torsdag 10 mars 2016

In memoriam: Amadeus och Wasti

…. Under förra året decimerades storleken på det här hushållet från 5 till 3.

[I kommentarsfältet till den här posten skrev jag att jag kanske borde formulera lite av vad våra/mina erfarenheter har lärt oss om kön och samhällets normsystem. En sådan post är på väg. Har skissat redan. Men när jag insåg att varken Amadeus eller Wastis frånfälle nämnts här i bloggen tidigare så fick det företräde. Åtminstone Wasti var ju regelbundet närvarande här medan hon levde, så hon bör få ett ordentligt adjö här också] 

Salamandern Amadeus gick bort under sommaren – vilket var överraskande ledsamt.

Han kom till oss för drygt 20 år sedan (jag får det till att det bör ha varit 1994, men antar att det kan ha varit 1995) när hans ägare – en av våra grannar på den privata (=inhyst i privat hus, ej studentnationsanknuten) studentkorridoren där vi bodde – kom in på en utbildning i Göteborg och bad oss passa honom medan hon kom i ordning där. "Bara första terminen," hette det. Och sedan blev han kvar. Så, ja, skämt om de otroligt långa universitetsterminerna i Göteborg blev snabbt slitna delar av vardagsjargongen här... Men just skämt, aldrig klagomål på riktigt.

Han hade superhäftiga tassar/fötter som såg ut som pyttesmå händer med pyttesmå fingrar på. Om du får chansen att titta närmare på en "salamanderhand" nån gång, så gör det! Mycket fascinerande!

I sin ungdom (om han nu inte snarare var i medelåldern redan när han flyttade in) var han en pigg och sällskaplig krabat, som intresserat följde allt som hände utanför akvariet (när hans akvarium stod på skrivbordet och man satt där och skrev för hand, följde han den skrivande handen hela tiden, gick/sprang/simmade fram och tillbaka innanför glaset parallellt med handen som rörde sig fram och tillbaka på papperet), och som uppskattade att få komma ut från akvariet och hälsa på (en salamander är alltså en amfibie, behöver vatten men kan uppehålla sig på land också). Men med stigande ålder blev han lite mer introvert, och lite mindre intresserad av att lämna akvariet där han bodde. Sådär som det väl ofta blir med åren, för oss alla lite till mans. Med i allt som hände var han på nåt vis ändå, eftersom akvariet stod i vardagsrummet.

"Egentligen" är livslängden för såna som han ca 2-3 år – och hade det stämt på honom så hade han varit på sitt sista levnadsår redan när han flyttade in hos oss – men det struntade han alltså högaktningsfullt i. Han tyckte tio ggr det var mer lagom...

Det var ju både imponerande och märkligt att han blev så otroligt mycket äldre än han "skulle", och han blev (inte förvånande) gradvis mer stillsam.

Mindre spring och kullerbyttor, mer ligga och flyta ("doing a floating lizard", som vi kallade det).

Mindre möblera om bland sina saker. Med ett undantag: Sin blåa plastfågel, en leksak från ett kinderägg en gång i tiden, den slutade han aldrig att flytta runt på – vi blev aldrig kloka på om den var hans sällskap, eller en inredningsdetalj som han liksom inte kunde hitta rätt plats för (och, för all del, blåa plastfåglar ÄR ganska svårplacerade inredningsdetaljer...).

Så att hans tid var på väg att rinna ut var väldigt uppenbart för oss, både för att vi ju faktiskt kan räkna... och för att det var tydligt, särskilt det sista året, att han var på väg bort, så att säga. Ändå blev vi faktiskt ledsna när vi kom hem och upptäckte att han lämnat in helt. Överraskande ledsamt, som sagt.

Det blev liksom ett Amadeusformat hål i vardagsrummet.

-----------------------

Katten Wasti, och hennes syster Signe som är född av samma kattmamma och i samma kull, kom till oss tolv veckor gamla, i augusti 2009.

Om henne finns så mycket att säga att jag knappt vet vart jag ska börja. Hon var, fast de var lika gamla, definitivt storasyster till Signe. Den tuffa (vilket gav henne namnet) och den som höll aningen mer på sin kattvärdighet.

Hon hade en hälsningsritual när jag kom hem som gick ut på att hon sprang ut i trapphuset, och ner för så många trappor hon hann innan jag kom ifatt henne. Sen skulle hon bäras tillbaka, liggande på rygg i famnen och högljutt spinnande.

I samma sekund som lägenhetsdörren sen öppnades så hoppade hon ner på golvet och struttade in i lägenheten, som om gosandet i trapphuset aldrig hade ägt rum. "Jag? Skulle inte tro det!," liksom...

Fast hon kunde förstås kattfnatta och busa hon med. Inte minst hade hon en förmåga att springa runt, runt ovanpå bokhyllorna – i det drygt tio centimeter höga utrymmet mellan dem och taket. Hur man gör för att springa samtidigt som man är så helt platt, som hon var tvungen att göra sig för att få plats där, det vet inte vi, men det kunde hon...

Hon hade sina fixa idéer också, på katters vis. Hon stal post, exempelvis. Älskade tjocka brev och paket (det hände att vi inte hittade dem förrän ett par veckor efter att de kommit, öppnade och under någon möbel någonstans...). Och hatade räkningar (en gång hämtade hon en räkning från köksbordet och försökte peta tillbaka ut genom brevinkastet...).

Och hon tvättade Annas lugg – höll fast huvudet med framtassarna, med klor ute om så behövdes, och tvättade mycket bestämt (hon försökte med mig någon gång ibland också, men jag är, och var, för korthårig för att det skulle vara lönt, hon fick inte riktigt något bra grepp om håret med tänderna...).

Grävde gångar under täcket, gjorde hon också. Som en mullvad.

Och hon gjorde sitt, allra, allra bästa för att uppfostra den ohängda härliga lillsyrran (som vi tack och lov har kvar).

Hon var född 2009, så verkligen inte lastgammal. Men i veckan före jul insjuknade hon plötsligt, kräktes och slutade äta, och fick en akuttid hos veterinären, som slutade med att vi, på veterinärens inrådan, beslutade oss för avlivning. Jag tror att det var det bästa för henne, men saknar henne gör vi.



Hejdå Wasti Grönöga, Vargkatt, Mullkatt (=mullvad+katt) och allt vad du kallades, och hejdå lilla Amadeus! Ni fattas oss.


Wasti
Syntolkning: I förgrunden brun manchester, i fokus 
närbild på grått kattansikte med gröna ögon som
tittar rakt in i kameran.


Amadeus
Syntolkning: Suddig bild av brun salamander, med
gul mage, sedd genom akvarieglasruta.
Det här är verkligen inte en bra bild – förmodligen
för att den är tagen med mobil genom akvarierutan! 
Men det är den enda jag hittar. Jag VET att vi har foton
av Amadeus när han är utanför akvariet, som är
SÅ mycket bättre. Jag vet bara inte var de är. :(




2 kommentarer:

  1. Om salamandern blev åtta-tio gånger äldre än han borde. Kan han inte ha varit av en annan art än ni trott? Eller så är de där siffrorna baserade på salamandrar som inte alls har bra levnadsbetingelser.

    Verkligen fint kattfoto. Och fina berättelser.

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket!

    Kan nog vara det sistnämnda. De är ju ofta husdjur till barn, som får dem för att de är relativt lättskötta (jämfört med en hundvalp exv), som ett husdjur de kan ta hand om själva. Vilket kanske inte är helt lyckat alltid (de är exv känsliga för övermatning, eftersom de fortsätter äta så länge det finns något att äta, och jag tänker att det kan vara svårt för ett barn att låta bli att mata för ofta).

    SvaraRadera