Plockade i samband med det bort lite dubletter i från iTunes.
Och i samband med det råkade jag fastna i en Afzelius-loop*.
Han var en person som verkligen kunde skriva texter, tänk bara att kunna sammanfatta mastodontverket Greven av Monte Cristo i en sång (Edmond Dantès nittonåriga dröm). Och jag har alltid varit en person som lyssnat på texterna till musik. Fascinationen är alltså ofrånkomlig.
Konstaterade samtidigt att det är alldeles för lite Afzelius här på bloggen, och gick till youtube för att hitta något lämpligt. Väl där råkade jag istället halka in i ett Wiehe-spår i loopen, och kom att tänka på att sången Lindansaren (Wiehes) skulle jag gärna ha här på bloggen. För textens skull, inte minst.
Hittade inte den med Wiehe, men däremot (till min oförställda förvåning!) med Helen Sjöholm. Att hon är en fantastisk sångerska visste jag redan, men hade nog inte riktigt trott att hon skulle kunna göra så mycket av just den sången (fel material för henne, tyckte jag). Och kontexten (Trettondagskonsert i Berwaldhallen) kändes en aning bisarr för en gammal progglåt.
Men jag får helt enkelt buga och konstatera att hon gör det alldeles utmärkt, och att sammanhanget inte alls stör. Den sätts härmed in på bloggen (se nedan).
Texten (för här har vi ju också att göra med en textförfattare av rang) har jag hört Mikael Wiehe förklara som ett uttryck för en besvikelse inför vänsterrörelsen (eller vissa delar av, i alla fall). För mig har den däremot alltid i första hand handlat om kyrkan. Jag är väl medveten om att det knappast är en tolkning som Wiehe avsett, men det är det stora med goda texter: De får sin mening lika mycket i mötet med lyssnaren.
Här är den hursomhelst, lyssna och njut.
---
* Han är en gammal favorit som hängt med ända sedan tonåren, och börjar jag lyssna på någon sång leder det lätt vidare till någon eller några andra som jag kommer att tänka på, som leder vidare till andra, som leder tillbaka till den första. O.s.v. En Afzelius-loop, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar