Läser just nu Out of the silent planet, första delen av C.S. Lewis' science fiction-triologi. Att planeten som huvudpersonen kommer till, Malacandra, ska förstås som det ideal som jorden (och människan) inte förmår leva upp till är ganska glasklart, och såtillvida är det naturligtvis inget spektakulärt med boken. Det är samhällskritik/moralfilosofi i sci-fi-tappning modell 1.0 : Ondskan/felet eller godheten/idealet kläs i utomjordisk dräkt och tydliggörs på så vis. Ibland kanske nästan övertydligt.
Men om man avstår från att läsa den som (enbart) en bild av det C.S. Lewis ser som det moraliska idealet, och istället läser den (också) som en äventyrsbok som här och var är kryddad med både vackra djupsinnigheter och avslöjande avtryck av både C.S. Lewis själv och hans tid, har den mycket att ge.
I huvudpersonens vision om att i språket som talas på Malacandra finna själva urformeln för alla språk är det svårt att inte se referenser till den Ferdinand de Saussure och den strukturalism som var ny och "cutting edge" i den akademiska, filologiska, värld som C.S. Lewis (som själv var filolog, liksom huvudpersonen i Out of the silent planet är) hörde till. Exempelvis.
Och dagens guldkorn bland de filosofiska djupsinnigheterna i boken är helt klart följande utläggning, av Hyoi (invånare på Malacandra, av arten hross, och den som den mänskliga huvudpersonen Ransom först lär känna):
"A pleasure is full grown only when it is remembered. You are speaking, Hmān, as if the pleasure were one thing and the memory another. It is all one thing. The séroni could say it better than I say it now. Not better than I could say it in a poem. What you call remembering is the last part of the pleasure, as the crah is the last part of a poem. When you and I met, the meeting was over very shortly, it was nothing. Now it is growing something as we remember it. But still we know very little about it. What it will be when I remember it as I lie down to die, what it makes in me all my days till then – that is the real meeting. The other is only the beginning of it. You say you have poets in your world. Do they not teach you this?"
ordförklaringar:
hross (plural "hrossa"): en av tre arter som lever på Malacandra, kända särskilt för diktkonst, sång och odlande.
séroni: en annan av arterna på Malacandra, associerad mer med vetenskapligt vetande, men inte med poesi.
Hmān (det engelska ordet för människa, Man, som det blir uttalat av hrossa, och det namn/ord som används om huvudpersonen Dr. Ransom, eftersom det var så han först presenterade sig)
Kort och gott: Våra erfarenheter skapas minst lika mycket i vårt minne, och i vårt bearbetande, som i det konkret upplevda. Och fortsätter att skapas och skapas om så länge vi öht. minns dem.
Så bra! Det var länge sedan jag läste dessa böcker men nu träder de fram ur minnets dunkla vrår. Citatet här är underbart, klokt och väldigt C.S Lewiskt i bästa bemärkelse.
SvaraRaderaJag läste böckerna om Narnia i mellanstadiet nån gång (borde kanske läsa om den förresten), men den här sience fiction trilogin har jag faktiskt inte läst tidigare. Men en berikande bekantskap är det!
SvaraRaderaJa läs om! de lämpar sig utmärkt för högläsning!
SvaraRaderaJag klarar inte C S Lewis eller fantasy eller sience fiction över huvud taget. Låter som jag är en fantasilös person som bara håller mig till diskbänksrealism, tror inte att jag saknar fantasi men.. Något är det där som inte funkar. Däremot finns det ju ett begrepp "det kollektiva minnet", som jag tror på.
SvaraRaderaAlma-Lena: Får göra det då! ;0)
SvaraRaderacathrin- : Lewis har iofs skrivit en del som inte är fantasy eller sci-fi också. Jag kan särskilt rekommendera "a grief observed", hans reflektioner kring sorgen han upplevde när hans fru, Joy, dog i cancer.
SvaraRaderaSen tror jag inte alls att det är hur mycket fantasi man har som avgör om man gillar fantasy (eller ngt annat för den delen). Jag tror det handlar mer om vad man känner att man kan relatera till, på något sätt. Själv var jag exempelvis gravt ointresserad av skräckgenren när jag min Anna (som är sann skräckfantast) för sjutton år sen. Skräck tråkade ut mig helt enkelt. Men många år och samtal senare ser jag det intressanta i det. En fantast av samma mått som Anna kommer jag nog aldrig att bli, men det säger mig i alla fall nåt.
Men det finns inget självändamål i att läsa sånt som inte säger en något, förstås! Det är livet för kort för.
"träffade min Anna" ska det förstås stå i förra kommentaren...
SvaraRaderaReB: Jo, livet är för kort för alla underbara böcker så man får välja bort en he del. Lockar inte genren så varför tvinga sig.
SvaraRaderaÄndå uppskattar jag väldigt mycket att läsa litteratur på universitetet därför att jag inte alls får välja själv och får nya bekantskaper jag inte visste att jag skulle älska förut.
Våga lagom mycket nytt är väl bra-men om boken inte fängslar efter 50 sidor kan man lägga undan den om det bara är lustläsning.
Alma-Lena: Som en av mina föreläsare i litteraturvetenskap en gång sa: "När jag kom till universitetet hade jag en lista på böcker som jag villa ha läst, och jag föreställde mig att ett av målen med universitetsstudierna skulle vara att kunna bocka av alla böcker på den listan. När jag lämnade universitetet var den listan fyra gånger så lång."
SvaraRaderaStudier får oss att upptäcka böcker och författare som annars skulle ha gått oss förbi, helt enkelt. Ibland för att vi kanske inte skulle ha hört talas om dem om vi inte läst på universitetet, och ibland för att vi nog aldrig skulle ha plockat upp dem och börjat läsa om vi inte varit därtill tvungna. Det var/är min erfarenhet också.