"Det hade varit en behaglig tid, den gångna. Men nu! Att bli övergiven, och lämnad vind för våg ute på ett stort hav var något, som kistan aldrig räknat med, aldrig drömt om. Hon visste sig ingen levandes råd och greps för första gången i sitt liv av en pinande ensamhetskänsla.
Undrar just, hur det ser ut i mitt inre? sade hon för sig själv och tänkte på alla de ting, som hon fått sig anförtrott att gömma under sitt lock. Där fanns säng- och gångkläder och alla slag av sådana effekter, som en sjöman behöver för sin dagliga gärning ombord, och för de lyckliga timmarna i hamnstädernas brokiga värld, där fanns nyttighetsartiklar, ämnade åt föräldrar och syskon därhemma, färggranna dukar och bonader, tygstycken av glänsande siden, smycken av ädel metall.
Vem dessa senare voro avsedda för, ja, det kände kistan nogsamt till, ty hon hade – det erkände hon för sig själv – varit ofin nog att tjuvläsa alla de kärleksbrev, som lågo hopade i den lilla läddikan. Så hon visste, vad hon visste, hon. Hon hade alltid tyckt om de där breven. De hade en sådan charm och doft över sig, en fläkt av solig värme, just en sådan, som hon själv känt en gång, då hon stod inne i skogen som ungur; de buro på ljusa melodier, sorglösa som de, som dragit genom tallarna i vårens tid, i hennes egen gröna ungdom."
::::::::::::::::
För nytillkomna läsare: Första delen finns här, nästa del kommer på en blogg nära dig om två dagar, och alla delar (hittills) hittar du om du klickar på etiketten Kring Sandhammaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar