Mallory: varmblodig psykopat

***

"Någonstans på vägen från den lilla Kathy som kommit bort och till mötet med den polis som blir hennes fosterfar har hon blivit Kathy Mallory, med skrämmande kyliga gröna ögon, utan minsta tillit till mänskligheten, skicklig tjuv med en egen moralkodex." …

…skrev jag om Mallory i min bloggpost om Flight of the stone angel. Och just kylan i de där ögonen och avsaknaden av tillit är något som betonas ofta i böckerna, men kanske oftare i recensioner och artiklar om dem. Mallory framställs ofta av läsare som en ren sociopat/psykopat, helt känslolös och utan empati. Och även om det absolut är en sida av sanningen, hon är definitvt ingen "warm and cosy"-person, så tycker jag inte att det är hela sanningen. Jag har hittills inte läst någon bok där hon inte också visar tydliga tecken på såväl empati som ett patos för den svagare. 

Uttrycken det tar kan förstås vara formade av hennes speciella sätt att fungera och hennes eget rättskodex. Som när hon i Flight of the stone angel hittar Ira, den autistiske ynglingen, i byn känd som "the idiot", misshandlad nästan till döds, och hans förtvivlade mamma som just funnit honom när hon gick ut för att se varför han var sen till middagen. Hon ger första hjälpen, ser till att mamman får möjlighet att kalla på hjälp, med strikta förhållningsorder om att inte säga något om att Mallory är där, och ger sig sedan av med orden: "I know who did this. I'll kill him for you, okay?" Särskilt avskedsrepliken beskrivs i boken som ett uttryck för "her own strange way of offering comfort"

Men i beskrivningen av samma scenario finns också den där omedelbara kontakten mellan henne och de i marginalen och av livet tilltufsade, som jag tycker ofta skymtar fram:
"Ira stared at her quietly, his eyes large and full of trust.

She smiled down at her old playmate, humming the music from their brief childhood. He began to sing as Mallory ripped off a section of his torn red shirt and his mother cried into the telephone."

I The man who cast two shadows är det en misshandlad katt som får Mallorys väl dolda, eller möjligen tjurigt uttryckta, medkänsla. Att hon, sociopaten med närmast fanatiskt ordningssinne och ordningsbehov (har hon varit i ett rum står allting i exakt räta rader där), låter en katt husera bland hennes saker och håra ner hennes lägenhet framstår som obegripligt. Hennes förklaring att katten är ett viktigt vittne i en pågående utredning håller förstås inte hela vägen. 

I mångt och mycket påminner Mallory om Lisbeth Salander i Milleniumserien. Eller om det är Salander som påminner om Mallory. Liksom hennes framstår hon för många betraktare som just känslokall, och liksom henne har hon sitt eget sätt att fungera och tänka. Det Lars Linder skriver i DN* om Lisbeth Salander hade lika gärna kunnat sägas om Mallory:

"Och så har hon något som är svårast av allt att hantera för omvärlden i allmänhet och medier i synnerhet: integritet. Den är absolut, och den blir destruktiv, men den är hennes." 

Och så var det ju det där med tilliten. Mallory må sakna tillit till mänskligheten som sådan, och till de flesta människor. Men till de hon efter lång och hård prövning tror om gott har hon en obrottslig tillit. I The man who cast two shadows skjuter Charles, den naive, tafatte och godhjärtade Charles, mot en pojke. Ett barn, strikt talat. Ett allt annat än oskyldigt barn, och i syfte att försvara liv. Men ändå ett barn. Vapnet han riktar och avfyrar är oladdat, men det vet han inte då. Han skjuter i tron att det är laddat. Beviset för det inträffade finns på ett videoband i Mallorys ägo, men hon ser till att den biten av bandet försvinner. Varför? För att det är omöjligt för henne att tänka sig att Charles skulle kunna rikta ett vapen mot ett barn om han inte visste säkert att det var oladdat. På Charles goda avsikter litar hon.

--------

* Är du intresserad av Lisbeth Salander, Stieg Larsson eller Milleniumböckerna, läs gärna hela Lars Linders utmärkta krönika.