Slipstankar

... Läste en bloggpost av @elsander om att lära sig knyta en slips, och insikter det ger.

Mina två favoritslipsar. Syntolkning: Närbild av två silvriga 

slipsar och slipsnål

Själv lärde jag mig att knyta en slips strax efter att jag insett att min upplevelse av kläder som bara ett nödvändigt ont hängde samman med att jag så att säga hade fel kläder.

Under en period var jag faktiskt direkt klädintresserad… Läste på om olika typer av design, och olika slags material, olika modeller. Inte bara på slipsar, alltså, utan skjortor, byxor, alles. Men även slipsar.

Jag behövde ju ta igen allt det jag missat när jag i ca 20 år gått omkring i kläder som bara kändes fel och jobbiga, som jag faktiskt alldeles ärligt kunde säga att jag hade bara för att inte frysa på vintern (och inte bli arresterad för förargelseväckande beteende på sommaren…).

Allt det som andra börjar lära sig om kläder redan när deras mamma/pappa klär på dem som små fick jag ju läsa in i efterhand, så att säga.

En ganska stor del av den minimala budgeten gick också till kläder under en period. För att jag behövde skaffa mig en garderob som jag var jag i. Som jag fanns i, inte gömde mig i.

Anna har haft en lite motsvarande period. Vi kallar de perioderna vår(a) ”transition(er)” (ungefär = könskorrigering, d.v.s. att få ihop det yttre med det inre, för somliga kan det handla även om kirurgi och medicin, och förstås juridik, men för oss har det handlat mest om att lära oss att klä oss som oss själva, för att öka sannolikheten att människor vi möter ser oss som dem vi är, och för mig, lite senare, även ett namnbyte för att det som jag faktiskt kallats i många år – Reb – också ska vara juridiskt namn för att därmed minska frekvensen av såna här situationer i vardagen).

Att våra identiteter inte helt stämmer med den könstillhörighet vi anses ha kan skapa lite av ett Moment 22 vid högtidliga tillfällen. Vi vill ju göra den där lilla gesten av respekt som det innebär att vara lite mer uppklädda än till vardags. Stå framför spegeln och knyta den där slipsen, som Joachim Elsander skriver om. Men det kan innebära att provocera.

Vi har varit på ett bröllop där brudgummens föräldrar väldigt tydligt behandlade oss som något som katten släpat in (eftersom de också var värdpar för bröllopet blev det väldigt kännbart). Vi hade pratat med brudparet på förhand om det här med kläder, och fått 100% grönt ljus från dem för att komma som oss själva. Så vi gjorde vårt bästa för att ignorera bemötandet. Trots allt var det brudparet vi var där för, som vi visade den respekt som kostym och slips innebär. Men känns gör det ju.

Vi har också tackat nej till somliga inbjudningar för att vi antingen inte riktigt orkat ta den kampen, eller känt att inte bara andra gäster utan även festföremålet kanske skulle uppleva vår närvaro som mer av provokation än visad respekt. Och då valt att avstå.

Alternativet till den respektfulla uppklädseln är heller inte damkläder (se nedan varför inte), utan en nedtonad uppkläddhet. Snygga byxor och snygg skjorta, men inte mer. Vilket ju hamnar rätt nära vardagsklädseln, och därmed gör att vi känner oss underklädda i ett högtidligt sammanhang. Moment 22, som sagt.

Här ett foto av ett foto av oss (och ett par till) uppklädda till högtidligt

tillfälle (vi är de som har ansiktena vända mot kameran, mer eller mindre, Anna är den med ljusare hår, jag är den med mörkare). Syntolkning: Ett inramat fotografi framför några bokhögar. På fotot fyra skrattande personer i kostym, skjorta och slips. Två med ryggen mot kameran och – framför dem – två som syns framifrån.

Eftersom jag innan det faktiskt hände mig för första gången aldrig hade kunnat föreställa mig hur det känns att trivas i sina kläder, att ha rätt kläder, så är jag ganska övertygad om att den som alltid har haft rätt kläder inte kan föreställa sig hur det känns att inte ha det. Att inte ens veta att det finns rätt kläder, och att man får ha dem.

Skillnaden mellan att ha rätt kläder och att ha fel kläder är inte riktigt detsamma som skillnaden mellan att ha den där tröjan man älskar och den där fula tröjan man fått i present och egentligen inte gillar.

Den upplevelseskillnaden kan i och för sig vara lite besläktad med skillnaden mellan rätt och fel kläder.

Ungefär som ett skrubbsår är lite besläktat med ett amputerat ben.

I diskussioner med folk om det där med transpersoner i kyrkan, och varför det inte är ok att avkräva dem/oss byte till de kläder som normen föreskriver baserat på juridiskt kön för att de ska få vara i kyrkan har jag föreslagit att de ska föreställa sig att de själva alltid skulle vara tvungna att komma i drag till kyrkan, i klänning, högklackat och makeup om de är och upplever sig som män, och då fått svar att det skulle minsann inte vara något problem för dem att göra den uppoffringen om det var vad Gud krävde av dem. Och att man måste förstå att det här med Gud inte är gratis, det kostar något (intressant teologi iofs… men vi lämnar det…). Nu tror jag iofs att den totala oförståelsen är resultat inte bara av att upplevelsen av fel kläder inte går att föreställa sig när man inte upplevt den, utan även av en total vägran att ens försöka tänka och känna efter.

Men OK. Vi byter bild. Föreställ dig istället att det av dig – inte av någon annan, bara av dig – krävdes att du på bröllop, begravningar, 50-årsfester och på gudstjänst i kyrkan var naken. Alla andra sitter där påklädda och bekväma, men du anses vara oerhört respektlös om du inte drar av dig alla kläder och sitter, går, står och minglar helt näck. I kyrkan måste du – och bara du – alltid strippa, om du invänder mot det får du höra att du är upprorisk mot Gud, att du inte förstår att det här med Gud kostar (och ingen gör ens ett försök att förklara varför det bara är du som måste betala det priset för Gud, att något sådant skulle avkrävas de andra, respektabla, är ju en orimlig tanke). Hur bekväm skulle du känna dig? Hur mycket respekt skulle du känna att du fick tillbaka av de som krävde detta av dig och enbart dig?

Det finns en fruktansvärd scen i If these walls could talk 2, där en grupp unga feminister handgripligen klär om Amy – som identifierar sig som butch (den självbeskrivning jag och Anna också använder), inte som kvinna – till något "mer kvinnligt”.

För oss är det som en brutal våldtäktsscen.

Jag tror alla, eller iaf de flesta, som ser den upplever att den här gruppen kvinnor beter sig klumpigt och respektlöst, men jag tror inte att den som saknar erfarenhet av att vara och leva som transperson känner riktigt hur smärtsam scenen är.

Liksom man utan den erfarenheten förmodligen har svårt att förstå den respekt som visas en av någon som vet att det kommer att innebära blickar och kommentarer och ändå ställer sig framför den där spegeln och knyter den där slipsen, för att hedra tilldragelsen.

Det är OK. Ni behöver inte förstå helt och hållet. Ni kan bara försöka tro på att det är så, utan att nödvändigtvis förstå.

Joachim Elsander skriver bland annat ”Har upptäckt att det finns nåt mänskligt över slipsen, vem du än ser med en slips så har personen stått där framför spegeln och försökt få till den, kanske fått göra om den några gånger. Någonting har hursomhelst fått personen att vilja bjuda till det lilla extra en slips innebär. För mig får det effekten att till synes arroganta och dryga personer blir mänskligare så även de osäkra och rädda."

Jag antar att jag med den här posten bara ville peka på att det gäller också för oss. Och för andra som oss.


—————

Mer om trans i bloggen:
What’s in a name (länkas till även ovan)
Heja Edgar!
En liknelse (om varför det blir fel att kräva transpersoners osynlighet av hänsyn till de som störs)
Suits me! (om biografin över jazzmusikern och transpersonen Billy Tipton)
Hir (Fantastisk spoken word framställning av hur det upplevs att inte finnas och synas som sig själv)