Då var det dags för nästa del i den spännande och rörande berättelsen om den lilla sjömanskistans äventyr på Nordsjön. Håll till godo:
--------
"Men så erinrade sig sjömanskistan sin förtvivlade belägenhet. Det är inte gott att vara ensam och övergiven mitt i villande hav, tänkte hon och försjönk i tysta grubblerier, allt medan hon bedrövad vaggade av och an. Hon reflekterade inte mycket över, om det var hon själv, som åstadkom vaggandet, eller det var de oroliga vågorna. Men det kunde nu också göra detsamma, menade hon. Huvudsaken var , att hon fick röra på sig. Det liksom skingrade de dystra tankarna.
Så småningom blev hon dock lättare till sinnes. Solen brände hett på hennes mörkblå lock och spred en behaglig värme genom hela hennes skrov. Det här duger inte, talade hon till sig själv; jag måste tänka på att inte längre ligga här som ett onyttigt ting utan söka komma härifrån. Och så begynte hon guppa iväg, så gott hon förmådde. Hon hade seglat på sjön länge nog för att lära sig väderstrecken, och nu tog hon kursen mot det avlägsna land, där hon visste sig höra hemma."
------
Denna berättelse är hämtad ur boken Kring Sandhammaren, publicerad 1946, författare Frans Löfström. Nästa del kommer att postas här om två dagar. Första delen hittar du här. Och vill du läsa alla tidigare delar hittar du dem genom att klicka på Kring Sandhammaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar