Jag har förvisso inte läst Lina Mattebos bok, "En barfota trosbekännelse", men det hon säger om den i Dagenintervjun ger intryck av att boken är något ytterst välbehövligt i svensk frikyrka. Den siktar på ärlighet, på att inte försöka dölja de sidor av livet som inte bara är solsken. Och hon sätter fingret på något viktigt när hon säger:
"Jag har funderat mycket över varför min före detta kollega undrade varför troende alltid ser så glada ut – och det var inte menat som något positivt."
Särskilt tillägget är überviktigt i en kontext där ett påstående om att troende alltid ser glada ut lätt automatiskt tolkas som något bra, och eftersträvansvärt. Som ett kvitto på att "världen" uppfattar att de kristna har något som de saknar. Snarare än precis tvärtom.
Jag har bloggat om detta tidigare, i min post om (fri)kyrkans berøringsangst, och Samuel Varg Thunberg har bloggat om detta, såväl tidigare, som i sin alldeles ryklande färska post om kyrkans behov av självkritik (där finns förresten också en intressant, och tyvärr talande, kommentar om "faran" med att kristna kritiserar kyrkan på sätt och i sammanhang där kritiken också kan uppfattas av utomstående).
Me jag ÄR oftast glad-vad gör man åt sådant?
SvaraRaderaTror det större problemet är strävan efter den glada ytan, även när den är falsk.
SvaraRaderaDet var en person som vi träffade i kyrkliga sammanhang, som Anna sa om: "Hon ler alltid, men jag har aldrig sett så bittra ögon." Det finns lite (mycket) för många såna i svensk frikyrklighet.
Man skulle kunna argumentera för ärlighet utifrån någon slags evangelisationsperspektiv, för jag tror att undansopad sorg, bitterhet och aggression ändå alltid lyser igenom på något sätt (som i den här personens ögon), och ger hela anrättningen en fadd smak av falskhet som knappast tilltalar någon. Att ärlighet är det enda som kan skapa sant förtroende gäller nog också i relationen mellan kyrkan och utomstående.
Men jag vill nog, minst lika mycket, argumentera för det för kyrkans (och de kyrkligas) egen skull. Hur mycket helt onödigt lidande har inte skapats när sorg och besvikelser hålls fångna bakom sin bärares glättiga mask? Så läks inga sår.
Jo, du har naturligtvis helt rätt. Men jag tror jag har en annan erfarenhet eftersom den där hard core-frikyrkligheten som pingst står för inte varit mitt sammanhang. Jag tycker nog en människa som inte är i harmoni med sig själv alltid ger ett spänt intryck. Har man verklig frid med Gud blir det nog inte så. Jag menar med det att äktheten borgar för en harmonisk utstrålning, glad eller mindre glad. Äktheten, är som du säger, ett tecken på ett ärligt liv utan behov av att dölja något varken ljuvt eller lett.
SvaraRaderaÄktehet och ärlighet. Så lätt och så svårt... som det mesta som är viktigt här i livet ;-)
SvaraRadera