…Om kvinnan vid Sykars brunn. Bland annat.
Men Jesus, den kringvandrande rabbin från Galileen, kom att utvecklas i sina idéer kring renhet och hur det judiska folket skulle uppnå den. Hans måltider med människor måste ses i relation till just detta. I den judiska tradition han hörde till var nämligen det här med att äta med människor inte något man gjorde hursomhelst. Den man åt och drack med, och den vars mat och dryck man tog emot, betraktade man som ren. Det är en insikt man bör bära med sig i läsandet av evangeliernas olika berättelser om hur Jesus och hans lärjungar åt med och hemma hos människor.
Kanske det första exemplet som dyker upp i huvudet när man tänker på detta är Sackaios, och Jesu
ord till honom ”Idag ska jag gästa ditt hem” (Lukas 19:5). Ett annat exempel, som också hör hit,
men som man kanske inte omedelbart kommer att tänka på, är kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:7-).
Men Jesus, den kringvandrande rabbin från Galileen, kom att utvecklas i sina idéer kring renhet och hur det judiska folket skulle uppnå den. Hans måltider med människor måste ses i relation till just detta. I den judiska tradition han hörde till var nämligen det här med att äta med människor inte något man gjorde hursomhelst. Den man åt och drack med, och den vars mat och dryck man tog emot, betraktade man som ren. Det är en insikt man bör bära med sig i läsandet av evangeliernas olika berättelser om hur Jesus och hans lärjungar åt med och hemma hos människor.
När Jesus säger till henne ”Ge mig något att dricka” så måste hennes förvåning över att han ber
henne om vatten, som hon uttrycker med orden ”Jag är ju en samarisk kvinna” läsas i just det
sammanhanget. Samarierna hade kommit, genom uppdelningen av Salomos rike i Juda rike och
Israels rike, då Samarien blev huvudstad i Israels rike, och genom den historiska utvecklingen
därefter, att betraktas som skilda från det judiska folket. Folket i Juda avböjde exempelvis deras
hjälp vid uppbyggandet av det andra templet, med hänvisning till att de infört främmande
influenser. Och när även Juda rike var ockuperat av främmande makt, och hotet från framförallt
hellenistiska och romerska influenser blev oerhört påtagligt, så minskade givetvis inte
avståndstagandet mot dem som man ansåg hade släppt in dessa influenser ännu mer. Splittringen
var ömsesidig. De båda grupperna betraktade varandra som orena, och kunde alltså inte äta eller
dricka tillsammans, eller ta emot varandras mat eller dryck. Men när Jesus, som är av Juda rike, ser
en Samarisk kvinna säger han: ”Ge mig att dricka!”
Han säger, i praktiken: Du är ren i mina ögon.
Om det sedan var hans bedömning av Samarier och Samarien som helhet är kanske lite oklart, där kommer evangelietexterna med lite motsägelsefulla uppgifter. En av de evangelieberättelser som, särskilt i ljuset av den här kopplingen mellan renhet och att ta emot mat och dryck , tycks visa på en skiljelinje som Jesus drar mellan Samarien och övriga judiska områden är den där lärjungarna sänds ut, två och två. Åtminstone säger Matteusevangeliet att Jesus sa ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå istället till de förlorade fåren i Israels folk.”
Men det är å andra sidan enbart Matteus som citerar Jesus på det viset i det sammanhanget. Det som är intressantare är kanske de instruktioner som evangelierna är eniga om. Och dessa blir ännu intressantare satta i perspektiv av just renhetsföreskrifterna. Lärjungarna skulle inte ta med sig pengar eller bröd, ingen påse, och inte mer än enda skjorta. Enligt Lukas och Matteus heller inga sandaler eller någon stav, men Markus mildrar Jesu order på just de punkterna och säger att lärjungarna fick ta stav och sandaler.
Vad detta innebär i praktiken är ju att de blir tvungna att ta emot mat och dryck av de människor de kommer till. I Lukasevangeliet sägs det uttryckligen: ”Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram,” (10:8). De ska med andra ord betrakta var och en som tar emot dem som redan rena.
Han säger, i praktiken: Du är ren i mina ögon.
Om det sedan var hans bedömning av Samarier och Samarien som helhet är kanske lite oklart, där kommer evangelietexterna med lite motsägelsefulla uppgifter. En av de evangelieberättelser som, särskilt i ljuset av den här kopplingen mellan renhet och att ta emot mat och dryck , tycks visa på en skiljelinje som Jesus drar mellan Samarien och övriga judiska områden är den där lärjungarna sänds ut, två och två. Åtminstone säger Matteusevangeliet att Jesus sa ”Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå istället till de förlorade fåren i Israels folk.”
Men det är å andra sidan enbart Matteus som citerar Jesus på det viset i det sammanhanget. Det som är intressantare är kanske de instruktioner som evangelierna är eniga om. Och dessa blir ännu intressantare satta i perspektiv av just renhetsföreskrifterna. Lärjungarna skulle inte ta med sig pengar eller bröd, ingen påse, och inte mer än enda skjorta. Enligt Lukas och Matteus heller inga sandaler eller någon stav, men Markus mildrar Jesu order på just de punkterna och säger att lärjungarna fick ta stav och sandaler.
Vad detta innebär i praktiken är ju att de blir tvungna att ta emot mat och dryck av de människor de kommer till. I Lukasevangeliet sägs det uttryckligen: ”Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram,” (10:8). De ska med andra ord betrakta var och en som tar emot dem som redan rena.
Undrar en gång till över källorna.
SvaraRaderaKommer att tänka på Plymouthbröderna, som inte äter tillsammans med utomstående. De lever som judar på Jesu tid, alltså, i det avseendet. De är de enda som är rena... det är ett väldigt, väldigt effektivt sätt att isolera en grupp så de inte på allvar beblandar sig med andra människor. Sympatiskt? Nä, inte ett spår.
Fast exakt alla kulturer har en gränsdragning mellan rent och orent. Och kommer alltid att ha.
SvaraRaderaVåra egna svenska kulturella renhetslagar handlar exempelvis väldigt mycket om en kulturellt styrd föreställning om vikten av städning etc (det där med bacillskräck och dammrädsla som ju Agnes Wold skrivit om en hel del). Att det tankesättet inte påverkas nämnvärt av aldrig så mycket vetenskapliga argument om att det inte finns ett samband mellan detta och hälsa beror just på att det (låtsade) sambandet överhuvudtaget inte är vad den kulturella sedvänjan vilar på. Det är vad vi säger och låtsas för att *rationalisera* det, men orsaken i verligheten är att det är så just våra kulturella renhetslagar ser ut.
Så småningom kommer detta kanske ändras. Men då är det inte för att vi äntligen lagt bort det kulturella och blivit rationella och vetenskapliga, utan för att vår kulturs renhetslagar då har skiftat form.
Och handen på hjärtat: INGEN människa stoppar vad som helst i munnen. Vi har en gränsdragning mellan ok och inte ok, rent och smutsigt, farligt och ofarligt. Inte en medfödd föreställning (för små barn stoppar ju däremot allt i munnen, och måste hindras och läras upp i den gränsdragningen). Utan en kulturell.
Isolerade och inte på allvar beblandade sig med andra stämmer inte särskilt bra med den tidens judar och judendom. Det var på grund av att man var allt annat än isolerad – och definitivt beblandade sig med andra hela tiden – som man behövde sätt att avgöra vem som var jude.
Det jag tycker är så otroligt häftigt med att studera olika kulturella uttryck/tankesätt/sedvänjor (över tid, som i idéhistoria och religionshistoria, eller olika mellan grupper och geografiska områden, som i religionsvetenskap och studieområden som rör språk/historia etc) är hur tydligt det belyser våra egna kulturella särdrag. Vi är ju faktiskt jätteknäppa ;) (Helt sinnessjuka, som Johan Glans säger/visar i sin roliga utläggning av/om påsktraditioner…).
Angående källorna se svar till Mamzer-posten. Och mer om renhetslagarna bör det finnas att läsa i någon grundbok om gamla testamentet (förutom i själva GT förstås, det där med att kontakt med något orent gör orent finns exempelvis refererat till i Haggai, vet jag på rak arm, men självklart på en massa andra ställen också. Och, ja, hela Leviticus – tredje Mosebok – är ju en genomgång av diverse renhetslagar).
Och – igen – noterna och parallellhänvisningarna till Bibeln! Dessa ska inte underskattas!
Jag menade inte att dåtidens judar påminde om Plymouthbröderna i övrigt. Bara att det är samma mekanism: gemensamma måltider har en tendens att skapa gemenskap. Sålunda är det en bra regel, om man vill minska blandandet. Oavsett vilket skäl man har därtill.
SvaraRaderaVilka effekter avskildhetsidealet hade på judendomen vet vi rimligen inte. Det har väl kommit och gått under historien. Men jag har hemskt svårt att se det som något vackert. De flesta exempel på liknande tänk man kommer att tänka på förskräcker. Särskilt när man gör det genom att stämpla andra som orena...