Bekännelse...

Hittade ett gammalt utlåningskvitto* (från 2006) i boken från universitetsbiblioteket. Bekänner härmed att jag älskar sånt... Det ger någon slags känsla av samhörighet med tidigare läsare av den bok man just ska börja på (eller håller på och läser i, när kvittot plötsligt dyker upp), att få ett namn på läsaren/lånaren, även om det är ett namn som inte alls säger en något, och en tidpunkt för lånet. Man kan fundera över orsaken till lånet: tenta? uppsats? eget intresse? Och så tiden då, har den här boken verkligen legat oläst och olånad i fyra år, eller är det bara ingen som har läst fram till sidan där kvittot låg under de senaste 4 åren?

Ibland ligger fler kvitton från samma person i boken, och då får man mer material till den bild man skapar av denne och av motivet till att boken lånades (och, ja, jag är helt på det klara med att det är en skapad bild och inte nödvändigtvis har något med sanningen att göra).

Och ibland ligger kvitton från flera personer, fast för samma bok, kvar i boken, och då får man en känsla för den där kedjan av tidigare läsare.

Av lite samma skäl är jag, och det är kanske också en bekännelse (i alla fall från en bibliotekarie) road av marginalanteckningar som tidigare läsare gjort. "Observera", ett frågetecken, ett utropstecken, eller som på ett ställe i marginalen på just denna bok: "Bullshit!" är också material till den där bilden.

En gång hittade jag ett utlåningskvitto utställt på en f.d. föreläsare/lärare. Och utan att avslöja varken namn på vederbörande eller titel på boken kan jag säga att det var en bok jag aldrig trott att vederbörande skulle ta i med tång... Där handlar det kanske inte så mycket om att bygga en bild av en i grunden anonym person, som att slå omkull en bild av en person man känner till sedan tidigare (eller känner till något om i alla fall). Och det är också spännande, att få sina fördomar utmanade och få lära känna nya sidor av människor.

---
* Har förstås anonymiserat kvittot här på bloggen.