torsdag 8 juli 2010

Glad pride, kära pingstvänner!


Tittar lite på webbsändningar från Nyhemsveckan. För de som undrar vad det är kan jag förklara att det är lite som pingstvännernas pridefestival, fast utan parad (såvitt jag vet). Alltså en vecka då pingstvänner från hela landet träffas, har möten/seminarier och går på konserter. Enligt vad jag hört från andra är det särskilt då man tar på sig sina djärva kristna t-shirtar och så också. 

Jag var aldrig så "konferensfrälst" under min tid som pingstmedlem, jag var på någon musiktillställning i Scandinavium och på en ungdomskonferens i Jönköping 1988, men det är nog det hela. Varken Hönö eller Lappis, eller alltså Nyhem, var för mig något att prata om och längta till nästan hela året. Men jag tror jag kan förstå mekanismen. Om inte annat utifrån parallellen till just Pride, som ju också handlar om att träffas och diskutera aktuella frågor, utbyta erfarenheter, spegla sig i andra som har liknande liv, träffa folk och, ja, ha kul. Och jag känner många idag som har ett förhållande till Pride som påminner mig om forna pingstbekantas förhållande till Nyhem. 

Och det tar mig, osökt…, till vad som slog mig när jag tittade på lite olika möten och seminarier där på webbsidan. Det är väldigt, väldigt "pingstigt". Det första, rent konkreta, som jag tänkte på i den vägen var att det verkade vara nästan regel* att ha förbön med handpåläggning för predikanten/bibelstudleledaren innan han/hon skulle tala. Sympatiskt, i och för sig. Men inget jag någonsin sett praktiserat i en församling.** Jag fick liksom lite känslan att det var ett sätt att verkligen passa på att ha "härliga bönemöten" så ofta som möjligt när det nu var Nyhem. Det verkade också, av det jag tittade på, vara påfallande vanligt med eftermöten (även om jag inte tror att jag hörde någon använda det ordet just). Kanske av lite samma skäl, kan jag tänka. Därutöver var det kanske saker som var lite svårare att sätta fingret på, i alla fall utan att göra någon djuplodande socialantropologisk analys, som sätt att prata, kroppsspråk etc. 

Är det så – ni som vet – att man på Nyhem liksom tar i från tårna och lever ut sin pingstighet, mer än man, av olika skäl, gör i sin hemförsamling? Är det på grund av en "en-gång-om-året"-känsla (alltså: detta händer bara en gång om året, så det gäller att passa på)? Eller beror det på att det är ett så mycket större sammanhang? De flesta pingstförsamlingarna ute i landet är ju trots allt inte storstadsförsamlingar med flera tusen medlemmar. Lite som skillnaden mellan den lilla RFSL-avdelningen i den medelstora svenska staden och Pride Park/Pride House?  

Det mesta av inom-frikyrklig diskussion om frikyrklig subkultur som jag har sett handlar om att man måste försöka göra sig av med subkulturen för att nå nya människor. Jag tror faktiskt tvärtom. Subkulturen kommer alltid att finnas där. Den kommer inte alltid att se likadan ut, men den kommer att finnas. Och så länge de som ingår i den har svårt med den, skäms lite för den rent av, så kommer de också att ha svårt att på riktigt möta nya människor. Vi måste stå stadigt i oss själva för att kunna möta andra. Därför, kära pingstvänner, skäms inte, var stolta, lev ut. Var samtidigt medvetna om att kristen tro inte är synonym med det svenska frikyrkliga kulturarvet, utan kan se ut, och ser ut, på många olika sätt. Så kommer ni att kunna möta nya människor, utan att känna er hotade. 

Jesus sa att vi skulle älska vår nästa som oss själva. Det förutsätter faktiskt att vi älskar oss själva, med allt vad vi är. Därför vill jag önska er en riktigt glad Pride, svenska pingströrelse! Pingstpride är kanske slut för i år, men det kommer ju fler år (och dessutom pågår ju Hönö och Lappis fortfarande). 


* Disclaimer: Jag har inte systematiskt tittat igenom alla webbsändningarna så jag vet inte om det faktiskt var en regel rakt igenom, på alla möten, eller om det var bara på de jag råkade titta på. 

** Jo, visst brukar man väl be även för predikanten/talaren i inledningsbönen, i kontexten av att be för mötet, men det är ju lite på ett annat sätt. Inte konkret förbön på det viset. 

Andra bloggar 

Uppdatering 2010-07-16: Göran Hägglund kommer inte till  partiledardebatten på Stockholm Pride i år. Enligt uppgift för att han valt att lägga sitt sommartal på Öland. I bekväm anslutning till en annan frikyrkoprideanläggning, Löttorp, en plats där han är sommarboende. Det är helt förståeligt att han väljer sin egen subkulturs Pride före en annans, men kanske skulle han möta större förståelse i bredare lager om han förklarade just det.

Uppdatering 2011-01-13: En större vi-känsla vill Nyhemsveckan 2011 skapa, läser jag i Dagen idag. Låter väl inte helt fel. Får passa på att önska pingstvännerna en trevlig Pride även i år!

Uppdatering 2014-06-16: Somliga av länkarna här har hunnit bli "brutna", ledsen för det! 

6 kommentarer:

  1. Tack för en mycket bra spaning. Jag känner själv igen fenomenet, både från Stockholm Pride och Europakonferensen i Uppsala.

    Precis som du skriver, tror jag att det handlar om både och - man passar på att leva ut bland likasinnade och samtidigt är det häftigt för en till vardags tämligen marginaliserad minoritet att äntligen få känna sig som en del av en stor majoritet.

    Jag ser också paralleller i den interna ambivalensen inför de subkulturella uttrycken. Samtidigt som man "fröjdas i anden" skäms man lite över den uppskruvade stämningen och talar om "konferenskristna" som reser från det ena härliga mötet till det andra, men inte mår toppen i vardagen.

    Liknande resonemang känns igen i den kritik mot Prides glättiga party-yta, som bl a föranledde Henrik Hirseland m.fl. att arrangera den alternativa Shame-festivalen för några år sedan.

    Nu består ju Pride av så mycket mer än paraden och festen i parken, men det är ju trots allt de glammigare aspekterna av Pride som får mest plats i mainstreammedia.

    Jag tror, som du, att en subkulturell stolthet över det egna sammanhanget och dess uttryck är en förutsättning för att upprätthålla en tydlig profil och vinna trovärdighet för sitt sammanhang.

    Samtidigt finns ett problem om en rörelse som vill nå utanför de egna gränserna blir så insnöad på sina egna referensramar att man förlorar förmågan att relatera till och kommunicera med utomstående.

    Alla subkulturer mår bra av "öppna spjäll" och en genomströmning av människor med andra perspektiv och normer än de som för tillfället är rådande inom den egna gruppen. Jag vill hoppas och tro att förtjusning över den egna särarten går att kombinera med öppenhet och förståelse för dem som inte omfamnar densamma.

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentar!

    "Jag vill hoppas och tro att förtjusning över den egna särarten går att kombinera med öppenhet och förståelse för dem som inte omfamnar densamma"

    Jag också. Eller rättare sagt, jag tror det är en förutsättning. Om man försöker trycka ner subkulturen/de subkulturella uttrycken finns risken att man också osynliggör dem, och osynliggjorda blir de till en norm. Och osynliga och outtalade normer är de som är farligast för öppenheten och förståelsen. Jmf. heteronormen.

    Förtjusningen och stoltheten kräver dmedvetenhet/självinsikt, vilket gör att man kan möta de som är annorlunda utan att tänka att det är "antikristet" eller något sånt. Genom att förstå sig själv förstår man också andra. Typ.

    SvaraRadera
  3. Bra spaning! Och Nyhem som "Pingst Pride" är otroligt träffande.

    Säger komikern...

    SvaraRadera
  4. Mycket intressant resonemang, som även går att tillämpa på mötet mellan olika kulturer och etniciteter. Det svenska förhållningssättet är ju som bekant att "skämmas" över det som uppfattas som "svenskt", istället för att lyfta den svenska stoltheten (och överlägsenheten?) till ytan.

    Samtidigt förvånas Svensson över att människor som flyttar till Sverige inte vill assimileras och anta den rådande livsstilen och värderingarna.

    Ett mer medvetet och insiktsfullt förhållningssätt till våra egna föreställningar om Sverige som "världens bästa land", skulle också underlätta ett mer jämlikt och inkluderande möte med andra kulturer och värderingar än "de svenska".

    SvaraRadera
  5. Ja, absolut. Fredrik Lindströms (sarkastiska/humoristiska) tal på nationaldagen, där han gratulerade de nya svenskarna till att ha kommit till världens kanske normalaste land, där det, till skillnad från i andra länder, inte finns någon konstig kultur som man måste lära sig, utan det räcker att man är normal helt enkelt satte verkligen fingret på det. De osynliggjorda kulturella normerna, som riskerar att bli förtryckande just genom sin osynlighet.

    Riktigt intressant också att se hur det absolut inte föll i god jord i de "gamelsvenska" delarna av publiken.

    SvaraRadera