Det blir mycket katt här på bloggen nu. Mest för att det är mycket katt hos oss just nu. Bägge katterna har börjat löpa ordentligt, och natten till igår flippade de ur helt med det där med urinmärkningen. De kissar på allt!
Nu har vi sanerat lägenheten, samt stängt dem ute från sovrum, arbetsrum och vardagsrum. Nöjda är de inte, men i resten av lägenheten är det i alla fall mindre katastrofer de kan åstadkomma (inga mjuka möbler, t.ex.), och det ska förmodligen inte vara så långvarigt. De har tid för kastrering på måndag morgon, och med lite tur kan de rent av sluta löpa innan dess.
Men, för all del, de kunde ställa till med olyckor som små också. Se bara bilden nedan som vittnar om deras något våldsamma litteraturintresse...
Signe, vår svarta katt, har en förkärlek för att ligga med huvudet sådär en decimeter från kroppen, och med tassarna vikta på ett mystiskt sätt, så att hon ser ut som en sköldpadda. Dock är hon svår att fånga på bild i den positionen, för så fort hon hör kameran tittar hon upp... Men här lyckades i alla fall att få en "full-fledged sköldpadda" på bild. Håll till godo!
Derek Webb CD, beställd från USA, för att kompensera för Webb-frånvaron på Spotify och svenska iTunes, damp ner i brevlådan idag. Nu blir det Webb till uppsatsskrivandet!
Anna: Var har egentligen Jesus tagit vägen?
Jag (utan att titta upp från mina papper): Jag tror han blev kvar i Borås, dessvärre.
Anna: Stackaren! Nåja, där kan han ju verkligen behövas förstås...
----
* Vad samtalet gällde: Ett kombinerat krucifix och visselpipa (på gränsen till hädiskt... minst) vi fått i gåva av en vän, där Jesusfiguren trillat av och försvunnit, så att det numera, strikt talat, är ett kombinerat kors och visselpipa (se bilden ovan, där det hänger på sin plats tillsammans med båtmanspipan).
Hmm. Ser ut att ha ungefär samma funktioner som innan. Förutom att man tydligen kan stryka över text också.
Ja, ja, huvudsaken är att ingen funktion försvunnit, som de gjorde (i praktiken, även om de fanns kvar i teorin) på gamla bloggen. Men om man också kunde välja font, och allra helst, textstorlek och radavstånd så vore jag riktigt nöjd. För texten, som det varit hittills i alla fall, är riktigt, riktigt liten, och riktigt, riktigt tättskriven. Till och med jag som har fullt fungerande ögon tycker den är lite svår att läsa. Och då undrar jag ju – "miljöskadad" som jag är av att ha en fru med MS, och umgås med folk med MS, som ju väldigt ofta sätter sig på synnerven på olika vis – hur jobbig texten är för andra att läsa egentligen. Jo, jag vet att man kan förstora den själv i sin browser, men jag skulle föredra om den var ok från början.
Det skulle kunna vara en Safari-issue, för på många sidor där formatering inte är möjlig i Safari kan man formatera i Firefox (gäller t.ex. på yahoo och om man kommenterar på Ikons bloggar). Men då brukar det finnas knappar och/eller menyer för det, bara att de inte fungerar.
Ser nu att man kan ändra storlek, i "Compose". Hurra för det! Jag skriver annars av gammal vana alltid direkt i html-redigeraren. Dags att sluta med det kanske.
Slutligen får jag väl lägga in en bild också, eftersom det lär vara den största skillnaden med den nya redigeraren. Det får bli en på jättespindeln som bodde i vår tvättstuga.
Update: Vid en snabb jämförelse mellan inlägg ser jag att radavståndet är större här, i det nya, även om jag inte hittat något sätt att själv ställa in radavstånd. Plus för det!
Update 2: Att gå in i efterhand och redigera eller göra ett tillägg leder däremot till massor av format-krångel. Minus för det.
Idag på morgonen lyssnade jag till en talkshow från frälsningsarmén i Limhamn, med rubriken "Var finns Gud när det gör ont" i badet (fördelarna med en iPod touch med WiFi är oändliga...) med Mackan Andersson som samtalsledare och en präst och en begravningsentreprenör som samtalsdeltagare.
Många stora frågor kring lidandets problem lyftes, och den lilla detalj jag funderade kring är egentligen bara just en mycket liten detalj. Men... nu har jag ju en förmåga att fokusera just på detaljer, så here goes...
Det talades om vad som är en professionell distans i begravnings- sammanhang för den som på något vis är involverad i begravningen, som officiant eller begravningsentreprenör, och prästen började besvara frågan med bland annat att det handlar om att inte själv börja gråta, att det vore väldigt opassande av en begravningsförrättare att börja gråta under begravningen. Och här började jag fundera, och tänka tillbaka på begravningar jag själv varit på. Och min första tanke var att en officiant som inte verkar berörd skulle kännas väldigt distanserat på nåt vis. Sen tänkte jag ett varv till, och tänkte tillbaka på min farfars begravning, som var den första svenskkyrkliga begravning jag var på, där prästen som förrättade begravningen aldrig träffat farfar i livet, och jag insåg att i just den begravningen hade det känts väldigt märkligt om prästen börjat gråta. Eftersom hon ju faktiskt inte var alls personligen berörd i verkligheten. Jag menar, det irriterade mig ju enormt redan att hon talade om farfar som om hon hade känt honom.
Och så insåg jag att så är det ju faktiskt oftast i Svenska Kyrkan, prästerna begraver (och döper och viger) i regel mer eller mindre fullständiga främlingar, för majoriteten av Svenska Kyrkans medlemmar är ju bara i kyrkan för de där övergångsriterna i livet (och så kanske på skolavslutningar). Det är mer frikyrkospecifikt att den som förrättar begravning (och vigsel etc) som regel har eller har haft någon slags relation till den avlidne (eller brudparet etc), om än bara som avlägsen bekant.
Så långt hunnen så tänkte jag att den distanserade begravande prästen är kanske en helt naturlig följd av just att begrava främlingar, och att det kanske alltså är svenskkyrkligt på sätt och vis, men bara som en indirekt följd av hur det fungerar i praktiken numera, inte egentligen beroende på att det skulle vara utmärkande för Svenska Kyrkan på något annat vis. Men där blev jag avbruten i tankekedjan av begravningsentreprenören som talade om när han ordnade begravningen för sonen till ett par vänner, och hur känslomässigt utmattad han var efteråt eftersom han naturligtvis inte, som begravningsentreprenör (eller om han var officiant, jag kan ha missat det i så fall) kunde visa några egna känslor.
OK. Så jag hade fel. Alltså. Normen är tydligen att som officiant eller begravningsentreprenör inte visa egna känslor ÄVEN om man själv är personligen berörd av sorgen. Kan det vara så som min uppsatshandledare (som alltså själv är med i Svenska Kyrkan) säger, att frikyrkan är Svenska Kyrkan fast med känslouttryck?... Eller är det kanske, i alla fall också, något som är väldigt svenskt? Det behärskade idealet liksom. Att aldrig tappa ansiktet. Att jämföra med de begravningar i många andra kulturer som är långt känslosammare i sina uttryck än ens de frikyrkliga svenska kommer i närheten av? Jag vet inte. Men tål att funderas på gör det ju.
Anna: Har du tänkt på en sak...vem är Jack egentligen?
Jag: Ja... jag skulle ju säga att det vore mycket lätt att göra honom till Jesus. Men eftersom det är du som frågar så kanske snarare en slags odöd? I och med att han har dött men är inte död. Inte en zombie, för han varken går, talar eller ser ut som en zombie. Men en vampyr kanske?
Anna: Intressant tanke... Men det var faktiskt Jesustolkningen jag tänkte på...
Ovanstående utdrag ur ett samtal mellan mig och Anna under ett av våra Torchwood-maraton skulle kunna användas för att visa på hur man kan ta varandras perspektiv när man känner varandra väl: Att jag tolkar med skräckfilmsmetaforer och Anna tänker i teologiska termer, fast det vanligtvis är tvärtom. Men... jag gör det hellre till avstamp för en reflektion över just frågan "Vem är Jack Harkness?"
Captain Jack Harkness – för de som inte är Torchwood- och/eller Doctor Who-nördar – är ledaren för den grupp som kallas Torchwood, baserad i Cardiff, Wales, vars uppgift är att bevaka "the rift", den spricka i tid-rum-väven som råkar gå just i Cardiff, och som gör att allsköns utomjordiskt liv spolas upp just där. Han verkar själv ha kommit från före tiden, och ha levt i alla världar. Hans namn och titel tillhör en amerikansk officer som rapporterades saknad i strid under blitzen 1941 – och då var i samma ålder som Jack är nu, i början av 2000-talet. Han kan heller inte dö. Eller rättare sagt, när han blir dödad återuppstår han alltid igen . En återkommande replik från Jack är "The 21st century is when everything changes, and you've got to be ready". Exakt hur allt kommer att förändras under detta århundrade tycks det vara bara Jack som vet [ja, jag vet att man kan se säsong 3 som svaret på den frågan, men jag föredrar att inte tolka det så], men han vill att så många som möjligt ska vara redo, och han strävar efter att lära sina lärjungar/undersåtar allt de behöver veta för att vara just redo.
Vad är det då som gör Jack till en messias- eller rent av Kristusfigur? Som jag ser det är det, förutom det uppenbara att han är i ledarposition, och att han är återuppstånden och odödlig, det att han på något sätt blir den som offras för att rädda mänskligheten: Han dör och återuppstår igen gång på gång, trots att han själv önskar att han kunde bara dö rätt och slätt, och detta är vad som gör det möjligt för honom att finnas kvar i Torchwood och rädda och förbereda mänskligheten för det apokalyptiska kommande. Han är också frälsaren för sina närmaste lärjungar. Tydligast blir det kanske i den scen som jag kallar nattvardsscenen, just för att den påminner mycket om just nattvard, där teamet samlats runt bordet i mötesrummet för att gemensamt ta retcon-piller (ett preparat som raderar kortidsminnet, Jacks uppfinning), för att befrias från den manipulativa bedragare som nästlat sig in hos dem, under namnet Adam, och förvridit deras personligheter. Jack går till var och en av dem med ett piller, och i hans interaktion med var och en av dem understryks den relationen. Till Tosh som talar om hur hon undrade om det inte fanns mer i livet, och hur hon väntade på att någon skulle se att hon var speciell säger han: "I saw it". Ianto vänder sig till Jack och säger att det är hos honom han funnit mening, Jack svarar genom att stryka honom över håret och kyssa hans panna.
Att bedragaren som gjort dem till andra än de var heter just "Adam" är det förstås lätt att också se en teologisk poäng med, eftersom människans syndiga natur ofta kallas för "gamle Adam". Att Jack själv går ner i källaren, i underjorden, för att göra upp med Adam och befria Torchwood från honom ger direkt associationer till berättelser om hur Jesus gick ner i underjorden efter sin död, för att befria mänskligheten från den ondes makt.
Sedan hör det förstås till bilden att Jack är en betydligt mer mänsklig (trots att han faktiskt inte är människa strikt talat) Messias, en som har sex, och som kan [spoilervarning!] tröttna på och lämna den mänsklighet han vill beskydda.
Nattvardsscenen kan i alla fall beskådas här nedan.
"Att verkligen undfly Hegel förutsätter att man kan uppskatta exakt vad det kostar att frigöra sig från honom. Det förutsätter att man vet precis hur tätt inpå oss Hegel kommit genom sina kanske försåtliga närmanden. Det förutsätter att vi vet vad i det som gör det möjligt för oss att tänka mot Hegel som fortfarande är hegelskt, och att vi kan avgöra om vår anti-hegelianism verkligen inte är ett trick han använder mot oss och vid vars slut han väntar, orörlig och icke där" (Foucault, Diskursens ordning, sid. 51)
Det är en av poststrukturalismens främsta bidrag, som jag ser det, att man har tydliggjort i hur hög utsträckning, och med vilken nödvändighet, "nya" ideer bygger på gamla. Att möjligheten att omkasta diskursen aldrig finns utanför den, utan alltid inom den. Och här så elegant och poetiskt formulerat dessutom. Man måste bara älska Foucault!
Veckans film är en med vilken så många minnen från mitt liv de senaste 17 åren är förknippade. Och en film jag än idag ser igen och igen.
Året är 1993. Höst/Vinter 1993 för att vara exakt. Allén utanför Smålands nation i Lund. Snålblåst och höstlöv. Anna, den nyfunna kärleken i mitt liv, pratar om att det kommit en ny film av Tim Burton som hon bara måste se. Själv har jag i ärlighetens namn endast dimmiga begrepp om vem denne Tim Burton är, men säger förstås ändå med samma entusiasm att den vill jag också gärna se… Och gör en mental notering om filmen ifråga. Nightmare before Christmas heter den tydligen. Det dröjer något år innan den kommer till Sverige, och ytterligare något år innan vi faktiskt ser den (på video), men då älskar vi den båda två. Den misslyckade, men ärligt julälskande, Halloweengeneralen Jack Skellington kan man inte annat än falla för.
Skip to höst 1997: Anna läser genusvetenskap och hon och en av hennes kursare – numera en av våra bästa vänner, Hannah – sitter i köket. I vardagsrummet går kassettbandspelaren (ja, på den tiden lyssnade man faktiskt även på kassettband) med soundtracket till just Nightmare before Christmas. Den underbara sången What's this? av Danny Elfman i högtalarna. Vi marsipanpysslar inför julen med denna mycket passande ljudkuliss.
"What's this! The monsters are all missing and the nightmares can't be found. And in their place there seem to be good feeling all around. What's this!"
Det finns inget sätt att INTE bli glad av den sången, eller av hela filmen för den delen.
Ännu något år senare är filmen och soundtracket en väsentlig hjälp att hålla oss vid våra sinnen under vår "Boråsexil", när jag läser till bibliotekarie.
Numera är Nightmare before Christmas en helt omistlig del av vår adventstid, men den passar egentligen lika bra hela året.
Jag skar mig när jag slängde glas i återvinningstunnan för ca två veckor sedan. Sedan drabbades jag av nån släng av machismo (som alltför ofta är liktydigt med stupiditet, jag vet...) och skulle minsann inte gå tillbaka in i lägenheten och tvätta fingret och sånt trams. Nej, nej, jag sätter på ett plåster bara, eftersom det inte vill sluta blöda, och sen går jag ner på stan som tänkt. Briljant idé. Tyvärr med den bieffekten att fingret läkte igen med en glasskärva kvar i...
Idag har jag varit på vårdcentralen och fått glasbiten utplockad, och hela fingret inpackat i ett omslag med spritindränkta kompresser som ska se till att eventuella ytterligare skärvor dras ut. Vilket faktiskt är betydligt fånigare än det hade varit att ta hand om fingret ordentligt från början...
"Att råka ut för ett åskoväder kan vara obehagligt för en nogräknad man, men att finna sig själv i filosofiskt samtal med ett paraply, det kan nästan göra en galen" (Kierkegaard).
Detta citat (fritt återgivet ur minnet) hade vi tre som delade telefon på studentboendet som telefonsvararmeddelande. Så småningom kompletterades det med "Bomelibom, jorden är rund" av samma tänkare. Samt, från inspelning, "Troll äter inte grisar, för troll är vegetarianer, de äter bara sånt de kan baka själv" (var det bröderna Lagerståhl?), och så avslutat med, också från inspelning, Janis Joplin som säger "That's all folks" och skrattar hest.
Det ni, det är ett telefonsvararmeddelande det! Roligare än "Vi kan inte ta ditt samtal just nu, vänligen lämna ett meddelande efter pipet, så ringer vi upp så snart vi kan". Lite mer förvirrande också, onekligen. Men sällan har så många uppringare lämnat meddelande som då... Kan i och för sig också bero på att folk numera räknar med att man har sett deras nummer och därför inte känner att de behöver lämna meddelande
Derek Webb har oförklarligt försvunnit från både Spotify och svenska iTunes store, så i väntan på CDn jag beställt från USA får jag hålla tillgodo med Youtube (och de låtar jag förut köpt från iTunes förstås). En låt som lyckligtvis finns både på youtube och bland mina redan köpta är Crooked deep down. Jag tror visserligen inte alls på arvsynden (som texten väl får sägas vara en utläggning av), men den här låten är nästan tillräckligt bra för att omvända mig på den punkten ; ) Tål att lyssnas på gör den i alla fall.
Här en hyllning till Captain Jack Harkness (or whatever his *real* name is...), hjälten från BBC:s Sci-Fi-serier Doctor Who och Torchwood. Själv har jag de första tre säsongerna av Torchwood på DVD (den fjärde är knappt färdiginspelad om jag förstår det rätt), och försöker avhålla mig från att köpa Doctor Who...
Updaterat: Det är ingen fjärde säsong på gång! AHH! Det blir allt svårare att INTE köpa Doctor Who
Jag håller just nu på och skriver uppsats, och då blir det ju en hel del vetenskaplig läsning. Nu råkar jag höra till de där märkliga filurerna som tycker att redan det, i vissas tycke, torra resonerandet kan vara njutbart, för det mesta. Men bara när det är som allra, allra bäst blir vetenskap till poesi, och idag har jag hittat en riktig pärla i det avseendet. Det är inledningen till filosofens och samhällsvetaren Michel Foucaults installationsföreläsning vid det anrika Collège de France, och den lyder så här (i svensk översättning):
"Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller i dag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det - som om den genom ett ögonblicks spänd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och i stället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg - ett litet tomrum, den punkt där det skulle kunna försvinna."
Så gör vi ett raskt hopp till avslutningen:
"Och nu förstår jag bättre varför jag hade så svårt att börja för en stund sedan. Nu vet jag väl vilken röst det var som jag ville skulle föregå, bära och inbjuda mig att tala och som jag ville skulle installera sig i min egen diskurs. Jag vet vad det var som gjorde det så fruktansvärt att ta till orda, eftersom jag tog till orda här, på denna plats, där jag lyssnat till honom men där han inte längre finns för att lyssna till mig."
[honom= Foucaults föregångare och läromästare Jean Hyppolite]
Den du. Såna föreläsare görs inte längre... Vill du läsa det som ligger mellan inledningen och avslutningen så heter installationsföreläsningen Diskursens ordning och är utgiven på svenska av Symposion.
P.S. Om du känner igen texten här kan det bero på att det är en utvidgad och ombyggd version av en bloggpost jag publicerade på min mammas blogg för två år sedan. Men historien upprepar sig. Återigen skriver jag uppsats. Och återigen läser jag Diskursens ordning...
Egentligen vet jag inte vad det ska vara bra för att kunna skriva och publicera blogginlägg via e-post. Jag menar kan jag skicka e-post har jag ju tillgång till internet och borde kunna skriva inlägg på vanligt sätt... Men, nu är det ju alltså (tydligen) möjligt och då måste det testas.
Bifogar en bild också bara för experimentets skull.
Det föreställer en gård som vi såg på promenadutflykt i Höör och blev omedelbart fascinerade av. Känner du igen den? Vet du något om den och dess historia? Då får du mycket gärna upplysa mig via kommentarsfältet här.
På vår förra dator – den ursöta iMac Globe – hade jag en spellista som jag helt enkelt kallade "morgon". Sen bytte vi dator, och spellistor hörde till sånt vi inte plockade över till den nya, och morgonlistan föll i glömska. Idag på morgonen satt jag och slösurfade lite på youtube (letade egentligen efter Derek Webb), och via rekommendationer och länkar råkade jag snubbla över ett klipp där John Barrowman berättar om, och sjunger, I am what I am, och mindes plötsligt den där fantastiska listan. På den fanns förutom I am what I am med Gloria Gaynor också en helt underbar tolkning/översättning av en sång av Bette Midler, som Jonas Gardell stod för, och det enda jag kunde komma ihåg från den var något om att det är också vår värld, vår sol och vår måne (vilket jag associerade till utifrån "It is my world, that I want to have a little pride in, my world, and it's not a place I have to hide in" i I am what I am).
Till slut, efter lite letande, hittade jag den. "Jag är underbar" med och av Jonas Gardell, och den är just UNDERBAR. Perfekt början på vilken dag som helst. Håll till godo:
Tänkte börja en ny kategori med rubriken "Veckans film", där jag berättar om, diskuterar, rekommenderar etc. någon väl vald film. Om möjligt med trailer eller liknande.
Och vilken är väl bättre att börja med än Himmel über Berlin (också känd som Wings of Desire) från 1987. En av de första filmerna, barnfilmer undanräknat, som gjorde riktigt starkt intryck på mig. Jag råkade zappa fram till den, och fastna. Fullständigt fastna. Den var ganska ny och jag var således ca 13-14 år gammal. Letade i tidningar dagen efter för att ta reda på vad den hette. Letade sedan många år efter möjlighet att köpa/se den, men på VHS-tiden, före internet, var sådant letande inte alldeles lätt och ofta tidsödande. Äger den numera på DVD, köpt från USA för ett antal år sedan. I dessa teknlogiskt avancerade tider (läs: internet) behöver man däremot inte alls lägga så mycket tid och möda på att få tag i den. Tack och lov!
En vacker, långsamt berättad, historia om storheten i att vara människa.
