torsdag 3 mars 2011

Syskonkärlek

Jag hör ju till de, antagligen fåtaliga men dock inte obefintliga..., som har erfarenhet av både frikyrka och vänsterrörelse.

Kombinationen kan låta osannolik, men sanningen är att likheterna är större än majoriteten i någotdera "läger" skulle vilja veta/medge.

Inom vänstern florerar mängder av trista fördomar om frikyrkan, och jag vet inte hur många gånger jag under min barn- och ungdomstid hörde frikyrkofolk tala om "kommunister" eller "socialister" med ett tonfall som gällde det djävulen i människohamn.

Det som kan vara en aning tragikomiskt är att så få, återigen inom någotdera läger, är medvetna om att det där ömsesidiga avståndstagandet och "spjärnandet" mot varandra, var något som uppstod när både väckelserörelsen och arbetarrörelsen var nya på banan. Och det uppstod för att man i mångt och mycket kämpade om samma själar. Den tidiga frikyrkan var minst lika dominerad av fattig arbetarklass som den tidiga arbetarrörelsen, och ett inte försumbart antal av de som kom att bli kringresande evangelister hade börjat som kringresande socialistagitatörer.

Fanns det en skillnad handlade den mer om kön än om klass: Lika mansdominerad som arbetarrörelsen var, lika kvinnodominerad var väckelserörelsen.

Men det där var förstås en skillnad på det kollektiva planet, en statistisk skillnad om man så vill, för visst fanns det kvinnor inom arbetarrörelsen (tänk bara på Kata Dalström), och män inom väckelserörelsen också.

För att likheterna var så mycket större än skillnaderna behövde man skapa det där avståndet till varandra.

Gentemot den tredje folkrörelsen, nykterhetsrörelsen, var behovet av att markera avstånd däremot betydligt mindre, från båda systerrörelserna. Kanhända just för att den skilde ut sig från de övriga två genom att ha ett betydligt mer borgerligt ursprung (och till och med kunde härleda sin historia till Carl XIV Johan).

Istället för att ta avstånd från, så inkorporerade man idealet, och sökte kanske vinna gillande snarare än att tävla med.

Nykterheten blev för arbetarrörelsen en del av det skötsamma arbetaridealet* medan det för frikyrkan blev en del av det moraliskt rena leverne som Gud krävde (den starka betoningen på helnykterhet är ganska unik för just svensk frikyrka, och egentligen svår att motivera utifrån Bibeln utan att bli väldigt krystad i sin argumentation, det är ett historiskt arv från det svenska 1800-talet snarare än något annat).

Idag är både frikyrkan och vänstern medelklassdominerad snarare än arbetarklassdominerad. Vilket man skulle kunna formulera som att klasslikheten mellan de båda består, om än i en ny klass.

Andra likheter finns förvisso också. En tråkig tendens till fundamentalistisk fyrkantighet, till exempel. Liksom en tendens att göra tron/ideologin till en privatmoralisk fråga: Dricker du cocacola kan du inte vara sann socialist, dricker du alkohol kan du inte vara sant troende (bara valt som exempel).

Att vilja låta tron och åsikterna få ett praktiskt och konkret utlopp i vardagslivet är riktigt och bra. Men när man gör det till färdiga åsiktspaket som måste omfattas i sin helhet så riskerar det att leda till både navelskåderi och en press till likriktning.

Och jag tror inte vi förverkligar vare sig Guds rike eller revolutionen på det viset.

Eller som Björn Afzelius formulerar det i en sång om besvikelse över ett vänsterkollektiv (men texten skulle i stora stycken lika gärna kunna handla om frikyrkan, precis som jag skrev om Wiehes Lindansaren nyligen)

"Vi fjärma' oss snart ifrån verkligheten,
ja, vi uppgick helt i förträffligheten, 
tills vi kunde tala bara med varandra.
Men utan intryck utifrån,
med en växande känsla av att folk är spån,
har man ingen chans att hjälpa några andra"
("De tre musketörerna från Fagersjö"
lyssna på hela på youtube här, eller på spotify )


----------------

* Läs gärna mer om detta i Ronny Ambjörnssons "Den skötsamme arbetaren"

20 kommentarer:

  1. Som vanligt har du så rätt, Reb. Jag har en opåläst kollega som blev förvånad när han läste P-O Enquists Lewis resa och fick reda på att frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen var så nära vrandra. detta är en människa som arbetar som gymnasielärare och har historia som ett av sina ämnen!

    Det är svårt det där med flera bollar i liften samtidigt.

    Som vi språkat om tidigare så är det tydligt detta klassarv. Lksom i den första kyrkan "Inte många av er var stora i denna världen", så har det fortsatt. fet är tydligen svårt för rika att komma in i himmelriket.

    Tyvärr finns tråkiga arbetarklassdrag också som bildningsföraktet, lagom bildad men inte intellektuell ska man vara. Min mans farföräldrar var engagerade socialdemokrater och pingstvänner och de var bra på alla sätt men de kunde inte med att man läste påhittade böcker och att jag lät barnen dansa balett.

    Laestadianer ha inte alltid lämnat arbetarklassen eftersom man där tar så tydligt avstånd att en del grupper het enkelt inte utbildar sig annat än till arbetaryrken. Fast de är ju aldrig arbetslösa, så på så sätt är de väl i alla fall en slags medelklass i dagens Europa.

    SvaraRadera
  2. Ja, den där starka skepsisen mot kultur, däribland inte minst skönlitteratur, är ju definitivt ett annat gemensamt drag, för frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen traditionellt. Man skulle bara läsa sånt som var "sant" (att sen skönlitteratur också kan vara nog så "sann", utan att för den skull återge ett historiskt förlopp korrekt, är ju något man än idag har svårt att ta till sig, vilket visar sig i vredesutbrotten som varje antydan om att delar av Bibeln kan, och bör, läsas som poesi utlöser).

    Jag tror att det också, åtminstone för frikyrkans del, kan handla om att tolkningen blir mycket friare för konst (skönlitteratur, dans, bildkonst mm) än för facklitteratur (av olika slag, inklusive det som räknats som uppbygglig litteratur). På något vis klarar man inte riktigt av den friheten. Varken för egen del, eller för andras. Det blir för otäckt, tycks det.

    Jag har tänkt på det både när det gäller den kristna skönlitteraturen (som i sig är ett intressant koncept...) som ges ut, eller gavs ut i alla fall, på frikyrkliga bokförlag, och när det gäller införandet av dans i gudstjänsterna i pingströrelsen.

    Vad gäller skönlitteraturen blir den ofta platt och ointressant genom att vilja skriva läsaren för mycket på näsan, och genom att undvika det komplexa. Vad gäller dansen i gudstjänsten har jag noterat dels att musiken som det dansas till alltid är sånger med text (för då finns ju orden där i alla fall, som något konkret), och dels att man gärna före dansen, i presentationen av den, talar om hur den ska tolkas (för att minimera det där med den alltför fria tolkningen, får jag känslan av).

    SvaraRadera
  3. Javisst, konst är ju subjektivt och subversivt på ett sätt som skrämmer. Sedan får man nog inte glömma bort att många växte upp (som min mans farmor) i en föraktad utkant av samhället och de kände sig alltid i underläge med sämre bildning och därmed tyckte de att det var för svårt för dem. I stället för att medge skammen går man till attack mot det"obegripliga", som kanske inte alls är obegripligt, bara mångtydigt.

    Två av mina kompisar gav en gång ut en ungdomsbok på pingstförlaget ungdomsbokringen,de var 17 år då och boken hette Ödeladan. Den var verkligen inte komplex eller svår och i våra ögon var den verkligen frikyrkoaktig ( i ordets sämsta bemärkelse), men de fick ändå kritik för att inte alla bovar blev frälsta på slutet=)

    SvaraRadera
  4. Kanske är det ett uttryck för anfall är bästa försvar.

    Tråkigt bara att det fått så stort inflytande på såväl arbetarrörelsen och frikyrkan som det svenska samhället i stort. Jag ser faktiskt mycket i den svenska utbildningspolitiken (och hur man i allmänhet ser på utbildning i Sverige) som utlopp av samma bildningsförakt: I princip måste man i Sverige ha en yrkestitel i universitetsexamen för att kunna få jobb på den, medan övriga Europa har en ganska stor arbetsmarknad för de akademiska examina som inte är knutna till ett specifikt yrke.

    Hellre rejäl yrkesutbildning än bredare bildning, liksom.

    En av mina gamla föreläsare i idéhistoria berättade också att vissa svenska företag upptäckt problemen i att deras svenska anställda (ingenjörer, ekonomer etc) som skulle företräda dem i internationella sammanhang inte kunde tala med sina internationella kollegor om annat än arbetet, för att de saknade den bredare bildningen; Kunde inte hänga med i samtal om konst och förstod inte referenser till antika filosofer o.s.v. Vilket ofta gav ett dåligt förhandlingsläge när det gällde att knipa åt sig kontrakt.

    Och det är ju också en viktig aspekt. Själv tycker jag i och för sig att kunskap och bildning är viktigt och värdefullt i sig, även om det inte skulle ge en monetär utdelning.

    Ja, det där att alla blir frälsta på slutet... (för att inte tala om hur ljust, lyckligt och lätt deras liv som frälsta blir, och hur mörkt eländigt och svårt deras liv som icke-kristna är...). Huva, en sån världsbild!

    SvaraRadera
  5. Det där om bildningsföraktet är något jag plågas av dagligen i mitt arbete som gymnasielärare i spårk. För det första så försöker man här aktivt motarbtea elever som väljer språk på gymnasiet, fast det står i skollagen att man måste erbjuda språk till alla program har de självsvåldigt bestämt att inte göra det på skolan där jag jobbar. Min estetelev som läst franska i fyra år fick inte fortsätta och många andra har fått höra samma sak.

    När skolverket kommer på inspektion vilket de gjorde i höstas kritiseras att skolan låter alltför många elever läsa mer än 2500 poäng, men detta brott mot skollagen hade man inget att erinra mot. I stället lägger man allt krut på att kväsa ambitiösa elevers bildningstörst från skolverkets sida och se till att vi lägger allt vårt krut på elever som inte vill läsa och försöka släpa dem till ett G i grundkurser.

    Våra rektorer tävlar i att låta elevkåren arrangera diverse meningslösa lekdagar på skolan och när elever säger att de hellre vill ha lektioner får vi lärare höra att vi gör fel som har lektion för elever som hellre läser franska än tittar på amatörinnebandy en hel dag.

    Det blir mycket civil olydnad för mig.

    Jag har numera bara ont att säga om de pappersvändare och bildningshatare som jobbar på skolverket-tyvärr har jag sett mycket få undantag från den regeln.

    Nya gy 2011 är ju också ett rejält slag i ansiktet på människor av arbetarklass, som jag själv, för nu ska bara några få bilda sig under gymnasietiden, de flesta ska bara bli byggare eller sjuksköterskor.

    Jag läste till lärare mellan 2003 och 2005 och då fick vi läsa utredningen som ligger till grund för gy 1994 "Skola för bildning" det var en fröjd att läsa den.

    Jag blir inte lika glad av Gy 2011.

    SvaraRadera
  6. Jag vet ju inget mer konkret om de olika skolplanerna, men jag kommer nu och då i kontakt med ungdomar som är nya på universitetet, och alltså just gått ut gymnasiet. Och mitt intryck är faktiskt att de kan/vet mindre och mindre.

    Sen känner man sig förstås som en bitter gamling som gnäller på "dagens ungdom" när man tänker så, men jag tror inte att det är deras fel egentligen, jag tror det beror på de förändringar som har skett i skolan (som du förstås kan mer om än mig). Det verkar som att även ambitiösa och duktiga elever har fått med sig mindre när de slutar, så jag tror inte på någon allmän "ungdomens ökande lättja" som förklaring.

    Och, visst, informationssökning i all ära, men för att kunna värdera informationen man hittar behöver man en viss kunskapsbas. Och ska jag vara ärlig tycker jag, som då har just informationssökningen som lite av mitt specialområde, inte att senare generationer besitter större kunskaper i det än tidigare, finns det en skillnad sitter den i självförtroendet när det gäller informationssökningen: De tror gärna att de behärskar det lite bättre än de gör, medan problemet tidigare snarare har varit en tendens till ängslan och underlägsenhetskänslor (finns t.o.m. en term för det på engelska, "library anxiety").

    Men det är intressant, om än lite nedslående, att få inblick i dagens skolvärld via dig!

    SvaraRadera
  7. Jo, du har helt rätt om hur lite dagens elever får med sig. Till exempel har vi för första gången en generation elever i Sverige som läser mindre språk än deras föräldrar gjorde. På "min tid" (underligt uttryck som om vi är döda=)läste alla tre år engelska som läste studieförberedande program. Sedan läste alla minst ett främmande modernt språk och man fick läsa två. På humanistprogrammet lästes därutöver också latin med allmän språkkunskap och möjlighet till att läsa klassisk grekiska i trean. Nu är det sista året valbart och det blir alltid bara en liten elit som gör det. trots att denna kurs, engelska C, verkligen är nödvändig för att man ska kunna tillgodogöra sig i stort sett alla utbildningar på universitetet.

    Jag har fått hjälpa min svägerska hur mycket som helst för att hon ska klara sin sjuksköterskeutbildning eftersom hon hade väldigt dåliga förkunskaper i engelska. Samma sak gäller svenska C, valbar kurs utom för samhällsprogrammet, samtidigt som den innehåller informationssökning, rapportskrivning, texttyper, stilistik och allt sådant som man måste kunna på högskolan.

    Grundkurserna är dessutom så enkelt upplagda för att få ihop så många G som möjligt att de i stort sett bara repeterar högstadiet. Jag har nu ett gäng ambitiösa elever från handelsprogrammet och omvårdnadsprogrammet. För dem är till och med andra årets engelska valbart. De tycker det är svårt att engelska B är ett sådant skutt jämfört med engelska A som bara repeterar högstadiet. Det är också svårt att vi pratar engelska på lektionerna!Det har de aldrig gjort förr.

    Skolverket har inte klagat på att skolan inte följer styrdokumenten där det står att målspråket ska var lektionsspråk. Däremot stoppar de elever från yrkesprogram som vill läsa engelska C av ovan nämnda orsak-för många poäng.

    Jag förstår att det måste märkas på universiteten hur illa det är ställt. Så var det ju när jag pluggade heltid 2003-2005 också. Jag har sedan läst enstaka kurser. Jag tycker mig se att kraven för ett G även där har minskat avsevärt. Nu är det som en skam att få G, enbart VG är som ett bevis på att man kan något.

    Informationssökningen är ju ett av de de mest tydliga exemplen på hur illa det är: elever som aldrig dubbelkollar en uppgift på Wikipedia är ju snarare regel än undantag. Elever som inte ens får grundläggande fakta i handen innan de sätts att "forska" vid datorn i grundskolans år 1 likaså.

    Nyss hade vi studiedagar där en datorentusiast menade att eleverna är så bra på kritiskt tänkande och wikipedia är en så säker kunskapskälla. Själv har jag hitta många felaktiga uppgifter på wikipedia, men det är bara inom områden jag behärskar-hur kan man lita på det övriga? Och att elever tänker kritiskt måste han ha missförstått. Att man ständigt kritiserar sina lärare betyder inte att man kan det där med kritiskt tänkande.

    SvaraRadera
  8. Kurslitteraturlistorna har allt mindre av litteratur på andra språk än svenska, har jag märkt. Säkerligen på grund av att studenterna helt enkelt har svårt att tillgodogöra sig kurslitteratur på annat språk, men det innebär ju enorma begränsningar i den akademiska kvaliteten på urvalet om man måste hålla sig nästan uteslutande till sånt som är antingen skrivet på eller översatt till det mycket lilla språket svenska.

    För att inte tala om att kvaliteten på de översättningar som faktiskt existerar kan vara både si och så. Det är oftast inte språkliga finesser som prioriteras där, om man säger så. Har varit med om översättningar som varit så dåliga att de varit nästan oläsliga (nästan så att man misstänker att de gjorts av google translator eller någon liknande ordbok med tillhörande slumpvalsgenerator...).

    Jag har ju också läst på universitetet i två omgångar, och vid den senaste (som låg sådär ett decennium senare än den första), märkte jag definitivt en minskning av kraven på förkunskaper på alla områden, men särskilt det språkliga.

    Det allra första jag läste på universitetet var litteraturvetenskap (började med det hösten 1993), och då förväntades man kunna läsa och förstå dikter på svenska, engelska, franska, tyska, norska och danska, och längre kurslitteratur på , i första hand svenska och engelska, samt i enstaka fall på norska eller danska.

    När jag läste på universitetet i den senaste omgången förväntades man i stort sett bara kunna läsa på svenska. Några enstaka titlar var på engelska, men mina yngre medstudenter protesterade livligt och högljutt mot det (och föreläsarna tenderade att be om ursäkt för de valen). Något ökade väl kraven på att kunna läsa på andra språk när kurserna inte längre var på absolut grundnivå, men inte jättemycket tycker jag (förrän man kommer till de kurser som hålls helt på engelska, alltså).

    Det protesterades förresten också mot texter som var skrivna på 1800-talssvenska (och därmed "helt obegripliga", tydligen). Nog för att svenskt skriftspråk från 1800-talet skiljer sig en aning från nutidssvenskan, men "obegripligt"?

    Samma mönster gick f.ö. igen när det gällde texter som visserligen var på modern svenska, men var för "svåra". Det där förvirrade mig en aning under min första tid som "nygammal" student. Hur tänker man om man tror att man ska kunna läsa en universitetsutbildning utan att behöva läsa något som är "svårt"? Och när, och var, ska "svåra", eller komplicerade, texter och resonemang kunna läsas och diskuteras, om de skall bannlysas från universiteten?

    forts följer...

    SvaraRadera
  9. forts. på ovanstående kommentar...

    Vid ett tillfälle när protestvågorna gick höga mot några bestämda texter på kurslitteraturlistan, som det ansågs vara helt orimligt att begära att studenter skulle kunna läsa och förstå, råkade det vara texter som jag visste med mig att jag läste (av eget intresse) när jag gick i gymnasiet (den ena var Heidi Hartmanns "The unhappy marriage of marxism and feminism", fast i svensk översättning, vilken den andra var minns jag inte just nu). Då blev det verkligt tydligt för mig att nivån på både förväntade språkkunskaper och förväntad läsförståelse på svenska faktiskt hade sänkts radikalt.

    Fram tills dess hade jag inte varit helt säker på om det var så, eller om jag bara inbillade mig det.

    Alltså, att mängden text på andra språk än svenska var klart mindre märkte jag ju tydligt, men jag funderade på om det var så att jag kanske var onödigt hård mot mina yngre medstudenter när jag inte förstod varför de klagade över svårighetsgraden på texterna. Kanske hade jag tyckt likadant om de texterna när jag var 19-20, även om jag inte trodde det nu? Men när det var texter som jag visste att jag läst och förstått när jag själv var 17-18, så var det uppenbarligen inte så.

    Någon påstod till och med att han fått lära sig i skolan att om han inte omedelbart förstod en text när han läste den, så var det fel på texten. Då borde den ha skrivits på ett annat sätt, och han behövde inte bry sig om den... Suck.

    Att språket är A och O för all annan vetenskap och kunskap är min bestämda åsikt också (kommer snart upp en post här med det temat), och jag tycker vi som samhälle sviker våra barn och ungdomar (och därmed vår egen framtid) när vi inte ger dem det verktyget.

    PS. Att ämnet engagerar mig märks på att jag för första gången slagit i "taket" för maximal kommentarslängd här...

    SvaraRadera
  10. Jag tycker det är helt rätt att gå i taket. Vi skapar en generation som vi inte tillåter att få den frihet och glädje det innebär att vara allmänbildad. Jag vet att det är ett fult ord på lärarutbildningen, men det är sannerligen inget fult med allmänbildning och en vidgad syn på omvärlden.

    Bourdieu menar att de unga inte släpps in i samhällslivet av de medelålders och detta konsekventa daltande och förbarnsligande av unga människor som skolor och lärosäten bedriver har ju bara till uppgift att hålla ungdomar borta från allt kulturellt och ekonomiskt kapital så länge som möjligt.

    Språket är verkligen grunden till allt lärande men när kommuner ska spara är det skolan som spara mest och först, och de som först får större grupper och mer att göra är alltid svensklärarna och på högstadiet är det ofta icke-utbildade svensklärare som kämpar med att få ungdomarna att läsa böcker. Det som var en glädje för mig när jag var ung ses nu bara som en börda. men jag arbetar med lärare som avstår från att läsa upp till behörighet i sina ämnen eftersom de måste läsa så mycket romaner då...

    Språket är inte bara grundbulten i allt lärande, det ger oss också möjlighet att förstå oss själva och fundera kring det vi inte kan se. "I begynnelsen var Ordet..."utan ordet har jag svårt att tro att vårt tänkande kan struktureras. I forskningen talar man om Helen Keller som föddes dövblind och senare fick ett språk genom en hängiven lärarinna. Hon upptäckte sina tankar först då hon fått språk för dem.

    Ju mer nyanserat vårt språk är desto mer nyanserat tänkande. Jag hävdar med en dåres envishet att vi måste läsa romaner,vi måste utveckla modersmålet, vi måste lära oss andra språk för att öppna nya fönster mot världen.

    De där ständigt gnällande studenterna stötte jag också på på lärarutbildningen. När vi hade nordiska språk var det ett helt gäng som direkt mobbade den unga tjej som kom från Århus universitet för att hålla i danskan med oss. Romanen vi skulle läsa hade de lånat på svenska i stället för danska, likadant gjorde de med den norska romanen. Jag tänkte att ser jag en enda av dem som lärare på mina barns skola flyttar jag barnen. Dessutom var det bara vi som läste Svenska språket som gjorde tentor och fick riktiga betyg på grannspråksavsnittet (vi har ju också samiska och finska här).

    De som läste lärarutbildningen med inriktning svenska behövde inte skriva någon tenta, bara deltaga!Det är sådana som ska lära våra barn läsa och skriva och uppskatta romanläsning och kritiskt granska källor på nätet.

    SvaraRadera
  11. När jag är riktigt svartsynt tänker jag att det är den generationen som så småningom ska utbilda nya generationer. Och det är då man blir mörkrädd på riktigt...

    En annan olycklig effekt är ju den att det innebär att klassklyftorna återigen ökar, inte bara på det ekonomiska området utan också vad gäller kulturellt och symboliskt kapital. Jag menar att barn och ungdomar i hem med mycket av den del av det kulturella kapital som utgörs av bildning och kunskap, det som förr kallades studievana hem, kommer att få med sig åtminstone en hyfsad mängd av det, trots nedmonteringar i skola etc.

    Men de barn och ungdomar som inte kommer från den sortens hem har ju bara skolan att lita till när det gäller att få del av det. Får de inte med sig kunskap och kulturell allmänbildning därifrån, kommer de helt enkelt aldrig att få det. Och så växer klassklyftorna.

    Den skillnaden späs ju förstås på också av att resursstarka föräldrar är bättre rustade att ha koll på barnens skola, och att göra aktiva skolval.

    Det fanns en tid när idén med skolan var att bidra till att utjämna skillnaderna i förutsättningar hemifrån, snarare än att understryka dem...

    Och jag håller helt med om språkets betydelse för vara tankar. Jag är faktiskt så "extrem" att jag tror att språket till stora delar strukturerar vår verklighet: Det vi inte har ord för kommer vi heller inte att se eller förnimma. Det finns en scen i "Out of the silent planet" av C.S. Lewis (som jag ju läste nyligen) som illustrerar den tanken väldigt tydligt: Innan Ransom har ord eller begrepp för naturformationerna och fenomenen på planeten Malacandra kan han inte heller se dem tydligt.

    SvaraRadera
  12. Visst är det så, jag är helt och hållet Lewisian på språkområdet! Vi urskiljer ju exempelvis fler nyanser av färger när vi har ord för dem än innan.

    Klassklyftor och inomstklyftor ökar. Med det inte sagt att pengar ger kulturellt kapital, där håller jag helt med Bourdieu, men på många sätt hör det ihop att klyftor ökar på båda håll.

    Exempelvis hade jag inte haft möjlighet för några år sedan att låta mina barn gå i kommunens enda friskola eftersom jag inte hade egen bil då.

    Nu såg jag att i Stockholm diskuteras att man ska stänga dåligt fungerande skolor för att barn ska få möjlighet att gå i bättre, då måste ju kommunen betala skolskjuts. Men jag tänker att det bästa inte är skolsegregation alls.

    Det ser mörkt ut, för jag tror det saknas politisk vilja att satsa på det gemensamma bästa idag och då talar jag både om vänster och högerblocket.

    SvaraRadera
  13. Tyvärr, ja. Det är sant. Blocken delar i stort sett både verklighetsbeskrivning och målbild idag.

    Nån lägstanivå på hur dåligt en skola får fungera måste det förstås finnas. Men man får förstås hoppas att de tänker till också kring det praktiska runtomkring, som möjligheten att ta sig till och från skolan, exempelvis. Och är skolan kommunal vore det kanske en bättre idé att se till att den får förutsättningar att bli en bättre skola, istället för att stänga.

    SvaraRadera
  14. Man tycker det! Försök med Kommunala friskolor, dvs skolor som helt fått besluta om sin budget har slagit väl ut, men det är numera förbjudet. Jag tycker återkommunaliseringen av skolan var ett stort misstag. Man tänkte tydligen inte alls på varför skolan en gång blev statlig, det var ju för att de olika socknarna hade så olika förutsättningar att få en fungerande skola att det var som det nu blivit, inte alls en likvärdig skola i hela landet.

    SvaraRadera
  15. Eller så var det precis det man tänkte på... Att man inte ville att invånare i rika kommuner skulle behöva betala skatt för skolgången för ungar i fattiga kommuner...

    Hela tanken om det gemensamma bästa är liksom ganska stendöd, numera. Sorgligt nog.

    Tycker däremot inte alls att det är konstigt att det talas så väldigt lite om framtiden idag. Annat än när det gäller pensionssparande, och då handlar det ju inte om "vår" framtid, utan bara om den enskilda individens framtid. För de barn och ungdomar som lever och växer upp i vårt samhälle är ju den enda konkreta länken till vår framtid som samhälle, och oviljan att satsa något alls där (i alla fall på andras ungar, mina egna barn är förstås en annan sak...) visar ju på vårt kollektiva ointresse för vårt samhälles framtid.

    SvaraRadera
  16. Du har så rätt. Det är sorgligt att socialisterna gett upp eller blivit en mysko sekt som bojkottar restauranger och gillar Nordkorea. Det är bara vi kristna kvar som ska stå på de fattigas sida och det gemensammas bästa och dela allt med varandra, och det vet vi ju hur det fungerar.

    SvaraRadera
  17. Jo, precis....Det är väl alltför ofta så att det inte fungerar nåt vidare i praktiken... Patriarkal heteronormativitet är oftare de "kristna värden" man lägger mest krut på att försvara...

    Sen finns det i och för sig ingenting som hindrar att en kristen person är stockkonservativ när det gäller kvinnor, män och sexualitet, men står för goda värden när det gäller social rättvisa och dylika frågor. Det där kan förvirra sekulariserade vänstermänniskor, vet jag. Eftersom de i regel har bilden av kristna som mörkblå höger i alla avseenden.

    Det var någon som efter att ha samarbetat med en av de kända kvinnoprästmotståndarna i en fråga som gällde bistånd (har jag för mig att det gällde), och, eftersom de varit så rörande överens i de frågorna, menade att det var otänkbart, och måste vara en missuppfattning, att vederbörande var motståndare till kvinnliga präster. Eftersom *han* baserade sina ställningstaganden både i biståndsfrågan och i jämställdhetsfrågan på samma grundvärderingar, kunde han liksom inte se att det var möjligt att komma till samma slutsats som honom i den ena frågan, men inte den andra.

    SvaraRadera
  18. Intressant, med arbetarklass och frikyrka. Idag har jag snarare uppfattat frikyrkan som medelklassig. Så upplevde jag mina gymnasiekamrater. Jag studsade den tanken mot en kristen lite äldre kille jag lärde lära känna på annat håll och han sade att Visst är det så, men man brukar förneka det. "Oh nej, här finns alla sorters människor."

    SvaraRadera
  19. Sant, idag är frikyrkan definitivt medelklassifierad. I regel andra (eller numera kanske snarare tredje) generationens klassresenärer, som jag litegrann nämner här http://libreb.blogspot.se/2011/03/kaffe-eller-te.html En annan halvstor grupp är iofs de fd missbrukarna, som om man nu tänker i klasstermer kanske är lite av frikyrkans underklassalibi, eftersom idealet definitivt är "här finns alla sorters människor"? Bara en utkastad tanke ;)

    SvaraRadera
  20. Intressant. Så medelklass och f.d. missbrukare är mer eller mindre standard. Och numera även växande grupper invandrare med varierande bakgrund, antar jag.

    Katarina församling (på Söder i Stockholm, välkänd för tolvstegsandlighet och uppbyggd av en präst som själv är alkis) med sina f.d. missbrukare samt välmående medelklassmänniskor som bara söker "något mer i livet än konsumtion" kanske inte är så atypisk utan ur just den aspekten typiskt frikyrklig, då.

    SvaraRadera