Sist av alla...antagligen...tänkte jag rekommendera serien Sommarpratarna i SVT, som nu går på sin andra säsong.
Konceptet är att en handfull (ganska exakt, tror det alltid är fem faktiskt) tidigare sommarvärdar i radions P1 möts till samtal kring de teman de pratat om i sina sommarprogram.
I årets första avsnitt möttes Annika Östberg, Paulo Roberto, Eva Gabrielsson, Tomas Sjödin och Magdalena Graaf till ett samtal som kom att beröra förluster, döden, maktlöshet och våld. Och Gud. Bland annat.
Jag tycker det är intressant att just Gud och tro tenderar att komma upp i de här samtalen så ofta, i vårt sekulariserade hörn av världen. I ett avsnitt där en pastor är en av de medverkande kommer det kanske naturligt så att säga och inte särskilt överraskande, men jag reflekterade över att det var ett påfallande frekvent samtalsämne även förra säsongen. Även utan pastorer närvarande (som jag minns det i alla fall).
Klipp ur deltagarnas sommarprogram spelas upp, ett och ett, och så samtalar man utifrån det klippet, sedan spelas nästa upp, tills alla deltagares program har hunnits med. Tanken är, antar jag att man ska kunna gå lite mer på djupet i något som å ena sidan är en detalj i sommarprogrammet men som å andra sidan berör dess kärna eller tema. Fördelen med det upplägget är att man skippar transportsträckor och kallprat, samtalet blir angeläget direkt.
Programmets stora nackdel ligger, som jag ser det, inte i upplägget som sådant utan i upplägget i kombination med tiden. Om fem personers sommarprogram/livsberättelser ska grävas i på 60 minuter så riskerar det att ändå bli, om inte bara ett krafsande på ytan, så i alla fall mindre genompratat och djupgående än vad som hade varit idealet.
Trots det: Om du gillar att lyssna på radions Sommar så gillar du Sommarpratarna i SVT. Det är samma stora fördel med bägge programmen, att man får möta nya sidor av människor som man kanske mest känt till som ansikten eller endast känt till en särskild aspekt av.
Titta klockan 20.00 i SVT1, eller på repriser under veckan. Eller titta på SVT play
Intensiva diskussioner som synes
Uppdatering: Läser att radions sommarprat nu, tack vare möjligheten att ladda ner podversionen i efterhand, är lika populära på vintern. Bland andra i nedladdningstoppen just nu märks Annika Östberg. Så jag undrar om inte Sommarpratarna i TV också bidrar till att skapa intresse för just de podversionerna. Vet åtminstone att jag själv i efterhand hämtat ett par sådana podversioner av sommarprat jag inte hört tidigare, just för att Sommarpratarna gjorde mig nyfiken på mer.
Tänk att jag har så svårt för att kolla in såna program. Många säger att det är så bra men jag lyckas aldrig förmå mig att sätta på TV:n. Har t.o.m slutat lyssna på sommarprogrammen, jag som aldrig missade ett enda förr i tiden.
SvaraRaderaMisstänker att jag skrämts bort från TV mediet av all denna lättsamhet som finns överallt nu. Det skall alltid vara lättåtkomligt och oseriöst. Många tycker sommarprogrammen är trevliga för dom är annorlunda och mer personliga, tilldrar sig i en annan miljö än TV studion. Själv tycker jag tvärtom. Det är skönt med avskalade TV-studios, allt annat påminner en om en massa saker och ger associationer till sånt man inte vill minnas eller vara en del av.
Det som oroar mig är att jag tycks ha förlorat intresset för andra människors livsöden...jag har blivit oerhört kräsen. Det känns inget vidare för det osar självömkan och ego, och sån vill man ju inte va. :-)
Tittar faktiskt mest på Discovery Channel när jag tittar på TV. De där tekniska programmen "How it's made" och "Explanation follows", och allt vad de heter, påminner rätt mycket om de pedagogiska och samhällstillvända barnprogrammen från 70-talet på nåt vis...
SvaraRaderaMen ibland försöker jag titta på lite "riktig" TV också. Drogs in i "Sommarpratarna" förra säsongen eftersom det skulle vara någon medverkande jag var nyfiken på.
Sommarprogrammen brukar jag lyssna på, om än inte precis alla, men det var länge sen jag lyssnade när det faktiskt sändes. Internet och podsändningar har helt klart förändrat mitt radiolyssnande, inget mer passa tider och sitta och vänta vid apparaten... Just i somras blev det faktiskt inte ett enda sommarprogram lyssnat på däremot, men jag tar igen det nu.
Jag tycker "Sommarpratarna" kompletterar "Sommar" genom att det är andra människor som ställer frågor kring det sagda. Det tillför infallsvinklar som sommarvärden själv kanske inte har tagit upp/tänkt på. Det är därför det ändå är bra att de är så många som fem stycken, även om det blir lite snålt om tiden. Tänkte skriva det i bloggposten, men glömde det.
Det där med att det är personligt kan ju vara både jobbigt och positivt, förstås. Men jag gillar att upptäcka andra sidor än de förväntade hos människor, Anna Mannheimers intervjuprogram för ett antal år sedan var också ett sånt program. T.o.m. Christer Sjögren blev intressant när hon intervjuade honom...
För egen del har jag nog blivit mer intresserad av andra människors livsberättelser med åren. Som yngre hade jag svårt att se hur enskilda andra livsöden var relevanta för mig. När jag läste ville jag ha antingen resonemang kring samhället och strukturer, eller också skönlitteratur (som ju förvisso också berör enskilda öden, fast fiktiva då...jag kanske inte var helt och hållet konsekvent...). Men det där kan väl vara olika antar jag.
Och jag tror att vi själva vet ganska väl vad vi behöver även på det kulturella området, så man ska nog söka sig mot det man själv tycker ger något, i stället för att titta på/lyssna på/läsa sånt som andra rekommenderar. Känn dig alltså helt fri att inte följa mina rekommendationer ; )
Faktum är att jag följde din rekommendation att lyssna på sommarpratarna, och jag såg hela programmet!
SvaraRaderaDe jag kände igen var Carina Rydberg och Stefan Holm, annars var det okända personer för mig. Carina gjorde ett intressant intryck, får nog lov att läsa ngt av henne. Holm bekräftade bara bilden jag redan hade av honom, tråkig och ointressant ...
Den som gjorde störst intryck på mig var en modekille som hette Per, det var väl hela hans utstrålning som fångade mig, och den uppenbara svårigheten han hade att prata om sina personliga upplevelser...men ändå gjorde det. Fascinerande.
Funderade efteråt på hur det kom sig att jag ändå satt kvar hela programtiden... troligen för att Carinas berättelse kom sist, och det var den jag egentligen var nyfiken på. ;-)
Betyg: Jag gillar absolut inte den präktiga och till synes gemytligt "svenska" miljön det spelats in i. Det fick mig att må lite illa faktiskt. Inte många svenskar har chans att uppleva den. Det flott dukade bordet, tankarna kring förberedelserna inför måltiden, stressen med perfektionism och vad som är passande....vad kläder skickar för signaler osv.
Bland det fånigaste jag vet är när personer som inte känner varandra kramar istället för att ta i hand eller bara säga "Hej".
Kul!
SvaraRaderaJag tror att programmen/avsnitten präglas ganska mycket av vilka deltagare det är, även om formen är väldigt fast. Och Petra Mede satte ju prägel på avsnitt 2 med sin speciella humor...
Pröva gärna att titta på inledningen till första avsnittet, eller till nästa, så ser du nog vad jag menar.
Miljön beror väl på att just Stockholms skärgård uppfattas som en slags sinnebild av svensk sommar. Att sen långt ifrån alla svenskar besöker skärgården kring Stockholm, ens på sommaren, är ju sen en annan sak förstås... Jag har själv ingen direkt relation till Stockholms skärgård, men reagerade inte på miljön i programmet på nåt särskilt sätt. Det är nog en sak som inte riktigt påverkar min upplevelse helt enkelt. De hade kunnat vara i en lägenhet nånstans, eller i en studio, det hade inte spelat så stor roll för mig. Upplägget/formen är nog viktigare för mig.
Kramar eller handslag är väl ofta en könsfråga. Alltså, i festliga sammanhang förväntas man krama kvinnor och skaka hand med män (om man är eller uppfattas som man), eller krama alla (om man är eller uppfattas som kvinna). Därför är det ju förstås intressant att Carina Rydberg så tydligt markerar att hon vill skaka hand. Lite ett brott mot könsnormerna.
Jag tror inte att jag har läst något av Carina Rydberg heller. Men jag är inte säker. Gör dock gärna det nån gång framöver.
Förresten, jag såg att jag skrivit att programmet bara var 30 minuter, fast det var 60. Jag måste ha tyckt att tiden gick fort eller nåt... Jag har rättat det nu i alla fall.