Coola systerdöttrar

Kusinerna Pixie och Linnea turas om att dra varandra i lära-gå-vagnen (förutsättningarna var kanske något orättvisa, men i alla fall...).

varmt VARMT jättevarmt....

Ute är det än så länge på den tolerabla sidan termometern, men vår lägenhet har egenheten att vara ännu varmare än utomhustemperaturen under sommaren, och allra varmast är det precis vid datorn (och i köket).

Förr hörde även balkongen till de "värsta" platserna – en augusti satt vi på balkongen och konstaterade att det kändes att det började bli höst, lite kyligt på balkongen och så, en titt på termometern där ute visade 36 grader.... Jag vill liksom inte veta hur varmt det var där innan vi tyckte att det började bli kyligt... Men just det har vi åtgärdat med mörka gardiner.

Inga persienner (alltid nedfällda) eller gardiner, eller ens öppnade fönster, hjälper dock i köket och arbetsrummet. Tyvärr.

Detta inlägg bara för att förklara att om det är lite tunnsått med inlägg här är det för att jag smälter om jag sitter här vid skrivbordet mer än ett par minuter i taget...

Så vad gör NI här? Ut i solen med er! ; )

Glad midsommar!

Hur ni än firar – med eller utan små grodorna – här kommer en midsommarhälsning till er.

Varning utfärdas...

...för Sparbanken Syd. Har du planerat att bli kund där – avstå! Är du kund där – se dig om efter alternativ!

Idag – DAGEN FÖRE MIDSOMMARHELGEN NOTA BENE – slutade alla deras elektroniska system att fungera: Inget kontantuttag! Ingen kortbetalning! Ingen räkningsbetalning via internetbanken! De kunde, generöst, erbjuda sig att "låna ut" pengar om vi kom till bankkontoret 10 mil härifrån personligen (ta ut kontanter personligen i banken fungerar inte heller).

En helg för bara ett par månader sedan hände samma sak, och vi fick dels bli skyldiga en restaurant pengar, när vårt visa-kort inte fungerade, och sedan dessutom låna pengar av en granne för att alls kunna handla den helgen. Och, jo felet kvarstod hela helgen, för ingen tror väl att de lyfte ett finger för att rätta till det innan det var vardag igen. Efteråt: Inte så mycket som en ursäkt ens en gång. Ett allmänt meddelande på deras websida där de beklagade det inträffade och skyllde på sin internetleverantör bara (en ursäkt de för övrigt ivrigt återanvände över telefon idag).

Att det hände en gång var illa nog, en upprepning är oförlåtlig. Vi har bestämt oss. Vi byter till en bank som inte tvingar oss att ha kontantlager hemma. Gör det ni också!

Visst jag vet att Sparbanken Syd har problem även för övrigt, men kunderna MÅSTE kunna lita på att så basala saker som betalning, uttag och räkningar fungerar.

Det viktiga lilla ordet "att"

I avdelningen "Språkpolisiära insatser" vill jag passa på att ta upp det lilla ordet "att". Vet inte hur många gånger jag sett uppmaningar i butiker och liknande som inleds med "Var vänlig och...". Med andra ord ska man inte bara visa väskan, avstå från att åka rullskridskor eller vad det nu är, utan även vara vänlig. Man undrar ju också osökt hur den påbjudna vänligheten bör yttra sig...

Det som gör att det lilla ordet "att" fått ge vika för ordet "och" i dessa sammanhang är förstås talspråket: När vi talar blir både "och" och "att" i regel till ett kort "å"-ljud, som då av många tolkas just som ett "och".  Problemet är att "och" är en konjunktion som signalerar uppräkning, eller åtminstone tillägg. Det skrivs (eller sägs) mellan ord eller satsdelar och innebär att det som kommer efter ska förstås som något av samma slag som det som kommer före. Med andra ord "var vänlig" och "visa väskan", eller "bilar" och "cyklar".

Att, som å-ljudet i dessa artiga uppmaningar bör skrivas, är däremot något som brukar kallas ett infinitivmärke, det vill säga det hänger ihop med det verb som följer efter, och visar på att det verbet står i infinitivform (det som också brukar kallas grundform).

Sammanblandningen mellan "och" och "att" har vi gemensamt även med danskan, och orsaken där är exakt densamma, att skillnaden i uttal i talspråk är nästan obefintlig. Att det halkar in i uppmaningar på det här viset är däremot ett problem vi är lite mer ensamma om, vilket beror på att imperativ (uppmaningsform) och infinitiv (grundform) för de allra flesta verb ser likadana ut i svenskan (men inte i danskan). Jämför exempelvis "Hoppa!" (uppmaning/imperativ) och "att hoppa" (grundform/infinitiv), på danska blir det "Spring!" respektive "at springe".

På danska vore det visserligen grammatiskt inkorrekt att skriva "springe" utan ett föregående "at", men betydelsen ändras inte. På svenska däremot blir "hoppa" imperativform, medan "att hoppa" är infinitiv, vilket i sammansättning med "Var vänlig" är skillnaden mellan ytterligare en uppmaning (dels ska du vara vänlig och dels ska du), och ett förtydligande av den inledande uppmaningen (att vara vänlig betyder i detta sammanhang att du:).

Problemet är, kort och gott, att betydelsen blir en helt annan med "och" än med "att".

Därför:

Eller, om du vill slippa välja mellan "att" och "och", utnyttja ordet "vänligen" istället för "var vänlig", så här:

Torchwood, måttband mm.

Hittade just den här borttagna scenen från Torchwood (den hör till avsnittet: Meat). Kanske ska man vara Torchwood-nörd (och minnas avsnittet i fråga) för att förstå alla referenser, men jag tror den är kul även för andra. Jag nöjer mig med den innehållsbeskrivning som fanns på youtube: Involves measuring tape, guns and some touching.

Håll till godo!

Fortsatt förkylt

Det är fortfarande förkylt här, även om jag är lite piggare. Hostan är nästan borta (vilket möjligen kan ha något med Noskapinen jag tog att göra...), men i gengäld har jag blivit kungen av nysningar...

Hopp om snar bättring dock. Stay tuned...

Förkylningstider, igen...

Snörvlar och hostar som en galning här. Igen... Tycker inte det var länge sen. Hade egentligen tänkt blogga om den lilla franska, eller fransk-kanadensiska, miniserien Sous les vents de Neptune [svensk titel: Treudden], som jag såg om igår. Men jag har alldeles för mycket förkylningsbomull i huvudet, så jag nöjer mig med att på detta sätt förannonsera en kommande bloggpost i ämnet.

Bränder i Eslöv

Nu har sommarplågan från tidigare år – de anlagda bränderna – kommit igen. Antar att det betyder att sommarlovet har börjat... Tycker det är ett tråkigt och destruktivt sommarnöje som någon eller några uppenbart gjort till tradition.



Läs om den nerbrunna Norrevångshallen här och här och om den nerbrunna fritidsgården här

Läs om tidigare bränder här

Klappa händerna när du är riktigt glad...

Systersonen Alfons har lärt sig klappa händerna (det har sina fördelar att ha storasyskon man kan härma...). Här demonstrerar han nöjt sina färdigheter:

I protest mot tidningen Dagens beslut...

...att inte tillåta en annons för ett läger för kristna hbt-ungdomar visar Cecilia och Trollhare och många andra annonsen på sina bloggar. Bra initiativ tycker jag, och följer härmed efter.

Motiveringen till beslutet anges vara att publiceringen skulle vara stötande för Dagens läsekrets. Tidningen Dagen utger sig för att vara en kristen dagstidning. Tror till och med att ordet allkristen använts vid något tillfälle. Här får vi svart på vitt vad de menar med det, till deras KRISTNA läsekrets räknar de inte KRISTNA homo- och bisexuella eller KRISTNA transpersoner. Med anledning därav borde tidningen Dagen skriva om sin självbeskrivning så att den speglar verkligheten. 

Update: Den annons som inte togs in är nedanstående. Jag bjuder dock gärna på dubbel marknadsföring för lägret här i bloggen.

Yes!! En fjärde Torchwoodsäsong!!

Det blir lite mer Torchwood här. Ursäkta om det blir tjatigt... Fick just reda på att det är en fjärde säsong på väg.

Den fjärde säsongen blir utan Ianto, som ju dog i Captain Jacks armar i Children of the Earth (den tredje säsongen). Förvisso är det Torchwood vi talar om, så en så enkel sak som en återuppståndelse hade ju kunnat ordnas om det var något man ville... Jag har sett diskussioner om att hela Torchwood står och faller med Ianto, men det håller jag inte riktigt med om. Torchwood står och faller med Jack, snarare. 

Ianto - i gott minne bevarad

John Barrowman (som spelar Captain Jack) uttryckte tydligen i en paneldiskussion viss oro för att tittarna inte längre ska tycka om Jack efter Children of the Earth (där ju även mörkare sidor i Jacks karaktär och historia kom fram), men det blev eftertryckligt motsagt av publiken på plats.... Benägen att instämma. Jacks mörkare sidor gör bara karaktären intressantare. 

Hursomhelst. Nya Torchwoodavsnitt kan vara här så tidigt som nästa år alltså. Yihaa!

Torchwood teasers

Har lite Torchwoodabstinens och grannen som vi "lurat" att börja se Torchwood är i Norrland. Vad gör man... Har hängt på youtube och spanat in några av de otaliga "Best of" videor som finns med såväl Torchwood som Doctor Who.

Och valt ut de bästa av de bästa till er.

Här det bästa urvalet Torchwood-scener



Och de bästa scenerna med Captain Jack:



Sen finns det ju en oändlig massa "Best kisses of Torchwood". Och det säger väl kanske en del om såväl Torchwood som Torchwoodfans... Men... efter att ha tittat igenom ett antal av de urvalen bestämde jag mig för att prioritera kvalitet över kvantitet. I mitt tycke kommer ingen (av de otaliga...) Torchwoodkyssarna i närheten av "Jack Harkness möter Jack Harkness". Så här alltså, the one and only, Jack/Jack:



Sådär. Då ska man väl klara sig tills vi lyckas lura in grannen på Torchwoodmaraton igen...

Mallory: varmblodig psykopat

***

"Någonstans på vägen från den lilla Kathy som kommit bort och till mötet med den polis som blir hennes fosterfar har hon blivit Kathy Mallory, med skrämmande kyliga gröna ögon, utan minsta tillit till mänskligheten, skicklig tjuv med en egen moralkodex." …

…skrev jag om Mallory i min bloggpost om Flight of the stone angel. Och just kylan i de där ögonen och avsaknaden av tillit är något som betonas ofta i böckerna, men kanske oftare i recensioner och artiklar om dem. Mallory framställs ofta av läsare som en ren sociopat/psykopat, helt känslolös och utan empati. Och även om det absolut är en sida av sanningen, hon är definitvt ingen "warm and cosy"-person, så tycker jag inte att det är hela sanningen. Jag har hittills inte läst någon bok där hon inte också visar tydliga tecken på såväl empati som ett patos för den svagare. 

Uttrycken det tar kan förstås vara formade av hennes speciella sätt att fungera och hennes eget rättskodex. Som när hon i Flight of the stone angel hittar Ira, den autistiske ynglingen, i byn känd som "the idiot", misshandlad nästan till döds, och hans förtvivlade mamma som just funnit honom när hon gick ut för att se varför han var sen till middagen. Hon ger första hjälpen, ser till att mamman får möjlighet att kalla på hjälp, med strikta förhållningsorder om att inte säga något om att Mallory är där, och ger sig sedan av med orden: "I know who did this. I'll kill him for you, okay?" Särskilt avskedsrepliken beskrivs i boken som ett uttryck för "her own strange way of offering comfort"

Men i beskrivningen av samma scenario finns också den där omedelbara kontakten mellan henne och de i marginalen och av livet tilltufsade, som jag tycker ofta skymtar fram:
"Ira stared at her quietly, his eyes large and full of trust.

She smiled down at her old playmate, humming the music from their brief childhood. He began to sing as Mallory ripped off a section of his torn red shirt and his mother cried into the telephone."

I The man who cast two shadows är det en misshandlad katt som får Mallorys väl dolda, eller möjligen tjurigt uttryckta, medkänsla. Att hon, sociopaten med närmast fanatiskt ordningssinne och ordningsbehov (har hon varit i ett rum står allting i exakt räta rader där), låter en katt husera bland hennes saker och håra ner hennes lägenhet framstår som obegripligt. Hennes förklaring att katten är ett viktigt vittne i en pågående utredning håller förstås inte hela vägen. 

I mångt och mycket påminner Mallory om Lisbeth Salander i Milleniumserien. Eller om det är Salander som påminner om Mallory. Liksom hennes framstår hon för många betraktare som just känslokall, och liksom henne har hon sitt eget sätt att fungera och tänka. Det Lars Linder skriver i DN* om Lisbeth Salander hade lika gärna kunnat sägas om Mallory:

"Och så har hon något som är svårast av allt att hantera för omvärlden i allmänhet och medier i synnerhet: integritet. Den är absolut, och den blir destruktiv, men den är hennes." 

Och så var det ju det där med tilliten. Mallory må sakna tillit till mänskligheten som sådan, och till de flesta människor. Men till de hon efter lång och hård prövning tror om gott har hon en obrottslig tillit. I The man who cast two shadows skjuter Charles, den naive, tafatte och godhjärtade Charles, mot en pojke. Ett barn, strikt talat. Ett allt annat än oskyldigt barn, och i syfte att försvara liv. Men ändå ett barn. Vapnet han riktar och avfyrar är oladdat, men det vet han inte då. Han skjuter i tron att det är laddat. Beviset för det inträffade finns på ett videoband i Mallorys ägo, men hon ser till att den biten av bandet försvinner. Varför? För att det är omöjligt för henne att tänka sig att Charles skulle kunna rikta ett vapen mot ett barn om han inte visste säkert att det var oladdat. På Charles goda avsikter litar hon.

--------

* Är du intresserad av Lisbeth Salander, Stieg Larsson eller Milleniumböckerna, läs gärna hela Lars Linders utmärkta krönika. 

Tvättstugebibliotek!

Läser i UNT (Uppsala Nya Tidning) om tvättstugebibliotek. Man kan i ett antal bostadsområden i Uppsala numera slå sig ner och läsa en bok i tvättstugan. Och även låna med sig en hem, under förutsättning att man ersätter den med en annan. Perfekt! Precis vad jag har önskat mig varje gång jag har varit i tvättstugan här. Särskilt det där med möjlighet att slå sig ner med något mer meningsfullt än en kakelvägg att fästa blicken på, när man har en bit till tvättstugan och inte vill springa fram och tillbaka hur mycket som helst.

Eslövs Bostad AB - Ta efter!

Låna en bok i tvättstugan - Startsidan - UNT.se

Upphittat! 1400-talsraritet

Sundsvalls bibliotek ägde, utan att veta om det, en handskrift från 1400-talet, Sachsenspiegel, som bara finns i ytterligare ett exemplar. Det vill säga, såvida det inte ligger fler exemplar och skräpar i  blioteksförråd runt om i världen...


Kul sånt!

På förekommen anledning: Sång till friheten

***
Kom med anledning av nationaldagen att samtala om Sång till friheten. Närmare bestämt handlade samtalet om att vissa stackare under sin skoltid blev utkommenderade att sjunga nationalsången och liknande på nationaldagen (eller på svenska flaggans dag som det oftare kallades innan det blev en helgdag), eller än värre nationalistiskt sånggods, som Vår fria borg. Medan andra stackare (läs undertecknad) oftare blev utkommenderad för att sjunga just Sång till friheten (Afzelius), eller någon gång (särskilt på lågstadiet) Vem kan man lita på (Hoola Bandoola Band).

Det tog några år efter att jag slutade skolan innan jag riktigt kunde uppskatta Sång till friheten, eftersom den liksom doftade dammig skolsal och, ironiskt nog, tvång. Men, som jag konstaterade igår, ska man nu kommendera skolbarn att sjunga, så många gånger hellre den än nationalsången.

Så, alltså, på förekommen anledning, Sång till friheten, här med Björn Afzelius och Åge Aleksandersen (tror jag):

What's in a name?: Väntrum och bibliotekskul

*****

Det var dags för påfyllning av vaccinationen för katterna igår. Den första sprutan fick de i samband med kastreringen för en månad sedan, men vi tyckte det var onödigt att släpa dem ända till Kävlinge bara för spruta nummer två. Därför bokade jag tid hos en veterinär här i Eslöv.

Väntrum är alltid en lite speciell utmaning när man inte ser ut som sitt namn. På vårdcentraler och liknande kan man inte bara sitta och vänta på att någon ska komma och fråga "Är du…?" utan man får vara uppmärksam på all personal som passerar, och försöka se om de ser ut att leta efter någon. Vilket brukar få till följd att man stalkar alla vitrockar man ser, sedan bestämmer sig för sätta sig ner för att inte verka så nojig, med följd att den som man borde haffat går rakt förbi och börjar leta i andra väntrum…

Men jag hade faktiskt inte en tanke på att det skulle fungera likadant hos veterinären. Det har aldrig hänt förut. Jag tror att de brukar titta efter sina patienter (i.e., i vårt fall, "två katter") mer än efter ägarna. Fast nu var vi i och för sig inte de enda med katter i det väntrummet, det kan ju kanske förklara saken. Hursomhelst så kom veterinären ut, tittade på oss och sa att hon ju såg att ingen av oss var den hon letade efter, och var på väg vidare. Alltså en klassisk väntrumssituation, fast med den fördelen att vi blev upplysta om att vi blivit "missade".

Ingen skada skedd, vi sa bara att det var våra katter som skulle vaccineras, och tog in dem på mottagningsrummet. Sedan sa veterinären något mer om att "hon" vars namn tiden var bokad i inte var där, eftersom ingen av oss kunde heta så. Vi sa att det var mitt namn, och då kände hon ju förstås att hon gjort bort sig och började med en avancerad historia om att hon hade trott att det var en annan person, som hade varit där tidigare, att hon hade blandat ihop namnen och så vidare.

Imponerande räddningsförsök, på sätt och vis. Fast onödigt, och lite obegripligt.

Onödigt för att, tja, det där med att ingen av oss KUNDE ha det förnamnet avslöjade ju ganska eftertryckligt att det inte var en fråga om att ta fel på person (flera personer KAN faktiskt ha samma förnamn). Och onödigt för att det ju knappast var något hon behövde bortförklara för oss, både för att vi inte tar illa upp för det, och för att det ju knappast är första gången det händer.

Obegripligt av lite samma anledningar faktiskt. Det är, som Anna sa en gång, tror de på fullt allvar att jag verkligen ansträngde mig för att se ut som en kvinna, och DET HÄR är resultatet, så är det ju den största förolämpningen av alla. Hur skulle det egentligen vara möjligt att av rent misstag klä sig i "herrkläder", fast man verkligen försökte vara kvinnlig, att råka avstå från att lägga makeup fast det var vad man verkligen siktade på, råka klippa sig i en "herrfrisyr", när det man ville var att se kvinnlig ut. O.s.v. Med andra ord, hellre än att tro att man faktiskt klär sig mm. som man vill, känner sig och trivs med så förutsätter människor att man är en av de största screw-ups som gått i ett par (herr)skor. Och det för att INTE förolämpa… Huh?

Nåja. Efter ett antal år med det så är det, i regel, underhållande mer än det är frustrerande. Men obegripligt är det likafullt.

Det påminde mig i alla fall om en incident som inträffade när jag skulle hämta ut ett beställt läsesalslån (DVD-skiva) på UB nyligen.

Jag: Jag har en DVD-skiva från KB liggande här, jag har redan kvitterat den, så jag ska bara hämta den.
bibliotekarien: Vad heter du?
Jag sa mitt namn, och började bokstavera.
bibliotekarien: Är det i hennes namn den ligger då?
Jag (klockan var tidig morgon och jag led av koffeinbrist, så jag fattade långsamt): Nej, det är mitt namn den ligger i.
bibliotekarien: Men vad heter du då?
Jag upprepade namnet och började bokstavera…

Det roliga med den händelsen var egentligen att jag inte genast fattade vad det var bibliotekarien inte förstod – det är ju som sagt inte ett ovanligt scenario när man inte ser ut som man heter – men, jag skyller alltså på den tidiga timmen och koffeinunderskottet…

Ordentligt plaskande...

Säga vad man säga vill, det är en ordentligt plaskad vattenpöl. Inte en kvadratmilimeter missad där...

Flight of the stone angel

*****

Har just läst ut Carol O'Connells Flight of the stone angel. Igen... Borde antagligen ersätta den där slitna pocketutgåvan med en inbunden variant, för den lär bli läst igen.


"So she had certainly not been in Dayborn all these months – not if one appearance could cause the commotion of a heart attack, a beating and a death. Surely she would have wiped out the entire town by now. The sign which had welcomed him to Dayborn had only boasted a population of eleven hundred people."

Det är Charles som gör det krassa konstaterandet om Mallory, kvinnan han beundrar och älskar hejdlöst. Hon har lämnat sin polisbricka och  försvunnit spårlöst från New York, och han har alltså spårat henne till Dayborn, en liten stad, närmast en by, vid Mississippifloden, i Sydstaterna. Snart dyker också en annan bekant figur från tidigare böcker upp, Mallorys partner vid NYPD, den alkoholiserade och desillusionerade Riker. Också han en av Mallorys beundrare.

Det här är den fjärde boken i serien om Kathy Mallory, och den som förklarar mycket om hennes förflutna. Alla som har läst någon Mallory-deckare vet att hon hittades som 10-årigt gatubarn och fullfjädrad tjuv i New York, och togs om hand av Markowitz vid NYPD och hans fru. Han beskriver det någonstans som att hon till listan på alla sina stölder också lade stöld av hans frus hjärta i samma stund hon satte sina smutsiga små fötter i deras hus. Men mer än att hon uppenbart tillbringat åtminstone några av sina barnår ensam på New Yorks gator vet varken han eller någon annan om hennes bakgrund. Förrän vi i denna bok får följa hennes resa tillbaka, alltså.

Hon är född i Dayborn, som enda barn till byns läkare, den ensamstående Cass. Men barndomen får ett abrupt och brutalt slut när hon är 6 år, och hennes mor stenas till döds av en mobb påhejad av den karismatiske och manipulative ledaren för den lokala New Church. Det sista hennes mor gör är att skriva ett telefonnummer på Kathys hand och säga åt henne att springa så fort hon kan därifrån och när hon hittar en telefon ska hon ringa det numret och säga vem hon är till kvinnan som svarar, så kommer det någon och hämtar henne. Byn och byns sheriff ska hon hålla sig långt ifrån.

Men innan Kathy hinner få tag i en telefon har det mesta av telefonnumret suddats ut, och hon har bara de sista siffrorna kvar. Under åren som följer försöker hon nu och då hitta rätt siffror att kombinera de hon har med, och pröva att ringa någon av alla de otaliga kombinationer det kan vara. Om en man svarar lägger hon på, men om det är en kvinna säger hon "It's Kathy. I am lost" Men ingen av de kvinnor hon ringer upp från olika telefonkiosker vet vem hon är, och ingen kommer och hämtar henne.

Någonstans på vägen från den lilla Kathy som kommit bort och till mötet med den polis som blir hennes fosterfar har hon blivit Kathy Mallory, med skrämmande kyliga gröna ögon, utan minsta tillit till mänskligheten, skicklig tjuv med en egen moralkodex. Exakt vad som hänt på vägen dit får man inte veta i någon bok, även om glimtar ges, och ännu mindre i Flight of the stone angel, som alltså fokuserar mer på vad som hände innan dess.

För att inte spoliera mer av spänningen än jag redan gjort ska jag inte avslöja mer av handlingen än att det är en berättelse om Kathys/Mallorys barndoms stad, hennes mor, och mordet på modern, och den hämnd Mallory planerat i alla år och på sätt och vis får. Och den roll en viss stenängel spelar i allt detta.

Och, jo visst ja, så är det visst någon som blir mördad redan i bokens prolog:

     "The young stranger came to town just past twelve noon. 
      Within an hour, the idiot had been assaulted, hands bloodied and broken; Deputy Travis suffered a massive stroke at the wheel of his patrol car; and Babe Laurie was found murdered.
      The young stranger who had preceded all of these events was sitting in a jail cell."

Men vill ni veta hur det hänger ihop får ni läsa boken.... Då får ni också veta hur det kom sig att Kathy började kalla sig Mallory. I några kommande bloggposter tänker jag diskutera tre teman kring i första hand Flight of the stone angel, och i andra hand hela serien som sådan. Nämligen:

I: Mallory (här kommer hela serien att vara relevant)

II: Dayborn...och människorna där

III: New Church

Stay tuned...