torsdag 31 januari 2013

HBT-kunskap för frikyrkliga, lektion 2: Sex

Detta blogginlägg är del 3 i en serie som belyser hur den kompetens som HBT-personer varit tvungna att skaffa sig, är en kompetens som även heterosexuella cis-personer i frikyrkan har stort behov av. Del 1 i serien finns här, del 2 finns här, del 3 finns här och del 4 finns här

Tidningen Dagen har i några artiklar belyst hur sexfobisk undervisning i frikyrkorna skadat människors möjlighet till att ha ett fungerande och tillfredsställande sexliv. Skapat en massa skam och skuldkänslor som så att säga lägger sordin på stämningen.

En av mina första kommentarer var: Om de inser att den frikyrkliga sexundervisningen skadat (och skadar, är jag rädd) heterosexuella, vad tror de då att den gör med HBTQ-personer?

Och så är det ju. Den undervisningen är givetvis ännu mer förödande för den som inte är skapad för heterosexuellt kärnfamiljsliv. Och inte bara sexundervisningen då, utan mycket av undervisningen generellt i frikyrkan, som ofta är extremt kärnfamiljscentrerad. Så till den grad att man ibland kan få intrycket att själva kärnan i kristen tro är tillbedjan av den heliga kärnfamiljen...

Samtidigt tror jag att det för HBT*-personer, just därför, blir så att du kan välja mellan att tro på vad din kyrka säger om din sexualitet och identitet, och gå under helt. Eller våga tro på att du är den som känner dig själv bäst, och faktiskt hitta fram till en sexualitet, en identitet och ett liv.

Och jag insåg att detta är ännu en anledning till att heterosexuella frikyrkliga behöver sina HBTQ-syskon. De behöver någon som kan lära dem hur man undviker att ta skada av okunnig och fobisk undervisning om sexualitet.

Kortversionen är: Våga lita på dig själv och våga bejaka både din kropp och ditt jag/din identitet.

Den långa versionen går inte att få in i en bloggpost. Sorry. Den tror jag att ni bara kan få genom att dela liv och församlingsgemenskap med öppna HBTQ-personer. Lite synd att ni har skapat församlingar där det är så ont om dem, va? Men det går fortfarande att reparera. För kommande generationer åtminstone.


----
Fotnot:

* För mig är det viktigt med inkluderande, men ett som inte är ett falskt inkluderande. Jag brukar därför, å ena sidan, använda "HBT" (eller "HBTQ") hellre än "homosexuella/homosexualitet" när det är tillämpligt. Å andra sidan, och av samma skäl, försöker jag undvika att slänga in det där "T" (som står för transpersoner) när det jag säger faktiskt bara är tillämpligt på homo/bi-sexuella. För att undvika en låtsad inkludering, alltså att man visserligen nämner trans i ord, men i verkligheten fortfarande talar bara om homosexuella (eller möjligen om homosexuella och bisexuella). 

I just det här fallet, när det handlar om sexundervisningen, skulle det kunna argumenteras för att ett "T" blir just en sån låtsad inkludering, eftersom sexundervisning, till synes, är relevant enbart för sexualitet (homo/bi/hetero), inte för kön, könsidentitet och/eller könsuttryck. 

Men av flera skäl anser jag att ett T definitivt är på sin plats här: 

Det första är att frikyrkans sexundervisning tenderar att också vara en undervisning om hur kvinnor och män i själva verket ÄR, och/eller bör vara. En undervisning som inte bara förminskar kvinnor, utan också blir till en undervisning MOT transpersoner.

Det andra är att jag känner till i alla fall ett fall där ett gift par, som varit både välkomna och aktiva i sin frikyrkliga församling tidigare, inte längre var det när den ena av dem kom ut som transsexuell och påbörjade en process mot könskorrigering. Och om exakt samma personer i exakt samma parförhållande inte längre kan godtas om den ena visar sig vara trans, så visar det för mig att en diskussion av frikyrkans sexundervisning och sexsyn är högst relevant också för personer i T-spektrat. 

3 kommentarer:

  1. Ja, förr trodde jag att det bara var vi kvinnor och homosexuella som for illa, men nu har jag fått veta hur illa även männen farit av den märkliga undervisningen. Jag tycker att man i frikyrkan helt ska sluta prata om sex för det fungerar helt enkelt inte. Ingen är bra på det eftersom man envisas med pastorer som undervisare om man lät sådana som den där barnmorskan Hanne i Dagen undervisa blir det nog bra. Men de pastorer jag stött på har varit bäst när det inte tagit i frågan och så värdelöst sämst när de gjort det.

    Jag imponeras av The Bible Club på vår vänskola i Kampala som drivs av Anglikanska kyrkan. Där står ungdomarna själva och undervisar utan att rodna eller fnissa om vikten av att använda kondom och respektera sin kropp och flickors nej(långt ifrån självklart i Uganda). INga förmaningar om "anständig klädsel eller fåniga händerna på täcket-råd. Inga halvvuxna präster med sexfobier eller pinsamt stammande biologilärare, bara barnmorskor som utbildar ungdomarna och sedan låter ungdomarna sprida budskapet, har hand om pratet. Så befriande!

    SvaraRadera
  2. Det har nog funnits en rädsla för att lämna undervisningen till folk utanför kyrkan. Men jag tror som du, att det bästa vore att låta de som intresset och kunskapen (exv. barnmorskor) stå för den undervisningen, och för övrigt släppa taget om frågan.

    Det KAN göras i kyrkan om det görs av rätt personer (exv. sexologen/barnmorskan som Dagen skrev om), men det måste inte göras i kyrkan.

    Jag menar, kyrkan har ju inte direkt ägnat sig åt dietistisk rådgivning på bred front, trots att det skulle kunna göras på biblisk grund också... (tror dock att det även där är bättre att lämna fältet åt expertkunskapen, och låta kyrkan ägna sig åt det som borde vara dess huvudfrågor, sånt som har med gudsrelationen att göra).

    Det finns ju helt klart en sexfobi gömd redan i att anse att kyrkans ungdomar behöver skyddas från "världslig" undervisning i allt som rör just sex, medan man anser att den "världsliga" undervisningen är tillräcklig och ofarlig på alla andra områden.

    SvaraRadera
  3. Ja, det är så sant som det är sagt. Det är ju en underbar analogi-inga hälsoråd på ungdomssamlingar, inga ridlektioner eller tekniktips för snowboard och det är absolut som det ska vara, som du säger. Präster och pastorer bör vara experter på livets bröd.

    SvaraRadera