... med kvinnligt ledarskap inom pingströrelsen i Sverige, och framförallt då rollen som evangelister hade i den tidiga svenska pingströrelsen, så får ni gärna läsa vidare i min C-uppsats "När som en krigsman i hans här..."; en queerläsning av tidig svensk pingströrelse". Den handlar om precis det.
Att det, som artikeln i Dagen påstår, inte fanns några könsbarriärer alls före 1950-talet är väl, tja, en rätt kraftig överförenkling om inte annat. Men, visst är det sant både att det fanns många kvinnliga ledare inom den svenska pingströrelsen under de första årtiondena, OCH att en tydlig förändring inträdde omkring 1950-talet (fast den förändringen, och den senare perioden öht handlar inte min uppsats om, den behandlar enbart de första årtiondena).
Vill man läsa hur den svenska pingströrelsens egen bild av sig själv såg ut på den här tiden kan jag rekommendera tvåbandsverket "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927", av G.E. Söderholm, som var en del av det material jag använde för min uppsats.
Jovisst fanns det kvinnliga "ledare"
SvaraRaderaStationerade i små församlingar som inte hade råd med en pastor - slet dessa kvinnor hårt - för en struntsumma.
Evangelister kallades de - men pastor kunde de aldrig bli - de hade ju livmoder.
Precis. Och intressant nog trycktes kvinnorna tillbaka när rörelsen sedan blev mer etablerad, och man inte längre på samma vis offrade sitt goda namn genom att ha en ställning där...
SvaraRadera