte världens bästa bild, men jag fick skynda mig för att just hinna fånga posen och minen så det hanns inte med nåt finlir.
Uppdatering: Ser att bilderna blir väldigt små när man länkar in dem direkt från twitpic på det här viset. Oh well. Lärdom för framtiden.
Man kan klicka på dem för att se dem i normal storlek. Rekommenderas!
Uppdatering 2: Tog mig i kragen och lade upp bilderna här ordentligt. Tror dock att de fortfarande blir lite större om man klickar på dem.
söndag 19 september 2010
lördag 18 september 2010
Snälla ögon...valet 1970
Jag kan helt enkelt inte låta bli att visa det här klippet här. Det är ursprungligen från webutställningen om nyheter som Kungliga Biblioteket gjort på youtube.
Klippet är från rapport och visar Olof Palme (s) och Gunnar Hedlund (centerpartiet) som betecknar den partiledardebatt som just förflutit som trevlig och trivsam, om än möjligen lite kort. Därefter hör (och ser) vi folket på gatan kommentera, och just "snäll" och "lugn" är uppskattande kommentarer som återkommer. Att ha uppskattat en viss partiledares insats är dock inte nödvändigtvis detsamma som att man tänker rösta på det partiet.
Tänk om vi kunde uppskatta snällhet och lugn i dagens politiska debatter (istället för att som många politiska kommentatorer klaga på att det är tråkigt att det inte är ännu elakare och ännu mer personangrepp, för det vore mer underhållande...). Och tänk om vi kunde skilja på sak och person (tänk om man inte behöver rösta på folkpartiet för att man gillar Björklunds slips, eller vad det nu kan vara...).
Här är klippet. Att se det är att älska det... ; )
Klippet är från rapport och visar Olof Palme (s) och Gunnar Hedlund (centerpartiet) som betecknar den partiledardebatt som just förflutit som trevlig och trivsam, om än möjligen lite kort. Därefter hör (och ser) vi folket på gatan kommentera, och just "snäll" och "lugn" är uppskattande kommentarer som återkommer. Att ha uppskattat en viss partiledares insats är dock inte nödvändigtvis detsamma som att man tänker rösta på det partiet.
Tänk om vi kunde uppskatta snällhet och lugn i dagens politiska debatter (istället för att som många politiska kommentatorer klaga på att det är tråkigt att det inte är ännu elakare och ännu mer personangrepp, för det vore mer underhållande...). Och tänk om vi kunde skilja på sak och person (tänk om man inte behöver rösta på folkpartiet för att man gillar Björklunds slips, eller vad det nu kan vara...).
Här är klippet. Att se det är att älska det... ; )
onsdag 15 september 2010
Priest...En predikan
Vi såg om filmen Priest (den som är regisserad av Antonia Bird, från 1994) i helgen, för vilken gång i ordningen vet jag inte... Egentligen skulle man kunna betrakta hela filmen som en predikan, men titeln på min bloggpost syftar på en specifik predikan av Father Matthew, den äldre av de två präster som filmens berättelse är centrerad kring. En som när jag såg filmen första gången fångade precis mina känslor för kyrkan, och som jag fortfarande känner starkt med:
Father Matthew är arg här, vilket han väl i och för sig är ganska ofta, han är ju den vänsterliberale prästen som ifrågasätter och gör uppror, medan Father Greg är den konservative, som snarare kämpar inom sig med det som han å ena sidan ser som fel eller problematiskt, men som han å andra sidan har en djup respekt för, som biktreglerna som hindrar honom att rädda en flicka från övergrepp exempelvis.
Kontexten för den här scenen är den att Father Greg just blivit avslöjad som homosexuell, med ett självmordsförsök som följd. Efter sjukhusvistelsen har han av en föga medkännande biskop blivit sänd bort från stiftet till en avsides liggande prästbostad/församling, som tycks vara till för just att gömma undan präster man inte vill ha i offentligheten. I de första sekunderna i klippet här ser vi Greg anlända till sitt rum där.
Do you think God gives a damn?
War, famine, disaster.
Millions slaughtering each other.
With all these things on His mind,
do you really think God gives a damn....
about what men do, with their dicks.
Do you ever doubt the existence of God?
I do.
It's not war, famine and disa...
...I mean these things, they make me angry, yes.
But they don't make me doubt Him.
But when I look at the church today
and see careerists and hypocrites
and pharisees thriving in positions of power.
THEN ... I doubt the existence of God.
How could He let this happen?
That judge...what's he called? Denning.
He said he'd rather see innocent men rot in prison,
than for the British legal system to be ridiculed.
He put pomp and ceremony, the cap and gown,
before the principle itself.
That's what we are doing now.
Churches, cathedrals, bishops, popes,
and all the trappings of power,
we care more about that than the thing itself.
The teachings of Christ.
Love and compassion.
For all mankind.
ALL man kind.
men, women,
black, white,
old, young,
gay, straight.
Father Matthew är arg här, vilket han väl i och för sig är ganska ofta, han är ju den vänsterliberale prästen som ifrågasätter och gör uppror, medan Father Greg är den konservative, som snarare kämpar inom sig med det som han å ena sidan ser som fel eller problematiskt, men som han å andra sidan har en djup respekt för, som biktreglerna som hindrar honom att rädda en flicka från övergrepp exempelvis.
Kontexten för den här scenen är den att Father Greg just blivit avslöjad som homosexuell, med ett självmordsförsök som följd. Efter sjukhusvistelsen har han av en föga medkännande biskop blivit sänd bort från stiftet till en avsides liggande prästbostad/församling, som tycks vara till för just att gömma undan präster man inte vill ha i offentligheten. I de första sekunderna i klippet här ser vi Greg anlända till sitt rum där.
Det finns ju precis, verkligen precis, hur mycket som helst att diskutera kring filmen Priest, i helgen snöade vi t.ex. in på frågan om det verkligen vore att bryta bikten att slå larm om övergreppen. Men här nöjer jag mig med den där predikan och kopplingen mellan kyrkan och tvivel.
"När jag tittar på kyrkan idag..." Ja, sannerligen, och mest är det väl den där upptagenheten med alldeles fel saker som det handlar om. Som någon annan lär ha inlett en predikan: "I am going to talk today about three upsetting things, the first is that 30.000 children died last night from starvation and malnutrition, the second is that you don't give a shit, and the third is that you care more about that I just said 'shit' than you do about that 30,000 children died last night" (fritt efter minnet).
Med de 30,000 barnen i åtanke är det svårt att föreställa sig en Gud som skulle lägga större vikt vid användandet av några fula ord, eller hur? Eller en Gud som bryr sig mer om människors könsorgan och hur de används än om allt lidande och alla behov i världen. En Gud som enligt vissa skulle sända naturkatastrofer och annat elände över Sverige som straff för att lagen inte skilde på kön i fråga om äktenskapsrättigheter, men som, tydligen, inte ansåg det besväret värt att straffa någon stat för krigshandlingar som skickat oräkneliga människor i död, svält och flykt. Det blir antingen en Gud som har så allvarliga prioriteringsproblem att det bästa mänskligheten kan göra är att hålla sig så långt borta som möjligt, eller en Gud som kort och gott är otänkbar, som inte går att tro på.
Fast...jag tror inte Gud själv tror på den guden. Någon har sagt: "Om du vänder Kristus ryggen för sanningens skull, kommer du att falla i Hans armar". Jag tror på det. Att gå emot oegentligheter, osanningar, kärleksbrist och orättfärdigheter kan aldrig vara att gå emot Gud. Tvärtom.
Äsch.... Jag låter sångaren Derek Webb fortsätta utläggningen istället, med sin t-shirts (what we should be known for). En kommentar på Johannes 13:35 (bland annat), om hur alla skall känna igen Jesu lärjungar, när de ser deras kärlek. Och en kommentar på ett Guds folk med fel prioriteringar. Passande avslutning på en bloggpost som blev till lite av en predikan i sig självt.
Typografi och annat...
Angående de stora radavstånden i föregående post (och i några tidigare poster) har jag dessvärre bara den klassiska undanflyktsförklaringen: "Det var inte jag!"...
Av okänd anledning och med ojämna mellanrum får blogger (där jag har den här bloggen) för sig att först ta bort alla radbrytningar, sedan, när jag går in och rättar det, dubblera dem... Sist det hände gick jag då in och rättade igen, med påföljd att alla radavstånd blev tredubblade istället... Så nu tror jag att jag helt enkelt låter det vara.
Alltså: Tråkigt att det blir så på vissa poster, men jag kan inte göra mycket åt det...
Av okänd anledning och med ojämna mellanrum får blogger (där jag har den här bloggen) för sig att först ta bort alla radbrytningar, sedan, när jag går in och rättar det, dubblera dem... Sist det hände gick jag då in och rättade igen, med påföljd att alla radavstånd blev tredubblade istället... Så nu tror jag att jag helt enkelt låter det vara.
Alltså: Tråkigt att det blir så på vissa poster, men jag kan inte göra mycket åt det...
tisdag 14 september 2010
Kattnostalgi
Tittade på lite ett år gamla kort på våra kisar. Tänk att det bara var förra året de var små kisebebisar. Söta!
Men rätt påfrestande också. Vi som trodde att vi var väldigt vana vid katt(er) i hushållet fick snabbt klart för oss att gammkatter och kattungar inte alls är samma sak. Visst, de sov dryga 20 timmar per dygn, men på resterande tid hann de röja nåt alldeles ofattbart! För att inte tala om gömma papper och småsaker på finurliga ställen...
En hel del har de lugnat ner sig nu...och en del har vi anpassat oss och bostaden. Pennskrin på läsbordet för att de lösa pennorna där hade en märklig tendens att försvinna. Plåtburk(ar) i hallen för busskort etc, låda i sovrummet för sånt man plockar ur fickorna, burkar i vardagsrummet för småsaker. Listiga anordningar för att göra det svårare att knuffa ner böckerna från översta hyllorna i arbetsrummet o.s.v. Hylla i vardagsrummet för att hindra hoppande och klättrande på platt-TVn är nästa punkt på listan.
Så...nej, vi skulle nog inte byta tillbaka till kattungetiden om vi fick välja. Det är ganska skönt att både de och vi hittat sätt att fungera tillsammans så friktionsfritt som möjligt. Men titta på kort och filmer kan man ju alltid göra...
Så här såg det alltså ut här hemma för ett år sedan:
Och så slutligen. Filmen jag tog när Signe fick för sig att börja snutta på ett anteckningsblock. Till Wastis stora överraskning och förvirring... Snuttar gör Signe fortfarande ibland, men nu är det mest lakan (företrädesvis flanellakan) som får den behandlingen.
Och så den här då...
söndag 12 september 2010
Pushing Daisies; a forensic fairytale...
Kom häromdagen osökt att tänka på TV-serien Pushing Daisies. Jag har första säsongen på DVD. Kanske är det läge att beställa säsong två, såg att det var ganska mycket billigare på Amazon än på Discshop, även om frakten tillkommer förstås. Dessutom är den tillfälligt slut på Discshop, så vill man inte vänta en obestämd tid så kan ju andra inköpsställen vara bättre just nu.
Hursomhelst är det en färgstark (även i den bokstavliga betydelsen, färgsättningen är både kraftig och genomtänkt), söt och rolig komedi om Ned, som har den ovanliga gåvan att kunna uppväcka döda genom att röra vid dem. Men rör han vid den återuppväckta personen/djuret/växten en gång till så dör denna slutgiltigt. Dessutom dör någon annan i närheten om den återuppväckta är vid liv längre tid än 60 sekunder, för att balansen mellan levande och döda ska upprätthållas.
Ned använder sin gåva för att tillsammans med en privatdeckarkumpan, Emerson Cod, lösa mordfall som har belöningar utfästa. Därutöver försörjer han sig, besatt av pajer som han också är, genom sin pajrestaurang "the pie hole".
Han gör sitt bästa för att hålla sin gåva hemlig, även om servitrisen på the Pie hole, Olive Snook, som är djupt förälskad i honom, gör sitt bästa för att ta reda på hans hemlighet.
En dag snubblar Ned och Emerson över ett mordfall där offret är Neds barndomskärlek, Chuck Charles, som han inte sett sedan han var 10. Ned återuppväcker henne, men kan inte förmå sig att låta henne dö igen utan behåller henne vid liv. Och förvecklingarna tar sin början...
Lägg sedan till den underbara berättarrösten som ramar in berättelsen och ger sagostämning. Trailern kallar serien "a forensic fairytale". Träffande!
Jag tror Pushing Daisies hör till de saker som ska ses och upplevas snarare än beskrivas. Slutar alltså här och rekommenderar en titt på trailern nedan (samt en titt på hela serien vid tillfälle).
Hursomhelst är det en färgstark (även i den bokstavliga betydelsen, färgsättningen är både kraftig och genomtänkt), söt och rolig komedi om Ned, som har den ovanliga gåvan att kunna uppväcka döda genom att röra vid dem. Men rör han vid den återuppväckta personen/djuret/växten en gång till så dör denna slutgiltigt. Dessutom dör någon annan i närheten om den återuppväckta är vid liv längre tid än 60 sekunder, för att balansen mellan levande och döda ska upprätthållas.
Ned använder sin gåva för att tillsammans med en privatdeckarkumpan, Emerson Cod, lösa mordfall som har belöningar utfästa. Därutöver försörjer han sig, besatt av pajer som han också är, genom sin pajrestaurang "the pie hole".
Han gör sitt bästa för att hålla sin gåva hemlig, även om servitrisen på the Pie hole, Olive Snook, som är djupt förälskad i honom, gör sitt bästa för att ta reda på hans hemlighet.
En dag snubblar Ned och Emerson över ett mordfall där offret är Neds barndomskärlek, Chuck Charles, som han inte sett sedan han var 10. Ned återuppväcker henne, men kan inte förmå sig att låta henne dö igen utan behåller henne vid liv. Och förvecklingarna tar sin början...
Lägg sedan till den underbara berättarrösten som ramar in berättelsen och ger sagostämning. Trailern kallar serien "a forensic fairytale". Träffande!
Jag tror Pushing Daisies hör till de saker som ska ses och upplevas snarare än beskrivas. Slutar alltså här och rekommenderar en titt på trailern nedan (samt en titt på hela serien vid tillfälle).
torsdag 9 september 2010
Dagens Foucault
Läser just nu Vansinnets historia under den klassiska epoken [Histoire de la folie à l'âge classique] av Michel Foucault. Det var den avhandling som han, till skam för Sverige, inte fick lägga fram i Uppsala, men som istället lades fram i Paris, och blev en av 1900-talets mest inflytelserika intellektuella skrifter.
Den är vad den låter som, en idéhistorisk exposé över hur vansinne förståtts i Europa under de senare århundradena. Därtill en spännande dissektion av alla de olika tankefigurer och kategorier som figurerat i dessa sammanhang. Ingen à priori förståelse av vad som är vansinnets sanna natur egentligen, bara ett grävande i hur det uppfattats, konstruerats och förståtts. I de inledande kapitlen visas exempelvis hur de vansinniga så småningom kom att ta över den plats, både geografiskt och idémässigt, som blivit ledig när spetälskan dog ut: Utanför stadsmuren, det avskilda.
I en annan del diskuterar han 1600-talets resonemang kring delirium som en del av vansinnet, och där visar han bland annat att deliriumet (det som hamnat i fel fåra) i vansinnet inte kan avslöjas genom logik. Det är ofta strikt logiskt. 1600-talsförfattaren Paul Zacharias hittar många exempel på att det förhåller sig på det viset. Någons vansinne består i att svälta sig till döds och samtidigt tro sig död, denne resonerar enligt tankekedjan: "De döda äter inte; jag är död; därför äter jag inte" En otadlig syllogism.
Foucualt sluter sig till, med en klassikt Foucualtsk elegant om än invecklad formulering:
"I den dårens underbara logik som verkar göra narr av logikernas logik därför att den liknar deras så exakt, eller snarare därför att den är exakt densamma, och i vanvettets hemliga hjärta, i kärnan av så många fel, så många absurditeter, så många ord och gester utan konsekvens, upptäcker vi till slut ett språks gömda perfektion."
Ah, se där, vansinnets logik som språkets sanna kärna.
Underbar och stimulerande läsning på så många sätt (fast när är Foucualt inte det, å andra sidan...).
Rekommenderas!
För den som vill ägna sig åt Foucualt på andra sätt än genom läsning kan jag tipsa om följande:
Media Resources Center vid Berkley (University of California) har ett onlinearkiv med ljudfiler där man kan lyssna till Foucualt föreläsa, på engelska såväl som på franska.
Och theory.org.uk har tagit fram en Foucault actionfigur. Ja, faktiskt... Finns även en Anthony Giddens-figur, om man skulle föredra det...
Den är vad den låter som, en idéhistorisk exposé över hur vansinne förståtts i Europa under de senare århundradena. Därtill en spännande dissektion av alla de olika tankefigurer och kategorier som figurerat i dessa sammanhang. Ingen à priori förståelse av vad som är vansinnets sanna natur egentligen, bara ett grävande i hur det uppfattats, konstruerats och förståtts. I de inledande kapitlen visas exempelvis hur de vansinniga så småningom kom att ta över den plats, både geografiskt och idémässigt, som blivit ledig när spetälskan dog ut: Utanför stadsmuren, det avskilda.
I en annan del diskuterar han 1600-talets resonemang kring delirium som en del av vansinnet, och där visar han bland annat att deliriumet (det som hamnat i fel fåra) i vansinnet inte kan avslöjas genom logik. Det är ofta strikt logiskt. 1600-talsförfattaren Paul Zacharias hittar många exempel på att det förhåller sig på det viset. Någons vansinne består i att svälta sig till döds och samtidigt tro sig död, denne resonerar enligt tankekedjan: "De döda äter inte; jag är död; därför äter jag inte" En otadlig syllogism.
Foucualt sluter sig till, med en klassikt Foucualtsk elegant om än invecklad formulering:
"I den dårens underbara logik som verkar göra narr av logikernas logik därför att den liknar deras så exakt, eller snarare därför att den är exakt densamma, och i vanvettets hemliga hjärta, i kärnan av så många fel, så många absurditeter, så många ord och gester utan konsekvens, upptäcker vi till slut ett språks gömda perfektion."
Ah, se där, vansinnets logik som språkets sanna kärna.
Underbar och stimulerande läsning på så många sätt (fast när är Foucualt inte det, å andra sidan...).
Rekommenderas!
För den som vill ägna sig åt Foucualt på andra sätt än genom läsning kan jag tipsa om följande:
Media Resources Center vid Berkley (University of California) har ett onlinearkiv med ljudfiler där man kan lyssna till Foucualt föreläsa, på engelska såväl som på franska.
Och theory.org.uk har tagit fram en Foucault actionfigur. Ja, faktiskt... Finns även en Anthony Giddens-figur, om man skulle föredra det...
måndag 6 september 2010
Koop: Come to me
Köpte den här skivan i våras, efter att ha hört en låt i högtalarna i en skivaffär. Ett riktigt gammaldags sätt att köpa musik, jag vet... Kan konstatera att även videon är humörhöjande.
Det är alltså Come to me med Koop, Uppsalabandet som kombinerar sampling med ett sound av jazz från 1920-talet.
lördag 4 september 2010
Ge oss Sverige tillbaka...
Apropå Sverigedemokraternas valkampanj. Här är ett bra svar från Promoe och Timbuktu.
Ge oss Sverige tillbaka
Jag snackar om hela kartan
Ge oss Sverige tillbaka
Ge inte bort det till nån sverigedemokrat, va!
Ge oss Sverige tillbaka
som det var innan de började hata
Vi tar Sverige tillbaka
vid valurnan och ute på gatan
fredag 3 september 2010
3:e september...
... Idag är det alltså 9 år sedan vi flyttade från Borås till Skåne. I vår kalender heter det: "Årsdagen av uttåget ur Borås." Firade i morse med "äkta" varm choklad (= kakao+muscovadosocker+vanilj+mjölk) till frukost.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)