onsdag 9 februari 2011

Berøringsangst II: Om "För Guds skull"

Det är beklämmande att se den rädsla för sjukdom, svaghet och (ytterst) död, som framkommer i den syn på helande som Södermalmskyrkan i filmen "För Guds skull" visar upp. Ingen troende ska egentligen behöva utstå sjukdomar eller funktionshinder etc., och är någon troende och ändå inte blir helad så handlar det bara om att vederbörande inte tar emot helandet.

Visserligen ger den kvinnliga helandepredikant som intervjuas inte riktigt bilden av att det där att ta emot, eller inte, nödvändigtvis är ett aktivt val, snarare är det (enligt henne) så att somliga inte kan ta emot på grund av att de sårats själsligen och därför inte har den tillit till Gud som krävs. Men frågan som genast infinner sig då är givetvis varför Gud i så fall inte först kan hela den sårade själen, så att den människan också kan bli helad kroppsligen. Eller är det bara det som är fysiskt och synligt som Gud egentligen bemästrar?

Jag ser samma rädsla ta sig uttryck i de forcerade skratten, som både är en del av den predikogenre som praktiseras i den Södermalmskyrka som visas i filmen och återkommer i talet hos många även i samtal. Det är inte ytterligare en aspekt, utan i grund och botten samma sak.

Den här berøringsangsten inför allt som är mörkt och svårt, som jag ju bloggat om tidigare (fast då ur ett bredare perspektiv än bara gällande Södermalmskyrkan), ger inte alls ett intryck av att kunna hantera det här livet vi alla lever här. Inte alls. Tvärtom, för att vara exakt. Det ger intryck av människor som helt saknar verktyg att bearbeta livserfarenheter med, som endast kan förneka och förtränga allt som inte är "seger", och som därför inte har något av relevans att säga sin omvärld.

Jag tänker nu och då på vad min Anna en gång för många år sedan sa om en person i ett liknande sammanhang, som vi träffade nu och då:

"H*n ler alltid. Men jag har aldrig förr sett så mycket bitterhet i någons ögon."

Det är lite samma sak här.

---

PS. För diskussion av helandepredikanter ur ett helt annat perspektiv, nämligen som illusionism och bedrägeri, rekommenderas bland annat den här bloggposten hos Samuel Varg Thunberg

9 kommentarer:

  1. Det här liknar lite av "den nya tron" att alla ska tänka positivt jämt och blir man sjuk eller arbetslös så är det ens eget fel för att man inte tänkt rätt tankar eller varit positiv nog. Allt ansvar läggs på individen. Sjukdom och svaghet kan drabba oss alla, oavsett tro eller positiva tankar - det är en del av att vara människa.

    SvaraRadera
  2. Absolut. Har du läst "Smile or die" av Barbara Ehrenreich (har för mig den heter "Gilla läget" på svenska)? Annars kan jag verkligen rekommendera den.

    Det tragiska, eller en av de tragiska sakerna, med det här att se sjukdom och död som något som vi alla kan besegra med rätt attityd, är ju också att döden då alltid blir ett misslyckande. Den som dog hade fel attityd eller kämpade inte tillräckligt. Istället för att döden är en naturlig, men givetvis sorglig, del av livet.

    Jag tror faktiskt att den "positivt-tänkande-attityden" gör sorg och förluster svårare än nödvändigt att hantera.

    Joan Didion tar också litegrann upp det där med den moderna (västerländska) tron på att kunna kontrollera döden i "The year of magical thinking". Även om det inte alls är huvudtemat i boken.

    SvaraRadera
  3. Jag står i kö för Smile or die. Jag köper inga böcker utan ställer mig snällt och väntar i bibbla kön. Skönt att någon vågar säga emot äntligen. TYcker det här positiva tänkandet har gått för långt. Hur skulle det gå om alla "gillade läget" och ingen ifrågasatte någonting? När jag tar upp det här får jag nästan alltid mothugg, så skönt med någon som har fattat! /cathrin

    SvaraRadera
  4. Då har du något att se fram emot då! Har du sett den här animationen som illustrerar Barbara Ehrenreich förklaring av vad boken handlar om (det är hon som pratar i videon alltså): http://www.youtube.com/watch?v=u5um8QWWRvo

    Lysande!

    Och, som du säger, att ingen är (vågar vara) kritisk är ju direkt farligt (jag tror Ehrenreich har ganska många poänger när hon pekar på det som en bakomliggande orsak till den senaste stora finanskrisen).

    SvaraRadera
  5. Absolut sant! Detta är ju definitivt bara ett av många tillfällen när kyrkan är svans och inte huvud.Denna fascistiska ideologi passar kapitalismen som hand i handske. Det skulle vara omöjligt att demontera välfärdssamhället utan denna ideologiska uppbackning.

    SvaraRadera
  6. Precis! Om sjukdom, funktionshinder o.s.v. är något som alla kan drabbas av, och inte något som de skötsamma kan undgå, så blir det ju uppenbart orättfärdigt att ta ifrån de svårt sjuka för att bekosta rabatter på hemhjälp åt de rika och friska, och då skulle protesterna blivit mycket skarpare och kraftigare.

    (Jag kan iofs. tycka att det vore orättfärdigt även om ett i alla avseenden oklanderligt leverne kunde medföra odödlighet och immunitet mot sjukdomar: Jag tycker att ett gott samhälle ska ta hand om alla sina medborgare. Men det är ju inte den rådande tidsandan alls, och för övrigt en helt annan diskussion).

    SvaraRadera
  7. FORTSÄTT MIN TUFFA DOTTER - ATT SLÅSS MED MONSTREN I LEENDE GESTALT.

    KRAM

    SvaraRadera
  8. Jag gör mitt bästa ;-)

    SvaraRadera
  9. Jag ser det - och det är gott att se.

    Kram

    SvaraRadera