tisdag 2 april 2013

Left Behind. Fast på annat sätt.

#frikyrka

En sak jag mer och mer har kommit att grunna på är: Vilket ansvar har kyrkan för de människor som den lämnar kvar. Och nu tänker jag faktiskt inte alls på uteslutna eller på annat sätt förskjutna av kyrkan. Jag tänker på de som hyser de allra mest fundamentalistiska och konservativa åsikterna inom sina respektive kyrkosammanhang.

För att det är vad som en gång i tiden getts till dem som undervisning och rättesnöre. Och (det är i alla fall mitt antagande) för att de på något sätt och av någon anledning saknat förutsättningarna att ifrågasätta och gå vidare ifrån det tankesystemet. Kanske av känslomässiga skäl, en tendens till ängslan, förändringsrädsla eller auktoritetstro. Kanske för att det kritiska tänkandet har brister (vilket, i så fall,  kan ha att göra med medfödd bevåvning, men, särskilt för de som finns i och formats av ett fundamentalistiskt sammanhang, lika mycket med att man under så pass många år tryckt ner sitt kritiska tänkande, eller fått det nedtryckt av andra, att det helt enkelt slutat fungera).

Dessa människor är de som blir lämnade kvar, Left behind*, när alltmer av kyrkan faktiskt rör på sig i olika frågor. De hörde en gång till mittfåran (i sina respektive kyrkosammanhang), men är nu alltmer bara arkaiska rester från förr.

Vilket ansvar har kyrkan för dessa? Dessa människor som formats, och låtit sig formas, av kyrkan, för att sedan slängas på sopbacken.

De som, för att nu ta en förändring som ligger en tid tillbaka, INTE blev uteslutna för att de klippte håret, eftersom de trodde fast och fullt på att det var fel att göra det och därför inte gjorde det, oavsett om de ville eller ej. Bara för att ett antal år senare få det som de fått inskärpt i sig, och underkastat sig, förklarat för "barnsjukdomar" och förlegat tankegods.

Jag tänker i detta sammanhang på den sorgligaste artikelkommentar (eller om det var kommentar på "Dagens fråga") jag någonsin läst. Sammanhanget handlade om inställning till homosexuella, och kommentaren gick ut på att dogmen om att homosexuella måste leva i celibat MÅSTE behållas, för (och här kommer det sorgliga) "annars har jag kastat bort mitt liv, och förgäves levt ensam i 40 år".

Det var så sorglig läsning att jag inte ens skrev ut artikeln, eller frågesidan eller vad det nu var, till min artikelsamling, utan bara stängde ner sidan. Med sorg.

Jag tror inte att lösningen är att hålla fast vid det gamla, för dessa människors skull.

Om inte annat för att det bara innebär att fler människor far illa. Men också för att jag fullt och fast tror på att kyrkan måste förändras eller dö.

Men jag undrar över kyrkans ansvar för de människor som den därmed lämnar efter sig (och som kanske, till på köpet, i samma process får förklarat för sig att det där som de offrat och försakat under alla år varit värt noll och intet).

Jag undrar också över hur det ansvaret bäst tas, och utövas.

Jag har inget svar där. Bara en undring.

För framtida generationer, och för att undvika att framöver stå med samma dilemma (fast i andra sakfrågor), tror jag på att vara öppen för mångfald.

Att inte slå fast en enda tolkning som den enda rätta. Att inse att allt – precis ALLT – i den tradition vi formar och är en del av är föränderligt, och att det därför gagnar till intet att försöka hävda att den är evig.

Det är framtiden det. Men räcker det till att ta hand om de människor som här och nu känner sig förvirrade och svikna när "den ENDA och EVIGA sanningen" plötsligt krackelerar och överges?

Jesus gick vidare och kyrkan står kvar kallade Carl-Henric Jaktlund sin första bok om det han ser som kyrkans utmaningar. Frågan är alltså hur kyrkan bäst tar hand om dessa som står kvar när även kyrkan går vidare.

---
* Left behind, för den som inte känner till det, är alltså en bokserie och en film, sprungen ur den amerikanska evangelikala traditionen, som behandlar ödet för alla som inte var/är tillräckligt rätttroende för att få följa med när Jesus hämtar de sina. Jag har varken läst böckerna eller sett filmen, men teologin den bygger på lämnar en del övrigt att önska. Det är dock en helt annan diskussion.

3 kommentarer:

  1. Det var ju en ovanligt klarsynt artikelkommentar. Från katolskt håll har jag läst liknande men alls inte lika tydliga kommentarer vad gäller ändring av läran. Om det nu blir tillåtet att skilja sig och gifta om sig har man ju gjort sitt offer i onödan...

    Mary MacAleese, tidigare irländsk president och ivrig men inte okritisk katolik, tycker att hennes kyrka borde be alla kvinnor som pinat sig igenom graviditet efter graviditet efter graviditet om ursäkt. Jag tror inte att så kommer att ske. I så fall förolämpar man de små grupper som faktiskt försöker tillämpa katolska kyrkans sexuallära.

    SvaraRadera
  2. Det finns ett skämt om en person som dör och hamnar i helvetet. När hen går runt och gör sig hemmastadd där träffar hen på en mycket sur och förbittrad man.
    "Vad är du så upprörd över?" frågar hen.
    "Jo, för att det som jag hamnade här för, det är inte synd längre!"

    M.a.o. Om kyrkan vet att den tidigare "dömt" folk till helvetet för saker som den nu inte har några problem med så borde det skänka en viss ödmjukhet kring det som man idag anser gör att andra "missar himlen".

    Om gårdagens fördömanden var baserade på en vantolkning, vad är det som säger att dagens inte är det?

    Det är nog iofs en av anledningarna till att vara lite försiktig med att alltför tydligt markera att man haft fel tidigare. Hellre bara i tystnad och hysch-hysch smyga bort från de gamla reglerna...

    Där har, tycker jag, i och för sig en kyrka med ett officiellt läroämbete en fördel jämfört med en mer kongregationalistisk. När läran bygger på beslut som finns nedtecknade, och inte på en lite mer flytande "praxis" så blir det åtminstone svårare att förneka sin historia.

    SvaraRadera
  3. Problemet är väl - om det är ett problem. Men om du tar bort dessa tydliga gränser för vilka som är med i gruppen och inte, tar du också bort en hel del av incitamenten för att vara med. Ungefär där står väl Svenska kyrkan idag.

    Läroämbetet gör det svårt att ändra kurs. RKK anstränger sig till max för att alla förändringar ser ut som inga förändringar. Någon katolik sade att när vi får kvinnliga präster kommer de att säga att det har vi alltid haft... om jag tillåter mig att brodera ut så kommer man att gräva fram en massa gammal teologi om Jungfru Maria som den första prästen, med mera. Och det kommer att se väldigt välförankrat ut.

    Jag skulle snarare säga att läroämbetet gör det hela absurt och omöjligt.

    Kvar blir väl ungefär, tja. Möjligheten till ett slags privatreligiositet.

    SvaraRadera