tisdag 8 november 2016

Sifferfluff och strutsmentalitet

...I statistiken för 2014* redovisade Pingströrelsen för första gången på ett par decennier medlemssiffror som inte var lägre än föregående års, utan till och med lite högre. Den nyheten spreds som en löpeld genom frikyrkosverige, lyftes som ett trendbrott och gav de mer fundamentalistiskt inriktade råg i ryggen. Det sista för att det tolkades som att en ökning av medlemmar i det samfund som står lite längre ut på den fundamentalistiska kanten än andra bevisade att fundamentalism är vägen till medlemstillväxt för kyrkan.

Nu kan man i och för sig invända mot den senare användningen av statistiken även med att en ökning i statistiken för ett år efter drygt tjugo år av minskning inte är en trend utan ett undantag. Innan man kan säga något om en eventuellt ny trend behöver man se statistiken peka i samma riktning över flera mättillfällen (i det här fallet detsamma som flera år).

Men det finns fler och större problem med den här medlemsmatematiken. 

Flera bloggar var snabba med att påpeka att olika församlingar räknar statistiken på olika vis. Flertalet räknar medlemmar i medlemsmatrikeln, medan Hillsong i Stockholm däremot räknar gudstjänstbesökare vid vissa utvalda tillfällen. Det gör inte bara Hillsongs siffror mycket högre än de skulle vara om de räknade på samma sätt som övriga pingströrelsen, det innebär också att många individer kommer att räknas dubbelt i Pingsts medlemsstatistik. Eftersom många av Hillsongs gudstjänstbesökare är medlemmar i andra pingstförsamlingar.

Förutom dubbelräknandet innebär en olikhet i sättet att räkna naturligtvis också att siffrorna inte blir jämförbara med varandra. Den ena församlingens medlemstal i matrikeln och den andra församlingens antal gudstjänstbesökare är verkligen som äpplen och päron i det avseendet. Lite som om man i befolkningsstatistiken i Sverige på somliga orter skulle räkna antalet boende och i andra orter antalet bilar som passerar på genomfartsleden. Ska siffrorna ingå i samma tabell måste de handla om samma sak, och vara räknade på samma sätt.

Ett annat typ av dubbelräknande, som Pingst själva påpekar i en fotnot till statistiken (se bild) är den att av 84723 medlemmar ingår 7955 i församlingar som är anslutna till flera samfund (vilket vanligtvis är ett resultat av att församlingar från olika samfund gått samman och bildat en ny gemensam församling, men samtidigt velat behålla sina olika samfundsanknytningar).


Somliga av de dubbelanslutna är förstås pingstvänner på precis alla sätt att räkna – i själ, hjärta, identitet och i ursprunglig samfundstillhörighet.

Och somliga kanske tycker att det där med samfund är ointressant, de ser sig, oavsett vilket samfund som är deras ursprung, i första hand som tillhörande den lokala genom sammanslagning bildade församlingen.

Men för merparten i de här församlingarna är – uppenbarligen – samfundsidentiteten fortfarande viktig. Om inte skulle man inte ha behållit anslutningen till båda eller samtliga samfund i den nya församlingen, utan antingen valt ett samfund (genom lottdragning, om det nu inte spelar så stor roll) eller valt att vara en helt samfundsobunden församling.

Att räkna även alla de dubbelanslutna i samma statistik som övriga församlingar är i och för sig inte något formellt fel** – inte så länge man inte döljer de siffrorna helt, utan gör åtminstone en fotnot av dem.

Men... att bygga ett påstående om ett ökat antal pingstvänner i landet på dessa känns däremot som mer än lovligt av fluff och önsketänkande. Det räcker nämligen att 1039 av dessa 7955 ser sig som något annat än pingstvänner för att antalet pingstkristna i Sverige inte ska ha ökat utan vara oförändrat jämfört med året innan. Är dessa istället 1040 eller fler är det dessutom en de facto fortsatt minskning av de pingstkristna. Inte alls ett trendbrott, med andra ord.

Bara sifferfluff och strutsmentalitet.

Det är i och för sig ett sätt att tackla de nedgående siffrorna som vid det här laget börjar ha en lång tradition... Igår satt jag – av helt andra skäl – och bläddrade igenom ett antal nummer av tidningen Dagen från 1990 (det år då nedgången i medlemmar i Pingst började bli synlig i statistiken).

Jag såg en artikel nämna medlemstappet och de sjunkande dopsiffrorna.

Samtidigt såg jag ett flertal artiklar som istället ägnade sig åt att febrilt tillverka hönor av dunfjun.

En förstasidesnyhet var att pingstpastorer var övertygade om att nedgången är tillfällig (vad den övertygelsen var baserad på är mer oklart...).

En artikel lyfte fram två (ganska små) församlingar (gissningsvis de då enda) som ökat sina medlemsantal, intervjuade deras pastorer o.s.v., samt gjorde någon slags insinuation om att dessa undantag på något sätt egentligen var regeln, eller skulle bli.

Ytterligare en artikel gjorde nyhet av att pingströrelsens resandeevangelister hade en stark tro på en snar väckelse (återigen utan att skärskåda vilken grund som fanns för den optimismen).

Det där är kanske en förståelig strategi när trendbrottet är nytt. Det skulle fortfarande kunna vara bara en tillfällig svacka. Man kan fortfarande tänka bort det. Eller åtminstone försöka.

Men det har gått drygt ett kvartssekel. Förnekelsefasen borde vara över.

Det måste räcka med sifferfluff och strutsmentalitet nu.

---------
* Rimligen finns, vid det här laget, även statistik för 2015. Men ännu inte, såvitt jag kan hitta, publicerad på nätet.

** Däremot, vill jag hävda, blir det direkt fel om man i en sammanräkning av antalet frikyrkoanslutna i Sverige räknar medlemmarna i samarbetsförsamlingar lika många gånger som deras församling har samfundsanslutningar. I en sådan statistik måste dessa församlingar brytas ut helt, och ges en egen stapel. Inte räknas en gång i siffrorna för Pingst, en gång i siffrorna för EFK och så vidare.

2 kommentarer:

  1. Tja. Hur ska man annars hantera medlemsnedgång, annat än med förnekelse, när man har en teologi som bygger på väckelse... det blir ju total kris. Tilt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant. Det är förstås där skon klämmer.

      Samtidigt tycker jag inte att det är helt friskt och sunt att fortsätta att förneka en sån sak decennium efter decennium. Om man inte ens vill se verkligheten blir man ganska hjälplös när det kommer till att hantera den.

      Radera