"... att många frikyrkliga människor tyvärr verkar behöva några konkreta 'krokar' att hänga identiteten... typ 'vi frikyrkliga är inte som andra, för vi är nykterister och har inte sex innan äktenskapet och är alltid hetero' eller vad det nu kan vara."
Någon annan lämnade, utan övrig kommentar, en länk till en blogg, där den då nyaste posten hade temat att några gränser för vilka som får vara med i en frikyrka måste det ju ändå finnas (inom parantes sagt; om du känner för att lämna en länk i kommentarerna här, gör gärna det, men jag uppskattar om du åtminstone skriver något därutöver, till exempel om varför du rekommenderar den länken. Gärna något som har med något i bloggposten att göra, men det är ren bonus... OK?).
Jag tänkte på det där och insåg att den bloggen egentligen uttryckte precis det som jag och Dvärghundspossen diskuterade där i kommentarsfältet (handlade om den svenska frikyrkans uteslutningshistoria). Sorgligt nog skulle man kunna säga.
Det är ju precis så det varit om man tittar på historien, NÅGON gräns mellan oss (inom frikyrkan) och dom (utanför, som, förstås, står lite lägre än oss på skalan) måste bara finnas. Om den gränsen handlar om hårlängd, nöjesliv och biografbesök, alkohol, arbetsplats (det förekom t.ex. i den tidiga svenska frikyrkohistorien att människor blev uteslutna för att de arbetade på en plats där något förbjudet, exempelvis alkohol, tillhandahölls, även om de själva inte tog del av det), graviditet utan äktenskap, fel praktik på nattvardsområdet (den formella orsaken till att Stockholms 7e baptistförsamling, där Lewi Pethrus var föreståndare, uteslöts ur baptistsamfundet var att man tillät troendedöpta icke-medlemmar att ta nattvard, det har också förekommit uteslutningar på grund av att någon gått till nattvard i exempelvis Svenska Kyrkan), äktenskap med icke-troende, eller äktenskap med någon av samma kön, spelar, om man tittar på den svenska frikyrkohistorien, absolut ingen roll. Huvudsaken är ATT gränsen finns. ATT det finns ett "vi" som är lite heligare och rättfärdigare än "dem". Och att gränsen däremellan är tydlig (det är givetvis skälet till att gränsen alltid har handlat om sådant som är synligt, och sådant som är hyfsat svart-vitt och antingen-eller, snarare än om t.ex. girighet, den synd Jesus annars talar mest om).
Dessutom, lär man sig om man läser den utmärkta forskning på området som finns, nämligen Owe Kennerbergs avhandling Innanför eller utanför samt Björn Cedersjös avhandling Bortom syndakatalogen, att detta inte alls är universellt. I en internationell jämförelse är den svenska frikyrkans historia unik med sitt uteslutningsnit. Av någon anledning har det just i den svenska frikyrkliga (sub)kulturen funnits och skapats behovet av den här... självförhävelsen. Något annat än självförhävelse kan jag inte kalla det, att välja (ständigt nya) faktorer som skiljer en själv från andra, och sedan peka på dem som bevis på att man själv står närmare Gud.
Jag vet faktiskt inte om de här krokarna, som Dvärghundspossen kallade dem, de svartvita ramarna, är något frikyrkan i Sverige kan befrias från, eller om det är något som sitter för djupt för det. Om det alltså kommer att vara något vi får leva med så länge frikyrkan lever vidare (vilket, i och för sig, inte nödvändigtvis är alltför länge till). Men finns det en möjlighet, så tror jag den handlar om kärlek, som dikten uttrycker det:
He drew a circle that shut me out –
Heretic, rebel, a thing to flout.
But love and I had the wit to win:
We drew a circle that took him in.
E. Markham
Vi måste hitta något sätt att rita den där cirkeln. Något sätt att älska bort rädslan för Den Andre inom frikyrkan. Något sätt att lära också de mest svavelsprutande helvetespredikanterna att älska sig själva (för, nej, även om självförhävelse på ytan kan se ut som att man älskar sig själv, så om man behöver konstant bekräftelse i form av konkreta "bevis" på varför man är lite bättre, renare eller rättfärdigare än andra, så älskar man inte sig själv, inte på riktigt).
Hur gör vi det?
Väldigt klokt skrivet. Jag är rädd att du har alldeles rätt.
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaNog gäller detta alla och alla sammanhang, mer eller mindre? Jag har rört mig i många kyrkliga och okyrkliga sammanhang och dessa "krokar" finns enligt min erfarenhet precis överallt. Naturligtvis är det inte samma saker som blir identitetsmarkörer men markörerna finns där. Och alla tror vi att just vår uppsättning är självskrivet överlägsen norm.
Alma: Tack!
SvaraRaderaSimon:Nej, riktigt alla sammanhang gäller det inte. Inte på det viset. Svensk frikyrkorörelse har varit exceptionellt nitisk med att vakta sina gränser, även om man jämför med liknande rörelser/kyrkor i andra länder. Klickar du på länken "internationell jämförelse" i bloggtexten ovan så kommer du till en artikel i Dagen som ger en bra sammanfattning av vad Owe Kennerberg kom fram till i sin forskning, när det gäller just det.
Varför har det blivit så just här? Är det något i den specifikt svenska väckelsehistorien som skapat det? Eller något slags synergieffekt i mötet mellan väckelse och jantelag? Jag vet faktiskt inte. Men jag hoppas innerligt att vi kan göra oss av med det.
Nog finns ramar kring andra subkulturer också, se bara på raggare eller heavy metalfans. Men vi kristna borde utmärka oss med att inte behöva dem.
SvaraRaderaJo, glömde det. Kristna borde fokusera mer på sitt centrum (som rimligen borde vara Jesus Kristus snarare än självrättfärdigheten), än på att avgränsa sig från andra människor.
SvaraRaderaMen samtidigt är den svenska frikyrkan, historiskt sett, ett unikum på det här området. Inte så att andra subkulturer inte har identitetsmarkörer, eller att andra kyrkor (i andra länder) inte har gränser. Bara så att gränserna har varit både hårdare och oändligt mycket viktigare i svensk frikyrka än i motsvarande kyrkor i andra länder.